Sara kulturhus i Skellefteå. Tjugo våningar med en stomme av trä.
Frukost i spegelsalen på hotell Knaust
Det var dags för frukost och den intogs i den i punsch sammanhang välkända spegelsalen. Den är i allt väsentligt bevarad på väggarna medan möbler och liknande är moderniserade. Det var en intressant upplevelse, och en god frukost, att sitta på detta anrika och kända hotell och börja den andra semesterdagen. Vi hade haft nordlig kurs igår och kursen skulle fortsätta i nordlig riktning idag.
Vi trasslade oss ut ur Sundsvall och väl ute på den stora vägen så ställde vi in farthållaren och kompassriktningen. Återigen var det hård trafik på den hårt trafikerade leden norrut. Vi passerade Midlanda som vi tittade till förra året. Den absolut sämsta sträcken på E4 navigerade vi oss igenom och förbi Härnösand. Höga kustenbron for vi återigen över och återigen på väg norrut. Skuleberget som vi tog oss upp på förra året förpassade vi till backspegeln. Vi fortsatte på nordlig kurs och hade Örnsköldsvik som riktmärke. Det var där vi vände förra året, nu skulle vi vidare i nordlig riktning. Trafiken var fortsatt hård. Men, det fanns ändå tid att titta lite på mottrafikanterna. Det som intresserar är bl.a. äldre fordon och vi hängde på en vit Alfa Romeo ett tag innan den försvann på en obskyr avtagsväg mot öster.
Själevads kyrka
Någon mil söder om Örnskölds stad ligger Själevads kyrka. Det är ytterligare en som finns med på listan över Sveriges vackraste kyrkor. Den tredje som bara ligger någon knapp mil vid sidan av vägen. Men innan vi hann fram till den lokala helgedomen så låg det en outlet. Vi stannade till och gick in i friluftsbutiken för att titta på utbudet och utbud det fanns det. Har aldrig någonsin sett så många olika varianter på Kånken. Varken i färg eller form. Kanske inte så konstigt när vi är Fjällrävens hemstad. Det fanns otroligt mycket annat i butiken och med tanke på att vi ska äta friluftsmat för att klara kostnaderna för resan så är det intressant att se vad som finns. Vi kom undan med ett par hundra lappar för något som vi kunde komplettera vår reseutrustning med.
Det var gång avstånd till Själevads kyrka. Den låg vackert på andra sidan Moälven mellan Själevadsfjärden och Veckefjärden. Redan i bilen gick det att förstå att kyrkan väl kunde motivera en plats på listan. Parkeringen löstes och så skulle vi knalla upp hela vägen till kyrkan. Det är en nackdel om kyrkan ligger högt och vackert, man måste gå uppför.
Det är en åttkantig byggnad som blev klar 1880. Den har två gånger, av två olika tidningars läsare omröstning valts till Sveriges vackraste kyrka. 1998 (Året runt) och 2020 (Dagen). Den fyller flera av de kriterier som vi pratade om i samband med Njutångers kyrka, den är stilren i ny klassicistisk stil. Ligger vackert ovan för sjön. Vacker exteriör och även en vacker interiör.
Interiören är luftig och ljus och den är inte till alla delar original. Förändringar i tiden har gjort att kyrkorummet har behövts anpassas till moderna behov och det har gjorts med stor respekt för originalet. Man har försökt, så gott det går, att bevara stilen och renoverat med samma färgskala och materialval som den ursprungliga kyrka, med gott resultat. Man fick verkligen titta noga för att se vad som är nyare. Det var en fin stund inne i kyrkan med att kunna njuta av skönheten. Sedan är det alltid dags att resa vidare. Vi har många mil kvar.
Örnsköldsvik in och ut
Första stoppet var att tanka och sedan leddes vi på bakvägar runt staden. Det var tur för oss. Vi passerat en av stadens industrier som tyvärr upplever en högkonjunktur. De producerar försvarsmateriel som på löpande band skickas ut i kriget.
