Från syd till nord i öst – dag 7

Det var varmt redan på morgonen. Europas värmebölja hade nått Sverige och östkusten och det talades om ett eventuellt värmerekord. Vi hade också att planera dagens resa så att tiderna gick ihop.

Döderhultar museet

Hotellet vi bodde på hade en 25 meters pool, inomhus och det var ju lite dumt att missa den simningen. Det var lite grunt i ena ändan men inte alls som poolen i Idre, som är den grundast vi varit i. Samtidigt så hade vi en tid att passa. En jobbintervju på TEAMS. Då gällde det att vara på en plats där vi kunde stå stilla, i skuggan, och intervjun kunde utföras lugnt och bra.
Bilen tog oss till Oskarshamn med ca tio minuter till godo. En stannade kvar i bilen som vi mirakulöst nog hittade en skuggig parkering till. Den andra tog en tur på ”stan”. Vatten stod mycket högt på inköpslistan och den stora gröna butiken ställde villigt upp och tillhandahöll det som önskades.

Döderhultarn är en träskulptör som bodde och verkade i Oskarshamn. Han gillade att tälja och skapade sig en egen stil med sina grovhuggna figurer. Han var känd lokalt som tolvskillingen eftersom han tog tolv skilling för sina figurer. En av hans figurer hittade vägen till en Hasse Z i Stockholm och han tyckte att det kunde vara bra att ha med skulptören i en utställning. Han hade glömt bort var han fick sin figur ifrån. Det blev till att ringa runt och hos polisen i Oskarshamn fick han napp. Det slutade med att Döderhultarn skickade upp en säck med skulpturer och så var hans lycka gjord. Han blev kände mer eller mindre över en natt. Döderhultarn själv, Axel Peterson kom från en bondefamilj men fadern dog tidigt och familjen flyttade till stan. Med Axel blev det aldrig någon reda skulle man kunna säga och han hankade sig fram. Det var först med utställning som livet förändrades. Beställningarna strömmade in och hans skulpturer visades över hela världen. Döderhultarn själv var kanske inte helt lycklig med det hela. Han fick sitta och tälja dagarna långa för att kunna leverera. Han mumlade om detta och gillade inte Hasse Z alla dagar i alla fall.

För att rationalisera sitt arbete lät han en snickare såga till råämnen så att han hade något att börja med. På så vis slapp han att tälja ut hela träbiten och kunde få mera gjort för att möta alla beställningar som strömmade in. Det var hit vi var på väg och efter att ha betalt vårt inträde gick vi upp till andra våningen. Där blev vi sittandes i den svala lokalen och diskuterade anställningsintervjun. Sedan gick vi och tittade på träfigurerna.

Klockan hade runnit iväg lite och det gjorde inte så mycket, för det kom en guide och vi följde med och lyssnade. Det var intressant och det kom många fina kommentarer och förklaringar. Museet hade varit värd resan hit.

Sjöfartsmuseet

Oskarshamn är precis som Karlshamn en sjöfartsstad. Som sig bör hade de även ett sjöfartsmuseum. Det som är minnesbilderna från förr i tiden är varvet i Oskarshamn som mer eller mindre försvann i samband med överkapaciteten på varv under 1970-talet. Produktion flyttades från svenska varv till nystartade i Japan och Sydkorea. Idag är den produktionen på väg till Kina. Varvet som är väl porträtterat i utställningen grundades 1863 och byggt ca 550 fartyg sedan dess. Mycket riktigt så drabbades varvet och sina ca 750 anställda av varvskrisen. Konkurs och rekonstruktion förekom men varvet producerar fortfarande fartyg, ingående i en holländsk varvkoncern.

Temperaturen drar sig upp mot 30 strecket och vi var glada att vi stod parkerade i skuggan. En ny vända till den stora gröna butiken gjorde att vi hade mat till en picknick och så körde vi till nästa turistmål.

Stensjö by

Stensjö by ligger några mil norr om Oskarshamn och det var skönt att sätta sig i bilen igen och njuta av AC. Den ligger inte på iskallt utan några grader under utetemperaturen, för att kroppen inte ska bli helt konfys. Svängde E22 och tog oss in på grusvägarna som ringlade sig runt odlingslandskapet inhägnade av traditionella småländska staket med snedställda slanor. Det var pittoreskt, solen, björkarna, de badade, vägen och naturen. Det fanns klara likheter med Äskhults by som vi har besökt tidigare men Stensjö by, där siktar man in sig på att bevara byn som den var runt sekelskiftet 1900.

Direkt när vi kommer farm, vi lyckades få en fin parkering i skuggan, kanske mest beroende på att det inte var så många besökare när vi kom, så plockad vi fram dricka pm matsäck och slog oss ner under ett picknick bord, under ett stort lummigt träd. Att det fanns djur på gården rådde det ingen tvekan om, blåsten drog med sig lukten av svettiga djurkroppar och det som de lämnar kvar på marken. Inte mycket men tillräckligt för att förstå vad som händer. Vi njöt av att sitta under, inte korkeken, men trädet i den ganska tilltagna värmen, 29 grader mätte så mätarna, men det kompenserades av blåsten, som trots allt gjorde det behagligt. Vi blev sittandes klart längre än vi tänkt oss men det var en fin stund på den lilla kullen, under trädet, i hagen.

