Seglats på Östersjön – dag 9

Tallinns gamla stadsmur – lite på bakgatorna.

MS Estonia

Det hade gungat lite mer denna natten. Det kändes av och någon gång har det sagts, att farvattnet på Östersjön, söder om Åland och sydvästra Finland är luriga med sjögången, stämmer det så var det lite så i alla fall i natt. Inte så att vi vaknade men de gånger som vi gjorde det märktes det. För snart 25 år sedan när MS Estonia var på väg från Tallinn till Stockholm. Något hände med det så kallade bogvisiret och det gick sönder och vatten började forsa in på bildäck. I sjögången blev det snabbt obalans och fartyget fick slagsida och sjönk. 852 personer omkom, varav 501 svenskar. Hon gick i samma farled som vi nu gjorde och någonstans under natten passerade vi henne på 60 meters djup. Man måste vara ödmjuk för naturens krafter. Vår båt hade inget bogvisir och stäven var av en annan sort, som bättre skulle klyva vågorna och skydda fartyget mot översvall. Det är också ganska högt upp till backen på fartyget så det skall till en hel del. MSC Poesia byggdes drygt tio år efter att Estonia förliste så det är klart att de erfarenheter som togs tillvara har använts.

Bengtskär

Hade hoppas att under natten kunna få se fyren på Bengtskär. Det gjordes inte eftersom vi sov. Sen är det tveksamt om vi skulle kunna göra det så långt söderut på farleden. Bengtskär ligger knappt två mil sydväst om Hangö udd och fyren på ön byggdes 1906. Det var och är Nordens högsta fyrbyggnad med en höjd på 51 meter. Det är en viktig del i sjöfarten i området där fyrens ljus sprids vida omkring. Det skulle också vara en mycket bra punkt att bevaka sjötrafiken när det är krig. När finnar och ryssar åter började kriga 1941 så var platsen strategiskt intressant. Finnarna hade skickat dit en mindre trupp under ledning av löjtnanten Fred Luther. Det var han som kom att leda försvaret av fyrplatsen när ryska specialtrupper anföll 26 juli, nästan exakt på dagen 78 år sedan. Striden slutade med att 35 finnar och 36 ryssar låg döda på marken. Finnarna kunde behålla ön och ryssarna försökte sig aldrig på att inta Bengtskär igen. PersSkriverier har skrivit om denna dagen i historien.

Tallinn

Klockan hade ställts om innan vi gick och la oss eftersom Estland ligger en timme före den svenska tiden. Vi ställde klockan för att vara säker på att komma upp till frukosten i tid för att hinna med dagens utflykt, en egen promenad i Tallinn. När det var dags att gå av visade skyltar att det var 800 meter till city center och vi satte igång med promenaden för att hålla värmen i kylan. Kvicksilvret höll sig på 15 graders strecket och det är inte varmt när man kommer från temperaturer på mellan 26 och 30 grader. Det var inte svårt att nå fram till världsarvet, Tallinns gamla stadskärna.

Vi kom fram till stadsmuren, där det estniska marinmuseet hade sina samlingar. Här höll vi åt höger och följde den gamla stadsmuren med sina torn, som alla har egna namn. De är uppenbart att de är medeltida, för även om vi inte har varit på Gotland så liknar stadsmuren väldigt mycket bilderna vi sett från Visby. De naturligtvis besläktade. Gotländska köpmän grundade Tallinn eller Reval som det hette från början. Valdemar Sejr kom med sina trupper och i slaget vid Lindanäs kunde han segra. Ett slott byggdes av Valdemar på Domberget och det var vid foten av denna som staden Tallinn kom att växa fram. Vår utstakade rutt skulle ta oss på insidan av stadsmuren fram till Domberget och upp på det samma. Det är nu en mindre katastrof inträffar. Kameran slutar att fungera.

