Uppe med tuppen var inte heller denna dag. Vi tog den tid vi tyckte vi behövde och så körde vi ut på vägarna för att se och uppleva nya saker.
Axevalla hus
Tanken vi hade var att ta oss till Axevalla hus. En borg som Stod i händelsens centrum mellan ca 1250 till att det brändes ner 1469. Västergötland var gränsland mot den stormakten i Norden, Danmark.
Vi navigerade oss fram till Husegårdessjön, mellan Skövde och Skara. Tog oss på mindre vägar, genom dagens Axvall, fram för att komma till ruinen efter den gamla borgen. Lite egna hus började dyka upp. Det såg inte ut som bostadshus men inte heller som lokaler för affär eller produktion. De var stora, röda och verkade obebodda. När vi sedan svängde av vägen in mot en parkeringsplats fanns det ännu fler hur och nu var det ganska uppenbart var det handlade om. Likheten med Sannahed utanför Kumla var påfallande. Detta var den militära övnings- och samlingsplatsen Axevalla hed där skaraborgare exercerade. En minnessten bekräftade också detta.
På parkeringens platsen stod lite skylt som förkunnade ett avstånd till borgen. Det var inte långt med det översteg vad vi var beredda att gå i dagens regntunga skyar, i blött gräs, det första vi gjorde på morgonen. Man måste våga välja bort också. Istället fortsatte vi till nästa stopp.
Hornborgasjöns Naturum
GPS:en tog oss den knappa kvarten över ett väldigt trevlig jordbrukslandskap. Men vi fick också ställa oss fråga, ska vi följa GPS:en eller skyltarna som visade vart vårt mål ligger? Det blev ökad frustration över att GPS:en drog över alla möjliga konstiga vägar när den stora vägen och skyltarna visade på ett bättre alternativ.
Väl framme så var det lätt vatten i luften. Byte av kameraobjektiv gjordes inne på det nyöppnade kaffet. Samtidigt som de övernattande husbilsbesättningarna började göra sig klara föra dagens övningar, så passade vi på att ta oss in på Naturum. Inte alls olikt de vi tidigare sett i Kristianstad och Stora Sjöfallet. Det verkade vara nästan slut på blötan från ovan och vi tog oss ut och gick till udden där ett fågelskådarhus/torn är byggt. Givetvis hade vi kvar kikaren på hotellet. Det var ett underbart gått ljus som gör att bilderna får så klara färger. Ett ensamt träd i slutet på en plan nästan vårgrön yta med ett Hornborgasjön i dis i bakgrunden få gälla som dagens eller kanske resans finaste kort. VI kunde titta på lite fåglar och tog vi oss vidare.
Trandansen
Lite efterforskningar hade visat att Trandansen tar slut ungefär nu. De stora flockarna ha kommit, dansat och dragit vidare. Vi frågade på Naturum och nej, det var över. Men det är inte långt och vi är här så det blev till att flytta bilen söderut.
Visst fanns det tranor kvar och visst dansade de. Inga jättemängder men det var inte få heller. Återigen var vi inte glada över att kikare var kvar på hotellet. Vi stannade en stund och tittade på fåglarna. Start och stopp. Dansande. Betande. Formationsflygning. Det fanns mycket att se och vi var glada att vi tog oss inte och kollade själva. Det är tre fyra veckor per år som man har på sig att göra detta och vi tog chansen.
Ekornavallen
Återigen en mycket frustrerad resa där GPS:en drog oss över en lite grusväg, trots att det finns stora fina vägar att köra till nästa stopp, allt för att spara 60 sekunder.
Ekornavallen är ett fornminnesområde som sträcker sig tillbaka till bondestenåldern. Den har varit i bruk under ca 4300 år, av och till om inte annat, innan spåren av historien upphör under järnåldern. Det är samma tidsperiod som kristendomen sakta börja introduceras i landet. Kanske det sammanfaller. Modern bebyggelse runt platsen börjar inte dyka upp förrän på 1700-talet, vilket i sig är lite intressant. En vild spekulation kan vara att det varit en kultplats, en heligplats som 800 år efter att den upphörde, fortfarande satte spår i de människor som levde i bygden. Platsen var fortfarande, på något vi helig.
