Londonresan – Dag 6

Palace of Westminster och Big Ben med Themsen i förgrunden. Det första är sätet för det brittiska parlamentet och klockan är ett av Londons mest kända landmärken.

Det var dags för egna äventyr. Denna sjätte dag i världsmetropolen. Började med att ta reda på var flygbussen skulle avgå om ett par dagar. Det sista vi ville var att missa den. Hoppade på en buss som var på väg mot Elephant & Castle, ett namn som alltid kittlat fantasin, trots alla Londonbesök har jag aldrig kommit dit, inte denna gången heller.

Elephant and Castle

Elephant and Castle påstås komma från en pub som låg i området. Elefanten kommer från den vanliga, troligtvis indiska elefanten och slottet kommer från det torn, sittplats som indierna satte på det stora djuret, Elephant and Castle. Vi passerade rakt igenom turist och shopping London. Oxford Circus, Regent Street, Piccadilly, Haymarket, Trafalgar, Charring Cross, Whitehall, Scotland Yard, Horseguard, Duke of Cambridge statyn, Douglas Haig statyn, the Cenotaph, Woman of World War II, Downing Street, Parliament, Westminster Abbey, Big Ben, Westminster Bridge till den södra sedan av Themsen, hela vägen förbi Waterloo Station och fram till Imperial War Museum.

Imperial War Museum

Startades redan under Första världskriget för att visa upp den brittiska krigsinsatsen. Senare under det Andra Världskriget utökades samlingarna ordentligt. När museet brann flyttade det till Lambert och före detta Betlehem Royal Hospital, psykiatriska avdelning. Kanske en nog så passande byggnad för att beskriva krig i. Unnder 1970- och 1980-talen började museet att expandera med en flygutställning i Duxford, Kryssaren HMS Belfast vid Tower Bridge i London samt Cabinet War Room i Whitehall. Det senare var den brittiska regeringens hemliga arbetsplats under kriget och klarade sig också undan de tyska bomberna. Museet har även expanderat till Manchester.

Fokus i utställningarna ligger på Första och Andra Världskriget. Inträdet är gratis, men man uppmanas att betala en frivillig avgift eller att köpa en guidebok, för att stödja verksamheten. Direkt innanför entrén står ”hårdvaran” utställd. Där finns tanks, raketer, torpeder, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och annan militär utrustning. Det som för dagen fångade min uppmärksamhet var den tyska 88:an.

FLaK 18

Är det officiella namnet på den kanon som utvecklades som luftvärnsartilleri. Kanonen visade sig ha andra trevliga egenskaper och kom att även bli pansarvärnsartilleri och slutligen monterades kanonen in som bestyckning i de tyska Tiger stridsvagnen. En anekdot är att britterna tyckte att det var ojust av tyskarna att konstruera ett sådant effektivt vapen var med tysken kontrade med att det var ojust av britterna att bepansra sina fordon så att tyskarna måste utveckla en sådan kanon. Om historien är sann eller inte kan inte på något vis garanteras men det visar ändå på kapprustningen drivkraft, medel och motmedel och motmedel och motmedel etc. En annat utställt föremål som fångade intresset var, SS Anglo-Saxons Jolly boat.

SS Anglo Saxon

Det var först vid hemkomsten som historien om SS Anglo Saxon kunde läsas. Fartyget blev 1940 sänkt av en tysk hjälpkryssare som kamouflerats som handelsfartyg. Sju av båtens 41 man starka besättning klarade sig i livbåten och endast två överlevde strapatserna under de kommande månaderna när de tog sig till Karibien.

Shaped by war

Utställning tog ett inträde för att få lov att se hur en brittisk ungdomsligist, Don McCullin, gick från ungdomssynder i södra London under 1950-talet till en av världens mest kända krigsfotografer. Han har besökt de flesta av världens krigsskådeplatser och tagit sina bilder och levererat dem till tidningsredaktionen på Fleet Street i London. Bilderna tagna i verkligheten, osminkad och brutal, men de lyckas inte bryta igenom i dagens media brus. Vi har sett värre på TV, vi har sett värre på film, vi har blivit så stressade att vi kanske inte orkar ta tag i en hemsk sak till och särskilt inte som det är förpassat till historiens böcker. Är själv inget undantag utan rusade vidare till nästa utställning utan att ta tid att reflektera över innehållet i utställningen.

