Ett litet lejon blad två stora i Londons China Town. Frågan är om inte det lilla lejon är mer färgglatt och mer skräckinjagande än sina stora kollegor!
Nu börjar kroppen anpassa sig till dygnsrytmen som ligger en timme efter oss och vi vaknar upp i normal brittisk tid. Frukosten följdes av en promenad norr ut.
St Mary’shospital och Alexander Flemming
Där kom vi snabbt fram till St Mary’s hospital. Sjukhuset öppnade 1851 som det sista av de stora frivilligsjukhusen som dök upp i det viktorianska England. St Mary’s kom också med tiden att innehålla forskning och det var här som skotten Alexander Flemming upptäckte penicillinet 1928 vilket gav honom nobelpriset i medicin 1945.
TESCO
Några få kvarter senare var vi framme vi Edgware Road som vi följde rakt in i morgonsolen. Det fanns mycket att titta på, bl.a. vandrade vi in på Tescos mataffär som låg i bottenvåningen i ett helt nybyggt 16 våningskomplex. Det är intressant att titta in i mataffärer i olika länder och se vad som utmärker den lokala matmarknaden. London bjöd på den fronten inte på några överraskningar. Där fanns plastförpackad mat för en person hushåll och 75 % halvfabrikat, nästan bara att värma. Få om ens några råvaror, utan det mest var klart att äta. Chipsavdelningen var överrepresenterad liksom det faktum att det fanns ett utbud av vin och öl, som i Sverige bara finns på Systembolaget. Det enda egentliga färska var brödet, för annars var det mesta inplastat, till och med kokta rödbetor. Tescos utbud står i sådan kontrast till de indiska affärerna som vi passerade under gårdagen, där frukt och grönsaker exponerades i ingången och råvaror fanns att köpa, men knappast några halvfabrikat.
Tesco grundades 1919 i London av Jack Cohen. Företaget har växt till Storbritanniens största dagligvaruförsäljare. Företaget är registrerat på London börsen som det 15:e största bolaget. 300 000 anställda får sin lön från företaget som numera expanderat till närmare 15 länder och har utökat sin verksamhet från att ha börjat med matvaror till att även innefatta drivmedel och modern it-telefoni.
Hamleys
Väl framme vid Marble Arch tog vi en buss längs ett nästan öde Oxford Street. Måndag morgon är nu inte shoppandets högtidsstund vilket gjorde att vi enkelt kunde promenera länge Regent Street till Hamleys leksaksaffär. Personalen närmast kastade in oss i butiken och där kom vi att stanna i nästan fem timmar med ett kortare avbrott för en klassisk brittisk smörgårdslunch. Det var William Hamley som öppnade en leksaksaffär i London 1760. 121 år senare öppnades en filial på Regent Street som 1981 fick den sitt nuvarande läge. Fem gånger lyckades tyskarna träffa det stora leksaksvaruhuset under Blitzen men det stängdes aldrig. Hamleys anses vara en av världens största leksakskedjor och Regent Street filialen anses som ett av världens största leksaksvaruhus med massor av saker för barn, i sju våningar. Måndagen visade sig vara en bra dag att vara på besök. Relativt få som handlade och personalen hade tid att leka med barnen, frågan dök upp, vem var vuxen och vem var barn? Barnet eller den vuxne! Kul var det för vår medhavda sju års expert!
Carnaby Street
Eftersom Carnaby Street ligger alldeles om hörnet från Hamleys tog vi de få stegen dit. Förväntningarna var skyhöga och minnena från resan hit för 25 år sedan fanns på näthinnan. Men som man säger, ju högre förväntningarna är ju längre faller de, och föll gjorde det. Det var mycket nybyggt och omgjort, de stora affärskedjorna hade flyttat dit för att dra nytta av det varumärke som Carnaby Street har men det har å andra sidan förstört varumärket. Resultat är att det är ingenting annat än en modern köpgata med det utbud som finns i många större städer. Gatan är numera struken från listan ”Måste i London” och flyttat till sidan som säger, varit där och ska inte tillbaka. Carnaby Street slår igenom på 1960-talet när flera fria modeskapare öppnar sina boutiquer. I början på 1970-talet blev det en gågata och antalet besöker ökade. Vid punkens genombrott blev det ett tillhåll för punkare. Carnaby Street har varit synonymt med ett udda mode.
