Dag 7 – Hemresa
Vi som länge. Vi hade inte bråttom att komma iväg. Det blev kanske lite för mycket av det god för vi höll på att missa frukosten. Personalen hade redan satt sig tagit för sig av det som gästerna inte vill ha. Det fanns tillräckligt för att vi skulle vara mer än nöjda. Det var dags att ta sig till hotelldisken och gör upp om alla ekonomiska mellanhavanden och när det var klart gick vi upp på rummet och packade och städade. In så jätte grundligt men i alla fall så att det värsta fanns i papperskorgar och disken prydligt undanställd i skåpen, kylskåpet tömt och alla små skrymslen där olika prylar brukar gömma sig var genomsökta.
Den välbekanta rutinen av börja packa bilen för resa började och många trappor var det innan alla kylväskor och skibags var nere på gården och tetris pusslande började för att få plats med allting. Vi lyckades även denna gång och så var nästan klara. Nyckelkorten återlämnades och vi sa hejdå till personalen och så tog vi oss ut i värmen för att köra hem, mot regnet.
Den galan E18
Vägen hem var inte rak. Det gäller att passa på att titta på attraktioner längs vägen och därför siktade vi in oss på rutten norr om Vänern. Grythyttan och dess restaurang var en attraktion som fanns med i planen men den är stängd en dag i veckan och det denna veckodag. Ingen lunch där alltså. Det första målet var en buddistisk stupa i Fellingsbro. Trafiken påE18 västerut från Västerås var helt galen verkade det som. Hade det inte funnits uppmålade linjer på vägen så vet i tusen om det blivit fyra filer, eller kanske fem på den uppmålade tvåfiliga. Vägens riddare som långtradare chaufförerna länge kallat sig, ja det smickret kan det slänga åt h-e. Det är inga särskilt trevliga trafikanter att ha att göra med. Särskilt otrevligt är de att ha dem bakom sig. Det där med respekt för andra människors liv och risker verkar inte finns. Tro mig att ligga tio till tjugo meter bakom en personbil gör inte att du kommer snabbare till dina kunder, det betyder enbart att du inte ens hinner fundera på vad du studsar över om föraren i personbilen behöver sänka farten. Till slut räddade vi oss in på små västmanländska vägar som skulle ta oss fram till vårt mål. Det var en otroligt liten slingrande väg som drog i väg oss flera mil ut i åkrarna och tro det eller ej. Vi hamnade bakom en långtradare och det gick inte fort och det fanns inte skutan av en möjlighet att ta sig förbi på denna asfalterade kostig, bred nog för ett möte mellan två försiktiga personbilar. Detta fenomen ökar då de moderna GPSerna inte ta hänsyn till vägen utan enbart vart vi ska. Om vår danske medtrafikant lurats in på fel väg eller om han faktiskt skulle till någon av de gårdar vi masade oss förbi får vi aldrig reda på, men han släppte förbi oss och vi kunde komma vidare. Allt mindre vägar blev det och nu var vi inne på grusväg, men närmade oss vårt mål.
Stupan i Fellingsbro
Det är en tibetansk stup som ligger mitt ute på åkrarna i Fellingsbro i Västmanland. Den invigdes 1988 av Dalai Lama. Den är knuten till en buddistisk kursgård. Det ser lite speciellt ut. Det var en syn som var värt allt resande på småvägarna och nu skulle vi tillbaka igen, om inte hela vägen så i alla fall en bra bit. Vi slingrade oss ut till en större väg som tog oss till en stor väg som förde oss in i Närke och vidare mot volleyboll orten Frövi.
Frövi
Namnet är omtvistat och det är inte säkert att det har att göra med gudinna Freja. Hur det än är med den saken så blev Frövi en station när järnvägen drogs fram mellan Köping och Hult. Knutpunkt blev det när det blev trafik till Ludvika 1873. Statsbanan Örebro – Krylbo passerade Frövi nyinvigdes ca 1900 och det var ungefär i samma veva som Frövi pappersbruk bildades och är i bruk än idag. Museet var stängt, typiskt när vi passerade, men vi stannade till på livsmedelsaffären för att skaffa lite fika. Vi kunde titta på några av de ca 2500 själar som bor på orten, en siffra som mer eller mindre legat konstant sedan 1960-talet.