Det går inte längre att ta kort med den. Panik, en semester utan semesterbilder. Till råga på allt så ska vi till Sankt Petersburg i morgon. Efter lite felsökning så gick det att konstatera att den kunde ta ett kort och man först ta av objektivet och sätta på det igen. Provade med att byta till det större och mer osmidiga och då fungerade kameran igen. Trist att det blev så just här och nu. Men det löste sig och närbilderna får lov att tas med telefonkameran. Inte riktigt bra men bättre brödlös än rådlös.

Något vingklippta i vår jakt på att dokumentera historia så fortsatte vi. Det var en annorlunda stad jämfört med vad vi sett tidigare och den medeltida staden var tydlig längs ringmuren som uppfördes på 1100-talet. Vi passerade flera torn som vaktade denna delen av staden. De hade alla egna namn och en egen historia som beskrevs på skyltar på de gamla stenväggarna.

Eppingi torn

Det är en av de torn som finns i stadsmuren. Det beräknas ha byggts på 1400-talet och det är både vackert och stilrent. Det var rådets ordförande Eppinc som var ansvarig för bygget. Det är ett av de äldre tornen, äldre än grannarna i alla fall. Det var från början inte så högt som idag, utan har byggts på senare så att det når dagens höjd. Idag finns ett museum på sex våningar men tyvärr hade det inte öppnat än när vi gick förbi. Tornen och muren är inte så värst kraftiga som man kan se i senare fortifikationer utan är designade för att klara den tidens krigskonst. För en erövrare så gällde det att ta sig över murarna, så försvaret är konstruerat för att bygga högt så det blir svårt. Tornen blir punkter som sticker upp och som ger försvararna ytterligare ett övertag om anfallarna skulle nå över krönet. Samtidigt var det inte svårt att se, eftersom tornen kom ganska tätt. Tornen gav också försvararna en överblick om att onda män var på väg genom att de hade bra sikt. Sakta flanerade vi genom staden och det vara bara att supa in atmosfären. Vi tog oss ut genom Klosterporten för att leta reda på trappan som skulle ta oss upp på Toompea.

Toompea

Domberget heter det på svenska och det var en stigning som tog oss närmare 30 meter upp från parken som omger stadsmuren åt norr. När vi andfådda och röda i ansiktet och ett tunt lager svett på kroppen möttes vi av en utsikt som gjorde allt ansträngning mödan värt. Vi kunde se rester av en vallgrav i parken nedanför. Vi såg genom taket på en gammal byggnad som höll på att renoveras. Vårt kryssningsfartyg syntes bakom kyrktornet som låg framför oss. I horisonten i öster låg en halvö som stack ut och i praktiken fungerade som en skyddspir. På andra sidan fanns en hamn och anledningen till att vi vet det är att en enorm silo stack upp på halvön. Det blev till att ta in allt som gick att se från högpunkten. Byggkranar, Tallinns gamla stad, numera ett världsarv och nya moderna byggnader vars arkitektur skvallrade om att det är några år sedan detta var en del av Sovjetunionen.

Svärdsriddarorden tog över efter danskarna som herrar över Reval, eller Lindanäs som det kallades av svenskar och danskar på medeltiden. Kärt barn har många namn och det är många som haft Tallinn kärt, om vi ska tro på alla som erövrat och haft överhöghet över staden. Danskarna tog tillbaka Tallinn från riddarorden på 1300-talet och 200 år senare var det dags för den uppstigande makten i Norden, Sverige att ta kontroll över platsen på finska vikens södra kust. I över 150 år rapporterade esterna till Stockholm, men när det Stora nordiska kriget var över 1721 och stormaktstiden ett minne blott, så var det Ryssland som hade inflytande över området. Nästan 200 år senare så intog tyskarna på marsch österut Tallinn under första världskriget. Tyskland var krigets förlorare men Ryssland var kanske en ännu större förlorare. Tsaren hade tvingats avgå. Landet tvingades till en hård fred i Brest-Litovsk av tyskarna. Bolsjevikerna hade tagit över makten i landet och det väldiga väldet kastades in i ett förödande inbördeskrig. Utländska makter, blandade sig i på den vita sidan, men till slut kunde Trotskijs Röda armé besegra motståndet. Då hade Estland för första gången kunnat bli en självständig nation 1918 och Tallinn blev landets huvudstad.

