Från syd till nord i öst – dag 2

Det var verkligen udda att behöva ta bilen och köra från hotellrummet till frukostmatsalen. Det hade gått att gå men det var nära två kilometer och sedan tillbaka och sedan iväg på utflykter. Det fick bli bilen och tur var kanske det. Regnet hade hittat oss igen och de vräkte ner vatten för att hämnas att vi lyckats smita undan dem. Kortvarigt men det kom vatten.

Kristianstad

Ett resmål av intresse var militärstaden Kristianstad. Den gamla danska staden Vä, plundrades av svenskarna flera gånger och kungen i Danmark beslutade att flytta sin östdanska huvudstad till en ö i en våtmark. Den platsen skulle vara lätt och försvara. Byggande kom igång efter Kalmarkriget 1614 och den byggdes som en befästning med murar bastioner. Gatuplanen präglades av Renässansen ideal med raka gator i symmetri och avbrott för torg.

Redan 1658 efter freden i Roskilde så blev Kristianstad svenskt men danskarna kom tillbaka och återtog staden i det skånska kriget på 1670-talet. Under det stora nordiska kriget kom danskarna tillbaka och försökte återta Skåne när svenskarna var upptagna med att slicka såren från nederlaget i Poltava. Det gick inget vidare. Dansktiden var för långt tillbaka och den nya generationen skåningar såg sig kanske mera som svenskar än som danskar. Det blev inga nya snapphanar som förde ett gerilla krig mot den svenska makten. Svenska armén under Stenbock slog en dansk här vid Helsingborg 1710 och där med var det inte längre någon militär kamp om Skåne.

Kristianstad betydelse som militärstad fortsatte fast nu åt Sverige. Garnisonen var en del av försvaret fram till 1840-talet. Då revs murarna för att staden skulle kunna växa. Tre regementen huserade i staden tillsammans med staberna för södra Sverige. 1992 kom det första nedläggnings och omflyttning av regenten och 2000 var militärens inflytanden i det dagliga livet i staden över. Då hade Kristianstad redan blivit av sin residens värdighet när de två länen i Skåne slogs ihop till ett och Malmö blev den skånska residensstaden.

Norra bastionen

Så står det på kartorna och det var dit vi ställde GPS:n. Den heter egentligen Konungens Bastion och är den enda kvarvarande av de ursprungliga tio. 1993-94 återuppbyggdes bastionen bl.a. med hjälp av Wendes artilleriregemente. De hade betjänat bastionen i 52 år och området i 153 under in tid i staden. De många kanonerna som står uppställda längs murarna är sentida gjutningar av gamla stycken, som de kallades en gång i tiden. Alla med en lite skylt om vem som sponsrat reproduktionen. Delar av den gamla vallgraven finns kvar och visst är det ett hinder att ta sig ner i vattnet ett par tre meter, från en öppen yta med klart skottfält. Simma eller kanske vada över, under beskjutning och sedan klättra rakt upp tre, fyra eller fem meter. När man väl tagit sig upp så är det bara att hoppas att det inte står några fiender som vill döda dig. Trots dessa utmaningar så skedde det 1676. Svenskarna som satt i staden rustade upp murarna och brände broarna in till staden. Danskarna med en styrka som var åtta gånger större beslutade sig för att storma staden. Sommaren 1676 var varm, kanske lika varm som årets sommar och vallgravarna hade torkat ut. Danskarna kände väl till fästningen och dess svagheter, eftersom de byggt den och de beslutade sig för att sätta in 2000 man i anfallet och siktade in sig på tre platser, alla med ett svagt försvar. De danska soldaterna lyckades vada igenom vallgravträsket och klättra upp på de hala slänterna upp på murkanten. De hade hjälp av delar av lokalbefolkningen som var dansk sympatisörer. En egenhet som finns kvar i staden även i våra dagar. Först då slogs det larm i staden, men för sent.

