Morup
Tanken var att vi skulle ställa till med grillfest för släkten. Det är inte så ofta vi gör det, men nu hade vi chansen när de flesta av deltagarna är på hemmaplan. Fester ska förberedas och i vårt fall började vi med att välja ut en känd gårdsbutik som handlar med kött i Morup. Den skulle öppna klockan tio och vi åkte iväg så att vi skulle landa in strax efter öppningsdags. Återigen så blev det de små vägarna och de tog oss först till själva Morup där kyrkan ligger mitt i vägen. Bokstavligen mitt i vägen. Vapenhuset sluter precis i vägkanten och på trottoaren står ett stabilt staket för att hindra kyrkobesökare att gå rätt ut framför de bilar som kommer farande på raksträckan mellan kyrkan och kyrkogården. Det får ju inte bli så att du går ut ur kyrkan för att direkt förpassas till kyrkogården, både bildligt och bokstavligt.
Det är i detta guds hus som vi varit några gånger och begravt nära släktingar, som har sin sista vila på kyrkogården. Det finns anledning till att skänka en tanke till dessa människor. Så fortsatte färden söderut och vi kom på den gamla E6:an som ligger kvar och är omgjord. Så här i semestertider, och det som verkar bli den varmaste dagen hittills i år, är det cykelturisterna som tagit över. Till slut var vi i alla fall framme vid rätt avfart och tog de små slingrande hallandsvägarna ut i kulturlandskapet. Efter en stund kom vi fram till en plats där det redan var fullt av parkerade bilar 10-15 st. Vi var framme vid gårdsbutiken, knappt fem minuter efter öppningstiden. Vi fick sista platsen och gick in i den lilla butiken, tog en nummerlapp och tittade på sortimentet.
Till slut valde vi T-benstek som huvudrätt, lammkorv som mellanrätt och rimmat stekfläsk som förrätt. Fick med oss ett nybakat olivbröd, gjorde oss skuldfria, lastade in allt i kylväskan och for hem igen, lastade ur allting och satte oss i bilen och tog oss till nästa turistattraktion, ett världsarv.
Grimeton radiostation
Vi har sett den otaliga gånger från Europaleden, den är svår att missa, långvågssändaren med sina sex torn som står i rad på en sträcka på 2,2 km. Tornen är 127m höga och ställda så att sändningsriktningen är mot Long Island i USA. Stationen i Grimeton byggdes 1925 som en del i ett nätverk av långvågssändare med centrum på den amerikanska östkusten. Därifrån kunde man nå Hawaii i väster och Warszawa i öster. London och Grimeton var de två övriga sändarna. Den svenska staten satsade 5 miljoner kronor på stationen, i dagens penningvärde skulle det vara ca 140 miljoner. Detta för att bl.a. skapa konkurrensfördelar för svensk industri som inom loppet av några timmar skulle kunna få fram sina meddelanden till affärskontakterna, ”over there”. Själva tekniken i anläggningen kom från General Electric i USA och tro det eller ej, en svensk från Uppsala, hade varit med och konstruerat apparaterna.
Ernst Alexandersson
Född och uppvuxen i Uppsala studerade han i Lund och KTH innan han gjorde ett år i Berlin och därefter emigrerade till USA. Han var tidigt ute med den nya långvågssändaren och uppfann en alternator som kunde hålla frekvenserna i sändningarna vilket i sin tur låg till grund för det radionät som RCA byggde och som Grimeton är en del av. Han förbättrade sin konstruktion hela tiden tills radiorören började ta över. Alexandersson var sedan inblandad i den tidiga TV-tekniken. Han fick totalt 345 patent på sina uppfinningar i USA, det sista endast 7 år innan han dog 1975, 97 år gammal. Han borde nämnas oftare när vi diskuterar svenska uppfinnare. Idag har gett namn åt vänföreningen till Grimeton.
