Seglats på Östersjön – dag 10

Gazproms huvudkontor i Sankt Petersburg sticker upp som en ledfyr för de som reser till staden över havet. Byggnaden var vid vårt besök den högsta i Europa.

Det blev morgon och när vi tittade ut var vi Sankt Petersburg och Ryssland. Väckarklockan jagade upp oss ur den varma och goa sängen och så var det dags för frukost och en kort vila. Båten kom in tidigt vilket kan förklaras av att det inte så långt från Tallinn. Båten går också tre timmar senare än vanligt. Det beror på att Sankt Petersburg är huvudattraktionen på denna resan. Redan på väg till frukosten så var människorna på väg att lämna båten. Gårdagens kaos med ”alla på en gång” var ersatt med en mer utspridd och organiserad embarkering. För att komma iland behöver man åka med en av de organiserade turerna. Det stod på vårt program!

Nyenskans och Gazprom

För att ta upp tråden från igår om att via propaganda hävda sin överhöghet och rätt till ett område med historian som argument, så skulle Sverige kunna hävda sin överhöghet över Sankt Petersburg området. Vi skulle kunna hävda det genom Nyenskans.

Det som riktigt slår an vid första blicken utöver Sankt Petersburg är det höga torn som likt toppen på en raket stiger upp ur underjorden. Det är Gazproms huvudkontor, Lakhta center, som i stål och glas, speglar den gråa morgonen med molnen långt ner mot marken. De är kanske inte femtio nyanser av grått men det är grått utan att vara grådask. Huset är 462 meter högt och ligger bland de 15 – 20 högsta byggnaden i världen. Det byggs mycket så det ändrar sig ganska fort. Det är i alla fall just nu den högsta byggnaden i Europa.

Gazprom är det statliga ryska gasbolaget och de har sitt huvudkontor här i Sankt Petersburg. Vi har stött på ett par av deras projekt tidigare när vi var i Karlskrona och de byggde gasledningen från Ryssland till Tyskland. Men även där ledningen landar i Tyskland. De hade den svenska örlogsstaden som bas för utläggningen. Så sent som förra året 2018 stod skyskrapan klar och invigningen skedde året efter. Lakhta center har kantats av mycket bråk. Sankt Petersburgs invånare har protesterat, våldsamt, och UNESCO har hotat att stryka Sankt Petersburg från världsarvslistan. Det skulle bli ett högt fall för de ryska ambitionerna.

Svenska ambassaden har också mycket noggrant följt utvecklingen och byggnationen. Lakhta center ligger mycket strategiskt placerad på en liten udde i Nevas delta. Det var här som den begynnande svenska stormakten byggde en skans. Det var inte första gången som svenskarna tog sig hit och byggde försvarsverk för att hävda sin överhöghet. Redan på 1300-talet fanns det svenska befästningar, om än kortlivade.

Nyenskans som fortet kallades, fick en stad, vilket inte var så ovanligt runt sig, Nyen. Dessa båda kompletterande funktioner stod kvar till 1656 då ryssarna anföll staden och skansen, intog dem, brände dem och dödade dess invånare. Etnisk rensning kanske vi kallar det idag men det handlar nog mest om makt och visa vem som skulle vara herre över denna del av Norden. Svenskarna kom tillbaka och byggde upp skansen men när det stor nordiska kriget var slut så var allt i ryssarnas händer.

Den svenska skansen försvann in i historien och man tror att den revs någon gång på 1800-talet. Men inte helt. När man började gräva för Lakhta center så hittade man resterna av skansen och det blev ett hinder som måste övervinnas. Därav det svenska intresset för projektet. Skansen kunde inte hjälpa till i försvaret av platsen, men väl försena det. Arkeologer kallades in, grävde ut och kartlade anläggningen och sedan hade försvaret övermannats och skyskrapan kunde skjuta upp ur gjorden likt en raket mot himmelen. All arkeologi kan inte sparas. Det är ett enkelt faktum, men en del måste sparas för eftervärlden. Nyenskans kommer att bevaras i form att utgrävningsprotokoll, fotografer och modeller, men det är inte av en så stor historisk betydelse att den måste bevaras för eftervärlden. Vi vände blicken från framtiden och historien till nutiden och den guidade turen i världsarvstaden Sankt Petersburg.

Sankt Petersburg

Vi hade vår tur lite senare. Det var inte så många som skulle med i buss nummer 41, elva engelskspråkiga och sex tyskspråkiga kryssningsresenärer. Fem minuter innan samlingen var alla på palts och vi fick lämna båten, checka ut och ta oss in i den väldigt nybyggda terminalhallen på den konstgjorda ö som rymde de stora kryssningsfartygen, Serenades of the Seas, Sevens Seas Explorer och så vi själva, MSC Poesia. Vi visades in till passkontrollen och vidare fram den lilla boxen och så fram till passkontrollanten som satt där bakom pansarglaset i sin militärliknande uniform. Passet översattes till ryska och så stämplades det efter alla konstens regler. Rödrosa bokstäver förklarade att vi just fått inresetillstånd i Ryssland. Ett Spasiba till den unga ryskan belönades med ett stort leende. Vi var igenom! Letade upp vår buss och fick träffa Anna, mamma Anna, som vi kunde kalla henne. Hon skulle bli vår engelskspråkiga guide och mamma för dagen och med sig i bussen hade hon en kollega som skulle guida på tyska. Hennes tyska var exemplarisk enkel och vi hängde med på den guidningen också. Vi fick ut mottagare och hörlurar så vi kunde höra vad vår ryska mamma sa till oss.

Visst måste vikingarna ha kommit denna vägen, när de skulle in i de ryska flodsystemen på sin resa söderut. Ändå är det svårt att hitta belägg för bosättningar, vid Nevas utlopp i Finskaviken. Vi kan bara gissa att området stod under överhöghet av Novgorod som ligger ca 15 mil söder om staden vi nu var på besök i. Novgorod är en viktig plats i vikingarnas värld. Den lydde formellt under Kievriket, som utposten i norr. Vikingarna hade flera namn på Novgorod, bl.a. Holmgård. Det är också från Novgorod som fursten Alexander Nevskij kommer. Han har enligt legenden besegrat en stor svensk här i området där Sankt Petersburg ligger idag. Han har också gett namn åt katedralen i Tallinn som vi besökte igår. När vi läste på om stadens historia så är det Nyen som är föregångaren av betydelse. Peter den store intog Nyen 1703. Som svenskar så glömmer vi lätt bort vad som hände i Baltikum efter segern vid Narva 1700.

