Ekvatorpassagen – Dag 3

Sheldricks bedriver ett barnhem för föräldralösa elefanter. De är underbara små busungar som showar för publiken. Samtidigt är de ett sorligt bevis för att tjuvjakten på elfenben fortsätter.

Klockan visade på 12 timmars sömn. Det var vi värda, sedan tog det ytterligare några timmar innan vi kunde börja vår dag. Vi är på semester och det är ingen jäkt. Sakta gjorde vi oss klara för att åka ut på turistäventyr. Vägarna har blivit bättre, det måste sägas och när vi kom till Langata så kunde vi se hur fin den nya förbifarten kommer att bli. Den är inte klar än. De började bygga när jag bodde här och det har varit en lång process att få till det. Det ska bli riktigt roligt och bra för Nairobi när den blir klar. Det var jobbigt redan för 10 år sedan, när trafiken var klart mindre, att ha ALL genomfartstrafik genom centrala Nairobi. Inte minst alla långtradare med sina laster på väg till Uganda, Rwanda, Burundi och västra Kongo. Detta gods transporteras in via Mombasa. Järnvägen är inget reellt alternativ. Första besöket för dagens gick Nairobi National Park och Langata gate. Där ligger Sheldricks Elephant Orphanige.

Sheldricks

Daphne Sheldrick grundade David Sheldrick wildlife trust till minne av sin make. Det tar idag hand om elefantbarn, vars mammor blivit dödade, som kommit ifrån sina mammor till exempel vid en flodövergång, övergivna eller på annat sätt blivit ensamma. De tas till stallarna i Nairobi och här föds de upp och förbereds för ett liv på savannen som vilda och fria djur. Hittills har Sheldricks fött upp mer än 150 elefanter som de kunnat släppa tillbaka i vilttillstånd. Organisationen har en given plats i Kenyas viltvård och de visar upp elefanterna varje dag kl 10 när det är dags att mata de små liven. Sheldricks är stor turistattraktion i Nairobi. Organisation har också, framgångsrikt, fött upp noshörningar. http://www.sheldrickwildlifetrust.org/

Vi var sena och fick parkera långt ifrån entrén. Våra värdar valde att inte följa med och vi traskade på i god fart för att hinna in innan de små elefanterna skulle tillbaka till sina stallar. Här fick vi för första gången känna på hur det är att befinna sig på 1500 meter över havsnivå. Själv har jag inte haft några stora problem men höjden, har egentligen inte känt av det om jag inte tänkt efter. Resesällskapet hade mer bekymmer att få i sig den tunnare luften och det blev till att slå av på farten. Vi kom fram lagom för att se de sista 10 minuterna med de riktigt små elefanterna. De är hur gulliga som helst. Guiden berättar utförligt om alla elefantbarn som blivit föräldralösa av en eller annan anledning. Den tillväxten minsta elefanten om än inte den yngsta hittades i norra Kenya. Mamman hade blivit dödad av bybor och ungen hade skador av huggvapen när den hittades. Den överlevde. Elefanter kan skövla en hel familjs trädgård och matförråd på bara några timmar om den kommer in ett jordbruksområde. Har tidigare besökt en by Mount Kenya regionen som regelbundet blivit av med sina grödor till elefanterna. Driftiga bybor såg till att få hjälp att bygga ett elstaket som drivs med batterier som laddades av solen.

Tidigare har problematiken med konflikten mellan boskapshedar och vilda djur berörts. Kenyas befolkning har drygt 50 år ökat från 8 miljoner till 40 miljoner idag. Resurserna har inte ökat med fem som befolkningen har och dessutom ökar kraven en mycket resurskrävande västerländsk livsstil. Här har vi ett annat exempel på detta. Passade på att titta på utsikten över savannen och det är verkligen Afrikas färger som vi ser. Grönt och brunt och lite av den röda jorden. Nu kom den äldre kullen med elefantbarn. De visste vad som väntade, de sprang fram till vårdarna som räckte dem mjölkflaskorna. Det är hur läckert som helst att se dem står med huvudet så bakåtlutat de kan och dia i sig mjölken samtidigt som de balanserar flaskan på snabeln. De äldre elefanterna kan hantera sin snabel betydligt bättre än de yngre som inte alltid får den dit de vill. Har hört någonstans att det två år för en elefant att lära sig hantera snabeln. Det var bara att njuta av de busiga små rackarna som lekte med varandra efter maten. De kastade röd jord över kroppen, de utmanade varandra och testade sin styrka på varandra.