Världsarvet Grimeton
Det var dyra apparater att driva, de tog en enorm mängd med elektricitet och det var ett konstant buller i maskinhallen när de var igång, 24 h om dygnet, 365 dagar om året. Redan 1930 började systemet med långvågssändare monteras ner och stationen i Los Angeles var först ut. Den sista av stationerna blev Grimeton, den är ensam kvar i hela världen och det är det som gjort att den fått status som världsarv, som ett bevis på detta tekniksteg. För det var den tekniska utvecklingen som gjorde hela systemet omodernt och oekonomiskt. Det Radio Corporation of America (RCA) som drev systemet, helt på kommersiella villkor, och då gällde det att hänga med, när den nya tekniken kom; kortvåg, telefon och annan radiokommunikation. Idag finns det inga sändare kvar som sänder med morsesignaler, förutom Grimeton som tre gånger om året skickar ut meddelanden. Alexanderdagen, 30 juni som hyllning till Ernst Alexandersson, FN-dagen 24 oktober, (Persskriverier har skrivit om FN-dagen) samt på julafton när den traditionella julhälsningen skickas till stationschefen på Long Island, som inte finns kvar, men traditionen upprätthålls.
Anledningen till att stationen finns kvar är att militären fick upp ögonen för anläggningen under andra världskriget när de kunde kommunicera med svenska ubåtar under vattnet. Pengarna från krigsmakten gjorde att anläggningen kunde bevaras och när sedan Televerket skulle privatiseras och bli Telia så skänktes anläggningen till en stiftelse som fortsatte verksamheten. Första steget blev att K-märka hela stationen och 2004 utsågs Grimeton att bli ett världsarv.
Inget av detta visste vi när vi svängde in bilen på parkering och tog oss ut i den allt mer plågande solen. In i det futuristiska besökscentrat och köpte biljetter till nästa visning. Med en glass i skuggan laddade vi upp för den kommande guidade turen. Vi följde med Angelika som tog oss runt och berättade allt som vi nu vet om Grimeton. Hon berättade även att masterna behöver målas om vart 12:e år och att en mast målas vartannat år till en kostnad av fyra miljoner kronor. Pengar som man får in av att hyra ut marken till andra, mer moderna kommunikationsmaster, vilka vi kunde se runt de gamla masterna och med bidrag från länsstyrelsen. Trots att det är ett världsarv så kommer det inte pengar automatiskt utan det måste varje världsarv själva skrapa ihop.
Varbergs fästning
Den har legat där och lockat men vi har aldrig kommit till att gå och titta på stenhögen vid havet. Nu var det dags. Efter att ha kört från Grimeton den dryga milen in till stan och lunchat i hamnen under parasollens skugga var vi redo för nästa turistattraktion. Solen hade äntligen fått fritt spelrum och det var varmt. Vi tog alla tillfällen att stanna till i skugga innan vi fortsatte.
Vi parkerade vid varmbadhuset och promenerade ner till den nya sandstranden vid Kallbadhuset. Det är det tredje huset som byggts på pålar i vattnet. De tidigare husen har raserats av vilda havsstormar men en nyanlagd vågbrytare har lättat på elementens raseri. Promenaden fortsatte upp mot entrén. Vi kunde inte se några likheter med borgen vi såg igår men det är samma byggherre, Jakob Nielsen. Han började bygga fästningen ungefär samtidigt som borgen i Hunehals. Detta kunde han göra med den norske kungens goda minne. Även fästningen i Varberg tillfaller kungen när Nielsen dör. Det är en komplicerad historia som rullas upp i den här delen av världen under 1300-talet. Kungarna verkar för att stärka sina statsbildningar men samtidigt så är feodalismen en vansklig styrelseform, byggd på tributer och lojalitet. Det ska kanske dröja till närmare 1500-talet när penningekonomin sakta börjar ta över från hushållningsekonomin på allvar.
Om Hunehals aldrig intogs och förvisso, övergavs senare så är det en annan historia med fästningen i Varberg. Den kom att ligga mitt i stridslinjen mellan konkurrenterna i Norden, Danmark och Sverige. För att ge en kortare beskrivning om vem som suttit som herre på Varbergs fästning så börjar vid med det Västsvenska riket under 1300-talet. Det var ett de facto rike, mer eller mindre under norskt beskydd. Det låg i de delar som egentligen tydligt tillhör den danska kronan. Svenska intressen ligger i ingiftet mellan svenska kungahuset och det norska och de markområden i Västergötland som tillhörde detta. Efter att det västsvenska riket upphört hamnade fästningen under den danska kronan. Danskarna tappade fästningen till Marcus Mayer som satt fånge på stenhuset, men som adelsman hade hans stora friheter. Han intrigerade med Varbergs borgare och de erövrade borgen 1535 och ett drygt år senare kom danskarna tillbaka och sköt på fästningen som de senare intog. Mayer avrättades. Nästa erövrare av borgen var svenskarna som 1565 besegrade försvararna. Noterbart är att chefen för artilleriet var den blivande svenska kungen, den 15-årige, Karl IX. PersSkriverier har skrivit om erövringen.