Karl XII ställdes mot en koalition av danskar, ryssar, polacker och sachsare. Han började med att direkt slå ut danskarna. Därefter gick han mot Narva och i snöyran besegrade han ryssarna ganska grundligt. Därefter begav han sig till Polen för att kväsa den motståndaren. Det tog nästan sju år. Ryssarna kom tillbaka och kunde sakta ta tillbaka område efter område av östra delen av finska viken och Baltikum. Karl XII var inte omedveten om detta när han bestämde sig för att gå i fälttåg mot öster. Hans tanke var att slå sig fram till Moskva. Därmed skulle han få tillbaka det förlorade Baltikum. Hans planer stupade i by i dagens Ukraina som fortfarande heter Poltava.

Fyra veckor efter segern över svenskarna i Nyen så grundade han staden Sankt Petersburg den 27 maj 1703. Vi reste genom de nya förorterna som såg ut som de grå betongkolosser som vi har sett från landet i öster. Nu var de betydligt fräschare och vår förare tog oss igenom alla gatorna, genom fem miljoners staden. Efter en bra tur kom vi fram till floden Neva som skulle bli vårt ankare för vår tur under i stort sett hela dagen. Det var mycket vi hann få se och Anna pratade och berättade nästa oavbrutet vad det var vi så längs gatorna och längs floden. Det en huset mer vackert än det andra.

Bland det första som vi ser när vi kommer fram till floden är isbrytaren Krasin. Det finns två isbrytare med samma namn och det fartyg som vi såg var det från 1976. Krasin var en framstående sovjetisk diplomat som arbetade i London med att få Sovjetunionen erkänt i väst. När han avled så hedrades han med en begravning i Kremls mur. Under Stalins utrensningar så förtegs han och föll i glömska.

Nästa fartyg längs kajen som heller inte gick att fotografera med enbart ett teleobjektiv var ubåten C-189. Hon, liksom Krasin, är idag museer, men tyvärr ingick de inte vår rundtur. C-189 är en sovjetisk Whiskey-class ubåt från 1954. Hon tjänstgjorde i den sovjetiska marinen i 35 år innan hon lades upp Kronstadt. Där sjönk hon innan en före detta ubåtsman och lokal affärsman lät bärga henne, restaurera henne och förtöja henne vid floden Neva som ett museum. Det ljusgråa cigarrformade var mycket lättare att upptäcka än hennes systerfartyg, en Whiskey-class ubåt från 156 som hette S-363. Hon kallades på svenska för U-137 och gick på grund i Karlskronas skärgård en oktoberkväll 1981 gick på grund på militärt skyddsområde. Det tog många timmar innan militären hittade henne och vi som kommer ihåg händelsen minns de dramatiska bilderna och statsminister Torbjörn Fälldins TV-tal om att det fanns kärnvapen ombord. Inget av detta var aktuellt just nu.

Turen fortsatte längs Nevas strand. Tyvärr gick kameran sönder i går, i alla fall det lilla praktiska objektivet så det blev inte så mycket kort som det borde ha blivit. Teleobjektivet blev inte bra. Det var heller inte lätt att fotografera genom bussrutan, men det var kanske priset som vi får betala för att få se så mycket vi kan på en gång, för vi har bara en dag i staden. När dagen senare var över skulle vi konstatera att man behöver en vecka för att bara skumma på ytan. Mamma Anna lotsade oss i bussen över floden broar och vi bara tittade på allting. En grönvit byggnad gjorde att det ilade till lite extra – Vinterplatset. Tvärs över floden från palatset ligger en utsiktsplats där floden Neva delar sig.

Peter-Paulfästningen

Strelka Vasilyevskogo Ostrova tornet byggdes ursprungligen 1810 som en fyr där floden delar sig. Den ser mycket speciell ut i sin röda färg med fartygsstävar i brons som sticker ut från sidorna. Här stannade bussen till och mamma Anna hade uttryckligen varnat oss, och gjorde så många gånger under dagen att se till att ha alla värdesaker säkert skyddade. Se till att inga ficktjuvar kommer åt er och köp ingenting av gatuförsäljare, de är dyra. NJET är ordet som ni svarar på deras frågor. Det gjorde och så blev jag utskälld för att vara tysk! Tvärs över floden kunde vi se en fästning med murar och allt ute på en liten ö i Neva.

Peter den store stod som segerherre på de svenska ruinerna av Nyenskans. Den svenska stormakten var 1703 segerrik och full av självförtroende. Den var fullt kapabel att ta upp kampen med ryssarna, även om de för tillfället befann sig i det polska moraset. Tsar Peter behövde skydda sin nya erövring mot svenska anfall och han behövde en ny fästning, en rysk fästning. På ön Zayachy så började han bygga sin fästning och sin stad, Sankt Petersburg. När svenskarna var besegrade i Poltava och den svenska tillfångatagna fältarmén fått marschera genom Moskvas gator som besegrade så flyttades huvudstaden till Sankt Petersburg från Moskva. Det är nu som staden utvecklar den arkitektur som gör att den kvalificerar sig på UNESCO:s världsarvslista. 1762 beslutades att inget hus får byggas högre än tsarens vinterpalats. Det ger Sankt Petersburg en särskild karaktär med sina mycket vackra byggnader inspirerade av den framväxande Neoklassiska arkitekturen. Peter försökte öppna Ryssland mot Europa och ta till sig de politiska och kulturella strömmingarna. Ryssland var och förblev efterblivet, ur ett större europeiskt perspektiv. Idag ska vi var mycket glada och tacksamma för den vackra staden som bevarats och klarat sig igenom många politiska skiftningar inte minst revolutionen och sovjettiden. Gazprom verkade inte ha fått det PM:et om byggnadshöjden och en höjdare som Putin, som kommer från Sankt Petersburg, har kanske sin intressen av att hans stad har högre hus än Moskva, vem vet.