Trafiksituationen igenom Örnsköldsvik är inte rolig. Vi noterade lite av detta förra året och sedan läste vi på. E4 dras rakt igenom centrala Ö-vik och den gör bl.a. nittiograders svängar med trafikljus, vilket naturligtvis bromsar upp flödet. En liten backe och så tar det tid för lastbilarna att komma igång och så stoppar det upp ännu mer.
Vid utfarten såg vi en annorlunda byggnad, ett torn med utbyggnader. Det liknade ett brandstations slangtorn som gjorts om, och det var vad det var. Cloud villa heter det och omvandlades 2021 till en privatbostad. Det är över 300 kvm i tre etage plus en uteplats på taket, allt med en utsikt som mäktig. Ett kul hus som vi pratade om medan vi lämnade Örnsköldsvik bakom oss på nordlig kurs mot nästa Norrlands stad längs kusten; Umeå.
Gammlia Umeå
Det var 80 minuter körning för att nå fram till den största staden i Norrland. Elfte plats i Sverige 2024. Det var samma trafik men nu hade vi vant oss vid den. Vi såg ytterligare några äldre bilar, bl.a. en SAAB 99 från 1960-talet och de hade alla samma dekaler som Alfan tidigare idag. Det var ett veteranbilsrally men det gick inte att se vad det stod på bilarna.
Även i Umeå så går E4 igenom staden även om det är i utkanten av centrum. Det var matdags och vi sökte efter en bra plats och valet föll lite oväntat på Gammlia Friluftsmuseum som ligger på andra sidan stan. Det blev till att ta sig igenom och vid järnvägsstationen stod ytterligare veteranbilar med tävlingsdekaler. Inga svenskregistrerade bilar hann vi i alla fall se.
1886 bildades det som skulle bli Västerbottens museum. Det var, som vi sett tidigare, en förening som bildades och la grunden för det moderna länsmuseum som finns idag. Utomhus området Gammlia tog sin första steg 1925 när det började flyttas byggnader till dagens område. Syftet var att få till en by från 1860-tal. Vi tog oss upp i området och klämde in bilen på en nästan full parkeringsplats. Skolbarnen, i tidstypiska kläder, fick rast av fröken och så sprang de ut och lekte. Hon ringde senare in den till lektionen igen.
Maten och trangiaköket plockades fram och så hittade vi plats att rigga upp vårt provisoriska kök och så lagade vi vår mat. Vi njöt av den men regent hängde i luften och när vi började plocka ihop kom de första trevande dropparna. När bilen var packad tog vi oss in på museet och utnyttjade bekvämlighets inrättningarna innan vi fortsatte vår semesterresa.
Ratan
”Ratan, 40 centimeter under medelvattenståndet” De gamla väderrapporterna i radion var första gången som namnet Ratan kom att bli någonting. Var den låg var helt okänt, men det fanns något och den låg vid havet. Inte västerhavet, det var det koll på men, namnet kom att leva kvar i minnet. Inför förarbetet till resan kom det återigen upp på kartan. Det låg väl till på resrutten och vid en liten närmare koll så var det där som det sista slaget på svensk mark stod mot ryska trupper. Dit styrde vi nosen på bilen.
19 augusti 1809 stod ett slag mellan ryska och svenska trupper vid Sävar. Ryska trupper var på väg ner genom Västerbotten och befann sig ca fem mil söder om Umeå. Svenskarna som var illa ansatta militärt hade mobiliserat 120 fartyg och ca 10 000 man och seglade norrut och landsatte trupperna vid Ratan. Ryssarna som genast insåg sin belägenhet mellan två svenska arméer drog sig norrut. De lyckades lura fienden som blev kvar vid Öre älven. Vid Sävar, ca två mil norr om Umeå drabbade trupperna. Svenskarna kanske led brist på självförtroende efter motgångarna under det finska kriget. Något vi sett på flera ställen där ryssarna härjat den svenska kusten, inte minst i Uppland. De var oroliga och valde att dra sig tillbaka och missade ett gyllene läge att gå hårt åt sin fiende.
