Vaknade tidigt, uppe med tuppen, eller de urbana ljuden som en stad för med sig. Vi är vana vid förortens lugna ljudtempo men det gjorde inte så mycket, det gick att somna om!
Planerna för dagen hade blivit omkastade. Vi hade inte fått tag i biljetter till Oljeön och det var en av de saker som vi var riktigt intresserade av. Istället för norr så valde vi öster som riktning för dagen och planerna plockades fram. Sedan var det att ge sig ut på vägarna för att nå dagens första delmål.
Västmanlands runskrifter 27, Grällsta, Kila socken
Den var inte helt enkel att hitta, trots att den var synlig från stora vägen mot Sala.
Den var inte helt enkel att hitta, trots att den var synlig från stora vägen mot Sala. Vi körde förbi på den snabb två-ettvägen och fick vända i nästa lilla samhälle som hette Grällsta. Vi försökte på en annan väg att hitta runstenen men det gick inte. Det var uppenbart att det var fel så vi vände. På tredje försöket satsade vi på att åka tillbaka mot Västerås och försöka igen. Nu hade vi bättre tur, för nu lyckades vi få en glimt av runsten när vi susade fram på den stora vägen. Det blev till att ta sig in på grusvägarna igen och försöka att ta sig till rätt gårdsplan, för stenen stod precis framför infarten till en av gårdarna som låg utspridd i terrängen. Lite speciellt var det för det fanns inga pannkaksvängar utan vägarna spikrakt över åkrar, ängar och gårdsplaner. Bilen stannades och vi kravlade oss ur lite lagom mörbultade av gårdagens massiva promenad följt av stilla sittandes i bilen en stund.
Detta är ingen känd runsten. Västmanland nr 27. Den har visserligen en vacker bild i form av en variant på en fyrklöver i mitten, eller kanske en form av ett kors, följt av en drake längs kanterna vars text löd; Torbjörn och Ingefast lät resa [stenen] efter Sigtorn, sin fader. Han dog på utfärd. Litle ristade runorna. Inget revolutionerande. Det enda vi egentligen kan slå fast var att en man från denna trakten reste härifrån och dog på resan. Han efterlämnade två barn som ville säkra hans minne. Vilka människor det var lär vi aldrig få reda på. Stenen bedöms ligga på ungefär sin ursprungliga plats. Den fanns på en åker, vilket den inte gör idag. Den står på en liten gräsplätt som ligger i en åker. Bonden plockade upp stenen för att använda till trappa. Då började det spöka i huset och stenen flyttades tillbaka till åkern igen. Den var välvårdad det måste sägas och med detta avklarat så reste vi vidare.
Sala silvergruva
Sala silvergruva. Namnet och platsen har kittlat länga. Flera är de försök som gjorts för att få in det i vårt reseprogram men det har alltid fallit på att vi har inte lyckats få in allt vi ville göra på våra resor. Det är nära till Uppsala som vi besökte för några år sedan men det fanns så mycket att se i Uppland att det inte blev tid över att fara över landskapsgränsen. På de reser som vi planerat norröver, och som två år i rad har blivit inställda, så fanns silverorten med i planeringen men det föll på att vi behövde har en transportsträcka för att få så mycket tid som möjligt norrut. Men nu var vi på väg!
Det var kort bit kvar från vår runsten och nästan direkt innan vi kommit in i Sala så såg vi den första slagghögen och skyltar om en gruvby. Sedan kom informationen om gruvan. Vi svängde av och kunde snabbt komma fram till en parkering som var så nyanlagd att den inte var helt klar. Sökte upp så mycket skugga det gick innan vi övergav fordonet och tog oss ut i värmen, för visst var det varm idag också. Första anhalten blev att försöka promenera fram till själva brytningsområdet och det fanns gott om vägar och hus utspridda lite huller om buller som det ska vara i en gammal industriort. Värdar uppklädda i tidstypiska kläder stod och informerade på behörigt corona avstånd och dirigerade oss till rätt ställe, vilket var toaletten.