Kriget har kommit att kallas det nordiska sjuårskriget och är kanske den första stora svenska utmaningen mot Danmarks ledande ställning i Norden. Danskarna återkommer fyra år senare och tar tillbaka sin fästning. Danskarna som var väl medvetna om att svenskarnas härvägar gick från Västergötland längs Hallands floder till de danska befästningarna på kusten satsade på att bygga ut det gamla slottet till den bastanta, och på den tiden moderna, fästningen som vi står framför. 30 år tog det. Fästningen blev inte inblandad i några fler krigiska förvecklingar men efter freden i Brömsebro 1645 fick garnisonen marschera ut och ersättas av svenska knektar. Det ska dröja ytterligare några år innan Sverige obestridligen blir det ledande landet i Norden. Det är den tid som vi kallar för den svenska stormaktstiden.
Nu var det dags att gå in genom porten och ta en svag sväng åt höger och vandra upp för de kullerstenslagda gatorna. Den moderna fästningen intas dagligen, så här under semestertid, av turister som oss själva och vi fortsatte genom att hålla oss i skuggan och passerade in genom Mellanporten. Där stannade vi till och beundrade utsikten över ett sommarskimrande hav som var dränkt i solens mäktiga värme. Färgerna var solblekta och ett lätt dis av avdunstande vatten gjorde hela tavlan framför våra fötter otroligt vacker. En noggrann titt åt norr gjorde att vi kunde se både väderkvarnen i Trönningenäs och med lite god vilja även röset på Gamla Varberg. Nu är skugga en bra sak på varma dagar så nästa punkt på vår turisttur var Hallands museum. Det var dags att gå in genom den sista porten till fästningens borggård.
Hallands museum
Bexells talande stenar är en sevärdhet i Halland. Alfred Bexell gick ur tiden år 1900 och lämnade efter sig en stuga med halländska kulturhistoriska föremål som han samlat på sig. Änkan lät dessa gå på auktion innan Varbergs kommun hann besluta om medel att handla upp föremål som en grundplåt till ett blivande kulturhistoriskt museum. För att hindra att Bexells samling skingrade fösr mycket för vinden togs 1916 initiativ till en kulturhistorisk förening. Den skulle göra i ordning rum på Varbergs fästning för sina samlingar. Det är detta som idag är grunden för Hallands museum vars mycket moderna entréparti i glas och stål vi traskade in i och löste vår biljett och lyckades hitta en souvenir. Som vanligt en kylskåpsmagnet. Vi hade att välja på flera olika utställningar. Vi hoppade över Kirgizistans konst och Varbergs skolans måleri. Inte för att vi inte gillar konst men dagen var ägnat åt för oss intressantare utställningar, Halland genom tiderna, Bockstensmannen och knappen som påstås ha dödat Karl XII.
Hallands historia
Hallands museum är inrymt i fästningen och den har en permanent utställning om Hallands historia under 1000 år. Vi kan ta och börja lite tidigare och konstatera att Halland är fornminnestätt. Det finns lämningar från Stenåldern, bl.a. i närheten av Hunehals vars historia är klart längre än den vi beskrev från igår. Det finns rika bronsåldersfynd. Vi såg bronsåldersgravar på Fjärås Bräcka och ett röse i Gamla Varberg, också det i går. Järnålders gravfält fanns det i Li, som vi också besökte igår.