Stensjö by marknadsförs lite som Bullerbyn. Det sägs att det har spelats in en del scener här både till Bullerby och Emil filmerna. Det går att förstå, vägarna, staketen, de röda stugorna med vita knutar i det gröna landskapet. Hagarna och åkrarna som inte riktigt har sten röjts utan det går att se Smålands magra tegar som under senare delen av 1800-talet drev människor till Amerika i hopp om ett bättre liv. Det var lätt att se det fanns drömmar om något annat.

Vi tog en promenad runt bland husen och tittade in lite här och var. Det fanns utställningar i uthusen som visade hur ”livet på landet” fungerade. Värmen var påtaglig och vi fundera lite över om regnet var trött och passade på att skicka sin kusin värmen på oss, men så var det nog inte. Det var ett intressant besök, bland tyskar och holländare. Står det i reklamen att det är Bullerbyn och Astrid Lindgren så verkar det dra turister. Det är inte mer än en timmas bilresa till Astrid Lindgrens värld. När vi var nöjda så tog vi oss till kvällen hotell och lastade in våra prylar. Vi vilade bort den heta eftermiddagen och sedan var det klart för kvällsnöjena.

Oskarshamns hamn

Vad passar bättre än att gå ner till hamnen för att äta, en vacker kväll som denna? Inte mycket så det var det vi gjorde. En liten restaurang som arbetade i några baracker och en större uteservering låg närmast och den satsade vi på. Servicen var annorlunda. De glömde bort oss. Vi satt på borde längst bort och det verkade som det var ett bord för mycket för personalen. Det är ok att ungdomar arbetar extra på sommaren, tvärt om det är bra. Det är ok att vara lite osäker och att inte alltid få allting rätt. Det ligger i konceptet ätt lära sig. Men, detta var lite för mycket. Det blev inte bättre av att ägaren verkade vara lite snurrig och orationell. Vi fick vänta en stund på maten och beställa om ett par gånger för personalen var tvungen att gå till kassan innan de kunde konstatera att det var slut. Vi tittade ut över hamnen och båtar som var på väg ut med turister. En trubadur satt på taket och på långbänkar på akterdäck satt glada människor packade som sillar i väntan på maten. Underhållningen kunde även vi njuta av när båten tuffade ut ur hamnen. Några större och lyxigare segelbåtar låg i den hör delen av hamnen och de var värda att titta på. På själva hamnplanen var den uppställningsplats för husbilar. Med tanke på hur stor den var så var det närmats genialt. Plocka ner husbilarna till hamnen där restauranger och underhållning finns. Det ger klirr i kassan. Dock inte i vår kassa, den dränerades snarare. Maten var god, så det var bra och se betalde vi och lämnade plats till någon i den kö som bildats till stället.

Fordonsträffen

För några år sedan åkte vi en omväg för att få se en fordonsträff i Östhammar, men det blev lite av en antiklimax. Regnet slutade precis innan träffen skulle börja och det avskräckte nog de flesta presumtiva bilägare som skulle dit. Å andra sidan har vi haft tur med träffar också som vid Råda säteri. Oskarshamn hade satsat på fordonsträffar en dag i veckan under hela sommaren, och det var idag. Tog en promenad längs kajerna och letade efter bilarna. En liten racer utrustad mini stod på en bilkärra och namnet väckte minnen från en äldre tid, Reine Wisell. Han avled tidigare i år, 80 år gammal.

Till skillnad från sist så var det verkligen en fordonsträff. Inte en veteranbilsträff som man kanske skulle kunna tro. Det var en liten besvikelse att det var så relativt få bilar. Men det fanns några riktigt trevliga fordon att titta på. En Mercedes 220 från 1960-talet, en otroligt väl underhållen eller restaurerad klarröd MG samt en Golf cabriolet. Det som för en entusiast var den stora behållningen på fordonsträffen var antalet tvåhjuliga besökare. Här fanns allt från en värsting trike till renoverade gamla Monark moppar i bruksskick. Lastmoppar och en uppsjö av HD-maskiner. Tyvärr är intresset inte inriktat mot de tvåhjuliga maskinerna i någon större utsträckning.

Träffen började brytas upp och efter att kvällens priser delats ut så försvann fordon efter fordon. Kajen var på väg att byta uppgifter. Ölandsfärjan backade in till kajen och efter bra stund så kunde de släppa av bilarna från akterrampen ut på den kaj där träffen varit. När vi vred lite på huvudet så höll Gotlandsbåten på att gira runt i hamnbassängen. Vi strosade ut på Badholmen och satte oss så vi kunder se minigolfspelarna putta på sina bollar och samtidigt se den stora, ganska nya Gotlandsfärja, sakta glida in till kajen. Här var det ett annat tempo än Ölandsbåten. På 45 minuter ska färja tömmas på bilar, människor och varuleveranser från ön och så ska den lastas igen, med samma last fast andra föremål. Fort ska det också gå.

För oss gick det inte så fort, vi tog oss tillbaka till hotellet och upp på rummet, som hade utsikt över hamnen. Det var fortfarande varmt och på nyheterna varnade man för att det svenska värmerekordet från Målilla 1947 skulle kunna slå i morgon. Rekordet är på 38 grader.