Vinresan till Bordeaux – Dag 15

Den amerikanska kyrkogården vid Omaha beach i Normandie.

Operation Overlord

Det skulle bli en lång dag, det var vi införstådda med. Men det var ingenting mot vad de män som kom till stränderna i Normandie klarade av den 6 juni 1944. Som historiskt intresserad i allmänhet, och andra världskriget i synnerhet, så är det en av höjdpunkterna i det livet att få besöka dessa historiska platser. En resa i Normandie skulle kunna pågå i veckor men vi har redan varit ute på semester ett par veckor så tiden är knapp. Det ska också gå att smälta allting. Eftersom vi inte varit här förut så valde vi att göra den stora turen och titta på alla de platser som är mest kända. Bara för att ha gjort det som en bas för förståelsen. Det kommer en annan dag, när vi kan komma tillbaka och inte behöver ta oss till de kända platserna utan kan lugnt och sansat komma ner i det lilla, men inte idag. Så tidigt vi orkade körde vi från hotellet, den timmes långa bilturen till Utah beach. Vi tänkte sedan arbeta oss österut så långt vi orkade och det sista målet för dagen skulle kanske kunna bli Pegasusbron i Bénouville, norr om Caen.

Tyskarnas snabba frammarsch genom Frankrike sommaren 1940 hade gjort att i stort sett hela Västeuropa hade hamnat under tysk kontroll. Britterna hade tvingats fly och lämna all sin utrustning efter sig. Fransmännen tvingades till en fred i Compiégne och tyskarna var segerrusiga herrar i Europa. Mot sig hade de en motsträvig, envis bulldog och politisk outsider på Nr 10 Downing street i London, Winston Churchill. När det inte gick att bomba britterna till underkastelse, under Blitzen mot London, vände den tyske diktatorn sitt intresse österut. Tyskarna stormade fram på de ryska vidderna men gick på pumpen i Stalingrad. De fick problem i Afrika efter El Alamein. De pressades tillbaka och snart var det bara en fråga om när de västallierade skulle komma farande med hela sin militärmakt över kanalen. Tyskarna byggde upp Atlantvallen, ett i propagandan formidabelt försvarsverk. I augusti 1942 hade kanadensarna försökt att landstiga i Dieppe, vilket slutade i ett blodbad på de allierade soldaterna. Erfarenheterna från den raiden låg till grund för beslutet att invasionen skulle ske i Normandie och inte i Pas de Calais.

Förberedelserna var mycket noggranna och trupperna tränades i vissa fall i två år för uppgiften att ta tillbaka Frankrike. De försökte tänka på allt. Inte minst att på att lura tyskarna. De lät till och med ett lik flyta i land i Spanien, som de hade klätt ut till en officer. Han var enligt pappren på väg till Mellanöstern för att redovisa vilka planer de hade på invasionen som givetvis skulle ske i Pas de Calais. Systematiskt började de förstöra infrastruktur i de bakre områden och när tyskarna markerade på den karta var bomberna föll så visade den tydligt att invasionen skulle ske i området. I det sydöstra hörnet av England, mitt emot Calais, hade de västmakterna samlat ihop en imponerande samling av krigsmateriel under ledning av den legendariske general Patton. Han hade i verkligheten, kanske hundra man som sände radiotrafik mellan olika staber och gav order till mängder av divisioner, som inte fanns. Några meniga hade de också. De gick omkring och flyttade stridsvagnar, alla uppblåsbara och var till för att synas när det tyska spaningsflyget kom.

Till chef för operationen valdes en amerikan. Dwight E Eisenhower. I mars 1941 befordrades han till överste och tre år senare var han den högste militäre amerikanske ledaren i Europa. Eisenhower gjorde en kometkarriär under kriget. Han valdes 1952 till USA:s president. Det var inte presidentskapet som han tänkte på när han den 5 juni stod ensam och funderade över vilket beslut han skulle ta. Invasionen av Normandie var planerad till 5 juni men pga. vädret hade anfallet skjutits upp ett dygn. Sedan var det dags igen att ta ett nytt beslut. Meteorologen hade förutspått att vädret skulle bli något bättre den 6 juni. De övriga invasionsledarna gav sina rekommendationer. Men Eisenhower var ensam med det svåra beslutet. I fickan hade han en lapp med en text där han tog på sig ansvaret för den misslyckade invasionen. När han tänkt färdig kastade han tärningen och gav orden att starta angreppet på Hitlers fästning Europa. 1,3 miljoner soldater sattes i rörelse. Inom 10 veckor skulle 40 000 av dessa ha fått sätta livet till. Krigets pris. Fartygen gick till sjöss för att skeppa över soldaterna och med sina kanoner skydda anfallstrupperna. Först iland var ändå fallskärmssoldaterna som strax efter midnatt hoppade över Normandiehalvön och besatte strategiska punkter. Sedan kom flyget och återigen bombades tyska försvarsställningar och så kom landstigningsbåtarna, till Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword beach.