Ratan grundades tidigt under 1600-talet och kom att växa för de goda möjligheterna till handel, sjövägen, med timmer. Det var hit som tullklareringen för Norrland förlades och det var hit som fartygen kom för att få sin tullpapper stämplade innan de fortsatte till sin destination.
Träffningen vid Ratan
Förhoppningen vi hade var att det skulle finnas något kvar av drabbningen, så här ett par hundra år senare. Det fanns det och vi visades till en plats lite söder om orten. En lite parkeringsplats hade gjorts i ordning och en informationstavla berättade om drabbningen, fyrarna och SMHI:s mätstation. De låg runt en kortare slinga och vi spejade in oss i myggsprej och knatade iväg.
Första platsen var en gravplats. En gravsten över Johan Axel Nisbeth, fänrik, 23 år gammal och en minnessten över Johan Erik Hägerflycht, fänrik, 19 år gammal. Båda stupade i slaget vid Sävar och det var den senares familj som ordnade med gravplatsen. Hägerflychts kropp hittades aldrig, därav minnesstenen. Förlusterna var höga i Sävar, ca 600 ryssar och 400 svenskar. Hur många som sedan dog av sin skador vet vi inte, men Nisbeth var en av dem.
Vi fortsatte stigen och kom fram till ett svenskt kanonbatteri. Vid tre tiden på eftermiddagen den 20 augusti började ryska trupper strömma in i Ratan, dit svenskarna hade sitt huvudläger. De möttes med mördande artillerield från kanonsluparna som svenskarna tagit med sig. I Sävar hade svenskarna haft svårt att få fram kulor och krut, men nog slogs man på samma plats som man hade sina förråd. Kanonbatteriet på Ledskär, som vi var på, hade sju kanoner och deltog i beskjutningen. Efter ca 4 h drog sig ryssarna tillbaka och lämnade ca 150 stupade och skadade efter sig. Den svenska siffran var något liknande. Ratan låg i ruiner.
Ryssarna drog sig tillbaka norrut och gled smidigt ur den svenska fällan som missköttes av ledningen. En månad senare undertecknads freden i Fredrikshamn och den svenska stormaktstiden var över. Ryssarna backade från sitt krav att den nya gränsen skulle gå vid Kalixälven utan den kom att gå i Torne älv enligt den svenska utgångspunkten. Kanske ansåg ryssarna att det skulle bli för kostsamt att få till en så liten förändring. Det finns en annan aspekt på detta också. Tsar Alexander var lierade med Napoleon men misstänkte att det inte skulle bli så någon längre tid. Det fanns ett intresse från rysk sida att avsluta striderna med Sverige för att kunna ta sig an det franska hotet.
SMHI i Ratan
Vi fortsatte var vandring och kom fram till den nya fyrplatsen. Vissa likheter med Vinga fyr fanns det men storlek var helt annorlunda. Dagens moderna fyr är fjärrstyrd och den lilla fyrvaktarbostaden finns kvar som någon sorts minnesmärke. Här finns också, även den, en fjärrstyrd väderstation som levererar in data till SMHI i Norrköping. Ingen manuell avläsningar var fjärde timma, dygnet runt året runt.
Lite längre när mot vattnet ligger en betongbyggnad utan fönster. Det är där som Ratans medelvattenstånd läses av, fjärravläst, givetvis. Men det finns märken i berget som visar att det inte alltid varit så.
Både Carl von Linné och Anders Celsius studerat fenomenet med vattnet som rinner ut Östersjön. 1749 högg Linnés lärjunge Samuel Chydenius, här vid Ratans vattenkant det ena av de tv märken som finns här. Det andra, från 1831 höggs av lotsen Olof Forsberg. Man kan se skillnaden och samtidig notera att vattnet idag ligger nästan två meter lägre. För det var vattnet man såg försvinna. Det skulle dröja till långt senare innan man kom att det var landet som höjde sig. Det är trots allt inte mer än ett par timmars bilresa från Höga kusten som är ett värdsarv pga. Landhöjningen.