Sala silvergruva fyller en centralplats i den svenska historieskrivningen vad gäller Sveriges möjlighet att få inkomster till att finansiera statsutgifterna, inte minst under delar av stormaktstiden. Nästan ett lite mytisk ställe. Det var vid jultid 1511 som bergsmännen kom till riksföreståndaren under Kalmarunionen och bad om privilegiebrev till att bryta silver i Sala. Malmkroppen hade upptäckte ett drygt 20 tal år tidigare och nu hade brytningen kommit i gång. Det var en rik åder och det upptäckte inte minst Gustav Vasa som såg till att bergsmännen betalade skatt. Ca 1/10 av det brutna silvret. Likt en maffiaboss med beskyddarverksamhet höjde han skatten sakta men säkert till nivåer som gjorde att det var lättare att ta över verksamheten själv. Hans statskassa mådde bra av de 3-5 ton rent silver om året som plockade ur berget. När malmkropparna började sina så blev det återigen enklare att arrendera ut berget till bergsmännen.
När Älvsborgslösen skulle betalas i rent silver, sista betalningen skedde på Halmstad slott 1619, som vi besökte i våras. Då fanns det inte mycket silver i gruvan och det tog sin lilla tid att skrapa ihop den blänkande metallen av befolkningen. Senare under 1600-talet gick det att hitta ytterligare en malmkropp som kunde ge lite silver, inte som i Gustav Vasas glansdagar, men tillräckligt mycket för att både Karl IX och Karl XII skulle engagera sig i projektet. Vi stannade till och funderade över våra alternativ. Det var ytterligare en av dessa otroligt varm sommardagar och vi skulle, idag liksom igår bli tvungna att ransonera våra rörelser.
Drottning Christians schakt
Schaktet tog upp 1650, och kom att vara produktivt i många år. Det drevs först ner till en nivå på 190 meter och när malmen tog slut drev man ner ytterligare 67 meter. Från schaktet kunde man ta ut flera orter in i berget och det var här som man tog ut malm och berg som man inte ville ha. Här togs gruvarbetarna upp och ner till arbetet och här hissade man ner ved och annat som behövdes för att få loss berget. Allting drevs av stora vattenhjul som delvis finns kvar på andra sidan vägen. Vi passerade Drottning Christinas schakt och gick sedan in under träden längs Drottning Christians väg. Här gjorde vi upp en plan och fortsatte upp sakta längs vägen till nästa schakt.
Gustav III schakt
Det var behagligt att gå i skuggan under de uppvuxna träden. Vi passerade längs gruvgatan och här har moderna turistattraktioner flyttat in. En restaurang bl.a. Det var ett knappt hundratal meter fram till teaterkungens schakt. Det är kanske lätt att tro att Gustav III var en lättvindig kung som ägnade sitt liv åt att spela teater, vilket klassades som väldigt lågt i sin samtid. Vi har besökt hans teater på Gripsholms slott och varit på plats utanför teatern på Drottningholm. Den lät byggas av kungens mor och upplevde en storhetstid under kungens residens på slottet. Gustav III är också känd för att kanske lite lättvindigt ha startat krig mot ryssen i tron att landet fortfarande var en stormakt. Kanske klarade sig kungen undan krigen, med mer tur än skicklighet. Hans som däremot, Gustav IV Adolf, skulle förlora hela den östra landshalvan innan han avsattes i en statskupp. Han är också känd för sitt enorma kultur engagemang och för att ha reformerat de svenska lagarna, liksom sin statskupp 1972 som gjorde honom enväldig. En reaktion mot den franska revolutionens inflytande.
Schaktet, det yngsta i gruvan, togs upp 1775 för att kunna ventilera gruvan ner till ca 90 meter. Senare har det sänkts till 257 meters nivån. Under 1800-talet var det framför allt här som vatten pumpades ur gruvan. 1903 installerades elektriska pumpar. Tvärs över gatan från Gustav III:s schakt ligger gruvstugan. Vi traskade in och kunde titta på utställningen inne i den stora salen. Det var här som de finare herrarna skötte besluten om gruvan. Vi fortsatte vägen fram och bakom lite tallar kunde vi skymta ytterligare ett schakt.
