Så var det dags för påsk och med påsk, en ny resa. För elfte gången på 13 år var det dags att packa bilen, fylla tanken, kolla bokningarna och ge sig ut på den stora leden igen. Det är tionde gången som bilen blir färdmedlet, Resan till Oslo gjordes med buss.
Sankta Sigfrid
Redan 2013 kunde vi konstatera att Elmiamässan med custombilar drar besökare och det märkte vi nu också. Redan när vi gick på autostradan märktes en ökad trafik. Irriterande bilkörning där det mer verkade vara mottrafikanter än medtrafikanter, eller i alla fall söndagsseglare eller söndagsbilister. En lite lättnad blev det när vi svängde in på vägen mot Kalmar för att så snabbt och enkelt det gick ta oss till kyrkogården. Vi har tidigare på våra resor stannat till för att lägga lite omsorg på en familjegrav. Nu resande vi undan vinterns dekorationer och sedan var vi på väg igen.
Efter Borås blev det inte mindre trafik och det var bara att ta det försiktigt och nyttja trafikläget. Vi visste att vi skulle svänga av Riks 40 innan Jönköping och slippa trafiken. Vi var på väg mot Mullsjö och Ryfors bruk.
Ryfors bruk
Brukets järnhantering inleddes redan 1742. Det var vattendraget och den energi som detta gav som lockade. Varifrån malmen kom, var en fråga som kom upp men det går nog endast att spekulera i detta. Med tanke på transporterna var svåra så är kanske Taberg svaret. Det är nästa fem landmil idag och av egen erfarenhet så finns det riktigt svåra backar upp från Taberg mot väster. Ändå fortsatte järnhanteringen i ca 160 år innan det lades ner 1903. En ny ugn kom till strax före sekelskiftet 1800 och 1827 inledes en ny tid på bruket.
Vi blev anvisade en parkeringsplats direkt efter stenpelarna som visade entrén till Ryfors. Vi valde som oftast att fortsätta framåt i hopp om något bättre alternativ. Vi kom att köra över dämmet och kunde se den lilla anläggningen vid kraftverket. Upp på höjde igen innan det gick att vända. Sedan tillbaka till parkeringen.
Där kunde vi läsa på lite på skyltarna och fick besluta oss för om vi skulle ta promenaden till sevärdheterna. Nej, så blev det inte. Lite för långt, inte särskilt mycket intressant att se och delvis låg attraktionerna på privat mark och man var tvungen att gå över gårdsplanen för ett par hus. Istället tog vi en tur tillbaka över ån och upp till golfklubben för en snabb titt.
Det var släkten Sager som köpte bruket 1827. En av sönerna, Robert, flyttade till Stockholm där han gjorde sig ett namn och en förmögenhet som byggare och i statens tjänst. Det var han som lät bygga det Sagerska palatset, som idag är statsministerns bostad. Släkten äger fortfarandet bruket.
Det var under 1800-talet när järnvägen nådde fram till Mullsjö som verksamheten på bruket sakta kom att skifta fokus. Från järnet mot skogen och timret. Det sammanfaller också med den viktorianska eran i Storbritannien och Crystal Palce utställningen och de engelska lantegendomarna som kom till. Inte bara idéerna nådda Sager utan de hämta bl.a. en trädgårdsmästare från imperiets hemland till Mullsjö för att anlägga en engelsk park. Med det lämnade vi Ryfors för att ta oss till en liten speciell kyrka.
Nykyrka kyrka
När vi senast reste i området stannade vi till på både uppvägen och ner vägen för att se på tre av Sveriges vackraste kyrkor, Sofia kyrkan i Jönköping, Bottnaryds och Habo kyrkor. De ligger alla om bara några mils avstånd så de kan bygga vackra kyrkor i området. Nykyrka kyrka finns inte med på listan men det gör det inte mindre vacker för det, men kanske ändå inte riktigt i klass med de andra kyrkorna. Vad Nykyrka kyrka har är en vacker stilrenhet.
