Lunds historiska museum som bl.a. visar upp skatterna från Uppåkra.
Lund
Vaknade upp till ytterligare en varm dag. Frukost, vila på hotellet för att bara 30 minuter efter vi lämnat entrén befinna oss i Lund. Staden är sig lik i värmen och det är inte första gången som vi kommer till byggnaderna på Lundaslätten. Vi har tidigare berättat lite om stadens tillkomst. Det hedniska Uppåkra brändes ner och människorna fick flytta till den nya, kristna staden Lund, ca 990, dvs. under vikingatiden. Det skulle i så fall varit Sven Tveskägg som låg bakom flytten. Han byggde den första kyrkan, troligen i trä på platsen. Sven erövrade senare Norden och England och lade grunden för sonen, Knut den stores Nordsjövälde.
Domkyrkan i Lund
Vi hade detta med oss när vi promenerade den genom den pittoreska studentstaden Lund. Vi siktade in oss på efterföljaren till Svens träkyrka, den stora domkyrkan som invigdes i slutet på 1100-talet.
När Uppåkra övergivits eller bränts, med eller utan kunglig befallning så flyttade staden till Lund. Kyrkan och makten hade lierat sig till bådas fördel. För att manifestera att asatron och templet i Uppåkra var gamla tider så skulle det byggas en ny kyrka, en katedral på den nya platsen. Vi vet inte när bygget påbörjades. 1085 talar Knut den heliges gåvobrev om ett kyrkobygge i Lund. Idag tror man att det är en äldre kyrka och att den nuvarande började byggas på tidigt 1100-tal. Kanske stämmer det bättre. 1103 styckades ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen och hela Norden placerades under ärkebiskopen i Lund. Det var den danske kungen som på resa hem från Jerusalem lyckades utveckla detta hos påven. Påven var nog så glad att placera hela Norden utanför tyskarnas inflytande eftersom han var i konflikt med de tyska kejsarna. Politik alltså rätt och slätt. Det tog säkert 50 år att bygga kyrkan. Bit för bit invigdes den allteftersom den blev färdig. 1234 eldhärjades byggnaden svårt men byggdes upp. Kyrkan har restaurerats och byggt som några gånger under historien till den byggnad som den är idag, mitt i parken Lundagård, anlagd på 1700-talet. Det verkar som det görs fler ändringar efter att domkyrkan tagits över efter reformationen, om det beror på religiösa behov eller om det är för att den är gammal och behöver underhållas låter vi vara osagt.
Vi valde att gå under de skuggande träden i Lundagård för att komma undan den värsta värmen även om det var en bit kvar av morgonen. En sista snabb promenad tog oss över den öppna platsen framför kyrkan och in genom dess portar. Det har blivit några kyrkor nu som vi besökt, Bayeux, Stralsund, Roskilde, Uppsala, Köln och Strängnäs för att nämna några. Det var som vanlig behagligt svalt innanför stenväggarna. Kyrkan är stram jämfört med andra kyrkor vi sett och inredningen är i huvudsak från medeltiden men varje renovering har satt sina spår på sitt sätt.
Astronomiska uret
Vi fick inte se något i Prag förra året då det renoverades, men Lunds astronomiska ur, som finns inne i kyrkan under ett av tornen och som ligger i samma gavel där vi gick in. Det är ursprungligen från 1420-talet och förmodligen tyskt. Uret kom att förfalla och brist på underhåll gjorde att de slutade fungera under 15- eller 1600-talen. De ersattes med andra klockor men under 1900-talet började det astronomiska uret att restaureras till sin forna glans. Det var inte svårt att sätta sig på besöksstolarna som var uppställda mot sevärdheten och passa på att vila fötterna lite. Som en överraskning så började det låta om tavlan och ett par miniatyrriddare kom fram och möttes till en slagduell ovanför uret. Elva slag slog de mot varandra innan de valde att dra sig tillbaka. Det är tur att ingen vinner för slagen markerar tiden på dagen. Nu var det en timma kvar innan nästa attraktion i lärdomsstaden öppnade. Vi fördrev tiden med att titta på kyrkan, invändigt och utvändigt och att njuta av skuggan i Lundagård.
Lunds Universitets historiska museum
I den östra delen av Lundagård byggdes inte helt oväntat 1845 ett rejält hus för att husera Lunds biskop. Kanske var det lite oväntat då, att bara tre år senare så bytte man bort huset mot ett annat, några kvarter bort. Det var Lunds universitet som också hade ett nybyggt hus och kyrkan och universitetet bytte. In flyttade tre institutioner från Universitet och ut flyttade biskopen. Klockan började närma sig mitt på dagen och vi kom söderifrån via Karfts torg. Entrén till denna gamla byggnad var definitivt något som var inte var 170 år gammalt eftersom glas och stålpartier inte var på modet. En duktig arkitekt, för det måste det ha varit, hade lyckats få ihop den gamla röda tegelväggen med det moderna formspråket. Det går att göra men du måste vara duktig. Dörren var lite trög och en växthusvärme slog emot oss, där solen gassat generöst mot entréns fasader. Den extra värmen var kortlivad och vi kom in i huset där temperaturen var mycket mer behaglig. Det är en effekt av stabila stenkåkar att det tar tid att värma upp fasaderna och väggarna, så de är lite svalare under hösten. Nästa fördel är att värmen sitter kvar ett par månader in på hösten och på så vis kan vi spara lite uppvärmning långt in i oktober.