Secret War

Var en utställning som handlade om spioner under Andra världskriget och framför allt under det Kalla kriget. Winston Churchill var drivkraften bakom de organisationer som organiserade sabotage och spioneri verksamheten i det av nazisterna ockuperade Europa. Det var vad öriket mäktade med när landet 1940 stod ensam mot Hitlers krigsmaskineri. Utställningen bestod av en uppsjö av prylar som visades i monter efter monter, blandat med förmodas, kopior av olika dokument som på något sätt var viktiga i sammanhanget och mitt i allt detta fanns det en och annan plasmaskärm som producerade skrapiga svartvita bilder från dåtiden.

Världskrigen

I källaren på det väldiga museet finns utställningarna om de båda världskrigen. Snyggt uppställda i precision i de olika montrarna. Det är den brittiska krigsinsatsen som lyfts fram och det var själv syftet med hela museet så det är kanske inget att bli upprörd över. Kriget på östfronten mellan nazisterna och kommunisterna uppmärksammades i en monter om drygt en meter, medan olika brittiska uniformer tog fyra eller fem gånger så mycket i anspråk. Det är naturligtvis en källkritisk faktor att väga in. Det som verkligen var förvånansvärt var att det fanns flera tyska skolklasser som hade uppgifter med till museet för att lära sig mer om kriget. Varför ska tyska ungdomar lära sig om Andra världskriget på ett brittiskt museum, finns det inget tyskt sådant som kan berätta förlorarnas historia?

Det var 20 år sedan som museet besöktes förra gången och det var precis samma utställning. Därtill har jag läst alldeles för mycket och sett allt för många TV-program om i första hand Andra världskriget för att finna något nöje i att promenera runt bland dessa skyltfönster. Gick utan att se färdigt, och upptäckte senare att en del som jag hade velat se missades. Nu ska jag vara snäll mot museet. Det fyller en förträfflig funktion och det är inget större fel på deras utställningar, egentligen. De är anpassade för en annan publik är den som skriver dessa rader. Ålder och erfarenhet och utveckling har gjort att mina intressen har skiftat bort från det som museet har att erbjuda. För den som vill veta mer, för den som vill få en god möjlighet att se krigsmaskinerna i verkligheten för att skapa sig en egen bild och uppfattning om allt de ser på film och läser om är det välskött och tydliggörande museum. Utställningarna förtjänar de besökare som de har för de kan föra arvet och kunskapen vidare om några av de största vansinnighetsdåden som människan har gjort mot sig själv. För min del är det andra delar som är intressanta. Varför inte ge sig in i museets stora arkiv av skriftliga och muntliga källor, forska djupare och förstå mer! För det krävs mer förstudier av ett smalare område och sedan en vass frågeställning som kan fånga upp kunskapen i de källor som finns kvar. Det var dags att njuta av solens värme. Kunde inte låta bli att göra reflektionen att för nio månader sedan besöktes Peenemünde, där där de tyska V1- och V2-rakterna utvecklades och det var London som var målet. På båda ställena fanns vapnen att titta på.

Waterloo station

Vandrade tillbaka samma väg som bussen tidigare tagit på sin väg söder ut. Waterloo Station invigdes första gången 1848 och det var hit som tågen från södra och sydvästra England kom. Närheten till Waterloo Brigde fick ge stationen dess namn. Den kraftigt ökande passagerarmängden under den viktorianska tiden gjorde stationen för liten och 1922 kunde den nuvarande stationsbyggnaden invigas. Idag beräknas 88 miljoner människor årligen köpa biljetter till stationen som därmed blir den största räknat i antalet passagerare i London. 2,8 personer passerar dörrarna till stationen varje sekund, varje timma, varje dag, året runt, eller 10 000 människor varje timma, dygnet runt året runt! Det är ganska många och då räknas inte passagerarna i tunnelbana som passerar stationen. Vidare från Waterloo Station gick promenaden via County Hall till Westminster Bridge.