Den kallas lite olika men fornnordisk är det som står när man söker på kyrkan. Den byggdes 1887 och ersatte en 1600-tals kyrka i stort renoveringsbehov. Släkten Sager föreslog ett nybygge och så blev det. På kyrkogården placerades släkten Sager familjegrav och här finns även gravar från framstående smeder från bruket, med varsitt kors handsmitt på bruket och som i sin tur ger en särpräglad minneslund. Lite osökt gick tankarna till Kramfors där det också fanns lite annorlunda smidda kors på kyrkogården.
Långfredagsmässan var över och när prästen i svart kaftan med långa steg marscherade ut från helgedomen passade vi på att smita in. Även invändigt var kyrkan vackert stilren och vi tog oss tid att titta på interiören. Sedan var det dags att leta oss vidare till nästa kyrka.
Suntak Gamla kyrkan
Från en kyrka till en nästa. Det är ca 2,5 mil på en bra väg och sedan en liten mindre väg. De var inte dålig den heller men mindre. På en liten kulle på häger sida av vägen ligger den lilla vackra vita kyrkan som, om det vore snö skulle likna den kyrka som finns på alla julbord. Det var ingen snö och det var inte vårt mål, så vi fortsatte de knappa femhundra meterna till den gamla kyrkan.
Med anor från 1100-talet och var den ligger i landet så blir den intressant. Vi parkerade bilen och gick över den gräsbeklädda vägen där vi kunde se kyrkan bakom trädens gren, där vårens ankomst tvinga fram det första bladskotten. Det gick lätta att se igenom bladverket.
Den var en överraskande stor kyrka som huserade på en lite lite kulle inne på kyrkogården. Den förstärkte bilden av att kyrka var stor. Det var en anglikansk utformning på byggnaden och det är det som gör den så intressant. Sveriges kristnade kom från Birka via Ansgar och det kan man tro om man vill. Men det är kanske inte riktigt sant, kanske till och med osant. Eller det behövs en modifierad uppfattning. Ansgar bilden bygger på att Mälardalen är Sveriges vagga och det är det kanske inte riktigt. Vi fick lära oss på vårt besök på Birka att Ansgar troligen var en präst om plockats till handelsstaden för att blidka kristna köpmän, men att biskopsdömet i norra Tyskland hade ett uppdrag om mission i norden.
Men, troligtvis hade den anglikanska kyrkan ett liknade uppdrag mot norden, eller var det privata imitativ som tog med sig den nya tron över Nordsjön. Hur det än är med den saken så finns det historiker som hävdar och kan föra en hel del av detta i någon form av acceptabel historisk bevis. Det var två missionsströmningar mot Norden och dagens Sverige. En från väster över Nordsjön och en söderifrån via Östersjön. Genom att jämföra vilken utformning de äldsta kyrkorna har försöker man bevisa att missionen kom från det ena eller andra hållet. Anglikansk från väster och romansk från söder. Partille kyrka som vi besökt tidigare är också i grunden en anglikansk kyrka, men inte i denna storleken.
Kyrkan är inte aktiv utan det är statens fastighetsverk som förvaltar byggnaden. Det går att besöka den men då måste man boka tid innan och kanske inte på en långfredag.
Storegården och gravfältet
Suntak storegård är en götisk gård från 1700-talet. Den har i princip bevarats i det skick den hade runt sekelskiftet 1800. Det finns inte en gnutta färg på fasaden utan det är väderbitet rått grånat timer. Samma som i Äskhults by. I Äskhult, som vi besökt tidigare är byn bevarad och var inte med i de lagaskiften som genomfördes från kungamaktens sida. Skiften genomförde här i Suntak och detta är den enda av nio gårdar som byggdes runt den gamla kyrkan.
Vi försökte också ta oss ut på gravfältet, men vi vet inte om vi lyckades. Det finns ett gravfält från järnåldern med bl.a. två treuddar men vi såg egentligen ingenting av detta. Det var lite otydligt på marken.