Det är ungefär nu i tiden, järnålder, vikingatid runt år 1000 som det danska riket började ta form. Danskarna band ihop sitt rike med sjöfarten och då var det naturligt att den långa halländska kusten kom att titta mot vattnet och där var danskarna. Svenskarna var mycket mer inriktade mot öster. Här kommer givetvis en fundering in och det är hur Västergötlands och Smålands inflytande var gentemot Halland. Kanske vågar vi gissa på att det var en handelspartner. Vägarna skulle vi gissa gick längs Hallands floder. Från Hallands rika jordbruksslätter är det mycket skog och svår terräng mot grannarna i öster och nordost. Skogen var en naturlig barriär, precis som havet är en naturlig barriär för oss idag. Halland verkar också ha varit delat i en nordlig och en sydlig del. Bl.a. kanske vi får lite belägg för detta att Jacob Nielsen på Hunehals och Varberg hade sitt område norr om Ätran.
Den danska tiden varar fram till sen medeltid, 12-1300-talet när adeln och feodalsystemet börjar växa fram. Det blir också en mycket orolig tid för framför allt norra Halland. Här byter landskapet ägare tio gånger på 65 år. Det är under inledningen av denna period som Jacob Nielsen bygger sina borgar. Norra Hallands tillhörighet skiftar mellan Danmark, Norge, Sverige och ett eget Västsvensktrike, där delar av Västergötland ingick. 1365 hade i alla fall stormakten i Norden återtagit kontrollen över sitt förrymda landskap. Det är ungefär mitt i den period som de halländska städerna anläggs; Varberg, Falkenberg, Laholm och Halmstad. Alla med inriktning på handel över havet och alla läggs vid de halländska floderna, vars dalgångar hade vägar upp till svenskarna i Småland och Västergötland. Noterbart är att Jönköping som vi har besökt tidigare, ansågs som en gränsstad mot danskarna. Nissan rinner upp på en mosse utanför staden och den väg som går mellan Jönköping och Halmstad, kallas för Nissastigen.
Under danskt styre så utvecklas landskapet ekonomiskt. Reformationen ger ytterligare kraft med kanske en lite annan driftighet. Perioden blir kanske kort för från mitten, senare delen av 1500-talet fram till det svenska stormaktsväldets undergång 1721 så stod det många och svåra strider om makten i Norden och Halland var ett av de slagfält där länderna möttes. Handelsvägarna förvandlades i ofred till härvägar och så satte dödandet igång. Det är 1645 som Hallands senaste gången byter ägare när svenskarna får landskapet på 30 år för att kunna ta upp skatt av bönderna. Ägarbytets permanenta status bekräftats senare i frederna i Roskilde och Köpenhamn.
När freden kommer tillbaka så utvecklas det halländska jordbruket igen. Skiftesreformerna slår sönder byarna och ger större och mer självständiga gårdar vilket ökar produktiviteten. Den ökningen kan nu avsättas på marknaden där den nya arbetarklassen i industrialismens tidiga barndom inte kan producera sin egen mat utan måste köpa den på marknaden. Senare kommer även havreexporten till England in som en faktor, när de utökade hästdrivna transportsystemen behöver energi. Annars är inte Halland det som vi direkt förknippar med industrialismen i Sverige. Det är främst i den östliga delen som den verksamheten bedrevs med tillgång till energi i form av vattenkraft och skog. Utställningen avslutades med två av Hallands största kännetecken idag, Gyllene Tider och GEKÅS i Ullared. Vi tog oss vidare till en liten glasmonter med ett föremål med en märklig historia.
Kulknappen
Vi besökte Halden för några år sedan och tittade på platsen där hjältekonungen stupade. Vi har även stött på kungens spår i Stralsund. Inne på fästningsmuseet hade de gjort en monter om hur kungen låg när han stupat. En levande beskrivning av hans död. Karl XII hade år 1718, vid sin död varit i krig sedan mer eller mindre sedanår 1700 när en allians, av polacker, ryssar, danskar och tyskar utmanade den unge kungen och det svenska stormaktsväldet. Otroligt nog hade kungen klarat sig igenom åtskilliga bataljer utan att han dödats. Bland soldaterna som hade betydligt högre dödlighet så ansågs kungen som omöjlig att döda med vanliga vapen, det krävdes något extra. Som till exempel en knapp från kungens uniform. Mycket kan sägas om den natten i Norge men en sak är klar och det är att det var många knektar som stupade i kulregnet från fästningen. Försvararna hade mycket bra siktfält mot de svenska löpgravarna som grävts ut under svåra förhållanden.