Idag finns spåren av gravarna kvar. Stendösen från bronsåldern och gånggrift resta stenar från andra tidsepoker. Det blev en promenad över det ganska vidsträckta området. Det är inte det första gravfältet vi ser från den här tiden. De finns bokstavligt talat över hela landet. Vi var på det största, Dimbo i förrgår. Vi har besökt i Hjorthammar gravfält i Blekinge, i Bohuslän var förra året och så Greby och Blomsholm.
Falköping
Vi hade Gudhem på programmet men vi är inte rädda för att stryka punkter om det inte passar. Det var dags för lunch. Falbygdens mejeri har en butik och en restaurang där det serverar lite av det som de själva producerar. Vi har varit här förut ett par gånger så det blir en favorit i repris. Lika spännande som det är se vad som finns på buffébordet, lika spännande är det att botanisera i butiken, men inte lika spännande som det är att titta på vilka människor som kommer till detta ställe. Unga par som håller på att starta sin livsresa tillsammans eller barnfamiljer som tar med farmor och farfar på påsklunch, eller sällskap som passar på. Det finna alla sorter. Mätta och glada och några kronor fattigare från butiken var det dags att ta sig vidare.
Åsle tå
Detta är en klassiker på den Västgöta resa. Upplevelse centrum kallas det och det är bara att knalla in efter att ha skickat en lite gåva via Swish. Det är Sveriges bäst bevara backstugeområde. I den gamla lagarna talas det om byns tå. Ett gemensamt utmarksområde, ofta nära byn och ofta bredvid ett vattendrag. Något så så långt stämmer in på Åsle tå. Marken var gemensam och det var hit kreaturen samlades för att mjölkas och sedan skickas hem sina respektive ägare i byn. I takt med det blev fler människor och alla hade inte land att försörja sig på, så fick mindre bemedlade rätt att uppför backstugor på tån. Därav namnet Åsle tå. Man kan kanske säga att byns fattiga människor fick lämna byn och finna en egen gemenskap utanför byn. De båda byarna var beroende av varandra. Hantverkare och dagarbetare behövdes men bara då och då så det var praktiskt att de var delade.
Backstugor är små byggnader och låga. Vi gick sakta igenom bygatan och tittade på trädgårdarna där resterna av människors ansträngningar att klara sitt uppehälle finns bevarade i form av fruktträd och bärbuskar. Nyttoväxter. I slutet av bygatan fanns det byggnader som visade lantbruk i äldre dagar. Vi fick förklaringen på maskin som vi såg i Suntak för ett par dagar sedan. På andra sidan ån fanns en rejäl ladugård som nu var ett museum med gamla grejor från jordbruket. De gamla goda tiderna är bara gamla och inte särskilt goda. Det var tufft att vara backstugusittare. Det är också från backstugornas folk som den tidiga industrin hämtar sin arbetskraft. Överskottet av människor på landsbygden tas om hand av den ny tidens arbete.
Vi tittade klart på Åsle tå, tog oss tillbaka till bilen och nu fanns det parkeringsplatser vilket det inte fanns när vi kom.
Slaget vid Åsle
På vägen ut från byn hittade vi en minnessten över slaget vid Åsle. Det stod 1389 mellan Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta. Det var kampen om de nordiska kungakronorna som stod på spel. Albrekt avsattes och Margareta valdes i stället. Spåren efter Margareta stötte vi på på Kalmar slott när vi var där. Även historien om Styresholm i Ångermanland är en del av kampen om Norden mellan Albrekt och Margareta.
Det var drottningens trupper som stod som segare en ödesdigra februaridagen. Det finns få källor om vad som hände och en tysk rimkrönika är kanske den kan ge någon förklaring. Kungen hade bråttom och startade slaget innan hans trupper var riktigt redo. Det gick inledningsvis bra och han åsamkade fienden stor skada. I nästa steg gick det mindre bra. Några riddare stupade och andra riddare fick panik och flydde och där med stod drottningens trupper med segern i hand. De fick ett lysande krigsbyte, båda kungens och hans son Erik togs tillfånga tillsammans med några övriga stormän. Flera släpptes senare av Margareta, mot betalning. Albrekt och hans son lämnad fångenskapen först sex år efter slaget.