Vi sponsrade museet genom att betala en inträde i det 102 år gamla museet. 1917 så kunde arkeologiprofessorn Otto Rydbeck flytta in i huset, efter att det byggts om av kyrkoarkitekten Wåhlin, med sin institution och museet. Museet har sitt ursprung i samlingar som Kilian Stobæus donerade redan 1735. Samlingarna växte under hela 1700-talet och fick delas upp på flera institutioner. Museet räknas ha bildats från 1805 och låg under den Zoologiska institutionen, en av de som flyttade in i byggnaden 1848. Senare tillkom även en myntsamling, bl.a. Museet beräknas ha över tio miljoner föremål i sina arkiv. Kanske var det en intressant detalj att det som lockat mest av utställningarna var fynden från utgrävningarna i Uppåkra som vi besökte för flera år sedan.
Det blir levande att komma in i rum fyllt med gamla saker som med ett enhetligt och genomgående tema i skyltar och montrar tar oss igenom och förklarar utställningen. Rummet var mörkt och det ljus som fanns var från belysningen i montrarna. En bjärt kontrast till rummet bredvid där salen badade i söderljuset från de stora spröjsade fönstret. Att Uppåkra är en stor utgrävning visar alla fynden och redan när vi var här så kunde vi konstatera att det skrivs och rapporteras väldigt lite om Uppåkra, fynden och betydelsen av platsen. Detta som jämförelse med Birka. När vi var i det svenska världsarvet fär några år sedan frågade vi om Uppåkra och fick då svaret att Uppåkra inte var en stad, utan en samlings- och handelsplats. Vilket placerar den i skuggan av Birka, Ribe, Hedeby och Kaupang som vi säger men som egentligen heter, Skiringssal. Det är en förklaring som säkert är välunderbyggd och inte helt enkel att motbevisa. För det krävs det mycket mera fynd än vad som kommit ur den skånska myllan hittils. Kanske är det också förklaringen till att platsen klarade sig undan plundring så länge och att den överlevde så långe, resurserna tog inte slut på samma sätt som runt en stad, till exempel ved. Något som knäckt många tidiga städer.
Det fanns mer att titta på. En sak som är väldigt intressant är de små guldplaketter som hittats i stora mängder runt Uppåkra och väldigt få på andra ställen. De kittlar fantasin och här gick det att se. Det fanns fler skatter på museet. I en liten sal under takåsarna så presenterades myntkabinettet. Det har gamla anor och skånska skatter har samlats här, förutom de som skickats till historiska museet i Stockholm. De var mycket spännande och här var det första gången som omfattningen av hur många och stora skatter som hittats i marken. Inte sällan från 1600-talet när Skåne var frontlinjen mellan svenskar och danskar i kampen om makten i Norden, inte minst slaget vid Lund 1676, som vi både skrivit om och besökt platsen. En direkt fortsättning och parallell till det vi såg i Halland för ett par dagar sedan. För att skydda familjens rikedom så grävdes dessa ner. Överlevde inte ägaren så blev de kvar i jorden och till stor hjälp för oss idag så berättar mynten något om den tid som de stannat kvar i. Varifrån kommer mynten ger besked om handelsvägar och kontakter. När de präglades ger besked om vem som hade makten, var och när. Det går att få fram många svar.
Den sista utställningen som vi stannade till på riktigt i var kuriosakabinettet. Där blandas högt och lågt i montrar som är väldigt moderna, de är ganska mycket shabby chic över dem, lite rått runt alla kanter i obehandlat material. När vi sett oss mätta såg vi till att bli mätta. Lunch och sedan tillbaka till tågstationen.
Lindängsbadet igen
Väl tillbaka i Malmö tog vi favorit i repris. Bussen tog oss tillbaka till Fossie och Lindängsbadet och där lapade vi sol. Det var nog några fler människor i poolen idag så vi valde att hålla oss på torra land. Efter att flyttat sig flera gånger för att inte hamna i skuggan under de höga träden så var det dags att ta oss tillbaka till hotellet. Det var dags för en resdag i morgon, utomlands till på köpet.
Dag 1 – Svenska landskapsgränser – Hunehals – Vårdkaseberget – Hanhals kyrka – Li Gravfält – Kolerakyrkogården i Fjärås – Fjärås Bräcka – Korv och mos i Fjärås – Ölmevalla kyrka – Gamla Varberg – Trönningenäs väderkvarn – Sommartrafiken – Simstadion i Varberg
Dag 3 – Falkenbergs station – Malmö – Lindängsbadet – Pildammsparken
Dag 5 – Tågresa till Köpenhamn – Fröken Barnes källare, igen! – Nordhamnen – MSC Poesia
Dag 7 – Nordlig seglats på Östersjön – Gotland