Så jagade mamma Anna in oss i bussen. Bussarna var dubbelparkerade och ibland trippelparkerade. De backade på huvudgatorna mot trafiken och de hade marginaler som skulle ge vem som helst med lite ansvarskänsla, skrämselhicka, men det verkade fungera. En orsak kan vara att vi bara såg enaxlade bussar och de är kortare och smidigare att arbete med. Hon styrde med en bestämd hand och jagade på för att hålla det tidsschema som allt mer såg ut att spricka. Trafiken hade varit ganska lugn men nu gjorde sig de nyrika Ryssland påmint, när alla med lite pengar skulle ut och köra bil i sexmiljonstaden. Bussföraren lotsade oss förbi Peter-Paulfästningen och den var fin att titta på med sin stora katedral som sticker upp mitt i den muromgärdade ön. Då passerar vi något som definitivt inte stod på programmet och om jag tolkade Anna rätt, inte skulle göra det på hennes turer, ett militärhistoriskt artillerimuseum. Själv skulle jag kunna stanna där i kanske dagar. Anna skakade på huvudet. Hon hade lite egen syn på bärnsten. Hon berättade att 85% av all bärnsten kommer från Ryssland. Bärnsten förkunnade hon, är ryssarna botox. När en kvinna använder det så blir hon ung och vacker igen, som jag, tillade hon. Det är också bra för kvinnor att ge bärnsten till sina män. De blir fromma som lamm och med tanke på att hon berättade att det finns ett stort underskott på män i staden så kanske det behövs för att de ska stanna kvar. Bärnsten är också medicin förkunnade Anna, det liksom vodka. Till och med läkarna anser att vodka är medicin. Det var svårt att avgöra om hon var allvarlig eller om det var på skoj hon sa detta. Hon uppmanade inte direkt sambon att ordna med bärnsten, men med tanke på att artillerimuseet var en plats som ville besökas så var det nog det hon tyckte. Vodka och bärnsten var hennes recept. Ett recept på en bra historisk upplevelse var på gång runt nästa hörn. Även här skulle det gå bra att stanna någon dag eller så.

Pansarkryssaren Aurora

Hon lät tala om sig redan 1905 när hon var med i slaget i Tsushima sundet, första gången som en europeisk stormakt förlorade ett sjöslag mot ett asiatiskt land. Det var i det rysk-japansk kriget där ryssarna hamnat i ett underläge mot japanerna. För att rädda situationen, skickade de sin Östersjöflotta, från Kronstadt utanför Sankt Petersburg, hela världen runt med slutmål flottbasen i Vladivostok. På vägen förbi Japan låg de senare i bakhåll och förstörde ryssarnas herravälde i öster. Till slut blev det fred och Ryssland hade förlorat. Chockvågen gick runt hela världen och så även i Ryssland. Det utlöste 1905 års revolution som slogs ner ordentligt. Aurora klarade sig och kom tillbaka till Sankt Petersburg för att ta sin plats i historiens blickpunkt.

Det var det olycksaliga kriget som drog på Ryssland så mycket elände. Västländerna och Tysklands industriella kapacitet kunde gott och väl kompensera för de väldiga ryska, men illa utrustade, arméerna. Ryssland hade en inledande framgång i mot tyskarna i slaget vid Gumbinnen. Ryssarna följde efter tyskarna som samlade sig och besegrade, i grunden, två hela ryska arméer i slagen vid Tannenberg och vid Masuriska sjöarna. Kriget böljade fram och tillbaka med mycket stora förluster för det agrart inriktade Ryssland som leddes av en adel som inte klarade av den nya tidens krav. Befolkningens motivation falnade betänkligt och när tyskarna under 1917 börjar göra stora terrängvinster så sjunker moralen ytterligare. Inkompetenta befäl stiger i graderna och till slut slår detta mot tsaren själv. Han tvingas avgå under våren och en interimsregering tar över. Samtidigt jäser det betänkligt bland befolkningen.

Pansarkryssaren Aurora hade kommit tillbaka från Asien och deltog i första världskriget i Östersjön och besköt fienden från havet. 1916 hade hon tagits in på varv i Sankt Petersburg för att uppgradera hennes artilleri. Staden sjöd av revolutionär anda. Delar av besättningen deltog i februarirevolutionen som drev bort tsaren från makten. Det var ett missnöje med militärens misslyckande i kriget. Befälhavaren på kryssaren slogs ihjäl när han försökte hindra revolutionärerna. Det lugnade ner sig lite i huvudstaden men i oktober (rysk tideräkning, november europeisk) så var det dags igen. Den provisoriska regeringen hade tagit sitt säte i vinterpalatset och nu planerades ett uppror. Från Aurors fördäck sköts ett blankt skott och det blev signalen till den ryska revolutionen, den som förde bolsjevikerna och Lenin till makten. Tyskarna såg här sin chans till att skapa ett kaos i Ryssland och såg till att den landsflyktige Lenin fördes med tåg från Schweiz, där han befann sig, genom det krigströtta Tyskland, vidare till Sverige och över till den Ryssland vid gränsen mellan Haparanda och Torneå. Finland var en del av Ryssland 1917.

Aurora flyttades till reserven i Kronstadt 1918 och stannade kvar där till 1922 då hon blev ett skolfartyg och gjorde besök i grannländerna runt Östersjön. Under Leningrads belägring gjorde hon sin sista krigsinsats. Hennes kanoner behövdes vid fronten och flyttades från fartyget. Efter kriget så blev hon ett museifartyg och en påminnelse om den framgångsrika revolutionen. Aurora är idag inmönstrad i den ryska marinen och bemannas av värnpliktiga, men fortfarande ett museum.