Ryssarna förlät kanske aldrig esterna för detta för när Stalin fick chansen, så tog han den. Han lät sin utrikesminister Molotov förhandla sig till med den nazistiske utrikesministern, Ribbentrop ett avtal som garanterade fred mellan länderna men Sovjet fick föra vad de ville i Baltikum och Finland. Finnarna blev en för hård nöt att knäcka, men de tre baltiska staterna erövrades ganska enkelt. Estland och Tallinn var åter vid den ryska björnens barm. Tyskarna kom tillbaka och erövrade Estland 1941 och fick tre år senare lämna området under fruktansvärda strider som var mycket hårda och förlustbringande. 1945 var Estland tillbaka och blev en sovjetrepublik.

Vi fortsatte med att ta oss in i en souvenirbutik. Den första för denna staden och det var lite för att kolla läget. Bärnsten var en viktigt produkt, tillsammans med ryska dockar. Vi hade nog tänkt att vi skulle köpa dem i morgon. Det gick också att konstatera att det fanns mer kylskåpsmagneter än vi kunnat gissa och att det skulle bli svårt att bestämma sig för vad det skulle bli. Vi fortsatte vår promenad uppe på Toompea och strosade genom de gamla kullerstensbelagda gatorna. Det finna åtskilliga utländska beskickningar på plats och vi passerade landets finansministerium. Nästa stopp blev en kyrka.

Tallinns domkyrka

Nästan mitt på Domberget och nära den högsta punkten ligger Tallinns domkyrka som officiellt heter Sankta Mariakyrkan. I Stralsund finns en annan kyrka med samma namn. Föregångaren är troligtvis redan i bruk så tidigt som 1219, en träkyrka som revs av dominikanermunkar som började bygga den nya kyrkan i sten. Den bedöms ha stått klar på 1240-talet. Det var intressant att notera att den gick i en nygotisk stil och att inredningen hade klara drag av stavkyrkor som vi sett tidigare. Det kanske är lite konstigt, eftersom den gamla träinredningen till stor del förstördes under den stora branden 1684.

Det var mycket som var intressant i denna kyrka som numera är domkyrka för den estniska lutheranska kyrkan. Den har varit katolsk och svensk och den har varit under sovjetockupation. Inredningen är nästan helt i trä och den har varit i centrum av makten här på Domberget. Det märks på flera sätt där olika adelsätter har sina ätters vapen målade på väggarna. Den gamla kyrkbänkarna är skeva och vinda och slitna. Domkyrkan är också en begravningskyrka och där har Sverige intressen. Gustav Vasa syster och Johan III dotter ligger båda begravda här tillsammans med fyra svenska fältmarskalkar, varav två också var riksråd. Ett par ryska upptäcktsresande liksom en böhmisk upprorsledare. När besöket i kyrkan väl var avklarad så var det dags för nästa kyrka. Vi hade de sett den över hustaken och den är helt klart mycket med imponerande än den ganska anspråkslösa lutheranska domkyrkan. Vi var på väg mot den ryska ortodoxa domkyrkan knappt 100 meter bort och ner för en liten backe.

Alexander Nevskij katedralen

Vi kanske ska ta det ganska för givet att framför slottet på Domberget så står den imponerande ryska katedralen. Det är ett sätt att säga vem som har makten. Kyrkan uppfördes 1894 till 1900 och var en imponerande byggnad, redan då. Den är placerad på Domberget, vid Lassi platsen, mitt emot Dombergets slott. Det påstås att katedralen byggdes på den plats där den estniska folkhjälten, fader Kalev är begravd. Kanske vi ska ta till lite källkritik och konstatera att esterna inte gillar ryssarna och ett sätt att bevara denna antipati är att låta fienden begå övergrepp på landets folkhjältar, verkliga eller fiktiva, det spelar inte så stor roll, i propagandakriget. Redan det ryska namnet på katedralen kanske också ska tillhöra den kategorin. Alexander Nevskij var den ryske segerherren i slaget vid Peipus sjön 1242. Det är givetvis ett sätt att försöka visa på att man har långa anspråk på överhögheten över området.