Utah beach

När vi var på väg att nå fram till Utah beach såg vi statyer längs vägen. Pigga på att se minnen av kriget stannade vi och tittade på monumenten. Det var en staty över kapten Richard Winters och han skulle symbolisera alla de regementsofficerare som deltog i striderna. Vackert så men det går inte att komma i från att kapten Winters gjorde en fantastisk insats men att det blev just han beror säkert på att han är en av hjältarna i den amerikanska serien Band of Brothers. Invasionen har tagit en kommersiell sida som fick en liten bitter eftersmak under dagen. Ångrar verkligen att besöket inte kom 20 år tidigare, eller 25. Men, vi ska ta tillvara på detta tillfället, och så åkte vi ner till havet och till det museum som är iordningställt vid stranden. Den tidiga timmen gjorde att vi var ganska ensamma och inte ens personalen till butiker och museum hade kommit.

Det är inte rättvist mot de som var med och stred på Utah beach att kalla det för en promenadseger. Faktum är ändå att det var den strand där det mesta gick amerikanarnas väg, trots alla missöden. Utah var inte med i planeringen från början. Planerarna hade inte räknat med att de skulle få ihop tillräckligt med landstigningsfarkoster, Higginsbåtar, för att klara av att attackera fem stränder. Produktionen gick bättre än beräknat och det tillsammans med att det fanns soldater så beslutades att man även skulle landstiga i väster, på Utah beach. Det tyska försvaret var inte väl utbyggt i den här sektorn. Försvaret byggde på att områdena bakom stränderna skulle svämmas över och på så vis göras oframkomliga. De allierade tog därför tyskarna med överraskning. Totalt beräknas 200 soldater ha stupat på stranden, vilket i sig är ett högt antal, men med tanke på Omaha så är det få. Det började inte bra, här heller. Som på alla stränder denna morgon så kom många landstigningsfarkoster in på fel plats. På Utah drev båtarna nära 1,5 km åt öster. Det blev en stor fördel för angriparna, de kunde slå sig ut från stranden där det tyska motståndet var som svagast. Överhuvud taget var det tyska motståndet försvagat eftersom fallskärmssoldaterna som hoppat ner under natten hade gjort ett gott jobb med att slå ut motståndarna. Om det var relativt små förluster vid landstigningen så hade elitsoldaterna höga förluster. Det gick att se flera museer och minnesmärken över de luftburna divisionerna som hoppade i området, men vi hade valt bort denna biten. Misstanken var att det skulle ta tid att ta sig hela vägen österut. Ytterligare en faktor som hjälpte amerikanarna var att de specialbyggda stridsvagnarna som skulle kunna ta sig igenom vattnet innan de nådde land, släpptes av betydligt närmare stranden än på andra landstigningsplatser. Alldeles för många av stridsvagnarna sjönk i vågorna på vägen in till Normandie när de lastades av för tidigt. Väl i land gjorde eldkraften i stridsvagnarna god nytta.