Hon dök upp så plötsligt när vi svängde runt ett hörn. Det var inget stopp på denna turen men tack och lov så blev det ett par bra kort ändå genom bussfönstret, vilket gladde väldigt mycket. Lite lagom tagen av denna mycket plötsliga levande historia så tog vi oss vidare. Anna en ryska i 35-40 års åldern fortsatte och berätta om staden och det vi såg. Hon var en kul person på rätt plats, som visste att stoppa in rätt replik på rätt ställe. Vår resa genom staden fortsatte och vi skulle upptäcka att Anna höll ett högt tempo, hon ville visa oss så mycket hon kunde på den tid vi hade på oss, i den stad hon älskade. Något hon inte gillade med sin stad var vädret. Dagen till ära var det gråmulet och lite kallt. Ni har tur sa hon, det regnar inte idag. Vädret är annars nio månader vinter och tre månader med besvikelse. Hon längtade efter solen. Den fick hon inte se idag.

Marknaden

Vi gissade att vårt kryssningsrederi köpte in guidetjänsterna från ett och samma företag. Vi misstänkte att detta i sin tur hade en uppgörelse med marknaden, om vart de skulle ta sina turister och köpa souvenirer. 2500 kryssningsgäster och var och en spenderar 500 SEK det gör ganska mycket pengar det på en dag, 1,25 miljoner svenska kronor. För spenderade pengar gjorde vi och de andra på turen. Andra bussar från MSC Poesia kom också hit under tiden som vi var där så det blev inkomster för nasarna och guidebolaget. Det borde säga sig självt att de får lite provision på inkomsterna.

Först var det vanliga kylskåpsmagneterna. Sedan till kom ett litet vackert Fabegeägg, inte äkta, utan senare konstruktion. Det gällde att balansera storleken mot kostnaden för dessa souvenirer kunde springa iväg. Det var annars lätta att räkna ut hur mycket det kostade. Priserna var satta i rubel och i botten på varukorgen hade de klistrat fast valutaomvandlare så det gick lätt att se att 600 rubel var lika med 8 USD eller 7 Euro. Enkelt, praktiskt och funktionellt. Vi hittade souvenirer från förra sommarens VM-slutspel i fotboll som gick i Ryssland. Sankt Petersburgs fotbollsarena hade vi sett från båten. Ett par örhängen med små Fabegeägg i och en rysk docka till den yngre generationen. Dessutom lyckades vi plocka ner bärnstensarmband, som var billiga, måste sägas eller ska vi kalla dem för prisvärda. Mamma Annas tal om bärnsten och vad den kan göra spelade självklart inte in på vårt högst rationella beslut!

Trettio minuter fick vi på oss att handla och så jagades vi in i bussen igen. När vi var i London för ganska många år sedan nu så stötte vi på fenomenet för första gången. Man bokar sin tid på turistattraktionen, så var det här också. Sankt Petersburg var fullt av turister, många turister. Utöver det finns det sex miljoner invånare och det märktes för trafiken hade ökat betydligt sedan i morse. Nu var vi i färd med att hinna till vår tid på det första ställe som vi skulle besöka, the Church of the spilled blood, på engelska, eller Uppståndelse kyrkan på svenska.

Uppståndelsekyrkan

Den ganska omtyckte tsaren Alexander II var på väg hem till vinterpalatset en marsdag 1881. Alexander hade tagit över den ryska tronen 1855 och inlett med att avskaffa livegenskapen. Han satsade på krigsmakten men efter att ha besökt det pågående Krimkriget så slöt han fred och gjorde vad han kunde för att hålla fred i Ryssland. Han blev inblandad i Panslavismen och med det råkade han i krig med turkarna 1877. Det gjorde att situationen i Ryssland försämrades. I det starkt skiktade ryska samhället ökade motståndet mot tsaren och inte minst anarkister försökte flera gånger mörda Alexander med bomber, till och med inne i själva vinterpalatset. Alexander försökte införa mer frihet åt folket men han hade blivit dömd till döden av terrorgruppen Folkviljan. Den 13 mars 1881 slog de till igen. Tsarens vagn körde längs Griboyedov kanalen på väg mot Mojkafloden och vidare mot Vinterpalatset. Bomber sprängdes och tsaren blev av med båda benen och förblödde till döds. På den plats där han skadades färgades gatstenarna röda av blodet och det beslöts att bygga en kyrka på platsen. Den står rent ut sagt riktigt illa till eftersom den står mitt i vägen eller den tog över vägen och ligger precis bredvid kanalen.

Över platsen har det byggts en rysk-ortodox kyrka och den är på utsidan, otroligt vacker med sina lökkupoler och sina utsmyckade fasaden. Bedårande hantverk. Anna gick och köpte biljetterna till oss och uppmanade oss att hålla koll på våra värdesaker, särskilt passen. Ryssland är under sanktioner från väst, så det finns inga konsulat kvar i stan. Ett förlorat pass måste ersättas och då får man åka till ambassaden i Moskva. Det lär en turist inte hinna om vi ska med båten till Köpenhamn om sju timmar. Hon fortsatte enträget att uppmana oss att inte handla av gatuförsäljare. Hon kom tillbaka med våra biljetter och så tog hon oss med in i den heliga byggnaden. Hon hade återigen ett högt tempo igenom kyrkan och stannade och berättade om allt vi såg på. Hörlurarna fungerade bra så vi kunde hela tiden höra vad hon berättade.

Det tog tid att bygga kyrkan, som sonen och tsaren Alexander III lät bygga. Det dröjde ända till 1907 innan den stod färdig och dör först efter att tsar Nikolaus II snabbat på minnesmärket efter sin farfar. Den användes inte som kyrka i många år. Under Sovjettiden var det först ett museum över Folkets vilja, ända tills Stalin blev nervös att det skulle ge nya generationer av revolutionärer idéer att ge sig på honom. Under kriget var det först en saluhall för grönsaker men även en tillflyktsort under nazisternas beskjutningar. Idag, efter nära trettio års renoveringar är det inte en kyrka i en större bemärkelse utan ett museum av den vackra mosaik och de fanatiska väggarna, inte helt olika Nevskij katedralen i Tallinn, fast mycket bättre. Mamma Anna manade på oss att vi ska vidare. Bussen hittade vi dubbelparkerad i kurva och det är ett under att det inte skedde några olyckor, bland alla Lada bilar och alla importerade märken som alla tävlade i klassen, vem kör allra sämst. Med gemensamma krafter lyckades bussförarna manövrera ut rätt buss och ersätta den tomma platsen med en annan buss avsedd för turister. Så var vi på väg igen.