Mycket av striderna kom att koncentrerats till bastionerna. Konungen som vi befann oss vid fick rikta sina kanoner in mot staden för att försöka slå tillbaka inkräktarna. Det blev ett osammanhängande försvar, överraskade som försvararna var. Två år senare var Kristianstad tillbaka i svenska händer.

Norra kasern

Det var inte många meter från bastion Konungen till Norra Kasern. Den uppfördes på 1760-talet och det var hit som Wendes artilleriregemente förlades när det grundades 1794. Det kom från Stralsund och tog sitt namn efter folkslaget vendena som bodde i området. Senare tillkom kompanier från finska artilleriregementet när del landsdelen av Sverige förlorades. Wendes regemente återkom till Tyskland 1813 och deltog i slaget vid Leipzig där en koalition under bl.a. Bernadotte besegrade Napoleon.

Strax bredvid Norra kasern ligger det så kallade Fyrkappan. Idag är det en Montessoriförskola men den byggdes i början på 1800-talet som en vaktstuga vid den norra infarten till staden. Den är arkitektoniskt annorlunda än byggnaderna runt omkring, med sin gula putsade fasad och sitt kvadratiska utförande. Där av namnet.

Heliga Trefaldighets kyrka

Det började bli lite varmt och vi väntade på att regnet skulle hitta oss igen, men nej, inte just nu. Det var heller ingen lång sträcka att gå till Heliga Trefaldighets kyrka, som ligger mitt emot stationen. En av många kyrkor i Sverige med samma namn. Kyrkan började byggas 1618 och då som en dansk kyrka. Den följer den tidens renässans ideal och, det kunde vi själva notera, är mycket ljus. Kyrkan har lite ovanligt, stora ljusinsläpp vilket gör den lite ovanlig. I sig är det en vacker kyrka, invändigt. När vi var klara med att titta på det vackra i kyrkan, så fortsatte vi till stora torget och sedan vidare till museet. Inte för att gå och titta på utställningarna, det var inget som lockade, utan istället att få sitt ner i skuggan på innergården och ta en fika. Det var skönt och trevligt. Där satt vi och väntade in nästa turist attraktion.

Filmmuseet

Svensk films vagga är Kristianstad. Det var här som svensk filmen började spelas in och spridas över landet. 1905 öppnade en biografteater på Östra Storgatan 53. I huset fanns även den första filmateljén och övriga lokaler som behövdes för att spela in film. Sedan 1972 är det även ett filmmuseum och här finns den första ateljén kvar. Det blev till att knalla upp de fyra våningarna utan hiss och sedan var vi på denna historiska plats. Ateljén var kvar och tittade man nog så fanns det stora fönster i väggen och i taket för att det skulle bli ett bra ljus. Strålkastare var inte ett alternativ egentligen, de var inte tillräckligt bra. I den varma sommaren med sitt slösande solsken så är det svårt att ta kort. Det blir för stora kontraster mellan ljus och skugga. De gamla filmmakarna hade samma problem men de löste detta genom att hänga upp vita gardiner för fönstren och på så sätt fick de ett jämt och behagligt ljus att filma i.

Vi tittade runt och läste på om den delen av svensk filmhistoria som vi inte kommer i kontakt med så ofta, de tidiga stumfilmerna. Redan tidigt hade man ett samarbete med Dramaten för de längre spelfilmerna och kunde på så sätt få bra produktioner. Det var fyra våningar ner också men väl ute på gatan var det den skugga sidan som gällde och i lunchtid promenerade vi tillbaka till bilen.