Namnet Suntak kittlar naturligtvis nyfikenheten. När vi sedan passerade skyltar till Baltak så var det fram med Google. Det finns tre byar inom några mils avstånd som alla slutar på tak. Det finns ingen fastställd förklaring till namnet men det kan förknippas med teg som i åker. En amatörförklaring som låter vettig är att det är kopplat till det gamla västgötska ordet intaka som skulle betyda nyodling. Vätak är den tredjebyn och det finns en legend om en lokal kung som hade tre söner, Sunte, Balte och Väte. Det är en god förklaring men, det är inte första stället i Sverige som det finns en forntiden okänd kung eller storman. Tills vi vet mer eller får fram mer underlag så får den förklaringen, hur god den än är, hamna i kategorin kungaskrönor.
Tidaholm
Skalmans mat- och sovklocka har redan ringt, men vi kan inte kan ta riktigt den hänsyn till det som kanske skulle önska. Men, när rätt tid kommer har den vår full uppmärksamhet.
Det som idag är det nutida Tidaholm är en ganska sen stadsbildning i Sverige. Namnet kommer från ån Tidan som rinner fram genom Västergötland och i samband med ett mindre fall så anlades ett järnbruk runt år 1800. Lite praktiskt på en holme i ön och namnet var klart.
Det som blir det riktiga lyften för den lilla orten är när familjen von Essen 1846 köper in det lilla bruket. 18 år senare satsas det på att bygga en tändsticksfabrik, Vulcan. Det var inga säkerhetständstickor direkt som tillverkades och bränder var vanlig förekommande. 1875 startade en brand som brände ner hela fabriken. Det är de dödligaste branden hittills i Sverige, 46 omkomna varav 43 var unga kvinnor mellan 18 och 20 år.
En kemist anställdes och säkerheten förbättrades. Under disponenterna Murray och Gustafsson utvecklades företaget under de avslutande årtiondena av 1800-talet, till att bli störst i världen. När Murray insjuknade kom diskussioner igång att slå ihop ett antal tändsticksfabriker i Sverige, bl.a. den i Jönköping. Den har vi besökt på en tidigare resa. 1903 slogs fabrikerna ihop och 1917 såg Ivar Kruger till att resterande fabriken köptes upp och han skapade sitt tändsticksmonopol.
Vulcanön
Tändstickor tillverkas fortfarande i Tidaholm. Fabriken ligger nästa i centrum och bara ca 300 från Vulcanön som vi tagit oss till efter att ha ätit en långfredagspizza på ett öppet hak.
Vi visste redan att det skulle vara stängt men det var ändå intressant att komma hit till en plats som har haft en roll i den svenska industri historien. Tändstickorna är en del av det hela men Tidholms bruk fortsatte sin verksamhet och expanderade till vagntillverkning och vidare till bil, lastbil och buss i början av 1900-talet. Tidaholmaren var en buss som var känd. Tillverkningen fortsatte in på mitten av 1930-talet. Vi har sett en tidaholmare på Ugglarps bil museum.
Det var Krügerkraschen som knäckte busstillverkningen i Tidaholm. Enskilda banken med familjen Wallenberg i spetsen hade att reda ut Krügers konkurs och blev ägare till Tidaholms bruk. De var även engagerade i Scania Vabis så tillverkningen av konkurrentens fordon lades ner.
1924 startade snickaren Carl Andersson ett snickeri. Hans söner tog senare över rörelsen och det är det som vi idag känner som Marbodal kök. Deras fabriksutställning ligger på Vulcanön och den passerade vi förbi när vi fortsatte vår resa, fotledes till nästa ö i Tidan.
Turbinön
Vi fortsatte på gångvägarna i området och tog oss fram till Turbinön. Det är inga öar, varken Vulcanön eller Turbinön, det är, eller var, halvöar som sköt ut i Tidan. Det blir naturligt när en å slingrar sig fram som Tidan gör på sin resa från Ulricehamn/Bottnaryd i söder och rinner genom Västergötland, norrut till Mariestad. Lite förvånansvärt hur vattnet har en tendens att undvika större samhällen, lite som Säveån som rinner i de västra delarna av Västergötland.
Turbinön har fått sitt namn från en vatten turbin som byggdes på platsen för att hjälpa till att tröska säd. På platsen fanns det tidigare kvarnar och andra anordningar för att få kraft ur ån. Den är idag uppdämd vilket ger en liten fallhöjd och möjlighet att ta tillvara vattenkraft.