Vi gick och tittade på den tyska bunkern, som amerikanarna gjorde om till sin stridsbunker, och på alla de monument och statyer som satts upp på platsen. Klättrade upp på sanddynorna och såg ut över havet och stranden. Tavlan blev mer trovärdig med den taggtråd som fanns kvar. Vi tittade på det krigsmateriel som stod uppställda utanför museet. Passade också på att titta in i souvenirshopen som precis öppnats för alla köpsugna. Vi tog beslutet att bara köpa en souvenir för hela D-dagen för att undvika att få allt för många. Det känns mer som en kommersiell yta än en historisk plats. Nya monument dyker upp och blir nya turistmål och det är inte utan att det finns en undran om hur det ser ut om 50 år. Ett monument som faktiskt tillförde upplevelsen något var monumentet över Higgingsbåten. Denna specialbyggda farkost, för att köra upp på land och släppa av soldater, ökade möjligheterna att lyckas med invasionen. En sådan båt hade ställts upp och tre soldater i brons sprang av farkosten. Det gav en väldigt jordnära bild av den verklighet som utspelade sig här tidigare. Det var dags att ta sig vidare på vår resa längs Normandies invasionsstränder. På små vägar körde vi igenom det landskap som låg bakom stränderna och som de amerikanska trupperna snabbt intog för att säkra landstigningsplatserna. Ofta när vi läser om invasionen så ser vi och hör vi om striderna på ständerna men på Utah så kom under det första dygnet, nästan 25 000 soldater att landsättas. Dessa behövde inte kämpa med tyskarna om sanden utan deras jobb var att bryta in i landet. En artilleripjäs kan skjuta upp till 20-25 km, de största. Det innebär att stränderna är sårbara så länge som det går att beskjuta dem. Anfallet gick vidare in i landet. Nya stödjepunkter skulle etableras för att stå emot tyska motanfall. Sedan rullade anfallet vidare. Fallskärmssoldaterna som befann sig bakom de tyska linjerna skulle nås så att de kunde få hjälp att försvara sina vinster. Terrängen visade på bocagen och svårigheterna med den. Det var även mer kuperat än vad vi föreställt oss. Den lilla vägen ledde oss till den stora vägen som kunde ta oss österut och så snart vi kunde försökte vi ta oss ner på en liten väg igen, på andra sidan Canal de Carentan a la Mer.

La Pointe de Hoc

Tyskarnas, i alla fall i propagandan, imponerande Atlantvall hade bitvis respektingivande installationer. En av dessa var Pointe de Hoc. Högt upp på klipporna som störtar lodrät ner i havet hade de byggt upp artilleriställningar som kunde beskjuta fartyg ute på havet, de kunde pulverisera allt på både Utah och Omaha beach. Det allierade flyget hade systematiskt bombat alla artilleripjäser de hittade men tyskarna var mästare på att flytta och gömma sina vapen. Pointe de Hoc var en planerarnas mardröm. Det var så viktigt att kanonerna tystades att de beslutades att sätta in Rangerstrupper för att under tysk eld klättra upp för klippan och spränga sönder kanonerna. Vi följde skyltarna till turistanläggningen som byggts upp runt platsen. Ett museum som hyllade de amerikanska insatserna och så skyltar över alla de hjältar som deltagit i operationen, ofta hade de stupat. Det blev till att gå promenaden ut på udden. Den sticker ut så där lagom mycket från övriga stranden och man behöver inte har särskilt god strategisk blick för att inse att platsen är vald av en anledning.

Promenaden i den varma solen blev intressant. Marken var som en kollapsad schweizisk hålost. Det var kratrar över allt. Gissningen var att detta var spåren efter den allierade bombningen. Det fanns bunkrar över hela området som en gång varit beväpnade med kanoner. Det fanns manskapsbunkrar och det fanns närförsvarsbunkrar. Längst ut på udden fanns det en observationspost och på taket hade de rests ett stort monument i massiv sten. Monumentet är över rangerssoldaterna. En ny sten för segraren som står över en sliten bunker för förloraren. Detta var minsann ingen dans på rosor. För att förhindra att turister ramlade ner för klipporna fanns det taggtrådsstaket. Det förstärkte bilden av en försvarsanläggning. Invasionen hade skjutits upp ett dygn på grund av dåligt väder. Den lilla luckan som man trodde skulle finns den 6:e, fanns, men till priset av att havet inte var så lugnt som man hade hoppats, tvärtom det var en del sjögång. Kanske var det den, i kombination med strömmarna nedanför Pointe de Hoc som gjorde att landstigningsbåtarna kom ur kurs och försent. Tyskarna hade redan blivit varnade och kriget började medan amerikanarna befann sig i båtarna. Det blev hårda strider. Amerikanarna hade utvecklat raketgevär som kunde skjuta upp krokar på bergväggen så de kunde klättra upp. Till slut kom de upp på toppen och kunde kämpa ner försvaret bara för att upptäcka att kanonerna var flyttade. Den andra vågen med Rangers styrde om sina båtar till den blodiga stranden på Omaha.

Vi vandrade hela vägen runt udden och tittade på de olika installationer som fanns innan vi återvände till bilen för att fortsätta till nästa historiska plats på Normandies stränder. Vi tänkte följa den andra vågen av rangers till Omaha beach. Det var dags för mat och vi stannade på Omaha beach och gick raka vägen till restaurangen som precis öppnat. Bra mat som vanligt i Frankrike och det var även gott om amerikaner. Ett sällskap fick en riktig utskällning för att de flyttade runt möblerna för att sitta tillsammans innan de pratat med madam. Det blev ett slag som vanns av Frankrike!