Westminster Bridge

Den nuvarande bron invigdes 1862 men det har funnits en bro på platsen lägre. London Bridge under slutet av 1600-talet väl använd och när London växte så växte trafiken och behovet att ta sig från den norra flodstranden till den södra eller tvärt om. Gatorna som gick från Westminster genom City mot London Bridge blev allt mer igenkorkade av trafik. Efter 90 år av diskussioner kom så äntligen bron till och trafiken söderut fick det lättare. Nu gick promenaden norrut ut och förvånansvärt nog var det inte mycket människor på bron eller bilar för den delen. Nästa lite kuslig mitt på blanka förmiddagen. Till vänster vid floden Themsen ligger Westminster Palace.

Palace of Westminster

1097 började Westminster Hall att byggas på platsen där Palace of Westminster ligger idag. Det renoverades 300 år senare och blev en plats för underhållning men även för rådsmöten eller det som vi skulle kalla för parlament. Det är också nu som det blir kunglig Londonbostad och fungerar som sådant fram till en brand härjar i byggnaden i mitten på 1500-talet. Kungafamiljen flyttar vidare till Whitehall Palace och parlamentet tar över den byggnad som byggs upp. 1834 förstörs stället åter igen av en brand och det viktorianerna utlyser en arkitekttävling. 12 år senare påbörjas äntligen byggande av palatset i engelsk sengotik och det tar 20 år att färdigställa hela bygget. Delar av det gamla Westminster Hall finns kvar och byggdes in i konstruktionen. Det byggdes lokaler till överhuset i rött och till underhuset i grönt. Storbritannien är unikt så till vida att de inte har en konstitution eller grundlag. Den demokratiska parlamentarismen bygger på sedvanerätt från 1200-talet. Det var underhusets lokaler som bombades av tyska Luftwaffe 1941. Numera är palatset ett av UNESCO:s världsarv. Hann knappt komma fram till byggnaden innan det var dags att titta upp på en nästan 100 meter hög vägg där stora Ben visar tiden.

Big Ben

Klockan stod klar 1859 och är ett litet mästerverk. Det är mycket pålitligt när det gäller att visa tiden. Det finns urtavlor i alla vädersträck och klockor som slår timslagen. Vad som är Big Ben, tornet, klockan, klockorna eller hela paketet kan diskuteras men det är av de riktiga profilerna för London. Klocktornet skadades av tyska bomber under kriget men lyckades trots det visa rätt tid under hela kriget. Massan av människor tätnar allt mer och det blir trångt. Till vänster syns ett annat av UNESCO:s världsarv, Westminster Abbey.

Westminster Abbey

Kyrkan uppfördes 1045 till 1065 som bot för att kungen, Edward bekännaren, brutit sitt löfte att bli pilgrim. Idag är många brittiska kulturpersonligheter begravda här och kyrkan används också som bröllopskyrka för kungligheter. Senast var i april 2011 då prins William äktade Kate Middleton. Blicken svept åt höger och vad skådas om inte Winnie i egen hög person komma rultade med käpp och allt.