Så var det dags att gå in i den mycket noggrant restaurerade kyrkan som är vacker, oavsett den politiska laddningen som finns. Insidan var annorlunda. Det luktade av ljusen som tänts, och så fanns det inga bänkar. Även i de gamla kyrkorna i Sverige så var det ståplats innan bänkarna kom men här hängde den traditionen kvar. Halva kyrkorummet var avstängt så att det inte skulle springa runt turister överallt, utan det skulle faktiskt vara möjligt att titta på alla ikoner som hängts längs de mycket höga väggarna. De gick hela vägen upp till takkupolen som hade ett ljusinsläpp i toppen som var mycket vackert. Känslan gick osökt till Sankt Pauls katedralen i London som har en liknande konstruktion. Själva arkitekturen förde återigen tankarna till de gamla stavkyrkorna. Samma höga centrerade pelare med ett tak på toppen och absider som går ut från sidorna. Det är kanske inte så konstigt egentligen. Estland och Baltikum hade ett stort utbyte med det vikingatida Skandinavien och det vore inte konstigt om även den byggnadstekniken fördes från det ena eller andra stället. Ändå lite anmärkningsvärt att vi oftast förknippar stavkyrkor med Norge men det borde ha funnits gamla, som inte överlevt även i de skogrika delarna i östra Sverige.

Det blev att vandra runt och insupa allting innan det var dags att gå ut på Lassi plats igen. Den var definitivt i ordning gjord och den var inriktad på säkerhet och anti terror åtgärder.

Estniska parlamentet

När perestrojkan och glasnost gjort sitt började det gunga i hela det kommunistiska Östeuropa. Esterna var liksom flera andra folk i det gamla Sovjetimperiet intresserade av självständighet. Det äldre esterna kunde berätta om tiden före 1940 när Stalins röda armé marscherade in. De sökte nu sin frihet och valde att göra det på ett eget sätt, de sjöng! Den estniska frigörelsen har kallats för den sjungande revolutionen. Genom att sjunga gamla folksånger om adelns övergrepp på folket så visste alla att det egentligen handlade om dagens situation. 1991 kunde de återigen utropa sin frihet.

Alexander Nevskij katedralen revs aldrig under den estniska självständighet på 1920-30-talen trots många förslag och åsikter. Kanske är det esterna motdrag att inhysa sitt självständiga parlament i Dombergets slott mitt emot den ryska katedralen. Om det var avsiktligt eller oavsiktligt kan inte den här skribenten avgöra men vi ska inte underskatta symbolvärden efter så många år av ockupation. Bakom slottet tar de hjälp av det höga tornet Långe Hermann som sticker upp mot horisonten. Klart över de höga träd som bildar ett skuggande skydd över den park som kommer upp från vallgraven. Runt slottet finns bastioner, minnet av den krigiska sidan av Domberget och en av dessa heter Routsi. Man kände sig lite som hemma, så här borta. Routsi betyder Sverige på det mycket närbesläktade finska språket. Vi gissade att det hette samma på estniska.

Det tar på krafterna och dagen började bli lite varmare så här på förmiddagen och vi fortsatte vår vandring med lite lättare promenad, nedför Domberget. Det är inte lättare att gå nerför, det tar mer på krafterna än att gå uppför, även om man inte blir lika andfådd. Vi kryssade oss igenom det som kallas för den danske kungens trädgård, vidare förbi Estlands arkeologiska museum och vidare längs med Nicolai kyrkan. Målet var Rådhustorget och en förmiddagsfika.