Carl XI:s schakt
Vi tog oss vidare. Nu ändrade landskapet karaktär liksom byggnaderna. Vi såg stor slagghögar till vänster och dessa hade gjorts om till Mountain Bike bana, vilket är så gott användningsområde som något. Någon stans ska den sporten också utövas. Byggnaden i sig, eller laven som den kallas på informationsskyltarna, se moderna ut än de tidigare. Det är en chimär, men den var i alla fall betydligt mindre tillgänglig eftersom den stod låst för tillträda vilket den anda schakten inte gjort. Det förmedlade en känsla av ett nedlagt industriområde, vilket faktiskt stämde. Vi tog oss runt huset då hade vi gjort ett var på 1660-talet. Det är nästa 350 år sedan, 1664 beslutades att öppna ett nytt schakt ca 100 meter norr om det gamla. Det skulle bli ett av de djupaste hålen var det tänkt. Målet var över 400 m djupt och arbetet satte igång 1670. Det drevs ner till 115 meters nivån och där stannade det tills det var dags för nästa fördjupning. På 1830-talet påbörjade nästa stöt neråt. Det kom att kallas Karl XIV Johans schakt och blev gruvans djupast del, ner till ca 320 meter. En malmkropp påträffades och malmen började bryts och man höll på här fram till 1906 då gruvan lades ner.
Långforsvägen
Vi har kommit runt den gamla laven och var tillbaka på vägen som gick från gruvan norrut. Den heter officiellt drottnings Christians väg, men den har också ett annat namn; Långforsvägen. Den löper nästan parallellt med Långforsen som var kraftkällan till förädlingen av malmen. Det fanns ingenting på området som antydde malmhantering utan den transporterade norrut till små smältverk som utnyttjade kraften. Det var silvergruvan, eller kungen som ägde de små hyttorna och Långforsen dämdes upp för att ta ut kraften. Varje dag gick damfogdarna och inspektera dammar, vägar, vattenstånd och flöden, vilket de rapporterade tillbaka till gruvan.
Här hittade vi även ett kruthus. Det låg lite i skymundan, delvis inne i jorden. Det var viktigt att förvara krutet rätt så att det fanns tillgängligt när det behövdes, men otillgängligt för det som inte skulle ha det. Det var också viktig att krutet explodera när man ville att det skulle göra det och inte på annan tid. Vi tog Långforsvägen tillbaka och stannade till vid nästa hus som var öppet för besökare.
Direktörsbostaden
Den såg ut som en direktörsbostad och det ska den kanske göra. Det var inget överdåd men en stor villa anpassad för att bo och för att ha representation. Visst var det intressant att titta på arkitekturen som var stilenligt, från mellan krigstiden. Rummens dispositioner var noterbara att köket, det var tjänstefolkets plats, för det var tydligt att detta var ett hus där det skulle finnas tjänstefolk. Det var fint invändigt och som sagt tidstypiskt. Det känns ibland i sådan här hus som tiden stannat. Det enda som saknades var kalender på skrivbordet som stod 18 augusti 1956, eller något. Vi hann med att titta på klockstapeln också innan vi trotsade solen lite väl varma strålar och tog oss tillbaka till bilen vars innandöme höll på att smälta i värmen. Väl på plats så tullade vi på den varma drickan som fanns i bilen, startade motorn och lät den driva AC så att temperaturen gick strax under en normal bastu. Det blev lite lättare när vi kom ut på vägen och AC fortsatte att jobba på övervarv. Siktet var inställd på en konstnär från Sala, Ivar Agueli.
Ivan Agueli
Vi hörde talas om konstnären Ivan Agueli, född i Sala 1869. Det är inte en av de mest uppmärksammade svenska konstnärerna i historien och i sin samtid var han nog för ”den stora allmänheten” okänd. Där emot hade han kända kompisar som hjälpte honom på vägen. När han till slut slår igenom och hans målningar ställs ut, så är han redan död.
Det var inte lätt i början av livet för honom även om han kom från en god social bakgrund. Det var först när den stränge pappa stallmästaren skickade honom till Gotland för att gå i skola som det började lossna lite. Han kom i kontakt med måleriet och hans talang uppmuntrades. Han kom tidigt till Paris för att bekanta sig med den nya konsten och träffade på några kommande världsnamn som, van Gogh och Paul Gaugain. Ivan hette från början Agelii men bytte till Agueli. Han hade sin första s.k. målarperiod fram till ca 1900, då han började sina studier i religionsfilosofi och orientalism. Han kom att tillbringa många år i Egypten och konverterade till Islam. 1911 började han måla igen efter ett besök i Stockholm. Han återvänder till Frankrike och börjar göra sig ett namn som konstkritiker. 1916 utvisas han från Egypten för umgänge med turkvänliga egyptier. Det var en känslig fråga under kriget. Han slår sig ner i Barcelona och gör här några av sina mest kända målningar av det katalanska landskapet. Han blir 1917 överkörd av ett tåg och dör, troligtvis till följd av en dövhet som han klagat på i många år. Att det fanns målningar att titta på i det gamla elverket i Solna kan vi tacka prins Eugen och Carl Wilhelmsson för. De såg till att Aguelis efterlämnade sakar kom hem till Sverige. Några år senare ställs hans verk ut i Stockholm och 1939 har Nationalmuseum en utställning med hans verk.