Winston Churchill

Han föddes in i den brittiska aristokratin genom sin far och kom redan i unga år att sättas i internatskola. Han var inte särskilt framgångsrik men klarade sig tills han kom in på officersutbildning i Sandhurst som kavallerist. Tjänstgjorde i Indien och fortsatte till Sudan där han som journalist följde med de brittiska trupperna. Sydafrika och Boerkriget stod näst på tur och nu arresterades Churchill. Han rymde och kunde ta sig till dagens Moçambique. Hans intresse för engelska språket tog över liksom aptiten på politik. Han var ung när han kom in i regeringen och tjänade på olika poster innan Första världskriget och var vid utbrottet Marinminister. Han fick skulden för misslyckandet vid Dardanellerna och avgick. Tjänstgjorde som officer vid västfronten i Frankrike och kom sedan tillbaka till regeringen. Mellankrigstiden såg Churchill engagera sig i det ryska inbördeskriget genom att skicka trupper till Arkhangelsk. Han vandrade annars bitvis utanför det politiska etablissemanget och kom tidigt att propagera för ett ökat brittiskt försvar mot de allt mer aggressiva nazisterna i Tyskland. Ett planerat möte med Hitler ställdes in sent eftersom han frågade om judarna. När Chamberlains ord om Peace in our time inte fungerade var det till Churchill som britterna vände sig för att få ledning i kriget. Om Hitler räknat med fred med britterna så hade han inte räknat med Churchill. För honom fanns det bara en sak, att vinna över Tyskland och besegra landet så att det aldrig skulle starta ett nytt världskrig igen. Det senare skedde men till kostnaden av att han förlorade i de allmänna valen efter kriget. Han kom tillbaka och ledde regering under fyra år, under Koreakriget, fram till 1955. Han drog sig tillbaka och fortsatte att skriva och fick Nobelpriset i litteratur. Churchill dog 1965, nyss fyllda 90 år och symbolen för britternas kamp mot nazismen var död. Det var dags att promenera längs Whitehall mot Trefalgar Square och nu fortsatte den brittiska krigshistorien att levande göras. Först påträffars statyn av Lord Montgomery av Alamein.

Montgomery

Trots Churchills energiska motstånd mot Hitler hade britterna nästa enbart motgångar på slagfälten. Den första riktigt stora framgången kom på hösten 1942 när de brittiska trupperna i Egypten besegrade tyskar och italienare i slaget vid El Alamein. Därmed fick britterna också en krigshjälte att hänga upp sina framgångar på. Montgomery kom under sin karriär i Andra världskriget att jämföras med George Patton och hade svårt att hävda sig. Båda var stora personligheter och egon och hade svårt att stå ut med varandra. Han anses som en skicklig militär om än försiktig i överkant men hade han inte fått den hjälte status som segern vid El-Alamein medförde hade han kanske inte varit med hela vägen till slutet av kriget. Statyn stod till höger om Lord Alanbrook i samling av generaler från Andra världskriget.

Lord Alanbrook

Han gick den långa vägen inom armén som artillerist. Han deltog i striderna under Första världskriget och utmärkte sig väl. Han ledde de trupper som försvarade Dunkirk när tyskarna stormade fram i Frankrike 1940. Åter i England blev han Chief of the Imperial Staff, i praktiken ÖB. Han var rådgivare till Winston Churchill och är en av de tillbaka dragna hjältar som var högst ansvariga för de allierades framgångar och seger i kriget. Det är inte för inte som han står i mitten av dessa tre militärer. Till vänster står en satt liten man med djungel hatt, Uncle Bill.

William Slim

Han ledde den brittiska 14:e armén i Myanmar under Andra världskriget. Från ett svenskt perspektiv är vi dåligt bevandrade i vad som hände i den delen av världen under kriget. Japanska arméer, med understöd av indier som ville störta britterna invaderade det som då kallades Burma och skulle ta sig fram till Indien, juvelen i det brittiska imperiet. Britterna försvarade sig och kunde senare gå till motanfall i det täta djunglerna. De stridsvagnar som inte höll måttet mot Rommels Afrikakår i Libyen ersattes med bättre modeller och de gamla skickades till Indien och sattes in i striderna där. Japanerna hade få om ens några motmedel mot de brittiska tanksen. Krigsskådeplatsen blev en brittisk framgång och dess ledare var William Slim – Uncle Bill. Vände nu blicken mot mitten av gatan, där stod the Cenotaph.