Sankt Petersburgs stadshus

Mamma Anna såg till att bussen snirklade sig in och ut genom gator och över Neva, andra floder och kanaler. Det var inte enkelt att hänga med i alla svängarna. Vi kom i alla fall fram till vad som måste vara stadens bredaste bro, ca 100 m över floden Mojka. Det var ont om plats på den nästan överfulla parkeringen. Inte ens i Frankrike förra sommaren såg vi så galna parkeringar. Mamma Anna var stenhård, fem minuter, inte mer och hon menade verkligen fem minuter och inte mer. Vi hade stannat framför Sankt Petersburgs stadshus. Det gick inte att få en bra bild eftersom vi var så nära och huset var så stort. Även att gå en bit bort, så räckte det inte till. Detta var inget kort för ett teleobjektiv. Den röda stjärnan för kommunismen och Sovjetunionen lyste fortfarande på toppen av den mäktiga och pampiga byggnad där stadens ledare fattar sina beslut. Det var här inne som Kirov mördades, men för att vara säker så konsulterades Anna. Var det här som Kirov blev mördad? Hon sken upp, du känner till den ryska historien! Jo, det var här som Kirov mördades.

Sergej Kirov

Han föddes 1886 och redan som 18-åring blev han socialist. Han var med i upproret 1905, fängslades och gick sedan med i bolsjevikerna. Han deltog i revolutionen 1917 och i det efterföljande inbördeskriget. Hans stjärna växte och han blev en av Stalins närmaste. 1926 fick han den prestigefyllda posten som Leningrads partisekreterare. 1934 blev han mördade i stadshuset av en man som hette, Nikolajev. Det går att läsa att motiven till mordet var oklara men det är inte otroligt att det var Stalin som låg bakom det hela. Kirov var populär, ung och hade utseendet med sig. Han var en potentiell rival till Stalin och det gillades inte.

Lenin var revolutionens ledare och han hade inga utmanare om makten. Problem uppstod när han fick en hjärnblödning 1922. Stalin passade på i den oreda som uppstod, att samla mycket av makten i sin hand som generalsekreterare för kommunistpartiet. Lenin försökte att vara för Stalin i sitt politiska testamente men det var Stalin som med sin hänsynslöshet kunde ställa sig i spetsen för de arbetande massornas revolution. Stalin ville ta landet framåt i stora steg och han skulle göra det genom att eliminera klassfienden kulakerna. Landet kastades in i en hungerkatastrof när böndernas säd beslagtogs och såldes utomlands för att få in pengar till revolutionen. Stalin hade lärt sig att vara misstänksam och se konspirationer över allt. Han var noga med att se till att ingen utmanade honom om makten. Han gav sig på den ryska militären och gjorde djupa hack i generalstaben. Den kunskap som han skickade till Gulag eller till himlen, kunde troende kommunister inte ersätta på slagfälten. Detta är en del i att nazisterna kunde ha så stora framgångar sommaren 1941, Rysslands militära ledning var för svag och för okunnig. Under kriget skulle de lära sig alla tyskarnas knep och omsätta det till egna och framgångsrika doktriner. Vart femte år ungefär var Stalin beredd att göra utrensningar.

Det finns inga säkra bevis på att det var Stalin som låg bakom den unge arbetslöse revolutionären Nikolajevs mord på Kirov. Kirov hade redan innan fått frågan om han ville ersätta Stalin, när missnöjet med hans politik växte sig starkare. Stalin tog tillfället i akt och inledde en våg av utrensningar, där det gamla gardet från revolutionen anklagades för medhjälp till mordet på Kirov. De så kallade skådeprocesserna visades upp för hela världen och när de var klara var det färre som kunde utmana Stalin om makten. Klart färre. Sankt Petersburgs stadshus är en viktig historisk plats. Det finns gott om sådana i den här staden. Detta var ett stopp som inte var förväntat.

Isakskatedralen

Stadshuset ligger på ena sida av bron och på den andra ligger Isakskatedralen, den största kyrkan i staden. På bron är det parkeringsplatser och bussen lyckades ta sig in och dubbelparkera, för det var makalöst trångt. En lastbil hade parkerat i sin ruta men hade tagit drygt hälften av nästa ruta också. Den blir i princip omöjlig attparkera i men inte i Ryssland. Bakdäcken kom innanför rutan men resten av bilen blockerade körbanan. Kyrkan är imponerande. Det tog 40 år att bygga den 101 meter höga katedralen som stod färdig 1858. Anna passade på att peka ut en mycket intressant detalj på en pelarna längs den stora fasaden. Det är en bit borta och det ser lite konstigt ut. Det är minnena av en tysk granat eller bomb som sköts någon gång under Leningrads belägring.

Det var ett omaka par, den tyska Weimarrepubliken och det kommunistiska Sovjetunionen. Men, de hittade varandra i efterkrigstidens Europa, där båda var dömda som europeiska parior av västmakterna. Tyskarna hade fått hårda villkor i Versaillesfreden, men tänkte inte bry sig så mycket, i alla fall inte den tyska militären. Hans von Seekt, hette den man som såg till att skapa en armé som var anpassad till expandera vid behov, genom att utbilda officerare till poster som låg klart över deras tjänstegrad. Tyskland var tvungna att avveckla sin generalstab och det var för tyskarna bra. De fick möjlighet att tänka nytt, och de gjorde de. För att testa sina teorier och sina nyproducerade vapen, som de inte fick ha, samarbetade de med Sovjetunionen och i skydd av det väldiga landet, kunde de prova ut sitt flygvapen och sina stridsvagnar.