Vä

Tidigt har det funnit bebyggelse på platsen. Det blev en dansk stad under medeltiden, i samband med att ett kloster flyttade till platsen. Staden kom att blomstra, metall hantering, järn och silver gjorde staden välmående. Kanske inte så konstigt att den var ett populärt mål för svenska räder söderut. Fyra gånger på hundra år plundrade, skövlade och brände svenskarna Vä. Sista gången, 1612 under Kalmarkriget så var det Gustav II Adolf själv som ledde trupperna och han skröt friskt med sina dåd, som idag skulle klassas som krigsbrott. Då var det snarast ett tecken på en stark och handlingskraftig ledare. Tiderna förändras. Det var därefter som den danske kungen beslutad att flytta staden till sin nuvarande plats. Vä och Åhus, båda städerna lades ner och flyttades. Bevisligen har de kommit tillbaka, om inte som stad så i alla fall som ort. Vi lyckades ta oss till Vä, kanske lite i fel ordning, men just nu tog vi oss tillbaka i tiden. Efter lite letande hamnade vi vid Sankta Mariakyrkan, som är från 1100-talet och som överlevde den svenska skövlingen. Det var inte svårt att se att kyrkan har byggts om under årens lopp och förlorat sin original arkitektur. Både invändigt och utvändigt var det ändringar som fungerade men som inte passade ihop. Inne kunde vi också se väggmålningar från medeltiden som plockades fram vid restaureringen 1963. Det var en rika målningar, men som vi kunde se i Kumla förra året så är det skillnad på om målningarna har varit överkalkade eller inte. Albertus Pictors målningar i Kumla kunde de inte Vä mäta sig med men det är å andra sidan få som kan det. Varje kyrkas väggmålningar måste uppskattas efter sin förtjänst.

Det var inte långt till Sankta Gertrud. En kyrka från 1400-talet som låg en kort promenad från Sankta Maria. Det är en av bara två synliga ruiner från det gamla Vä. Arkeologerna har svårt att lokalisera den gamla staden och har egentligen inte lyckats. Gertrudkyrkan förstördes genom brand, troligen 1612, och fick sedan dess förfalla. 1939 grävdes en ut och det hittades bl.a. gravar i koret. Det var intressant att se men det tar inga evigheter så vi traskade, trötta och varma tillbaka till bilen.

Väbadet

Siktet var inställt på en nyare del av Vä, 1970-talet. Det var ungefär då som villaområdet anlades och i samband med att en skola byggdes passade man på att göra en simbassäng, utomhus och 50 meter lång. Det var dit vi kom, betalde vår entré och gick in och satte och tog en picknick. Lämnade tillbaka prylarna till bilen och gick tillbaka in och började simma. Det var en kraftigt värmande sol och badet var dekorerat med ballonger, simskoleavslutningen, dagen till ära. Nu när vi varit på plats en liten längre stund så blev det uppenbart att regnmolnen hade hittat oss igen. Först en lite förtrupp som testade några vattendroppar och sedan kom en riktigt störtskur. Det var till att fly upp ur den gamla bassängen. Gammal kan vi kosta på oss att säga. Den är byggd med en äldre teknik vilket gör att vattenytan ligger flera decimeter, upp till en halvmeter under markytan. Moderna bad vill gärna ha vattenytan i samma höjd som marken. Å andra sidan kunde bassängen ta om hand om allt vatten som vräkte ner.

Vendes artillerimuseum

Det vare ett okänt museum ända till igår när vi passerade några skyltar. Stängning var mindre än en timme bort men det var nära så vi tog en chansning och körde dit. Den låg i Norra Åsum, på det gamla regementets nya kasernområde. Det byggdes klart för inflyttning 1946 och Norra kasern inne i Kristianstad lämnades. Tanken var att det inte skulle se ut som ett regementsområde utan det är byggt mer som ett civilt samhälle. Efter andra världskriget, när flyget verkligen slagit igenom som stridskraft, så fick man ta hänsyn till detta också i planeringen. Det var svårare att hitta än vi trodde men till slut kunde vi hitta rätt och det var en lätt tveksam museiman som tog emot inträdet. Det är bara 25 minuter innan vi stänger. Bra, då har vi 25 minuter på oss att titta. Han skakade inte på huvudet när jag så på men man vet inte.

En snabbare koll på olika typer av ammunition och kommunikation mellan artilleri och staber visades inomhus och det är intressant när Ukrainakriget pågår för fullt. Inte minst för att artilleriet utgör ryssarnas kanske viktigaste anfallsvapen.