The Cenotaph

Kl 11 den elfte dagen i den elfte månaden i nådens år 1918 upphörde striderna på västfronten. Första världskriget var slut. Fast, det slutliga datumet för freden var den 19 juli 1919 när alla förhandlingar var färdiga. I London och i Paris skulle det hållas segerparader och paradvägen skulle kantas med monument. Premiärministern Lloyd George ville ha en katafalk likt det franska minnesmärket i Triumfbågen i Paris men konstnären Lutyens föreslog istället en cenotaph. Det kan liknas med en rektangulär pelare som smalnar av i etapper och på toppen finns en öppen kista i naturlig storlek. En provisorisk konstruktion gjordes och året efteråt så restes en i sten. Monumentet skulle symbolisera alla de soldater och människor som hade sin grav någonstans på alla de slagfält där Första världskriget dragit fram. Varje år, den 11 november högtidlig hölls Stilleståndsdagen. Efter Andra världskriget fick the cenotaph en utökad funktion att även minnas detta krig. Minnessöndagen infördes och varje år på den söndag som ligger närmast den 11 november så högtidlighålls minnet av krigen av alla de uniformerade delarna av det brittiska försvaret, ofta direktsänt i TV. Här är ett minnesmärke som är värt att stanna till vid och fundera om världen blev bättre för att 1,5 miljoner britter dog i de båda krigen. Totalt beräknas över 80 miljoner människor ha dött i de båda krigen. Det är värt ett monument att minns alla dessa döda människor.

Monument to the Women of World War II

Lagom till 60-års minnet av slutet på Andra världskriget restes ett minnesmärke over kvinnornas insats under kriget. Det restes på samma ställe där britterna hyllar sina bästa soldater och det är kanske ett erkännande i sig. För visst var någon tvungen att göra de arbeten som männen lämnade när de marscherade iväg till kriget. Samma någon hade redan egna arbeten att ta hand om och nu kom ytterligare pålagor. Bomberna föll, mörkläggningen skördade trafikoffer, ransonering på alla förnödenheter, barn att se efter och den ständiga oron för de nära och kära som stred med livet som insats vid fronterna. Livet blev inte enklare efter kriget, för många som drogs med minnena från kriget. Det tåldes att tänka på när nästa monument står på tur, där mitt i gatan i Whitehall. Nu passerades både Hertigen av Cambridge och Douglas Haig liksom ingången till Downing Street och Horse Guards. Istället var det en oansenlig gatuskylt som fångade intresset. Scotland Yard.

Scotland Yard

Lag och ordning var en privat angelägenhet, kanske fanns det en sheriff men ingen statlig inblandning. Den engelske inrikesministern Peel, grundade 1829 the Metropolitan Police. Den hade sin station på Great Scotland Yard som var en sidogata till Whitehall, samma gata som nu promenerades av er detektiv i historien. Polisen och brottsbekämpningen blev synonymt med namnet på gatan; Scotland Yard. På 1960-talet växte polisen ur sina lokaler och de fick en egen skyskrapa i Westminster men de tog med sig namnet och huset kalls för New Scotland Yard. Nu började magen att knorra och det var dags att leta upp ett ställe att tyst knorret. Det blev ett tyskt korvhak på Villiers Street. Något mättare gick promenaden mot Trafalgar Square.

St. Martin-in-the-Fields

Satte mig ner på trappan till kyrkan St Martin-in-the-fields. Kyrkan har gamla anor och sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Under utgrävningar i kyrkan har man hittat gravar från romartiden runt 400-talet. Namnet antyder att kyrkan en gång har legat i ödemarken omgiven av fält och så är det. De låg på gränsen mellan städerna London och Westminster.

Från Trafalgar Square togs en buss till Tottenham Court Rd och där gick det att få kontakt med resesällskapet efter en dag på egen hand. En ny buss till Notting Hill Gate och tillbaka till prinsessan Dianas lekplats. En promenad till hotellet och sedan blev det en ordentlig måltid med en så fet och flottig Fish-n-chips som bara finns i London. Somnade gott.