Vi sov gott under natten. Vi gör det i den gamla sommarstugan, särskilt efter att ha suttit och pratat i evigheter under kvällen innan. Frukost och så packade vi in oss i våra bilar, köpte biljetter till grannlandet på andra sidan sundet och så for vi iväg, en timme senare stod vi i kön till färjan Tycho Brahe.
Eremitaget i parken
Väl i land tog vi den snabba vägen söderut och svängde av strax norr om Köpenhamn vid Kongens Lyngby och tog oss vidare mot Klampenborg och Dyrehavsbakken. Parkerade och funderade över vad vi skulle gör här. Det var nästan fyra timmar innan nöjesparken skulle öppna och det var lite långt. Vädret var bra, varmt men inte för varmt. Valet föll på en promenad i parken med slottet Eremitaget som mål, nästan tre kilometer bort. Skobyte, starta stegappen, packa en ryggsäck och började vi vandringen med det ena benet för det andra. Det skulle till slut bli över 14 000 steg innan vi var klara.
Vad vi inte riktigt var beredda på var att parken som vi började gå är en del av det danska världsarvet, Kungliga jaktmarken på Nordsjälland. Det tog vi reda på efteråt, vilket gjorde en trevlig promenad ännu mer intressant.
Vägen från entrén till Eremitaget var inte spikrak, men det var inte mycket som skilde. Det var en behaglig park som visade upp ett trevlig landskap. Gamla ekar och bokar som bildade en skog som gick att se igenom på marknivå och så stora gräsytor. Inte som vi är vana vid, välskötta gröna gräsmattor utan snarare ängsmark som band samman klungorna av träd. Mitt i allt detta gick det raka vägar, stigar som alla strålade samman vid Eremitaget. Detta ska inte förväxlas med Eremitaget i Sankt Petersburg, som är något helt annorlunda. Det är precis detta som är världsarvet. Ett landskap som sedan 1600-talat drivits fram för den kungliga jakten. Marker som är skräddarsydda för hjortar och för att via det raka vägarna kunna använda hundar att driva viltet mot skarpskyttarna som stod beredda. Markerna har bevarats och det är just detta som är världsarvet.
Solen gassade på och vägen såg ut som ett schackbräde av soldräkt asfalt eller grus, blandat med de mäktiga trädens mörka skuggor. Skuggorna användes som markering för att se att vi kom framåt. Det är annars ganska tröstlöst att gå och gå på samma raka väg och inte märka att man kommer närmare målet. Det gjorde vi. Samtidigt var det ständigt lätt uppåt, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom målet, slottet, ligger på högsta punkten i området. Ett monument hade vi sett och det var schleswigarna som 1860 hade uppvaktat kungen. Inte så konstigt kanske, med det dansk-tyska kriget som bröt ut fyra år senare. Kanske de ville påminna kungen att de ville tillhöra Danmark.
Eremitaget byggdes som jaktslott 1736 och ersatte en äldre byggnad från tidigt 1690-tal. Hela tanken med jaktslottet var influerat av den franska kungens hov i Versailles. Vi slog oss ner på några bänkar i den sköna skuggan och tittade bort mot väster och någon kilometer bort, förbi de öppna betesängarna började den riktiga världen, vår värld, för vi var på besök i en svunnen tid. Framför oss kunde vi se flera hjordar av olika hjortarter, som snarast påminner om slätterna i Masi Mara i Kenya. På gamle kungens tid var det endast en sorts rovdjur, människan som med hjälp av hundarna kunde jag fram bytesdjuren och de öppna markerna gjorde att det gick att se över stora områden och med hjälp av en annan av människans vänner, hästen, snabbt ta sig till det fram jagade och trängda bytet. Fyra olika sorters hjortar har sin ganska behagliga tillvaro här och tillsammans är de ca 2000 djur. De kungliga jägarna jagar fortfarande djuren, men numera för att hålla stammen i schack.