Soho
Macklunchen var i tunnaste laget och alla timmarna i leksakernas värld hade tagit ut stora kraftreserver men vi fortsatte in i Soho med kompassen inställd på riktningen ostsydost. Det var dags för lite lugn och ro på en pub med nästa inga besökare. Där slog vi oss ner vid ett bord och beställde in var sin dricka, var och en efter sin smak och det gick att komma ner i varv innan promenerade tog oss över Shaftesbury Avenue till Chinatown. Soho förknippas med uteliv och synd. På goda grunder. Redan på 1700-talet fanns det ökända bordeller i området och detta i kombination med nattklubbar på löpande band har gett stadsdelen dess rykte. Av det en gång så blomstrande sexshoparna fanns någon enstaka rest kvar, det mesta har flyttat till nätet, och området har genomgått en omfattande modernisering vilket har gjort det mer presentabelt och kanske mindre lockande. En del av området består av Chinatown.
Chinatown
Här ligger den ena kinesiska restaurangen bredvid den andra och ingången och utgången är en pagodliknande portal. Den sköna marssolen gjorde promenerandet och strosandet behagligt men det började dra ihop sig till hemresa. Det var det brittisk ostindiska kompaniet som anställde kinesiska sjömän på sina fartyg och en del av dem valde att hoppa av i imperiets huvudstad. De kinesiska kvarteren blev runt Limehouse i Docklands och där utvecklades området till ett litet Kina, ett tecken på hur världsomspännande det brittiska imperiet var. Under andra världskriget bombades området hårt och på 1950-talet kom nya regler som i praktiken gjord det omöjligt för utlänningar att få jobb på brittiska fartyg. Situationen blev akut, ingenstans att bo och inga jobb, det slog hårt mot den lilla kolonin. Hemvändande soldater hade under sin tjänstgöring fattat tycke för kinesisk mat och det öppnades en kinesisk restaurang på Gerrard Street. Där kom Londons Chinatown att utvecklas som en del av Soho.
Tottenham Court Road norrut gjorde att vi kom till Oxford Street och därifrån tog vi en buss till knuten på hotellet, mycket praktiskt. Efter en kortare vila gav vi oss ut jakt efter föda. Siktet var inställt på den fish-and-chips shop som låg några minters promenad från hotellet. Det som igår varit ett livligt matställe för den engelska nationalrätten var idag en byggarbetsplats med slipdam och herrar byggoveraller och mycket lite att äta. Nu finns det trots det ett och annat matsälle i området kring Paddington och det fick bli, efter besvikelsen med det tilltänkta matstället, ett halalställe i ett hål i väggen och där kunde vi få fish and chips med oss i en plastpåse.
Fish-and-chips
Fish-and-chips ses som en brittisk nationalrätt av många och den dyker upp första gången runt 1860 när den första fish-and-chips shopen öppnar i London. Det fiskades mycket i Nordsjön och fisk landades i stora mängder. I kombination med potatis blev det ett mycket tidigt exempel på snabbmat som lockade till sig i första hand arbetarna. Idag med de fiskpriser som råder är det nära till hands att kalla det för lyxmat. Trots att solen just gått ner gick det att sitta på de fåtaliga stolarna på gatan och äta. Trots en livlig trafik så var inte föroreningarna så att det märktes. London har blivit mycket renare nu än vid de tidigare besöken, när en vit skjorta var mer svart än vit efter en dag i världsmetropolen centrum.
Londonresan – Dag 5 – Windsor Castle – Stonehenge – Bath