När nazisterna kom till makten fick Tyskland också den politiska viljan att använda den våldsapparat som skapats under Weimarrepubliken. Nazisterna var ideologiska fiender till kommunisterna men på något sätt kunde de komma överens. Västmakterna var inte beredda att stödja sin gamla arvfiende, kommunisterna, som störtat ett av Europas gamla kungahus. De var inte beredda att ge Stalin Finland och Baltikum mot att han stöttade dem. Det var Hitler. Molotov-Ribbentrop pakten slog ner som en politisk bomb när den förkunnades i augusti 1939. Två år senare står de tyska trupperna utanför Leningrads portar och vill erövra staden. Tyskarna hade fått hjälp av finnarna som anfallit sommaren 1941 på Karelskanästet för att ta tillbaka det land som de förlorat i Moskva freden 1940. Men, finnarna vägrade vara med på att beskjuta Leningrad. Hitler beslutade att staden inte skulle erövras militärt, utan staden skulle svältas ut, med en belägring. Man har beräknat att ca en miljon människor dog till följd av de umbäranden som nazisterna utsatte den för. I detta ingick flygbombningar och artilleribeskjutningar av staden.

Den vackra staden Sankt Petersburg var ett lätt mål och ryssarna gjorde vad de kunde för att lura sina angripare. De började kamouflera husen, bl.a. vinterpalatset. De spände kamouflagenät över husen, som var målade för att likna parker. Det fungerade. I ca 900 dagar hade tyskarna staden inringade, men Leningrad gav inte upp. Ryssarna kunde till slut få igång en fungerande evakuering av människor och samtidigt föra in behövliga förnödenheter, innan den tyska järnringen kunde brytas.

Anna jagade på oss. Fem minuter hade gått och det var dags för lunch. I utflykten ingick lunchen, vilket var bra för en heldagsutflykt. Bussen körde återigen åttor över Neva och en enstaka tur in Nevskij Prospekt och någon stans så stannade bussen och vi fick gå sista biten till lunchen. Utanför bussfönstret när vi stannat kunde vi se en Lada bil i modifierat skick. Bakdelen på den blå bilen hade flyttats fram ca 50 cm, vilket påverkat såväl bränsletank som bakaxel, så bilen verkade vara långtidsparkerad i spärrzonen. Bilar riskerar att bli okörbara om någon annan dammar in i dem bakifrån i hög hastighet.

Rysk lunch

Guiden plockade in oss i en liten källarlokal en halvtrappa ner. Den såg ut lite som en brittisk pub men det fanns detaljer som visade på annat. I ett angränsade rum hade det dukats upp för dagens last av turister. Vi bänkade oss och soffan som jag hamnade i sjönk man ner gott i. Munnen kom i höjd med tallriken. Sedan börjades det med första ”rätten”, vodka. Det ingick en liten snaps till maten. Skål. Nästa tallrik stod redan framdukad och den innehöll en skuren skiva av grönsaker som hade lagts i någon form av gegga, gräddfil eller majonnäs eller något stabilt och så hade det skurits tjocka skivar av den ”korven”. Det var gott. Servicen var lika snabb som Annas guidning och så fort vi var klara dukades tallriken bort och ersattes med en skål av rödbetssoppa, borsjtj. Till det serverades gräddfilen. Ryskt så det förslår men vi var inte klara än. Sedan kom huvudrätten och visst borde vi förstått att det skulle bli biff Stroganoff. Vi hade flera gånger redan fått de bästa Stroganoff restaurangerna utpekade för oss och huset där greve Stroganoff bodde.

När vi letar i historieböckerna är det inte lätt att hitta greve Stroganoff. Han finns, och enligt traditionen så hade han bett sin kock att skära köttet i strimlor eftersom han var tandlös. Om den historien håller är oklart. Stroganoff dateras av en del källor till en mattävling i Sankt Petersburg på 1890-talet men enligt andra källor så finns rätten med i en kokbok redan på 1870-talet. Som alltid när vi går tillbaka i historien så är det svårt med riktig hård fakta. Det som vi verkar vara överens om är att rätten härstammar från Sankt Petersburg och det är staden stolta över, med all rätt, för det är god mat. Receptet har modifierats lite under årens lopp. Mat sällskapet var trevligt, en italienska som resta med sin mamma som enbart talade italienska. Där fanns även ett danskt par som bott tjugo år i Sverige medan de jobbade kvar i Köpenhamn. De älskade Sverige och kunde knappast tänka sig att flytta tillbaka nu när det snart var dags för pensionen.

Till slut kunde vi få in avslutningen, som var som en liten hårdare söt croissant. Innan maten var klar kom kypare och tog betalt för de som hade satsat på extra dricka till maten och så jagade Anna in oss på toaletterna, för det är inte många stopp för den sakens skull idag, det gäller att passa på. Anna manade på oss för vi hade en plats och en tid att passa. Återigen började vi våra åttor runt Neva och denna gången kom vi Nevskij prospekt innan vi svängde in förbi framsidan på vinterpalatset och den öppna platsen framför som är så välbekant från oktober revolutionen. Vi skulle åka till ett av världens tre förnämsta gallerier. Eremitaget.

Eremitaget

Tillsammans med Louvren i Paris och National Gallery i London räknas Eremitaget som de tre förnämsta konstmuseum i världen. Det var Katarina den stora som grundade konstmuseet 1764. 255 verk köptes in från ett museum i Berlin och så sändes uppköpare ut över Europa för att köpa in konst. Ryssarna är mycket noga med att påpeka att de har betalt för tavlorna som gjort Eremitaget till ett av de främsta konstmuseerna i världen. Samtidigt började det byggas lokaler till att husera alla tavlorna. Den väldiga samlingen fyller sex hela byggnader, där det gamla tsarpalatset, vinterpalatset är det största. Det är en enorm mängd tavlor. Vår guide berättade att om man jobbar åtta timmar per dag och tittar på alla tavlor i en minut så tar det elva år att ta en titt på hela samlingen. Till det kommer guldrummet, med ofattbara skatter, skulpturer, mumier och otroligt vackra rum, vars inredning är konstföremål i sig.

Anna fick oss att ställa upp i rader som om vi vore förskolebarn, vi slapp de färgglada västarna och hon förklarade varför. Här är det verkligen så att man bokar en tid när man får gå in. Kl. 14 på pricken var vakterna redo att släppa in oss så det gällde att vi redo i vår kö. Det var detta som Anna inte ville missa och som hon hade jagat hela dagen för att vi skulle vara klara och det ska vi vara henne tacksamma för. Det är ca fyra miljoner turister som besöker Eremitaget årligen och den tyska guiden berättade efteråt att det varit ganska lugnt i dag, men för oss var det mer än överfullt.