Guiden uppmanade till att ställa frågor och det var inte lätt att komma till tals bland de ca 400 åskådarna. Lyssnade på en fråga om varför elefantmammor överger sina nyfödda barn. Detta med anledning av att den yngsta elefanten som befinner sig på Sheldricks övergavs av sin mamma och endast någon eller några dagar gammal kom till Nairobi. Guiden förklarade att det kunde röra sig om ensamma mammor som antingen är för gamla för att ta hand om sina barn eller unga mammor som inte vet hur man gör. I en flock så hjälps elefanthonorna åt med skydd och uppfostran och då är det lättare. Elefantungar måste skyddas mot rovdjuren då de är sårbara om de kommer ifrån flocken. Allt som är roligt får ett slut och nu var tiden ute för att visa upp elefanterna. De ska födas upp och uppfostras till ett liv som vilda djur på savannen och får inte bli för intima med människor. Det är vi som vill åt deras betar. Tyvärr sätter tjuvskyttet nya rekord i Afrika. Tyvärr är det inte i Afrika som efterfrågan på betar finns, så problemet är egentligen inte afrikanskt. Ingen marknad för produkterna, inget tjuvskytte.

Återvände till bilen och körde vidare till nästa turistattraktion. Giraffe center. Här visas giraffer upp och det går att mata dem från en plattform. Dottern som varit här många gånger tidigare stoppade en pellerts i munnen och lät giraffen pussa henne för att få sin matbit. För den som inte varit här eller haft med girafftungor att göra så är de blå tre decimeter lång saken det slimigaste som finns.

Giraffe center

African Fund of Endangered Speices grundades 1979 av Jock Leslie-Melville och hans fru Betty. De hittade en Rotchildgiraffunge och så startade deras uppdrag att rädda utrotningshotade djur. De har sedan dess bedrivit sin verksamhet på den plats som giraffcentret nu ligger. Huvudattraktionen är när turisterna har möjlighet att mata djuren. Vi betalade inträdet och så var det dags att trängas bland alla söndagsturistande människor. Dottern som varit här många gånger förut tog raskt en pellets i munnen och lät giraffen ta matbiten. Det såg ut som de pussades. Det här är häftigt och ett måste för alla Nairobiturister som gillar djur.

Hade velat återse en gammal bekant miljö i Karen för söndagslunchen. Nu råkade det vara så att dotterns kompis var på kalas hos sin kusin på en speciell kenyansk plats. Ett stycke mark köps upp. I detta fall så ordnads med ett stort hägn med fåglar, en park där barn kan leka och sedan ett område, i detta fallet bord och små öppna trähus under bananplantor, råkade slå huvudet i en bananstock som hängde mitt över stigen. De hade också ordnats med en konstgjord damm som det planterats in fisk i. Det fanns en bröllopsanläggning och övernattningsstugor. Hit kommer kenyanerna på helgerna. En förklaring kan vara att domestiks, dvs. hemhjälpen som många fortfarande har här, har ledigt på söndagar och då går man ut. Vi var de enda européerna på plats, detta är inget turistställe. Det finns också ett kök och en bar och så sätter man sig utomhus och äter mat. De små stugorna är utformade så att de passar mycket bra till koroga. Det är en indisk specialitet. En variant är att du tar med dig alla ingredienser till grytan – koroga, och sedan lagar kockarna på stället till din mat över en kolgrill utanför din lilla hydda. Ett mycket trevligt sätt att umgås. Har varit på flera koogor, en mitt ute på savannen med en fantastisk utsikt över naturen. Vi hamnade på en av de flytande pontonerna som fanns ankrade i dammen och kunde sitta och njuta av dagen där. Dottern lämnades på kalaset och kyparen hämtade henne när var dags att äta och så paddlades mat och dotter ut till flotten. Det blev en kenyansk gryta men chapati, get, grönsaker, ägg och kyckling i ett stort fyrfat som placerades i ett hörn och så var det bara att hugga i. Det var gott! Vår värd passade på att ta itu med att organisera resan till Masaii Mara. Tanken var att köra bil och besöka en lodge som ligger utanför Nationalparken. Minnena från hur dålig vägen var ner till Mara gjorde att kom fram till att hyra en safaribuss med förare. Dels för att slippa förstöra den privata bilen och dels för att ha någon som kan köra medan vi tittar på vilda djur. Det tog ett antal timmar innan det var ordnat. Lodgen ordnades också från telefonsamtalen från flotten. Avresan sattes till kl. 7 följande morgon. Det var dags att bege sig till natthärbärget.

Under färden på tidigare välbekanta vägar så hade kommit till många nya byggnader och det är inte samma Karen som jag minns det. En sak som noterades var det antalet sjukhus som växt upp. I takt med en ökad och rikare medelklass så finns det också pengar att hålla sig frisk. En annan sak som hunnits noterats på denna dag är alla anläggningsmaskiner som syns. De lyste med sin frånvaro tidigare men nu finns det, vältar, grävmaskiner, schaktmaskiner så att det märks. Det är en utveckling. Det kommer säkert att noteras fler saker som ändrats under de år som gått sedan förra besöket.

Kvällen avslutades med att sitta och läsa i det döende solljuset. Det var dags att packa väskorna och förbereda sig på morgonens safari.