Med det så gick vi tillbaka till transportmedlet för att ta oss vidare till en grannsocken med ett intressant förflutet.
Hero-Era
Vägen vi skulle ta var den lilla vägen längst vattnet till nästa by 10 km uppåt landet. Vi hann inte dit. Vi blev omkörda av en veteran rallybil, som liknade dem som vi sett på vägen och i Umeå. Hero-Era stod det på dem och Artic Midnight Sun 2024. Det satt människor på flera ställen längs vägen för att se, rallyt vad det verkade, och så kom vi på en tidkontroll. Vi stannade och frågade kontrollanten som på god engelska bad oss mer eller mindre att dra åt någonstans. Mycket vänligt uttryckt som att det kommer en bil om en minut.
Hero-Era är en organisation i England som arrangera rallyn för veteranbilar. Rallyt som vi hamnat mitt i startade i Göteborg för tre dagar sedan och körde i etapper i Sverige till Narvik och sedan söderut i Norge till Oslo. Det skulle ta ca 2 veckor. Det var spännande och vi letade upp dem på nätet och de har många rallyn på gång över hela världen. De ordnar med övernattningar och tävlingsfunktionärer för bilar etc. som klassas som veteranbilar. Kostar det så smakar det. Ca £ 21000 per ekipage för två veckor. Det är inte för oss vanliga människor. Men det var vanliga människor som vi skulle titta på nu.
Bygdeå kyrka
Det var här i kyrkan som prästerna stod under början på den svenska stormaktstiden, under trettioåriga kriget och förmedlade nyheterna från kriget och kronans krav på utskrivning av knektar till de svenska arméerna. Totalt hjälpte kyrkan till att plocka ut 252 drängar, hemmansägare40 och bönder till krigstjänst. 40 av dessa återvände hem levande. Hur många som var skadade och påverkade av sina upplevelser vet vi inte.
Det gjordes ett forskningsprojekt kring detta när forskarna villa följa alla knektar från en socken och vart de tog vägen under kriget. Det blev ett omfattande arbete. Det fanns många register att gå igenom, kanske fler än vad vi har idag och dåtidens människor var verkligen kontrollerade av överheten, främst kyrkan.
Flera intressant slutsatser kunde forskarna dra av sitt arbete. Det var få som stupade i strid. De flesta dog i sjukdomar i garnisonstjänst i någon stad i stormakten Sverige, inte minst i norra Tyskland. Knektarna skickades hem under vintern när det inte var strider för att kronan skulle slippa försörja sin personal. Istället skulle de äta mat som odlades hemma vid. Det var knapert att komma hem. Männen försvann i krigstjänst och kvinnorna fick ta över ansvaret för gården, samtidigt som skatterna ökade för att finansiera kriget. Det var de vanliga människornas öde. Långt ifrån Carl Gustav Wrangels Skokloster i Uppland som vi besökt tidigare.
Kyrkan är vacker i sin rödbrun putsade fasad och det blev inte sämre av ljuset den fina sommareftermiddag. Det ligger dessutom vackert på en lite höjd ovanför en bäck i den lilla sänkan. Det är en av övre Norrlands äldst stenkyrkor och är från mitten av 1500-talet.
Andersvattnet
Det var en bit till nästa ställe som vi skulle titta på. Rally ekipagen fortsatte att köra om oss och hör och häpna när det skulle samma väg som vi på västra sidan av E4. Det var en bit att köra till sjön Andersvattnet, från kyrkan, nästan fem mil. Där finns en liten by med samma namn och invånarna måste ha fått kämpa varje helg under stormaktstiden för att ta sig hela vägen till sockenkyrkan. Inte gick det någon kollektivtrafik, kanske inte ens det gick häst och vagn, för det kanske inte ens fanns vägar. Men människor bodde där och de skulle enligt lagen till kyrkan varje söndag.
