Stora Sjöfallets nationalpark, en del av världsarvet Laponia.
Försökte komma iväg tidigt och det gick bra. Tidigt till frukosten så det fanns av det vi önskade och tjugo över åtta var vi packade och klara för resan i sydlig riktning.
Ner till Börje Salmingsväg, höger och ut till E10 som skulle föra oss vidare mot Gällivare. Mil följdes av nästa mil och så fortsatte det. Det är en resa genom malmfälten. I området finns fler malmkroppar som gett namn åt området och namnen som dyker upp längs vägen är kända.
Svappavaara var det första samhället som vi kom till. På höger sida om vägen låg det stora dagbrottet och till vänster det lilla samhället.
Svappavaara
Redan på 1650-talet började man bryta malm i berget vid Svappavaara. Det bröts kopparmalm, och bra kvantiteter också. Brytning pågick fram till 1684. Några få hushåll stannade kvar och försökte plocka ut mer koppar ur slagghögarna. En kortare period av välstånd inleddes ett tiotal år senare när malm från andra gruvar fraktades till Svappavaara för bearbeting i de befintliga anrikningsverken. Redan år 1700 var det över. En ny intressent började och gruvdriften drevs vidare men i slutet på 1700-talet smältes den sista malmen i Svappavaara. I början på 1800-talet köptes gruvrättigheter ut och marken blev hemman åt de som redan levde där, mest på boskapsskötsel.
Den moderna järnmalms gruvan i LKAB:s regi startades 1965. Det var det dagbrottet vi såg när vi körde in i byn. Det moderna Svappavaara byggdes upp för att gen arbetarna någonstans att bo. Brytningen har varit lite av och till. 18 år senare avbröts brytningen pga. dålig lönsamhet. Malm fraktade från Kiruna för att hålla anriknings- och pellertsverk igång. 2010 var brytningen igång igen och nu varade den i åtta år. Om den ska fortsätta återstår att se, utredning pågår.
Vi kom fram till den lilla kyrkan, från slutet av v 1950-talet, vilken var tidstypisk. Med det körde vi vidare och nu kom även E45. Vägen kommer från Karesuando och Alta i norr och går vidare genom Sveriges inland hela vägen i sydlig riktning till Göteborg. Med få undantag ska vi följa den Europaleden under de kommande dagarna.
Koskullskulle
Idrotts, närmare bestämt backhoppning är det som ortsnamnet är känt för, i min bok. Jan Boklöv är från denna ort. Malmfyndigheterna upptäcktes redan på 1600-talet och på 1800-talet bildades ett bergskollegium med landshövdingen G.A. Koskull. Han fick ge namnet åt platsen för fyndigheten. Brytningen startade men vid mitten av 1800-talet var den första tiden över. Nya intressenter satsade pengar på brytningen och effektivare metoder gjorde att det blev lönsamt. 1899 gick det första malmtåget från Koskullskulle till utskeppningen i Luleå.
Det fanns tjeckiska intressenter i gruvan, vars ägare var familjen Rothschild. Efter att nazisterna tagit över Tjeckoslovakien ställde de krav på gruvan, efter familjen gått i landsflykt. Stockholms rådhusrätt avslog den begäran. Samma sak skedde efter Pragkuppen 1948 när Sovjetunionen gjorde anspråk på gruvan i Koskullskulle, med hänvisning till att ägare hade sitt säte i Prag. Även detta avslogs. Tvisten slutade 1950 när LKAB köpte upp aktierna och fördelade betalningen mellan bolaget i Prag och ägare Rothschild.
För att driva en gruva krävs arbetare och tjänstemän på platsen. Vi kunde passera förbi LKAB:s anläggning när vi körde in i den lilla orten. Vi passerade fina gamla hus, som såg ut att kunna vara några av de bostäder som byggdes i börja på förra seklet. Det visade sig att så var inte fallet. Det är gamla kultur byggnader som flyttats från Malmberget för att bevaras istället för att de riskerade att fall ner i sprickorna runt gruvan. Sedan for vi vidare.
Malmberget
Vi passerade förbi Gällivare för att komma till Malmberget. För några år sedan såg vi en Tv-film om stadsförvandlingen i Malmberget, som kommit längre, och är mycket mer okänd i Sverige än den i Kiruna. Vi kunde ta oss fram till kyrkan och se lite av områden som verkade vara avspärrade. Malmberget är ytterligare en av orterna i Malmfälten.
Fyndigheterna upptäcktes i slutet på 1600-talet men det var först på 1800-talet som de började utvecklas ordentligt. Flera brittiska bolag var inblandade i satsningarna men de gjorde konkurs på löpande band. Det sista bolaget som gjorde konkurs hade börjat bygga en järnväg till Luleå och det var föregångaren till Malmbanan. När den väl byggts klar blev fyndigheterna lönsamma när det gick att transportera malmen till anrikningsverk och till exportmarknaden.