Själva pjäserna är placerade ut magasin som finns lite utspridda på området, och de är samlade efter tidsperiod. De äldre modellerna är inte lika intressanta och de moderna var tätt packade i sina lador. Lite tråkigt att ljuset inte fungerade i den ena som verkligen var tätt packade. Det handlade om tiden runt andra världskriget. I den mest intressanta hallen välkomnades besökare av en mastodont till bandkanon, modell 1C. Den tillverkades i 26 exemplar med början 1968. Den väger 53 ton, är 11 meter inklusive kanonen och nästan fyra meter hög. Det var lite mycket att som liten människa stå och titta på monstret. Träffade en av museets personal som berättade att det är en av världens mest snabbskjutande bandkanoner. Den kan skjuta en serie med granater så snabbt att den första granaten fortfarande är i luften, mot målet 20 km bort när den 6:e granaten lämnar kanonröret. Sedan blir det till att omgruppera. Kanske borde dessa var på plats lite längre söderut där de skulle kunna hjälpa till att försvara ett stat som blivit överfallen. I detta magasin fanns också mycket av det kalla krigets material och det var intressant att se samlat även om en noggrannare genomgång av fordonen får bli en annan dag, inte mist den ökända Haubits 77 från Bofors.

Nästa magasin var låst, men öppnades eftersom klockan ännu inte var framme till utstämpling. Där inne fanns en fullskalig modell av sex hästar med artillerister som drog en kanon efter sig. Den kände igen och mycket riktigt så har den stått i entrén i krigsmuseet i Stockholm tidigare. Här inne fanns mer att se av artilleriets historia, inte minst generationer av uniformer. Så var klockan slagen och magasinen låstes och det fanns en kanon till att titta på, fransyskan. En fransk artilleripjäs som fanns i den svenska armén tidigare. Placerad på gårdsplanen gick den inte att missa. Pjäsen var nyrenoverad så den stod ut som nästan ny, även om tekniken såg lite äldre ut, från senare delen av 1900-talet.

När vi nu sett kanonerna och ammunitionen så kanske vi ska titta på krut eller i all fall ett krutbruk.

Torsebro krutbruk

När Sverige säkrat segern i det skånska kriget på 1670-talet så behövde den svenska armén krut till sina kanoner i fästningsstäderna Kristianstad och Karlskrona. Landtransporten från Jönköping var svår och lång, först till Växjö och sedan delade transporterna på sig. Knappt 25 mil över den gamla vägarna på 1600-talet. Karl XI beslutade att det skulle byggas ett krutbruk i Torsebro. Platsen var väl vald med nära till råvaror och till befästningarna som den skulle betjäna. Det fanns vattenkraft i Helge å och vilket gjorde att det förmodligen gick att transportera kruttunnorna via ån, kanske även ut till örlogsfartyg som tog lasten vidare sjövägen till Karlskrona.

Det var en farlig verksamhet och för att skydda tillverkningen och krutet byggdes en enorm mur, bred och hög, för att hålla ute de som inte skulle vara där och att det inte blev några missöden i onödan. Muren kunde vi själv se när vi väl tagit oss till platsen som i mångt och mycket liknade en bruksort från den här tiden. Kanske Wira bruk, i Uppland ligger närmast eftersom de också producerade vapen till den svenska stormaktens militär. Vi vandrade runt och tittade på byggnaderna och kunde konstatera att verksamheten pågick fram till 1923, då dynamit och rökfritt krut hade tagit över marknaden. Det ryker ganska ordentligt om kanoner som skjuter krutladdningar. Under en nationaldag för några år sedan såg vi krutsalvor som sköts från Oscar II:s fort i Göteborg och det låg som en dimridå fram batteriet. Hur de kunde sikta mot fiende var svårt att förstå och det var inte svårt för fienden att se varifrån det sköts. När produktionen var som mest omfattande var det upp till sju ton krut som tillverkades på bruket.

Det var ett intressant besök men nu kurrade det i magen och det blev ett besök inne i Kristianstad för att råda bot på den olägenheten innan vi sökte upp vårt natthärbärge.