Vi delade på oss, vi och rallybilarna, och vi kom till slut fram till norra ändan av Andervattnet. I forskningen kring knektarna i Bygdeå socken så levande gjorde man material med de tre gårdarna i Andersvattnet och hur de ändrades under kriget. Vi körde sakta på den numer asfalterade vägen som gick ett knappt hundra tal meter ovanför sjön. Lite oklart vad som var centrum i byn men skolan skulle kanske kunna vara en bra plats. Gårdar låg utspridda och åkrar och framför allt ängar låg från sjön upp mot skogen ett femtiotal meter från vägen.
Det skulle finnas tre gårdar enligt forskningen och idag fanns det drygt ett tiotal. Hur stora åkrar de hade och var dessa låg, låg utanför vad vi orkade leta reda på, om det ens går. Kanske via några samtida kartor. Det som var intressant är ett se var dessa människor bodde och hur det såg ut på platsen. Det kanske inte är så våldsamt upphetsade att titta ut på ett jordbrukslandskap som ligger vid en sjö, det går säkert femton på dussinet i Sverige, men den historia som vi känner till om platsen gör den intressant.
Vi var klara och åkte och checkade in på vårt hotell. På väg in Skellefteå stötte vi ihop med rallybilarna för sista gången på vår resa.
Sara kulturhus
Vi behövde mat så vi åkte in mot centrum och vägleddes av en hög byggnad med glasartad fasad, Sara kulturhus. Det är, som namnet avslöjar, ett kulturhus som är döpt efter författarinnan Sara Lidman. Byggnaden är tre år gammal, 80 meter högt fördelat på 20 våningar. Det som arkitekterna tog fast på och som gör huset mycket speciellt är att Skellefteå kallas ibland för trästaden och byggnadsstommen i huset byggt i trä, Sveriges hösta trähus.
Så här på kvällen var kulturhuset stängt men hotellet var öppet, så vi smet in och tittade på det som gick att titta på. Det vare enorma dimensioner på trästommarna, uppemot en meter i fyrkant av limmat trä, som också hölls ihop med bandjärn. Pelarna stod tätare än vanligt men det gav ett fint ljus det ljus trät som också lystes upp av högt placerade fönster. Det är ljust dygnet runt i den här delen av Sverige, den här tiden av året.
Det var en häftig upplevelse att få se detta fina hus.
Northvolt
Skellefteå är ett den snabbast expanderande regionen i Sverige just nu. Bakom detta ligger Northvolts satsning på en batterifabrik till bilindustrin och de expanderar i takt med att fossilbränslebilar ska fasas ut. Kvällen var ung, i alla fall om vi tittar på ljuset så det skulle vara intressant att köra förbi och titta på fabriken. Det var inte långt så sagt och gjort.
Vårt besök mörkades av skriverier pressen om tre oförklarlig dödsfall. Tre helt till synes friska människor har dött efter att ha kommit hem från ett skift på fabriken. Polisen utreder men än så långe har obduktionerna inte visat på någonting.
Det var en enorm anläggning som visade sig för oss när vi rullade fram i det öde industriområdet i öster Skellefteå. Bara för att följas av en till lika stor. Northvolt har gjort kometkarriär och det har byggt ett antal fabriker runt om i världen för att producera batterier till bilindustrin. Northvolt ett heter fabriken och de första batteriet lämnade anläggningen i slutet på 2021.
För att nå biltillverkarna från det förhållande vis avlägset liggande Skellefteå krävs en utskeppningshamn. Den ligger inte långt ifrån fabriken och heter kanske inte helt oväntat Skelleftehamn.