Omaha beach

När vi läser om, eller ser på filmer om dagen D, så är det ofta det är Omaha beach. Striderna blev riktigt blodiga. Vi kunde själva se att terrängen gynnade försvararna med en strandbrink som försvann uppåt inåt land till en höjd av 40-50 meter. Det var inte de mest gynnsamma förhållanden för de amerikanska förbanden. Efter andra världskriget reste svenska kustförsvarsofficerare runt i Normandie för att titta på och lära av Atlantavallen. De kom fram till att den inte var så formidabel som propagandan visade. En annan slutsats var att de tyska bunkrarna var byggda så att de kunde beskjuta stränderna, inte framifrån, utan från sidan. Det är en mycket bra position eftersom samma bunker kan täcka ett större område. Men, och det är intressant i sammanhanget, när ställningarna är nedkämpade så finns det inget mera strandförsvar. Den inledande artilleribeskjutningen hade inte lyckats förstöra det tyska försvaret och amerikanarna fastnade på den oskyddade stranden. Första vågen var nästan borta och de överlevande som lyckats ta sig över hela playan tryckte i skydd av sandvallen längst upp på stranden. Nästa våg och nästa våg, välde ut från båtarna och välkomnades av tyska maskingevär som hackade för glödande pipor. Situationen på stranden hade upphört att vara ett organiserat anfall. Ledningen för landstigningen övervägde allvarligt att dra sig tillbaka från Omaha helt och hållet.

Det som händer är exempel på enskilda människors initiativkraft under extrema förhållanden. Sakta samlade sig grupper av soldater och bestämde sig för att göra något. Med det dödsförakt som situationen krävde satsade de på små lokala anfall och under dagen förbättrades situationen. I takt med att en och annan tysk ställning kunde slås ut skiftade sakta förhållanden och till slut kunde armén av gröna män påbörja erövringen av marken bortanför de sandiga stränderna. Det gick mycket lättare när de tagit sig förbi strandvärnen och kunde anfalla bunkrarna bakifrån. Försvararna stred med ett dödsförakt som skapade stora luckor i de amerikanska leden. Tyskarna fick inte fram förstärkningar under dagen. Hitler låg och sov ingen vågade väcka honom. Han hade beslutat att inget pansar fick förflyttas utan hans uttryckliga order. Pansardivisionerna som skulle ha kunnat driva de allierade ut i havet igen stod overksamma fram till eftermiddagen och de som sedan vågade sig ut besköts ihärdigt av allierat stridsflyg som hade totalt luftherravälde. Dagen D var säkrad så långt, men det var inte klart än. Under natten gjordes motanfall men trots förluster kunde amerikanare, britter och kanadensare stå emot det samlade trycket från SS och Wehrmacht.

Det fanns inte så mycket att se på stranden som just idag invaderats av badgäster. Ett par monument från lite olika årtionden och ett litet besökscenter några hundra meter upp i backen. Även vi besökte centret och passade på att handla vår souvenir. Passade bra i sin militärgröna färg med militärbokstäver där det stod D-Day. 3000 av de 40 000 soldater som sattes in på Omaha beach har tagits upp som förluster. Någon siffra på hur antalet döda är jämfört med skadade har inte hittats men tre skadade per stupad har setts tidigare. Uppskattningen här och nu är ca 1000 döda. Jämför detta med de 200 stupade på Utah beach. Vi tog oss vidare upp för de branta sluttningarna som de allierade gjorde före oss och när vi väl kommit över höjden så fortsatte vår färd österut. Det var inte långt till nästa stopp.

Amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-mere

Det är en del av Omaha beach och det är amerikanskt territorium. Det var första gången som USA besöktes om det stämmer, men det kommer ju alltid att vara Frankrike. Det var ingen passkontroll men det märktes ändå att detta var något annat. Allén som utgjorde infarten till begravningsplatsen var steget vassare än de vanliga franska vägkanterna och de är ändå inte dåliga. Väl inne var det en ordentlig parkering som skulle ta emot alla de turister som kom hit. Ett litet obligatoriskt museum stod vid infarten och för att gå in där var man tvungen att passera bastanta säkerhetsvakter och metalldetektorer. Risken för attentat mot amerikanska mål är alltid överhängande. Genom en vacker park, överdådig, naturlig och något som kan förknippas med amerikanska golfbanor promenerade vi högst upp på strandbrinken. Det var otroligt hur högt upp vi var men det gav samtidigt en enorm utsikt över engelska kanalen och de stränder där så många dragit sitt sista andetag. Något som fört dem hit.