Kunglig ek
Efter en paus och vätske påfyllning gick vi ner mot havet. Där skulle det finnas en gammal ek, på ca 1000 år. Det tog ett tag att hitta den för när vi gick på vägen och kunde se över de 20 meter breda gräsmattorna så gick det att se ståtliga hjortkronor inne i den dunkla skogen. En hjord med unghanar betade en bit framför oss, och likt zebrorna på savannen så bara sakta går de sin väg och lämnar oss kvar att betrakta deras bakdelar. Några av djuren var lite mer medietränade och stannade kvar och poserade för fotograferna. De turades dock om att vakta oss medan de andra betade. Så djupt sitter det i generna. Vi drog oss vidare och kom till slut fram till Kristian V:s ek. När det var klart så var det dags att ta sig tillbaka hela vägen till bilen. Vi kunde passera den stora gräsmattan från Eremitaget ner mot Öresund som gav så otroligt siktfält och vackra vyer. Det märktes att det soligt och varmt, stoppen blev fler under trädens svalkande skugga, men ingen klagade, vi hade det trevligt. Till slut kunde vi ta oss fram till nöjesparken och vår parkerade bil. Danskarna hade tagit sig ut till parken och hade picknick på gräsmattorna vid nöjesfältet. Gott om svenskar fanns det också.
Vi tog det lite lugnt och flyttade våra bilar till en lugnare del av parkeringen och dukade på hemgjord potatissallad med ugnsstekta marinerade kycklingbitar. Det var vi värda efter våra strapatser och det var gott.
Karen Blixen i Rungsted
Vi har besökt den danska författarinnans hem tidigare, både i Nairobi och här i Rungsted. Det var trevliga besök och det danska är kanske mest ihågkommen för den otroligt regnskur som fullkomligt vräkte ner. Det var som om någon hällde spann efter spann efter spann följt av en hink med bara vatten. Det gjorde att vi inte kunde ta en promenad till graven som ligger en bit ut i parken.
Vi började med att köra mot enkelriktat. Det fanns andra alternativ men de var för farliga. Vi hade kört av Stradvejen som hårt trafikerad denna vackra midsommarafton och kört in på en parkering, en tomt bort från vårt mål. Utfarten var samma som utfarten från Karen Blixens parkering. Tanken som trafikplanerarna i denna del av världen ville att vi skulle göra, var att köra fram till Strandvejen, korsa cykelbanan och en fil med bilar. Köra femtio meter norrut eller fyrtio om det var så mycket, göra en vänstersväng utan att bli påkörda bakifrån, korsa mötande körfält, se upp för cyklister på cykelbana och så var vi framme. Det blev enklare att köra mot enkelriktat.
Souvenirbutiken besöktes för lite information och fiket besöktes för lite uppfriskande glass. Den avnjöts i skuggan medan planerna slipades. Utställningen hade vi fått reda på, var ny, men den lockade oss inte. Istället samlade vi ihop oss och tog en promenad uppför den lilla danska backen till författarinnans grav. De låg under en stor ek som gav välbehövlig skugga, för nu började värmen kännas av, förmodligen i samspel med lite för lite vätska. Vi tittade, vi njöt trots allt av platsen och vädret, pratade lite och så gick vi samma väg tillbaka. Nu var denna platsen äntligen klar för oss.
Almas Ribhouse
Så heter inte restaurangen i Helsingör men det är vad kallar den. Det blir tredje året i rad som vi äter vår midsommaraftons måltid här. Strandvejen var fortfarande smal och hårt trafikerad. Efterjobbet danskar passade på att åka till stranden och bada, och var parkerar man bilen? På Strandvejen! Så helt plötslig blev vägen mycket smalare och det blev till att skick-sacka sig fram i samspel med mötande bilisterna. Det är onekligen en intressant trafiklösning. Denna gång gick det inte att ta egna initiativ.
Väl framme på restaurangen så blev vi som vanligt inte besvikna. Även om växelkursen till den danska valutan är löjlig så var det värt att få sitta ner, trötta av promenaden, av värmen och solen och alla intryck. Prata och äta gott med goda vänner. Vad kan man mer begära?
Så bar det av till färjeläget, turade tillbaka till Sverige och körde hela vägen tillbaka till stuga, Där blev det mera prat som ackompanjerades av chips tuggande. Vilken midsommar vi haft!
Coronamidsommar år 5 – Dag 1 – Laxbutiken – Wapnö slott – Laholm
Coronamidsommar år 5 – Dag 3 – Sankt Petri kyrkan i Klippan – Sofiero – Höganäs