När vår minipicknick var inpackad i bilen tog vi oss några få kilometer bort till campingen och badet. Tog vår lilla matsäck och slog oss ner i skuggan på ett campingbord och njöt av glass värme, lagom, utsikten över sjön och en en lite fotbollsmatch. Pappa mot sonen. Vi fick agera domare vid några tillfällen och det märks att den internationella fotbollens filmning nått ner till ungdomar under tio år. Trist utveckling men i matchen mot pappa, hjälpte det föga. Vi samlade ihop oss och med nya krafter var det dags att ta oss nästa etapp den mot Bofors och Kristinehamn.
E18 igen
Planerna var att ta oss på de mindre länsvägarna från Frövi men det gick inte så bra. Svängde söderut på riksväg 50 vilket inte var ett val som passade in på våra planer men väl ute på transportleden så fick vi lov att följa den till metropolen Örebro. Ut på den galna E18 igen och så tog vi oss med flera riktigt tokigt körande norrmän vidare i riktning mot Oslo.
Det var inte kul att köra denna väg. Vädret började sakta skifta mot lite mer moln och långtradarna körde snabbare än en turboladdad Ferrari på dåligt humör vilket konstant skapade många och farliga situationer. Norrmännens framfart liksom övriga semesterstressade bilister och det faktum att vägen av och till var 2+1 väg gjorde körningen mycket utmanande. När vi kom fram till Bofors kunde vi svänga av och ta några djupa andetag utanför stationen innan det var dags att ge sig ut i den allt för snabbt rullande trafiken.
Vädret som sakta börjat skifta mot gråare och svalare gjorde resan lite behagligare och GPS:en hjälpte oss att ta oss in i Kristinehamn. Där finns en av två Picassostatyer i Sverige och den andra står i Halmstad som vi tittade på för några månader sedan. Utan att ha rekat ordentligt antogs bara att det var mitt i stan som den stod men så var inte fallet. De stod en knapp mil från centrum ute vid hamn inloppet.
Picasso statyn i Kristinehamn
Efter att ha varit övertygade flera gånger om att vi var fel och hoppat över fler vägbulor än det finns sandkorn i Sahara så kom vi äntligen fram. Det blev till att ta en jacka på sig, vilket var första gången på länge, inte för att det var kallt, det vara bara lite svalare än vi var vana vid så tog vi oss från parkeringen, som gjorts i ordning för turister som oss, och gick iväg och tittade på statyn som stod där stolt på en lite bergsknalle vid vattnet.
Stilen kändes igen från Halmstad och det är speciella konstverk som spanjoren gjorde. Den uppfördes 1965 och gjordes tillsammans med Carl Nesjar, samma som i Halmstad. Den sägs föreställa Picassos hustru Jacqueline. Den påminner mest om RAF:s symbol som fanns på piloterna uniformer. Kanske det är det stor konst, att det kan bli nästan vad som passar in i betraktaren erfarenheter.
Vi tittade en stund och i bakgrunden började det sakta torna upp sig en mörkare himmel som vittnade om att det var åska på gång. På mycket långt avstånd gick det att hör Tor som svingade sin hammare under färden på himla valvet. Det bekymrade inte oss nämnvärt och vi gick in i fiket och beställde oss varsin räkmacka. Tog med oss den ut på altanen och såg till att hålla corona avstånd. Det är lite konstigt att restriktionerna håller på att tas bort, men vi valde att vara försiktigt. Så fick vi i oss lite mat idag också och passade på att titta på de människor som, liksom vi, varit isolerade en längre tid och det var kul att titta på folk igen.
Sakta började livsandarna att återvända och vi nöjde oss inte med maten det skulle till en dessert också. Den inhandlades i glassbaren som låg i ett nybyggt hus på andra sidan vägen, tillsammans med turistbyrå och gästtoaletter. Satte oss och lapa den kalla substansen med de goda smakerna med utsikt över Vänern och Picasso, en stund till.