Skelleftehamn
Skellefteå kommun har beslutade så sent som i januari i år att ruta upp hamnen för närmare 1,2 miljarder. Det ska var till grund för att stärka det lokala näringslivet, läs Northvolt. Arbetena hade inte start ännu när vi körde ut mot Östersjön. Hamnen ligger ”långt ut” och det liknar ganska mycket Oxelösunds hamn. Industrier som sett bättre dagar. En av dessa är Rönnskärsverken. Här utvinner Boliden metaller ur skrot, inte minst elektronikskrot. De sägs vara världsledande på just den biten. På kajen kunde vi se ”råvarorna” till fabriken som sorterade och det var i våra ögon bara skrot. Men som man säger, en mans skrot är en annan mans värdesaker. Det är bra att vi försöker återvinna värdefulla metaller. Rönnskärsverkens elektrolysverk brann ner förra året. För några månader sedan beslutade Boliden att investera närmare fem miljarder kronor i att bygga ett nytt verk. Det bör vara klar till fabriken hundra års jubileum 2030. Skellefteå är som sagt ett hett och växande område just nu.
Vi körde en annan väg tillbaka in mot stan och passerade bostadsområdet och det är intressant att notera att det ser nästan lika dant ut som på många andra orter runt om i Sverige där ett dominerande bruk med bostäderna på relativt bekvämt avstånd till arbetsplatsen.
Bonnstan
Det var ett stopp kvar denna kväll. Det är inte lätt att veta var klockan var. Någon gång på eftermiddagen så liksom fryses ljuset och det är det samma under många timmar. Inte som i Nairobi när det genom att titta på ljuset på morgonen går att på ca 10 minuter när säga vad klockan är. Det är skillnaden mellan ekvatorn och polcirkeln, även om vi är många mil söder om den samma just nu.
Det som var kvar var Bonnstan. Det är den gamla kyrkbyn, dvs. där bönderna från socknens ytterområden hade bostäder så att de kunde ta sig till kyrkan på söndagar. De reste redan på lördagen, träffade folk och söp, bl.a. Gick till kyrkan enligt kyrkoplikten och reste hem på söndagen efter gudstjänsten. Det skulle kanske kunna förklara hur människorna i Andersvattnet tog sig till kyrkan men fem mil är kanske mer än vad man kunde gå på en lördag och lika många mil tillbaka på söndagen. Sedan kommer fråga, vem skötte gården och djuren om familjen var borta?
I Bonnstan fick vi lära oss att kyrkoplikten omfattade alla som hade mindre än en mil till medan den som hade över två mil endast behövde komma varannan vecka. Det var praktiskt. Människorna var nog heller inte nödbedda att ta sig till kyrkan. De hade ofta en litet hus i kyrkstaden eller Bonnstan som det heter i Skellefteå. Kyrkan har anor från 1600-talet medan Skellefteå som stad är från mitten av 1800-talet. Det var är som den tidens sociala medier, man träffades, pratade, skvallrade och en och annan flört hanns med. Säkert fanns det också krogar som tillhanda höll önskvärda drycker.
Bonnstan har gamla anor. Den är ungefär lika gammal som kyrkan men har brunnit flera gånger. I mitten av 1800-talet blev Skellefteå stad och dagens Bonnstad är från ungefär samma tid. Det var rader av gråa bastanta stockhus som mötte oss när vi parkerat bilen. Platsen ligger drygt 500 meter från kyrkan, vilket är en försiktighetsåtgärd. När Bonnstan brann 1835 valde man att lägga den nya staden en bit ifrån kyrkan för att framtida bränder inte skulle riskera kyrkan. Det är idag 114 hus med 386 sk. kammare. Varje familj hade en kammare som sin. Det fanns även stall på området för djuren.
Det var ett trevligt område att titta på. Husen stod i rader längs ett par gator och ett torg i mitten. Det var gråa trähus och de var påverkade av tidens tand. Allt var inte räta vinklar och delar hade sjunkit lite här och var. Det skulle kunna karakteriseras som charmigt.
Vi var klara med Skellefteå, för den här gången.
Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna
Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka
Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag
Nordlig kurs – Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik
Nordlig kurs – Dag 17 – Sjuttiofem mil bil – Dalarna och Värmland -Slutspurten