Många av de 5000 invånarna på orten bor inom en kilometer från gruvan. Här, liksom i Kiruna så bildas det sprickor runt malmkroppen som avlägsnas. Där av att det blir en stadsomvandling. Malmberget ska avvecklas helt, verkar det som. Hus och människor ska enligt LKAB:s plan vara avvecklade till 2032. Det är inte så många år bort, när man tittar på det. Det var verkligen intressant att komma hit och få se samhället som kommer att försvinna.
Gällivare
Det var breda fina vägar, noterbart raka som ledde oss från Malmberget till centralorten i Malmfälten, Gällivare. Den gruvdrift som finns har skötts härifrån och många av de som flyttad in hamnade också här. Vi tog oss igenom centrum och tog sikte på kyrkan, Gällivare gamla kyrka från mitten av 1700-talet. Kyrkan ligger vid Vassaraträsket, där Vassaraälven rinner ut i sjön. Ett mycket bra val av plats, vid den här tiden. Det var lättare att ta sig fram med båt än att gå över marken. På vintern var det fryst och då utgjorde isen en framkomlig väg. Det satsades på en kyrka här för att samerna skulle kunna få tillgång till guds ord. Den närmsta kyrkan vid den här tiden var Jokkmokk, nästa tio mil söderut.
Rulla för ALS
Vi hade inte kommit många kilometer i sydlig riktning från Gällivare när en långsam bil närmast blockerade högra sidan på vägen. Bilen var försedd med klistermärken och fram för nosen på fordonet kämpade en man i gul skyddsväst och hjälm på inlines. På bilen upplystes vi om att detta var Rulla för ALS.
Igår, startade Oliver Eriksson från Börja Salmings väg i Kiruna. Hur kunde vi missa detta, och ska på inlines köra sträckan Kiruna – Ystad för att samla in pengar till Börje Salmings stiftelse för ALS forskning. Resan ska ta ca 21 dagar och detta var början på dag två, Han hoppas att genom att göra samma bedrift som hans far gjorde för 30 år sedan samla in pengar till forskning. Stig Salming, Börjes bror var med och flaggade av Oliver i Kiruna och ska sedan möta upp i Ystad. Vår väg fortsätter i sydlig riktning längs Riks 45:an. Det vi idag är ute efter är att besöka ett av de svenska världsarven, Laponia.
Världsarvet Laponia
1996 togs området Laponia upp på UNESCO:s världsarvslista. Det var ett unikt exempel på ett naturområdet som bebotts av en nomadbefolkning, samerna, under tusentals år. Laponia var en sammanslagning av de för fjällvandrare kända områdena; Padjelanta, Sarek, Muddas och Stora Sjöfallets nationalparker. Till detta kommer ett par glaciärområden och ett par naturreservat. Det är ett stort område som täcks in av detta och det är också en av motiveringarna till att det blev ett världsarv, storleken på det orörda området. Tyvärr är världsarvet under utredning. 2023 gav den svenska regeringen tillstånd till prospektering för järnmalm i Kallak, västnordväst om Jokkmokk. Det är lite svårt att direkt se hur det skulle påverka världsarvet, men mer kanske kommer fram så småningom.
Vi svängde av E45 och tog oss västerut mot Stora Sjöfallets nationalpark. Det var en lång och ödslig väg. Kvaliteten på vägbanan var kanske det man kan förvänta sig i norr Sverige på små vägar, plågade av tjälen vintertid. Det var vackert i gen goda och varma solen, när vi försökte undvika att skada bilen, men ändå hålla en anständig marschfart. Det var som sagt mycket vackert och vi kom märkbart närmare bergskedjan som utgör gränsen mellan Sverige och Norge. Det är till och med så att UNESCO har uppmanat att se över möjligheterna att utvidga Laponia in i Norge och göra det till ett gränsöverskridande världsarv.
Det var en välkommen syn att se parkeringen till Stora Sjöfallets Naturrum. Därifrån var det några hundra meters promenad ner till själva Naturrummet. Där fanns en restaurang som vi passade på att äta i och sedan tittade vi på utställningen. Sista delen av besöket utgjordes av en film som visades på en stor duk. De såg vi inte många minuter innan vi hörde; ”Titta vilka som sitter här!” Det var våra vänner från Överkalix som, vi visste skulle ut på resa, men de visst inte själva vart. Nu möttes vi här, femtio mil bort från senaste mötet. En liten värld. Vi pratade en stund till innan det var dags för var och en av oss att ta sig vidare. Vi tog en stig runt och tittade på naturen och visst gick det att se att skogen är orörd sedan länge. Ingen banad väg, inga skogsplanteringar, ingenting som vittnade om att människan gjort om naturen.