Den amerikanska kyrkogården är mycket speciell med sin kritvita kors som står i perfekt uppställda rader. Det intensivt gröna gräset kontrasterar vackert, otroligt vackert, mot korsen och till det kommer det underbara ljuset som blir när ett blått hav får spegla sina färger över land. Kyrkogården skapades direkt efter kriget. De första amerikanska soldaterna begravdes alldeles bredvid det nuvarande området redan den 8 juni 1944. Totalt ligger 9387 soldater begravda här och 307 är oidentifierade. En av de begravda stupade i första världskriget och det var flygare Quentin Roosevelt, son till presidenten Theodore Roosevelt. Hans bror, Theodore Jr, ligger också begraven här. Han har även fått medaljen, Medal of Honor. Han anmälde sig som frivillig, överste som han var, och landsteg på Utah beach. I den röra som blev när båtarna hamnade fel, rekognoserade han läget, samlade sin män, gjorde upp en ny stridsplan och sa ”Vi börjar kriget härifrån”! Roosevelt dog i en hjärtinfarkt någon månad efter D-dagen, 57 år gammal. Kyrkogården innehåller också en tavla med 1557 soldaters namn. Dessa stupade under slaget om Normandie men deras kroppar har inte hittats eller identifieras. Det är tung läsning över människor som vi tappat bort och inte fått sin sista vila.

Vandrade förbi mitten på området till de nedre kvarteren. Där kunde vi få lov att gå in på gräset och titta närmare på gravstenarna. Mönstret från den tyska och den brittiska finns, OKÄND SOLDAT och även gravar med blommor och hälsningar. Det är ändå en som står ut lite mer. Den ligger där, mitt i hopen av alla andra och det är lätt att se den bland alla andra likadana gravplatser. Texten på korset är målat i guld. På den lodräta delen finns det inristat MEDAL of HOUNOR. Graven tillhör Frank Peregory. 28-åringen hade kommit land i en av de första anfallsvågorna på Omaha beach och överlevt. Två dagar senare kämpade de mot en tyska stödjepunkt men Peregory tog ett eget initiativ och stormade ställningen under häftig beskjutning av tyskarna. Han nådde skyttegravssystemet och hoppade ner och fortsatte framåt. Han sprang på en tysk patrull och dödade åtta och tog tre till fånga. Han fortsatte och tvingade ytterligare 32 fiender att kapitulera. Han var en av de som tog hand om det tyska försvaret som gjorde att hans kamrater kunde rycka fram, från stranden och fortsätta förbi den tyska stridslinjen som sakta började rämna av trycket från amerikanarna. Sex dagar senare stupade han när de stred i bocagen.

När vi läser på om gravplatsen så framkommer det att officerare är överrepresenterade bland gravarna. Under 1950-talet erbjöds familjer att ta hem sina döda till USA, detta i samband med att gravarna skulle få en permanent lösning. Många officerares familjer resonerade så att de ville att de skulle vila bland de män som de ledde i kriget. Det är många eftertänksamma tankar som vi bär på när vi tar oss tillbaka till bilen igen. Vi ska fortsätta vår resa österut och nu ska vi få se på den normandiska terrängen och brittisk uppfinningsrikedom.