Vi fick inte ha med oss vatten in. En tokdåre till hade 1985 tagit med sig en vattenflaska in, men den innehöll syra. Den kastade han sedan på en Rembrandt tavla och så gick han lös med en kniv. Vilken idioti, tyvärr. Det var inte bara vattenflaskor som de letade efter i säkerhetskontrollen. Det var samma gamla vanliga band som på flyget och på båten och snart sagt över allt, men denna gången var det svårt att fatta vad de menade. Det är lite olika procedurer på olika ställen. Fyra gånger tog det att kolla av mina kläder innan vakterna var nöjda och detta med hjälp av Anna som utnyttjade sin ryska och sin charm för att blidka den unge mannen. Det var ju trots allt hennes fel, enligt vakten, att den dumme turisten inte fattade vad han menade. En charmkurs vore kanske inte bortkastad här, eller så är det, just det. Å andra sidan, de är med all rätt stolta över sitt museum och vill skydda det mot fler idioter och det är svårt att veta vem som är just idioten bland alla människor. Det är i alla fall inte jag. Det enda jag tänka kasta på tavlorna var blickar av uppskattning.

Alla kom in och nu satte Anna återigen högsta fart från början. Vi skulle hinna igenom så mycket som möjligt på den tiden vi hade fram till vår tid för att gå in i Guldrummet. Det blev till att ha hög fart igenom salar med da Vinci, Rubens, El Greco, Goya, Michelangelo och många många fler. Anna återkom gång på gång till det faktum att Ryssland betalt för dessa skatter med guldrubel, de var inte rövade från någonstans, eller beslagtagna i något krig. De var köpta till tsardömet. Visst var det fantastiska konstverk, uppdelade i olika salar med olika tema; antiken skatter, Flamländska rummet, Spanien, Egypten och så vidare och så vidare. Anna jagade vidare, in i tronsalar och vidare till gallerier med ryska generaler som var framgångsrika i krig.

Vi kom att prata lite med Anna om Peter den store, också han med i rummet med porträtt av de ryska krigshjältarna. Min kommentar var att honom gillar vi inte. Det tog vår guide ett kort ögonblick att ta passningen om tsaren som gjorde slut på det svenska stormaktsväldet. Hon försökte blidka sina turister med att det var förr i världen men nu lever vi i fred. Så det ju faktiskt när det gäller relationen till Sverige men Ukraina, Krim, deltagande i Syrien och en allt aggressivare rysk utrikespolitik säger något annat. Men det ligger långt över huvudena på den vanliga ryssen och svensken. Det var säkert det, som Anna menade, att vi vanliga medborgare vill leva i fred med varandra. Vi gick vidare genom salarna. Michelangelo hann vi se liksom da Vinci och rummet med de flamländska målarna och synnerhet Rembrandt. Otroligt, att vi kunde komma så nära dessa otroligq konstverk. Visserligen var de flesta säkert bakom pansarglas men inte alla. Med fem minuter till godo var vi framme vid skattkammaren.

Eremitagets guldrum

Det var en imponerande samling av värdesaker. Anna fick inte lov att guida i denna skattkammare utan vi fick med oss Ludmila, en äldre dam och en babushka. Fotografering var absolut förbjudet och vi försökte att beveka den obevekliga dam att bara få ta ett litet kort, men NJET. Hon hade gått charmkursen så det var inte otrevligt sätt utan bara ett konstaterande. Det blev till att under en ganska kort tur runt i de fem sex rummen med guldföremål försöka hänga med Anna som översatte babushkas berättelse.

Vi kunde se romerska guldföremål som hittas vid Svarta havskusten, som romarna koloniserade. Vi kunde få se guldarbeten som förde tankarna till vikingarnas värld och smidesmetoder. Vi kunde även se några små kvadratiska guldplaketter som direkt förde tankarna till utställningen på Lunds historiska museum och föremålen från Uppåkra. Vi fick titta på det ganska dyrbara smyckeskrin som den kejserliga familjen hade beställt. Där fanns svärd i guld och sedan kom silvret. Vilka skatter. Skulle man få ta med sig det hem, skulle man inte behöva arbete många dagar mer i sitt liv. Men å andra sidan så är detta en del av kulturarvet, det ryska kulturarvet som är en del i det pussel som är gåtan, eller mysteriet Ryssland. Kanske det är en gåta för att vi vet så lite om det.

Det var urlakade människor, både fysiskt och mentalt av alla intryck som lämnade museet och tog oss ut mitt i köerna för de som skulle in. Sådana mängder människor. Anna ledde oss likt en fröken som är ute med sina barn i kindergarten över gatan och fram till vår väntande buss som stod parkerad längs Neva. Det är nu som den omisskännliga lukten slår oss, lukten av obränd diesel.

Ryssland är en av världens största oljeproducenter och med bensinpris på ca 6 kr per liter så är det en önskedröm för många. Bussarna körs på diesel och inte på mer miljövänliga alternativ, som RME, HVO, gas eller el. Vi samlade ihop oss och när även den tyska gruppen kommit så körde Nial, busschauffören iväg med oss till vårt väntande kryssningsfartyg. Vi kom alla igenom passkontrollen och fick återigen en stämpel i passet. Denna gången var det mycket enklare att komma ombord på båten. Utflykterna slutade på olika tider så gårdagens 40 minuters väntan att gå ombord var det inte tal om, fem kanske. Skönt att vara ombord och det var läge att prata igenom det som hänt.

Vi var glada att vi satsade på denna turen. Så här mycket hade vi inte hunnit med själva och det är annorlunda i Ryssland, språket, de kyrilliska bokstäverna och inte minst kulturen. Anna var noga med att påpeka riskerna med den brottslighet och det sorgliga faktum att polisen upplevs som korrumperad. Det blev så påtagligt att se att guidens lojalitet låg hos turisterna. Samtidigt ska vi vara glada för det för det är ett mycket bra sätt att bygga upp en positiv bild av sitt land. Landet har problem, inte tu tal om saken, och det förnekar man inte, utan står för att det är ett problem och så försöker man skydda sin inkomstkälla, turisterna, från konsekvenserna.