Det är lite av friluftsmuseum, men ett aktivt sådant. Här finns de gamla smedstugorna kvar och i dem finns det café och försäljning av framförallt hemslöjd och lokalt producerade matvaror. Det blev lite tid över att sitta och titta på vattnet som stilla flöt förbi i skiftet mellan vinter och sommar. Värmen jagar på de växter som i dvala överlevt den kalla årstiden och nu får några månader på sig att bygga upp kraft och energi för att överleva nästa vinter också.
Dimbo rundkyrka
Vi tog oss ut den anvisade vägen från Tidaholm. Först norr ut för att vrida mot nordväst och slutligen köra i västlig riktning. När vi kommer fram till det lilla samhället Ekedalen är det dags att svänga vänster eller söderut till Dimbo.
Ekedalen kom att kännas lite udda kanske vi ska säga, ett villa område från ca 1960-talet och det var ungefär det enda som verkade ligga här, mitt i egentligen ingenstans. Det bor nästan 500 personer här och skolan har ca 100 elever. Bakgrunden är de kalkbruk som låg i området och där det gjordes i ordning tomter för egnahemsboende. En mindre handfull bebyggdes då vid förra sekelskiftet. Idag måste vi kanske se det som att man pendlar till Tidaholm, Falköping eller Skövde för arbete.
Vägen tog oss till Dimbo och vi såg den nya kyrkan på en liten höjd i landskapet. Det var inte den vi letade efter. Parkering gick att få på bygdegården och så var det ett hundratal meter till närmsta ladugårdsbacke. På högersida ligger en lite kulle som stöttas av en bastant stenmur. Det var här som biskopen av Skara, Bengt den gode, lät bygga en rund kyrka på 1100-talet. Den levde med länge men på 1760-taleta under en biskopsvisitation, ifråga sattes kyrkans status. Den var sliten liksom grannbyn Ottravads kyrka. Runt sekelskiftet 1800 började planer på att bygga nytt ta fart och när processen kommit så långt så revs både Dimbo och Ottravads kyrka för att ge byggmaterial till den nya kyrkan som vi kan se sticka upp över trädtopparna något hundratal meter bort.
Idag finns inget kvar av den gamla medeltida rundkyrkan.
Dimbo gravfält
Det är Västergötlands största gravfält. Det ligger tre fyra hundra meter bortanför den gamla rundkyrkan. En kort promenad senare var vi på plats. Det är inte enkelt att se alla gravar. De har varit överväxta under många år, av skog och numera av gräs. Det är gravar från yngre järnåldern och framåt. Vi den här tiden ökar befolkningen och begravningar sker genom kremering och sedan skottas jordhögar upp över urnan. Ju högre status på den avlidne, ju högra gravhög, skulle man kunna säga. Under järnåldern ökar befolkningen och det är då vi börjar se gemensamma gravfält, de döda började samlas på ett ställe. Vid kristendomens framväxt blev det mera så att kyrkogårdar kom till för begravningar och de gamla platserna började överges. Eller, man tog över platsen och gjorde om den till en kristen plats. Ofta var detta viktiga, centrala platser i landskapet. Dimbo rundkyrka ligger precis nedanför backen. En snabb tillbaka blick på Suntak så låg, även där kyrkan bredvid det gamla gravfältet.
Efter att ha suttit ner lite och tittat ut över området var det dags att ta sig vidare. Det skulle visa sig, att det blev inte så lätt.
Omledningen runt Kungslena
Första försöket att nå fram till Kungslena gick inte bra. Vägen var avstängd och vi blev utkommenderade på en omväg, en lång omväg. Vi kom närmare och kunde se kyrkan uppe på höjden. Men, vägen var avstängd här också så vi kom inte fram, denna gängen heller. Det blev inget tredje försök, vi upptäckte skyltarna för sent och förresten så var det dags att ta sig till Skövde och hotellet. Det blev en eftermiddags lur, middag och sedan var det godnatt, vi var så trötta.