Rådhustorget

Vi kom inte riktigt fram till Rådhustorget som såg ut att vara lite öde. Båten hade släppt av oss efter frukost och det är egentligen lite för tidigt för turisterna. Det var ännu inte så mycket folk och så gillar vi det. Det finns lite utrymme för oss också. Att gå och knö på turistattraktionerna är inte riktigt vår grej. Vilket är lite av en paradox eftersom vi gärna söker oss till världsarv, som här i gamla stan i Tallinn. Där är det nästan alltid mycket folk. Det blev fika på en uteservering. Den tidigare så heta sommaren hade svalnat betydlig här inne i finska viken. Vi tittade på människorna och de vackra vagnar som drogs av stabila hästar som var väl omhändertagna för att locka turister att spendera lite pengar som ska gå till hö och strö och några euro till dess ägare. När vi kände oss mer utvilade var det dags att ta oss förbi gaveln på Rådhuset som vi tittat på under fikat och ge oss ut på kommersen på Rådhustorget.

Tallinns rådhus härstammar från 1300-talet. Det är ganska anspråkslöst jämfört med andra rådhus, där vi redan på resan passerat både Malmö och Köpenhamn. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende år 1400 när det byggdes om, och är Europas enda kvarvarande rådhus i gotisk stil. Det var svårt att få ett bra foto på huset, dels för att det var mycket människor på torget, dels för att det inte gick att få in byggnaden i den stora linsen som fick användas efter morgonens missöde. Mobilkameran fick rycka in med det visade sig att bilderna inte riktigt håller måttet.

Vi fortsatte igenom alla varustånd som erbjuder allt i souvenirväg som Estland och Tallinn har att erbjuda. Tack ock lov faktiskt, så hittade vi en bra kylskåpsmagnet vid Nevskijkatedralen så nu var det mest att titta på allt som vi inte behöver. Det är inte ointressant att se vad det är i hantverksväg som försäljarna plockar fram. Det är en del av det som landet vill visa upp. Bärnsten var naturligtvis en artikel liksom de estniska dockorna, förvillande lika de ryska.

Torget som vi befann oss på finns i källorna första gången 1313 under namnet forum. Sedan dess har det bytt namn några gånger och det nuvarande är från 1923, snart hundra år gammalt. Att det används till konserter och andra folkliga evenemang, såsom en mycket känd julmarknad, var inte svårt att förstå. Vi rörde oss sakta mot den nordöstra delen av torget, som även den var tjock med människor, många var där av samma anledning som vi.

Rådhus apoteket

Så tidigt som 1415 kan apoteket ha funnits på den plats som den nu befinner sig på. Klart dokumenterad är den i alla fall från 1422. Det är det äldsta apoteket i världen som fortfarande befinner sig på samma plats. Vi gick naturligtvis in och kunde snabbt konstatera att inredningen inte är original. Elektriciteten kom lite senare än 1422. Kanske inte så många år, men ändå senare. Elen fanns inte här, när Johannes Buchard kom till Tallinn 1579. Han var ungrare och härstammade från tidigare ungerska kungar. Han var läkare eller farmaceut, oklart vilket, och tog över apoteket på tre år senare. Han kom att bli den första i en tio generationer lång familjesaga. 1911 gick ägarskapet vidare. Apoteket kom att förstatligas under kommunisttiden och fortsatte sin verksamhet i statlig regi. Det satsades inga pengar på underhåll så det var en sliten butik som 1991 gick vidare till estnisk ägo. Det påbörjades en renovering som höll på i över tio år innan den var klar 2003. Inredningen är tidstypisk för den period som valts att bevaras, dock inte 1582 men någonstans innan andra världskriget i alla fall. Det pågick kommers i apoteket och i antikshoppen på samma våningsplan. Lite museiföremål visades upp och så gick det en trappa upp till restaurangen. Vi gick istället ner och ut på gatan igen. Nu tog vi oss vidare neråt, och det säger kanske inte så mycket. Vi hade sett att det fanns en katedral ett par gator bort, vi tog oss dit.