Sankt Petersburg liknade en blandning av Prag och London. Arkitektonisk mera Prag men storleksmässigt mera London. Det verkar vara en religiös stad, för det var kyrkor för olika religioner överallt, kändes det som. Det fanns även palats på många ställen. Katarina den stora, en tyska som gift in sig i den ryska tsarfamiljen, tog över landet efter sin svagsinte make Peter III. Hon hade aptit på unga älskare och varje älskare fick ett eget palats. Det är därför som det finns så många palats i staden, enligt Anna. Hon har ganska rätt, det är historiskt belagt.

Det var också en upplevelse att få se Eremitaget och skattkammaren. Att dessutom få en bra guide och att slippa köerna var skönt. Vi har varit på så många intressanta historia platser, tsarmordet på Alexander II, Aurora och starten på den tyska revolutionen, Vinterpalatset och Leningrads stadshus. Vi har Nyenskans, som nu för alltid är borta, Peter-Paul fästningen, monument och statyer som bevarar minnet av historien. För detta måste vi vara tacksamma. Det kommer att ta många veckor att bearbeta allt som vi varit med om. Ett stort tack till Anna som med stort och gott hjärta lotsade oss igenom dagen med en fast hand och vårt allra bästa för ögonen. Tack Mamma Anna!

Kronstadt

När vi satte oss ner för middag så kunde vi se förberedelser för avgången. 20 minuter efter avsatt tid satte propellrarna igång och trycka fartyget bort från kajen. Det var ett mycket tyngre fartyg nu, än det som kom i morse. Det berodde INTE på alla souvenirer som tagits med ombord. Hela dagen hade det legat ett bunkerfartyg som pumpat marindiesel över MSC Poesia för att hon ska kunna ta oss tillbaka till Köpenhamn. I den information som vi får varje dag i vår hytt så berättades att vi en timma efter avgång skulle segla förbi Kronstadt. Så fick vi ytterligare en historisk plats på vår lista över, där har vi varit.

Kronstadt började sakta växa i fjärran och i kikaren, den hade vi med oss, kunde vi tidigt se Havskatedralens gyllene kupol växa fram som en lite sol i horisonten, mot den riktiga solen som var på ner bakom de tunga molnen i väster. Det var lång tid kvar så vi gick in, för det blåste lite mycket och så väntade. Kom det här vill du se, sa sambon och mycket riktigt. Hon hade sett grå fartyg som hon misstänkte var krigsfartyg och det hade hon rätt i.

Kronstadt har varit den ryska Östersjöflottas hemma bas sedan 1704 när Peter den store grundade den nya staden för flottans ändamål på ön Kotlin i inloppet mot Sankt Petersburg. Den ryska flotta som vi fick se var i ett varierat skick. Moderna fartyg, blandade med äldre. Anläggningarna var även de flera olika stadier, allt från modernt till fritt fall i sönderfall. Det fanns också mycket moderna krigsfartyg och basen har fått en ökad betydelse efter Sovjetunionens fall och frigörelsen i Baltikum, där det har blivit en frontlinje mot NATO som flyttat fram sina positioner i öster, genom att Estland nu är medlem i försvarssamarbetet, vars udd var riktad mot Sovjetunionen och numera dess efterträdare, Ryssland.

Det var imponerande att titta på allt som vi seglade förbi och kameran gick varm på allt som gick att titta på. Nu var teleobjektiv en välsignelse och det var intressant att se så mycket krigsfartyg av olika form och storlek. Sakta började vi lämna den aktiva militära delen av ön och så skymtade en byggnad som inte såg helt obekant ut. Fort Boyard i Frankrike, Oscarsborgs fästning i Oslofjorden och till viss den Oscar II fort i Långedrag i Göteborg. På en rund ö utanför Kotlin hade det byggts ett fort i tre våningar, i sten, och en bit ut i farleden. Den ljusa stenen var svart av år av försummelse och förmodligen föroreningar. Fortet såg övergivet och öde ut när vi nära nog tittade ner på det från vårt kryssningsfartyg. Fort Alexander, en del av det som kallas fort Kronshlot, började byggas 1899 och stod klart strax före första världskriget. Det är byggt på samma principer som Fort Boyard, en oval byggnad som befinner sig ute till havs. Det är ett av flera fort som är placerade på öar i området runt fartygsleden till Sankt Petersburg. Det skulle inte vara lönt att göra en räd den här vägen. Vi fick titta allt mer bakåt och glömde bort att titta för över.

Neva barrier

När vi trodde att allt var över fick vi en liten godsak till. Thames barrier räknas om ett av världens tekniska underverk. Tanken med bygget är att förhindra att starkt tidvatten att driva upp i Themsen och stoppa upp flödet och svämma över London. När det är fara å färde så kan man helt enkelt fälla ner portar över floden som hindrar tidvattnet. Nu fick ve se Nevas motsvarighet. För att nå ön Kronstadt har man byggt en pir från söder och en tunnel under seglingsrännan som går upp på Kronstadt. Det är här som man byggt barriären som stoppar upp vattnet. Den som vi seglade över. Norr om ön går det en väg byggt på en pir som gör att går att köra från ena ända av finska viken till den andra.

Sankt Petersburg har mer än 340 översvämningar som har noterats. Det är ganska mycket för en stad som är strax över 300 år gammal. 1824 ökade vattennivån med 4,21 meter vilket är den värsta översvämningen i stadens historia. Översvämningarna hade Sankt Petersburg gemensamt med London, som byggde klart sin 520 meter långa barriär 1982. 1979 hade ryssarna börjat på sin barriär och de nära 25 km långa pirerna som skulle stoppa vattenflödet. 1995 tog pengarna slut när arbetet var klart till ca 70 %. Tio år senare hade Sankt Petersburgs sonen Vladimir Putin kommit till makten i det nya Ryssland och han såg till att barriären byggdes klart. 2011 var äntligen detta enorma anläggningsprojekt klart. Vi kunde se de portar som skulle vridas ut i seglingsrännan om det var översvämning på gång och så kunde vi lämna vårt äventyr i Sankt Petersburg bakom oss blicka fram emot en seglats på Östersjön som skulle ta oss till slutdestinationen, Köpenhamn.