Hamnen i Arromanches

Den fortsatta resan visade sig vara mycket kuperad. Återigen överraskade terrängen oss när vi drog oss österut på småvägarna. Vi ser skyltarna till Arromanches och det är som ett av dagens D:s tekniska underverk finns. Det var ingen liten backe vi skulle ta oss ner för på den smala vägen. Samtidigt var det svårt att inte titta ner mot det mycket vackra blå havet och de svarta prickar som låg lite var stans. Resterna av den berömda Mulberryhamnarna. Efter den misslyckade raiden mot Dieppe hade de allierade fått klart för sig att hamnarna och hamnstäderna är för befästa och att de blir mycket kostsamt att anfalla. Samtidigt var en djuphamn ett absolut måste för att få igång strömmen av förnödenheter som behövs i ett modernt krig. Vapen, ammunition, mat, stridsvagnar, manskap och allt annat. Britterna vars ingenjörskonst ifrågasatts mer än en gång lyckades gång efter annan få fram mycket bra tekniska lösningar. Churchill själv drev på att få med sig hamnarna över till Normandie. Amerikanarna skakade på huvudet men lät britterna hållas. De projekterade betongkassuner med ben/stolpar som gjorde att kunde flyta upp och ner i vattnet medan de stod förankrade på botten. Ett antal segment kunde länkas ihop och så hade man en kaj som flöt ute i vattnet men ändå kunde värja sig för tidvattnet. Genom en genial konstruktion byggde man elastiska brospann som fästes i flytande pontoner. Dessa förankrades med ett ankare som mycket effektivare är de som Royal Navy använde. Till sjömännens stora irritation var det landkrabborna i armén som uppfunnit dessa. Pontonerna förankrades med ankarna på botten och så var det bara att köra ut sina lastbilar, lossa båten och köra ut varorna till fronten. Det skulle dröja till november innan Antwerpen var befriat och rensat från fiender och alla minor tagits bort, innan material kunde föras in via den hamnen. Så sent som under Ardenneroffensiven runt årsskiftet 44/45 kom materialet fortfarande från Mulberryhamnen i Arromanches. För att skydda hela hamnen mot bl.a. vädret och tyska ubåtar, så sänktes gamla uttjänta fartyg som vågbrytare och betongkassuner fyllde upp hålrummen.

Det hade varit svårt för de allierade att bryta ut från stränderna och nu var det minst lika svårt att ta sig till de samma. Genom att kryssa mellan parkerade bilar på smala vägar och ta de enkelriktade gator som fanns lyckades vi ta oss ner till ett torg som verkade vara mitt i byn, precis vid strandpromenaden. Hittade infarten till parkeringen och snodde åt oss den näst sista lediga platsen. Traskade mot ena sidan och investerade i lite glass i sommarvärmen. Gick ut igen och på gatan stod en tysk 88 mm kanon uppställd, mitt på gatan. Den har vi sett några gånger, på Oscarborgs fort i Oslofjorden och på Imperial war museum i London. Det är en mytisk kanon och ökänd för sin effektivitet. Ursprungligen framtagen som luftvärnskanon men tyskarna kom på att om de laddade den med pansarbrytande granater och sänkte elevationen så kunde de slå ut allierade stridsvagnarna. Många är de britter, ryssar och amerikaner som mött sitt öde på fel sida en 88 mm kanon.

Vände ner mot stranden och tittade närmare på de rester som finns kvar av Mulberryhamnen i Arromanches. Det är en del betong och metallklumpar som ligger där i vattnet som ett historiskt märke över något så våldsamt som andra världskriget var. Det byggdes två artificiella hamnar, en brittisk här i Arromanches och en på Omaha beach. Britterna tog längre tid på sig att bygga sin hamn och gjorde det noggrant efter hela instruktionsboken. Amerikanarna ifrågasatte boken och hittade lite smidigare lösningar, trodde man. De förankrade inte pontonerna ordentligt med ankare så i stället för två ankare på varje ponton så blev det två ankare på var tredje ponton. Det kostade hamnen när en vild storm drog in den 19 juni. Pontonerna och körvägarna lossnade och drev runt i vattnet och förstördes och tog lastkajerna med sig. Bron blev oanvändbar. Britternas hamn klarade stormen och även under ovädret kunde de lossa gods. Amerikanarna hittade en annan lösning på lossningsproblematiken. Inför invasionen hade de byggt så kallade DUKW. Det var en lastbil som kunde ta ca 2,5 tons last och hade en propeller för att köra på vattnet och när den kom upp på land blev det en lastbil. Den användes för att få i land materiel under själva invasionen men nu togs den i bruk för att transportera material från fartygen till land. När det räknades på allt i slutet så visade det sig att detta var en effektivare metod än de artificiella hamnarna.

Så gick vi längs stranden och tittade på alla som badade och avundades dem lite för att de kunde njuta av solen och värmen. En notering var att ju längre österut vi for ju fler badande var det på stränderna. Det fanns ett ställe där hamnresterna låg upp mot land och vi gissade att det var där som lastbilarna hade kommit upp på torra land. Vi hade rätt. Idag var marken betongbelagd och museet som låg i ena ändan av torget hade ställt upp delar av hamnen i backen upp mot huvudvägen. Det var intressanta byggbitar, som ett mekano för fullvuxna. Det var dags att ta sig vidare. Det fanns ytterligare tre invasionsstränder att besöka och klockan hade hunnit bli eftermiddag. Vad vi inte riktigt förstod, och som inga skyltar hjälpte till att berätta var att hamnen låg precis i den västra ändan av Gold beach. Vi började vår körning österut för att hitta stranden och det var inte lätt.