Tittade vi inåt land och lite upp i backen gick det att se Ryssebo gravrösen. Mitt ute i detta sommarstugeområde ligger fyra stora gravrösen från Bronsåldern. De valdes bort för närmare inspektion för nu var det dag att ta nästa etapp på vägen hemåt.
Åskoväder
Det blev till att köra en liten bit på E18 mot Karlstad, innan det bröt loss, åskovädret. Det var klart att vi skulle mot ett annat och fuktigare väder men inte förrän till kvällen, men här var det, strax öster om Karlstad. Kanske hade Vänerns varma vatten gett extra näring åt ovädret och vi fick lov att sakta ner. GPS villade bort sig så det blev till att ta fram sjökortet för att fortsätta. Sola Kalsta, lyste med sin frånvaro. Det som är bra med riktigt intensiva regnskurar är att det är just skurar och går över efter ett tag.
Passerade Karlstad med den fart som vädret tillät och rörde oss mot Segmon. Där tog de norska bildårarna av västerut mot Oslo och de svenska söderut mot Göteborg. Det stod S på vår bil så det var inte ett svårt val. Vår resa fortsatte på E45.
Ånimskogs kyrka
Södra Värmland och Dalsland är ett område som ligger lite i bakvattnet i det moderna Sverige känns det som. Men, det är kända namn som vägskyltarna visade upp, Värmlands bro, tack och lov är det en bättre väg nu än på 1970-talet, när bortamatcherna i Rugby gick till Karlstad, Säffle, Billerud och Åmål. Resan fortsatte och det var ett bra tag sedan vi rastade och letade febrilt efter att bra ställe att ta det lite lugnt på låta bilen vila lite. Hittade inget och till slut svängde vi av vägen, kryssade oss fram på riktigt små vägar tills vi hittade en kyrka. Kyrkor har alltid en parkeringsplats för sina besökare. Vi var kanske inte besökare till kyrkan, men det fanns ingen annan där så vi lånade den en stund. Ut i det fri och det var frisk luft och lagom varmt. Plockade fram lite ätbart ur kylväskan och tittade runt lite, inte minst på de vackra björkarna som skuggade oss.
Åt andra hållet låg den lilla vackra kyrkan. Ånimskogs kyrka rankas som en av Dalslands tre vackraste kyrkor och stilen är tydlig, stram svenskt 1700-tal. De äldsta delarna är från 1200-talet och en större tillbyggnad under tidigt 1600-tal för att slutligen i mitten på 1700-talet få sin slutgiltiga utformning. Vit med vita fönsterbågar och ett grått skiffertak.
Det var dags att ta oss hemåt. Om vägen till Ånimskog varit smal så var det grusväg när vi skulle ut, smal. Vi fick möte och det tittades långt efter oss, här åker bara lokalbefolkningen. Det gäller att se upp ordentligt för det är inte säkert att de vanliga trafikreglerna gäller. Det gick bra och vi nådde tillbaka till E45 efter en lite omväg ute på landsbygden.
Riktigt galna E45
Var inte riktigt beredd på vilken standard som E45 genom Dalsland hade och vi blev inte särskilt glada. Det blev inte bättre av långtradarna som kör som det vore ett Formel 1 lopp. Husbilar med förare som inte är vana vid stora fordon och bilister som till varje pris ska köra om, kosta nästan vad det vill. Semestertider betyder att det är många ovana förare ute och kör. Mellerud passerade och Brålanda, det gamla raststället på vägen norrut, och sedan var en kort bit kvar till Vänersborg, en annan plats dit många bortamatcher i Rugby har spelats. Men där är också slutet på de sämre delarna av E45. Vägen börjar få en bättre standard och trafiken börjar flyta bättre och mer harmoniskt ner till Trollhättan. Över Stallbackabron och förbi SAAB:s gamla huvudstad. Sedan är det bra körning söderut. Vägen håller en mycket god standard och det beror på Trollhättepaket som regeringen vid något tillfälle lovade för att förbättra kommunikationerna från bilfabriken. Många år efter detta så har vi nytta av det på den sista sträckan på sommaren semester. Det blev en behaglig körning och vi var hemma, många erfarenheter och upplevelser rikare.