Sankt Peter och Pauls katedralen

När ryssarna tog över Estland på 1720-talet infördes religionsfrihet. Den katolska kyrkan kunde göra comeback efter att lejonet från Nordens ättlingar förlorat det stora nordiska kriget. På platsen fanns ett kloster och det var här som den katolska katedralen i Tallinn kom att byggas på 1840-talet. När vi fick se exteriören var det svårt att tro att det var detta vi letade efter. Det var en mycket stram byggnad som på ett sätt gömde sig i bebyggelsen och på ett sätt stod med sin enkelhet. Färgmässigt gjorde den inget väsen av sig bland de andra byggnaderna i medeltidsutförande och med en färgsättning som skulle få Picasso grön av avund. Vi gick inte in, men hade vi gjort det så hade vi fått se en kyrka som på ett sätt liknade medeltida gotiska kyrkor men med en färgsättning och interiör som vi snarare förknippar med karoliner tiden, så stram den var.

Det blev till att fortsätta vår flanering i den tilltagande värmen och solskenet och vi tittade och tog till oss denna staden som var så olika vad vi sett tidigare. Det är närmaste är Gdansk och den renovering som vi såg där av den medeltida hansestaden. Tallinn har den fördelen att nästan allt renoverats samtidigt, och det under de senaste 25 åren vilket gör att staden ser väldigt homogen ut, trots de ganska stora skillnaderna. Lite som Ålesund i Norge som byggdes upp i jugendstil efter branden 1905. Här, dock i medeltida utförande. Klockan rann iväg och skorna klämde och det var för långt att gå till båten för att äta så vi satsade på en av många restauranger som vi såg. Denna låg med en uteservering mitt i gatan.

Lunch med underhållning

Mycket kan sägas om lunchen i Tallinn, maten var god och inte alltför modern, för oss som kanske inte riktigt förstår sig på den ultramoderna gastronomin som är populär just nu. Första riktigt spännande underhållningen stod en svensk undersköterska/sjukvårdbiträde i medelåldern, från någon ö utanför Göteborg. Hon berättade helt oförblommerat om händelser på arbetet som man kanske inte borde berätta högt om. Detta är visserligen ett land med att annat språk än hemma, men det är ändå gott om turister, i så utpräglad sommarturiststad som Tallinn, som förstår svenska. Vi gjorde det i alla fall. Kanske det var ett eller ett par glas vin för mycket.

Det hade definitivt den andre underhållaren som förgyllde vår måltid. Enda problemet var att han nära nog kedjerökte vid bordet bredvid oss. Han kom in med sitt pick och pack och beställde en kopp kaffe som han, under de stora parasollerna, drack tillsammans med sina cigaretter. Så tog han upp sin telefon och ringde sin banks kundtjänst. På ganska god engelska så utspelade sig följande historia. Det är kanske inte det bästa att lyssna som vi gjorde men historien är tillräckligt bra ändå för att återberättas.

Att han hade en del pick och pack kunde förklaras med att det var det han behövde för att arbeta. Han förklarade för banken att han kommit till Tallinn för att arbeta under de kommande sex månaderna och att han behövde sitt kreditkort. Kreditkortet hade han på ren svenska supit bort kvällen innan och det gick nästan att se. Kortet hade försvunnit eller i alla fall pengar på det. Det är helt klart att det är ett problem. Han var övertygad om att det inte hade skett i baren, eftersom han kände ägaren, det måste ha skett i taxin. Hans historia utvecklades och gissningsvis var det inte första gången som han var i problem för han kunde berätta och förklara. Slutsumman var att det var banken som borde betala. Han bad dem att dubbel kolla allting och se var kortet kunde ha använts, nej det var inte i baren, det var han säker på. Intrycket från sidlinjen var att hans kompisar i baren, inte var det ställe där jag skulle anförtro mitt kort…

Samtalet fortsatte och det fortsatte med hans företagskort. Där verkade pengarna finnas kvar men nu rådde en osäkerhet kring om kortet var säkert eller inte med tanke på att vad som hänt hans andra kort. Det slutat i alla fall med att han bad banken spärra kortet för säkerhets skull. Det var nu som vi avslutade första delen av vårt lyssnande. Vi hade ätit klart för ett bra tag sedan och fler gäster strömmade till, bl.a. två unga kvinnor från Stockholmsområdet som satte sig vid bordet bredvid oss. Vi ville kanske inte avslöja att vi var svenskar och bakom oss kunde vi höra vår vårdgivande svenska som fortsatte att berätta om än det ena och än det andra. Det var ibland inte enkelt att lyssna på två samtal samtidigt. Det var dags att gå och mannen kopplade ner samtalet till banken. Han kallade på servitrisen för att betala och den diskussionen kan vi bara gissa oss till. Hans bankkort var tömt, affärskortet precis spärrat och inga kontanter. Hur han skulle betala och vad som hände vet vi inte men under tiden som vi gick började hans blick att fara runt bland de andra gästerna för att hitta en villig sponsor.