Vi kryssade oss fram genom de pittoreska alléerna i Sala. Vi kunde se skylten för museet ett par kvarter bort men valde ända att spara bilen genom att parkera bilen i trädens skugga. Museet ligger i kulturkvartert Täljstenen och det fanns lite blandade affären och information, även om det är lite mer utmanande i coronatider. Det som är det stora dragplåstret är Agueli-museet och vi traskade in. Det var inte stort av var inrymt i det gamla elverkets lokaler där traverserna fortfarande fanns kvar. Färgen var en blandning mellan behovet av att hänga konst på väggarna, vit, och den ursprungliga industrifärgen, grå. Det var inte fel. Tavlorna var inte ”My cup of tea” som någon skulle uttryckt det men det var inte dåliga. Agueli blev mer uppmärksammad för sin konst efter sin död när tiden hunnit ikapp hans måleri. Han ses som en föregångare till det förenklade måleriet där färgtonerna får tala om ljuset och djupet.
Sala Sockenkyrka
Det var inte långt till Sala sockenkyrka. Det tog några minuter med bil och kanske hade det med lite mildare väder varit värt en promenad. Kyrkan stod väldigt övergiven denna vackra sommardag. Liten, gul och vacker. Vi hade inte läst på om kyrkan, utan vi var på jakt efter runstenen som fanns här. Den var inte svår att hitta där den var inmurade i sockeln på kyrkan. Det var lite overkligt och se var den var inmurad. På kyrkans högra sida i salens riktning. Det innebar att den fanns vid altaret ungefär. Det är mer eller mindre exakt samma plats som på Kvibillekyrka, vars runsten vi såg i påskas. Detta var något helt nytt att runstenarna murats in på likvärdiga platser. Aldrig hört talas om detta tidigare och om det är en slump eller symbolhandling är kanske helt enkel att få redan på. Dessutom är kyrkorna så långt ifrån varandra, 50 mil, och medan Västmanland var ett svenskt kärnlandskap så var Halland ett danskt landskap, inte så långt i från makten centrum i Köpenhamn, 15 mil. Det är tre mil kortare än avståndet mellan Sala och Stockholm. Intressant och det skulle vara väldigt spännande att få veta lite mer om detta. Om det finns något.
Runsten var i övrigt ingen av de mer intressanta i Sverige. En man som reste en sten över sin far och sin bror. Människor som genom detta budskap lever kvar i vår historia även om vi inte kan säga något om dem. Vad som stod ut på runstenen var det otroliga mönstret i mitten av stenen som var något av det mest avancerade vi sett på våra resor. Vi var en bit efter matklockans ihärdiga ringade så vi stannade inte länge. Förhoppningen om en lunch på kyrkbacken föll snabbt av brist på skugga och plats. Vi letade efter ett bra ställe, gärna med bad, för det skulle kanske behövas för att orka resten av dagen. Vi hade mycket tur i vårt letande.
Sala labyrint
Vi hittade en badplats inte långt ifrån kyrkan, men så är det inga långa avstånd i Sala och vid badplatsen låg en labyrint. Vi åkte dit! När vi kom fram var det ett fint ställe. Vi parkerade bilen på parkeringen och nästan kastade oss över det lediga bordet som stod några meter från bilen, på en skön grön gräsmatta. Den var vi inte så intresserade av. Det var den djupaste skuggan under det frodiga trädets grön parasoll som lockade oss. Vi plockade fram hela vårt pick nick kit och smällde upp vårt Trangia kök. Vatten kokades upp och pulvermoset blandades i. Ny kastrull och i med köttbullarna i brunsås och så värdes de upp och alltsammans lastades i par platta matlådor som vi har som tallrikar. Besticken satt redan fast i händerna och vi kastades oss nästan över maten. Det var gott. Det var otroligt härligt att sitta och äta egen picknick lagad mat, Senast vi denna fantastiska reserätt var vid en fjord i Norge när vi väntade på att få åka i en konvoj genom en lång tunnel som höll på att renoveras, strax norr om Sognefjorden, strax öster om Höyanger, även det en härlig upplevelse.