Gold beach

Vi hade redan besökt de amerikanska stränderna och nu var det dags för de brittiska. Gold beach var en helt och hållen brittisk affär. Royal Navy skötte den marina delen och den brittiska armén skötte striderna på land. Här liksom på Utah så väntade flottan med att släppa iväg stridsvagnar och DUKW till senare än som var tanken. Några kördes till och med upp på land. Britterna hade lite höga höjder i väster mot Arromanches så de valde ett litet mer östligt läge för sin landstigning. Vi kunde själva märka detta när vi tog oss österut från staden vi just besökt. Landskapet blev plattare längs stranden och till slut kunde vi hitta en skylt som sa Gold Beach. Det verkade inte vara något att se. Vi hade tittat på klockan och beslutade oss för att fortsätta mot Juno Beach. Det var också ett mål för de brittiska trupperna som sprang iland på fransk mark. Britternas mål var att slå ut de viktigaste kanonerna på kusten, ta Arromanchs, binda ihop stränderna med Omaha och Juno samt att inta Bayeaux. Det var inte lätt och de lyckades inte helt. De sista tyska batterierna togs den 7:e liksom Arromanches och Bayeux. Med tanke på amerikanarnas svårigheter på Omaha så klarade sig britterna bra. 350 döda beräknas invasionen ha kostat. Bland annat soldater ur regementet Durham Light Infantery som vi träffade på igår på den brittiska krigskyrkogården.

Juno Beach

Juno ligger öster om Gold och detta var i första hand den kanadensiska stranden. Det tyska försvaret var starkt, i klass med det på Omaha men kanske var de tyska försvararna inte lika starka. Det var divisioner som bestod av pojkar under 18 år eller män över 35. Den inledande uppmjukningen hade inte lyckats slå ut de tyska befästningarna så förlusterna i de inledande anfallsvågorna nådde hemska 50 %. Trots detta stupade ganska få, relativt sett, 359 soldater beräknas ha dött. Kanadensarna hade nått fram till strandbrinken någon timme efter de landsatts och sedan gick de undan. Motståndet bakom den tyska linjen var svagare än på Omaha och kanadensarna arbetade hårt för att nå sina mål den första dagen. Inte heller de lyckades med detta. Ingen av invasionsstränderna gjorde det, men soldaterna från norra delen av Amerika kom närmast. Det var till och med så att deras pansar fick retirera på kvällen för att de kört ifrån infanteriet.

Vi hittade en skylt vid Graye-sur-Mer. Den ligger precis där floden La Suelles rinner ut i havet. När vi närmar oss parkering för badgästerna så ser vi en specialbyggd Churchillstridsvagn. Den har ett kort och tjockt kanonrör och den är nymålad och väl underhållen. Den landade på strand kl H, vilket var det första klockslaget som soldaterna skulle nå stränderna. Tyskarna fick in en fullträff och nästan i vattenlinjen och besättningen dödades eller skadades svårt. Nu står den här som ett minnesmärke över den kanadensiska insatsen. Vi kunde också se ett enormt kors i blänkande stål. Ett Lothringenkors, vilket bara kan betyda en sak, ett franskt minnesmärke. I storlek överglänste det det mest vi sett under dagens resa. Stegen tog oss närmare, men innan vi kom fram tittade vi på en sten, uppställd nästan som en gravsten, ett litet oansenligt minnesmärke över de 16 000 polska soldater under general Maczek som i slutet av juli landsteg i Frankrike för att kriga mot tyskarna.

Det enorma Lothringenkorset hade rests på en stor terrass med god utsikt över Juno beach och Engelska kanalen. Det var hit som Winston Churchill kom sex dagar efter invasionen och två dagar senare kom general de Gaule som efter fyra år i landsflykt återvände till Frankrike och Juno beach. Han fortsatte färden till Bayeux som tog emot honom som Frankrikes ledare. Ytterligare två dagar senare fick Montgomery för tredje gången på en vecka åka till Juno beach och ta emot en dignitär, denna gång kungen själv, George VI. Sedan fortsatte dignitärerna att komma; Sydafrikas och Belgiens premiärministrar och även prins Bernhard av Nederländerna. Den vanligtvis så publicitetssugne Montgomery klagade hos Churchill att det var så mycket besök att han inte hann att göra sitt jobb.