Tillbaka i bilen och så var det samma väg tillbaka mot E45. Även det tog en bra stund och så var vi tillbaka på stora vägen igen, ett världsarv rikare.
Porjus
När den industriella revolutionen kom till Sverige och slog igenom på allvar behövdes det kraft. Tidigare hade industrier byggts vid vattendrag och varje industri såg till sitt behov. Thorshammar verkstad i Bergslagen är ett exempel på detta, liksom både Hedefors och Hillefors utanför Göteborg. Vad som behövdes var elkraft, något som kunde skickas ut till där de nya fabrikerna skulle vara, nära till råvaror och konsumenter. I början på 1910-talet byggdes kraftstationen i Porjus. Det var dit vi nu hade kommit och ställde oss på rastplatsen som borde har en otrolig utsikt över vattenkraftsdammen, kraftverket och stora Luleälven. Det hade den också, å andra sidan träden. Under årens lopp har träden nedanför vägen växt upp och skymmer utsikten, på ett tråkigt sätt. Det hade varit fint att se helheten, men nu fick vi delarna.
Porjus samhälle växte upp som ett vattenrallarsamhälle under åren när kraftverket byggdes. De flesta blev endast temporära orter men Porjus har överlevt. Vi passade också på att njuta av det fina vädret och placerade oss vid ett picknick bord och tog en fika, innan vi valde att ta en lite tur över det nya kraftverket. Det byggdes 1991, fem år efter att det gamla kraftverket blev byggnadsminne. Det är bara några få år äldre än Olidans kraftverk i Trollhättan som vi sett tidigare, eller varför inte Lagaholm i Halland. Det senare visserligen ca tjugo år yngre än Porjus. Det var intressant att se inte mist hur dammen sträcker sig som en breddning av floden uppströms. Vi har sett liknande på en resa runt Hyltebruk i Småland för några år sedan.
Stora Harsprånget
Vi hade kommit in i Jokkmokks kommun och här finns det gott om kraftverk. Jokkmokk är en av Sveriges största vattenkraftverk. Ca 2 terawatt timmar produceras årligen. Porjus som vi just kommit ifrån, och det är inget långt avstånd, ca, 10 km, producerar 1,2 terawatt timmar och är Sveriges tredje största vattenkraftverk. Harsprånget står för ca 1,3% av Sveriges vattenkraft produktion.
Det fanns inte mycket att se. Kraftverket började byggdes nästan direkt efter Porjus men det stoppades fyra år senare. Efter andra världskriget återupptogs arbetet för att inviga kraftverket 1951. Det gick inte att se mycket från den plats som anvisats för att beundra utsikten, även här pga. Uppväxta träd, eller sly. Det lilla som gick att se visade på ett ganska kargt landskap som har en egen skönhet som är värd att beundra.
Jokkmokk
Det är inte utan vilda risker att köra på E45 i fjällvärlden. Tamrenarna är allt annat än tama och de är inte trafik dresserade. Det visste vi egentligen från tidigare dagar på resan men nu var de igång igen. Tack och lov så klarade vi oss utan ett pinsamt besök till närmast sameby.
Oliver Eriksson lyckades vi köra om igen! Han kämpade på och det är långa etapper att köra på inlines. Vi skrattade till lite och sa att vi ser honom nog på hotellet. Det gjorde vi.
Han kom in i foajén när vi var på väg att hämta våra vätskor och vi hejade på honom sa att vi sett honom under dagen och tyckte att han gjorde en stark insats. Han tackade och vi gick ut till bilen för att hämta väskorna. Han skulle också ut och hämta något och kom fram och pratade en liten stund. En trevlig kille och vi kommer att följa honom hela vägen på social medier. Han frågade hur vi kände till hans resa och vi berättade att vi kört om honom två gånger idag. Han såg lite frågand ut och vi förkalrade att vi varit uppe vid stora sjöfallet.
Oliver berättade vidare att det är långa etapper i början för att det ska bli lite kortare i slutet av resa och att det har varit svårt att hitta bra vägar. Det kan inte vara 2+1 väg för då skulle det bli ett för stort hinder. Det är därför som han ska svänga av vid Mora och ta sig över via hemstaden Avesta och vidare söder ut för att runda Mälaren och sedan ner genom inlandsvägen i Småland. Samma väg som vi själva körde via Hultsfred för några år sedan för att slippa rekord värmen.
Med det så var dagen mer eller mindre över. En snabb tur till ICA för lite kvällsmat och så vilade vi oss på hotellet. Vi hade kört från Kiruna, inte Gällivare, så hade åkte en längre bit än Oliver, men vi hade å andra sidan åkt bil, han hade kört inlines, så han var kanske lite tröttare än oss.
Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna
Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka
Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag
Nordlig kurs – Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik
Nordlig kurs – Dag 17 – Sjuttiofem mil bil – Dalarna och Värmland – Slutspurten