Gökhems kyrka
Vi var trötta på vår GPS och vi bytte till en annan app. Det fungera lika det, sämre till och med. Den drog oss till en plats flera kilometer från dit vi vill komma. Inte bra. Vi fick byta tillbaka.
Bilen tog oss, efter en del omvägar till vårt mål, Gökhems kyrka. Helgedommen var öppen och det var trevligt att komma in i den lilla kyrkan. Det var från början en romerska absidkyrka. Det är också en av de äldsta kyrkorna i området. Virket som användes är daterat till slutet av 1000-talet början av 1100-talet, men det är oklart om det är färskhugget timmer eller om det varit ett återbruk.
Det för diskussionen på sin spets lite, varifrån kom kristnandet av dagens Sverige? Suntak och Gökhem får stå för varsin riktning av kristnandet. Suntak en anglosaxisk influens och Gökhem en romansk influens. Ändå är det bara tre mil mellan kyrkorna. Suntak i öster och Gökhem i väster, tvärt emot vad man skulle tro att det var. Det är som sagt in bevis för detta men resonemanget går att föra in i en ”historisk sanning” Det är med andra ord inte otroligt, men när vi finner en bättre och trovärdigare förklaring så tar vi den istället.
Det som definitivt slår an på en besökare, vilket vi var, var freskerna i vapenhuset. Tankarna gick direkt till Kumla i Västmanland och Albertus Pictor. Vad vi vet så är det inte han som har målat, utan dessa bilder tillskrivs mäster Amund. Han verkade som kyrkomålare under senare delen av 1400-talet i området. Han var alltså samtida med Pictor. Vi vet dock inte säkert. En text som talade om bilerna målades 1487, men den texten försvann när bilderna kalkades över. Texten finns i verk från 1700-talet så vi tror att det är sant. Annars är det likheterna med bilderna i Södra Råda gamla kyrka i Gullspång som anförs som bevis på Amunds medverkan. Tyvärr kan vi inte jämföra längre. Södra Råda gamla kyrka, från 1300-talet, i trä och en av Sveriges förnämsta medeltida träbyggnader och med otroliga mängder vackra målningar från golv till tak, eldhärjades 2001. Det var en pyroman som tände på kyrkan. Eftersom vi samlar på Världsarv så var kyrkan påtänkt som ett världsarv. Vilket grymt öde för den skönheten.
Fåglaviks station
Efter Gökhem var det dags att titta på en järnvägsstation. Drygt 20 minuter tog det att ta sig Västergötlands jordbruks slätter för att komma till den lilla stationen vid Västra stambanan. Hur många gånger som den har passerats på väg till eller ifrån huvudstaden går inte ens att gissa. Men man ser den aldrig. Den knappa sekund som det tar för X2000 att susa förbi, då är man ofta upptagen med annat.
Stationen är byggd efter den s.k. Partilledsmodellen och det är då som vår rader gjorde utslag. Partille eller Partilled som det hette på den tiden var den första av fyra som byggdes efter samma modell. 1856 stod Partille station klar efter ritningar av Adolf Edelsvärd. Två år senare stod Fåglavik klar.
Vi korsade järnvägen och tog oss fram till stationshuset. Gömde undan bilen på en gräsplätt och tog oss en lite tur. Nästan ingenting gick att känna igen från Partille station, som besöks frekvent. Här gick vi kanske lite fel. Det stationshus som står i Partille idag är från 1901 och byggt i jugendstil i två våningar. Fåglavik är det enda som är kvar av den ursprungliga stilen. Hela stations miljön är bevarad, med allt som hörde till och 2018 vill regeringen detta till ett byggnadsminne. Det är kanske lite si och så med den saken för föreningen som har huset tigger pengar till löpande underhåll på alla anslagstavlor runt byggnaden.
Det var dags att ta sig hela vägen tillbaka till hotellet och en dryg timme senare kunde vi lägga oss och vila en stunda innan maten.