Det är nu som fantasi och verklighet vävs samman på ett nästan mystiskt sätt. Det är möjligt att ta en knapp från en av kungens uniformer, men knappats troligt. Det skulle i teorin vara möjligt att från svenska löpgravar skjuta kungen där han hävt sig upp över löpgravens kant för att spana mot Fredriksstens fästning, men knappast troligt. Det skulle vara möjligt för knekten Nordenstierna från Deragård i Västergötland att gå fram till kungen och ta kulan som dödat regenten, men knappast troligt. Det skulle vara möjligt för knekten att ta med knappen hem och sedan slänga den i ett grustag där den hittades 200 år senare, men knapps troligt. Så sägs det i alla fall ha hänt och knappen finns i en monter på museet. Här skulle vår historia kunna sluta och vi skulle kunna avfärda allting som myter. Men, med modernt DNA skulle DNA på knappen kunna jämföras med kungens blodiga handskar som finns bevarade på livrustkammaren. Sannolikheten att det skulle stämma är liten. MEN, DNA analysen gjordes 2002 av Uppsala universitet. Gammal DNA är svår bestämd MEN, det går att matcha en av tre olika DNA på knappen med den som kungen hade. Otroligt, MEN, ca 1% av Sveriges befolkningen delar den sekvensen som hittade. Som sagt det verkar osannolikt men det finns en tråd som skulle kunna hålla hela vägen. Mycket mycket svag, men fortfarande möjligt.
Vi lämnade ett tre hundra år gammalt dödsfall och tog oss vidare till ännu ett våldsamt dödsfall, men som är 650 år gammalt som finns i museets samlingar och som gärna visas upp.
Bockstensmannen
Han hittades i Bockstensmosse i Rolfstorp, grannby med Grimeton där vi var i morse, 1936. Han hade spetsas på en påle i mossen för att inte gå igen som gengångare efter sin död. Notera likheten med Karl XII där man påstods ha bundit ihop tårna för att hindra kungen att gå igen. Vilket skulle kunna indikera att han dödades av sina egna. Bockstensmannens död är omdebatterad. Någon kan bevisa att han dog av våldsam död och andra att han dog en naturlig sådan. Hans ålder är svår att bestämma, men någonstans mellan 25 och 40. Den stora behållningen med mannen är annars hans välbevarade kläder som är de enda från senare delen av 1300-talet som bevarats, vilket gör dräkten unik. Han är för ung för att ha arbetat på fästningen som stod klar ca år 1300. Det skulle vara ca 10 år innan det första datumet som han var född. Här har vi ett spann på ca 35 år så det är mycket som är osäkert. En sak som var säker är att det var dags att ta sig ur den varma stenbyggnaden och ut på borggården. Det var dags för dagens sista besök.
Fästningsmurarna
Vi tog en tur på murarna och betraktade badturisternas paradis på klipporna vid havet. Havet badade i solsken och lätta soldis. Normalt blir det inte så bra kort när solen är så stark men soldiset gjorde att havets färg blev en vacker blågrå nyans med små inslag av grönt, i en kall nyans som skapar fantastiska bakgrunder. Vi kunde njuta av portugisiska bulktanken Ricarda som bogserades ut ur Varbergs hamn på väg till Skagen, förbi den nya hamnpiren som skyddade hamnen och kallbadhuset från vindarnas raseri. Idag var den en tummelplats för lättklädda människor som utnyttjade en av Hallands bästa sidor, sol och bad. Solen och värmen ta ut sin rätt. Antigen fick vi ge oss och satsa på en mer avskalad tillvara under solen vid havet eller så fick vi ta oss hem och börja med kvällen bjudning. Det fick bli det senare.
Det blev en lyckad middag som åts ute under markisen för att ta vara på det sköna klimat som kan bli en sådan här varm och härlig dag. I morgon är det dags att resa igen.
Dag 3 – Falkenbergs station – Malmö – Lindängsbadet – Pildammsparken
Dag 5 – Tågresa till Köpenhamn – Fröken Barnes källare, igen! – Nordhamnen – MSC Poesia
Dag 7 – Nordlig seglats på Östersjön – Gotland