Badet som vi spets in oss på fick vi stå över. Utformandet av badplatsen var inte anpassad för sådan som oss så vi fick sitta och njuta i skugga och titta på alla roliga människor. Ett par kom med en bil, plockade farm sin kajaker och drog ut på Långforsens vatten. En husbil dök upp med ett släp. Parkeringsplatsen var inte så himla stor så föraren gick ut och kollade gräsmattan. Det var kanske stor som en fotbollsplan om än inte med samma dimensioner, mer avlångt lite spetsig i andra ändan. Med tanke på de värma som varit så var det inga problem, marken var om inte stenhård, så i alla fall så hård att det inte blev några märken.
Husbilen tog alla fyra-fem platserna på ena sida av parkeringsytan och det gjorde kanske inte så mycket. Familjen var inte särskilt snabb att göra sig i ordning och ta ett bord på badplatsen och sätta sig och äta. De blev utan bord. Det fanns två kvar nu kommer totalt fyra eller fem bilar farande, kör rakt in på parkeringen bort till de tomma borden och lastar ur sina bilar. Det var ett hyfsat stort sällskap som kom och skulle ha en picknick ute i det vackra vädret. Visst är det underbart att vi har dessa möjligheterna i vårt land, och att de skattepengar som vi investerat i utrustningen används. Människor som bor kanske bor i små och tränga lägenheter får ett enormt kombinerat vardagsrum och uteplats och ställa upp sin grillar, laga sin hemlandsmat, och alla får plats och har trevligt.
Vet inte om husbilsföraren gillade detta. Nu var det helt plötsligt ett problem att det fanns bilar på gräsmattan, vilket det inte gjort tio minuter tidigare. Han fick lov att plock fram husbilens campingbord och stolar och bära bort dem till sjön och skuggan där istället. Han tog inte någon hänsyn till att han faktiskt tog upp hälften av alla p-platser med sitt fordon och lämnade bara lite utrymme till andra. Det var bra människor och ville inte bråka utan flyttade sina bilar när de lastat av mormor och morfar och all mat och allt annat som behövdes för pick nick för flera generationer. Kvinnorna satte sig i skuggan och började prata, männen ställde sig runt grillen och började med maten medan de yngre inte hade några problem med gräset utan spelade fotboll på de ytor som och störde ingen. Lite högljutt men inte mer än vad vi måste acceptera när vi är många som ska dela samma resurs.
Klockan klämtade för nästa kapitel i dagens utflykt. Vi var knömätta efter att ha ätit för mycket, vilket är lätt hänt när man äter för sent och hungern vill ha mer mat än kroppen behöver. Sävligt plockade vi ihop våra pinaler och lastade in dem i bilen igen. Vi höll ett öga på vägen för det fanns misstanke om att det kanske skulle komma fler till grillfesten och då kunde vi, eftersom vi redan var klara lämna vår plats på parkeringen. Men, först skulle vi titta till labyrinten. Det är ingen gammal labyrint. Den är nybyggd på denna platsen som ett minne av en gamla labyrint som togs bort för många år sedan. Vi tänkte vända tillbaka till Sala för vi hade sett intressanta skyltar på vägen till lunchen.
Väsby kungsgård
Det var inte långt till kungsgården, kanske halvvägs till sockenkyrkan. Den var lätta att hitta men otroligt svårt att komma hitta in. Det berodde kanske på att den bevakades lika hermetisk som om kungen skulle komma på besök och äta upp sina skatter från de lokala bönderna. Det var med andra ord stängt. En besvikelse kanske men det är den andra coronasommaren så det kanske ska vara så.