Frågan var om vi skulle hinna göra vårt jobb med att besöka hela Normandies kust och svaret blev, nej vi orkar inte. Vi valde bort Sword men satsade istället på en sista turistattraktion.

Pegasusbron

En halvtimmes resa bort från Graye-sur-Mere ligger Bénouville. Byn ligger vid Caenkanalen och där finns en strategiskt viktig bro över till den lilla landremsa som ligger mellan kanalen och floden Orne. Lite som i Motala där floden och kanalen går parallellt. Broarna var strategiskt viktiga för de allierade. De behövde dem för att kunna avancera österut och komma runt Caen från norr. Samtidigt fick de inte ge tyskarna chansen till motanfall över broarna. Precis som längst västerut på Utah beach så satte man in fallskärmssoldaterna. I väster amerikanska och här i öster deras brittiska motsvarighet. Det var kö in till byn så här i sen eftermiddagsrusning. ”Alla” skulle över den smala Pegasus bron. Till slut lyckades det. Nu är det inte samma bro som det krigades om 1944, utan en modern variant. Den gamla var för liten och en större installerades och ärligt talat så borde de få till större bro igen. Vi kunde skymta en liten stolpe på den andra stranden till höger men vi skulle inte besöka själva platsen utan 500 meter bort har det gjorts i ordning ett museum över striderna OCH de hade tagit tillvara den gamla bron, den som de slogs om. Detta fick bli det första museum som vi besökte idag. Vi blev mycket noga upplysta om att museet stängde om en timme och den tiden måste ha varit helig för det gick inte att rucka på den. Det fick några sent anlända intresserade veta en knapp timme senare, när vi var på väg ut. Då köpte vi också mot tidigare beslut ytterligare en souvenir. Det fick bli en magnet med röda Vallmoblommor. Vallmon har blivit symbolen för att minnas de döda soldaterna från första och andra världskriget. Det var den blomma som först trängde upp ur marken i det spöklandskap som var skyttegravarna i Flandern. Den röda blomman kom att bli symbolen för de som reser sig igen.

Att bron kallas för Pegasus är att fallskärmssoldaternas symbol är Pegasus och den har fått ge namn åt bron. Museet tog upp fallskärmssoldaternas kamp om bron, hur de tog sig hit och vad tyskarna gjorde. Britterna tog verkligen broarna med överraskning och fick sedan kämpa hårt för att behålla dem. Den brittiska ledaren för John Howard var senare i livet med och berättade för nya svenska officerare om händelserna. Han fick en gång frågan om hur tyskarna tänkte och svarade, fråga Hans. Hans von Luck var den tyske stridsvagnsöverste som fick order om att köra bort John och hans mannar från broarna men lyckades inte, mycket beroende på det allierade flyget som ställde till stor oreda bland hans stridsvagnar. Hans von Luck var också med och reste med de svenska officerarna under många år. Vi var trötta men tittade på glidflygplanen, bron, olika vapensystem och utställningar över fallskärmssoldaterna och striderna här. När vi rör oss i det mycket välorganiserade museets utomhusdel kan vi höra en mycket ung engelsk flicka fråga; Hur vet vi att det var det planet som användes?

Hennes fråga gjorde att vi fick tänka till. I vår värld i dag när fler och fler högerpolitiker gör vad de kan för att klassa allt som de inte gillar som fake news och fler och fler försöker med virala bootar påverka oss med sina uppfattningar. När sanningen blivit lögn och lögnen blivit sanning, ja då är det dags att komma ihåg att de män i vars fotspår vi gått i idag skulle vända sig i sina gravar när det tänker på att de offrade sina liv för att frihet, demokrati, rättvisa och att vi skulle få skriva vad vi ville och ha en fri och obunden press. Låt oss inte tappa bort den kärnan när våra friheter och rättigheter allt med ifrågasätts av allt mer makthungriga politiker.

Det var kanske inte den längsta dagen men den har varit lång och det är en lång bit kvar hem. Motorvägen var lika proppfull med bilar som igår, men idag så blev det till att stå i köerna hela vägen till hotellet i Bayeux, elva långa timmar fulla av intressanta och tungsmälta upplevelser.