Estonia monumentet

Så fortsatte vi vår promenad genom Tallinn men nu med siktet inställt på vårt fartyg. Vi strosade igenom gamla stan och fick se andra bitar som verkade klart äldre, eftersom de inte var renoverade lika stilsäkert. Det var fina gator och fina byggnader och nästan inga bilar på de smala gatorna. Skuggan var ett populärt ställe att befinna oss i. Vi hade hittat ett museum som hette KGB museet och det låg på vägen mot båten. När vi väl kom dit blev vi osäkra på vad det var, om det var verkligt eller en plats för spekulation eller vad det var. Det blev till att hoppa över denna gången och samtidigt konstatera att det gäller att hålla minnet av förtrycket uppe så detta är förutom historia också ett sätt att hålla propagandan igång.

Nu var det inte långt kvar till Estlands sjöfartsmuseum och den port som ligger där. Det var där som vi vandrade in i världsarvet i, i morse. Kartan hade tydligt markerat var monumentet var någonstans och vi letade på den avspärrade parkeringsplatsen som var belamrad med byggbilar och material till renoveringen. Det verkade som om det var nedmonterat för att klara av byggarbetarna. Det fanns ett annat monument som vi tittade på och så var det något som såg ut som en rodelbana, utan sidor, som blivit avbruten på mitten. Tog ett kort och så fortsatte vi mot båten. Föga visste vi då att vi missat Estonia monumentet och att den avbrutna rodelbanan i själva verket var en bro som skulle symbolisera förbindelsen mellan Tallinn och Stockholm. Den var avbruten som en påminnelse att bro brast den där kvällen för 25 år sedan. Vi hade slarvat i våra förberedelser. Var noga med att följa samma väg som vi kom för att inte gå fel. Hamnen och hamnområdet är moderna skapelser som i vilken annan europeisk storstad som helst. Det var en lång raksträcka att gå på en nyskapad gångväg och till vår hjälp hade vi en skylt som sa hamnen. Efter att ha passerat en större väg gick vi in under en bro och det var lustigt. Bron var när hundra meter bred! Det måste vara något annat men det kunde vi inte reda ut på plats. Det stod parkerade bilar på bron så det var kanske ingen bro, men vad var det?

När vi väl var tillbaka i Sverige började kolla på kartor och det som var mest slående var att det var tomt. Det fanns något det var klart, men inte ett ord om var det vad. En titt på Google map och på satellitbilderna visade något. Försökte gå ner på street veiw och det var något. Sovjetiskt, det avslöjade den gråa råa slitna betongen. Det fanns trappor och kanske var den lite pyramidaktig. Storleken var dock imponerande. Till slut fick vi redan på vad det var vi vandrat under. En kollega var från Tallinn och på en direkt fråga så visade det sig att esterna nära nog hatar detta. Det är en ishall inne under betongen och det var också segelanläggningen för OS i Moskva 1980 där segling gick i Tallinn. En av dessa sätt att tala om vem som har makten.

Köerna in till båten var långa och i bästa fall organiserade på italienskt vis, dvs. inte alls. Inte undra på att de sista kom ombord i sista minuten. Det var återigen dags att segla vidare på Östersjön, fortsatt öster ut in i lejonets kula! Det var en trevlig förd att befinna sig på däck och titta på den estniska kusten som gled förbi och sakta minskade i storlek när MSC Poesia drog sig längre ut på havet och in farleden. Vi kunde konstatera att det är en tidig morgon i morgon. Bussarna till de guidade turerna går tidigt för att vi ska hinna med hela programmet.