Den byggnad som vi kunde se har byggts 1736. Den tidigare byggnaden hade brunnit. Den var i och för sig inte gammal. Den fick ersätta den byggnad som Gustav Vasa lät uppföra och som i början av 1700-talet var så förfallen att den fick rivas. Gustav Vasa hade intressen i området. Byggnaden som har lät uppföra var imponerande och planerna för Väsby kungsgård var stora. Detta för att ha kontroll över rikedomarna i Sala silvergruva. Kungsgården förlorade sin betydelse snabbare än silvergruvans malmkroppar och planerna övergavs. Kungsgården kom att spela sin roll i den svenska statshistorien. Det påstås att det var här som Gustav II Adolf fick tillfälle att träffa sin kärlek Ebba Brahe. Väsby stod som hem för den kungliga familjen under det att pesten härjade i Stockholm på 1710-talet.
Väsby kungsgård är nära kopplad till Sala silvergruva. När vi inte kom och fick titta på härligheten så fortsatte vi och kunde konstatera att det var en lite udda försvarsanläggning. Det gällde verkligen att fienden kom från det håll som försvararna ville. Vi hittade en parkering och kunde ta oss över en väl tilltagen gräsmatta och bakvägen ta oss in på området. Inga vaktposter fanns det heller. Det kanske det gjorde för 100 år sedan. På gräsmattan stod en minnessten över Västmanlands terrängkår T 2, som huserade i närheten. Terrängkåren sattes upp 1902 som som Andra Svea Terrängkår. När Sala silvergruva lades ner så bad kommunen om ersättningsjobb och då flyttades regementet till Sala. De tog över markerna som låg under kungsgården och kaserner och andra lokaliteter byggdes. Underofficerarna tog över kungsgården som bostad, så kanske det stod beväringar och vaktade bostaden. De hade troligtvis inte till uppgift att se till att underofficerarna kom hem efter ett blött besök på mässen.
Vi tog oss in till central Sala och konstaterade att sett staden förut, i en annan tappning, någon annan stans. Den stora behållningen med den lilla extra rundan var att vi fick tag i souvenir av lämplig sort. Den enda på hela resan.
Romfartuna kyrka
På vägen söderut stod Romfartuna kyrka som nästa sevärdhet. Vi hade sett de på vägen till Sala och det som definitivt var det som noterades var det oproportionella tornet. Det fungerade som en fyr att ta sikte på längs den stora leden och sedan var det bara att följa skyltarna. Även här noterade vi, det stora uppvuxna träden. Det är lite noterbart att det är området har så mycket uppväxta träd. Varför är svårt att svara på, kanske att det är bra klimat att växa stort eller att det är rätt sorters träd eller att det är gamla områden som in rörts på länge och då har träden fått växa. Så här på eftermiddagen var det varmt och humöret hade börjat påverkas lite negativt av de tryckande värmen. Det blev inte lättare av att runstenarna som vi på jakt efter var inne i kyrkan och den var stängd och låst.
Namnet Romfartuna är lite eget och ovanligt. Slutleden tuna har förmodligen samma betydelse som i Eskilstuna, eller det gamla ordet för gårdsplan, tune, tuna. En plats trodde vi. Förleden, romfar hade vi inte ens en ledtråd till men efter att sökt på nätet skulle betydelsen kunna vara platsen där folket på slätten bodde. Logiskt kan man kanske tycka. VI hittade en annan förklaring och det var att en man for till Rom på en insamlingsresa för att kunna bygga klart kyrkan, en romfarare. Logiskt även det. Själva kyrkan börjades byggas på 1300-talet och idag är man ganska säkra på att den ligger på en äldre kyrka från 1200-talet. Under årens lopp har kyrkan byggts både till och ut. Den ligger vackert placerade och väl synlig på toppen av den lilla kullen så det var kanske inte någon jätte sensation att det hittade ett gravfält från tiden strax före kristi födelse. Det var inte oviktigt hur man placerade gravar i terrängen.
Det som verkligen dragit uppmärksamheten till kyrkan är kyrktornet. Den liknar mest Gandalf trollkarls hatt där den spetsiga överdelen är väldig hög i förhållande till den under delen. Vi såg att Irsta kyrka hade liknande tendens som som Romfartuna men någon bra förklaring till detta har vi inte hittat. Vi packade in oss i bilen och satte av mot nästa attraktion på dagens lista.
Det var inte hotellet men det blev det i alla fall. Dagens vackra och varma väder, 28 grader och lite mer ibland, hade slutligen tagit musten ur oss och vi valde att avstå det vi hade tänkt och tog en mycket tidig kväll. Trötta, varma och några erfarenheter rikare.
