Stonehenge
Det blev en häktisk morgon i den pulsande metropolen. För en gång skull ställde vi väckarklockan på ringning. Frukosten åts och sedan packades väskan för dagens utflykt. Tog tunnelbanan till Victoria Station och promenerade till något som kallades Victoria coach station. Där hade dagens utvalda bussbolag sitt kontor och sina avgångar. Vi bordade bussen och for iväg mot Windsor.
Windsor castle
Det är alltid trevligt att resa med buss i Storbritannien. Trafikplaneringen är inte lika rigorös som i Sverige och det finns mycket trevligt att titta på. På vägen genom Knightbridge passerade vi Harrods, ett riktigt lyxigt varuhus, Harvey Nichols ett ännu lyxigare varuhus och Baden-Powell house, scoutrörelsens grundare som ligger begravd i Nyeri i Kenya. Genom virrvarret av vägar rörde vi oss i västlig riktning ut från de centrala delarna. När vägarna väl blir mer av motorvägs karaktär, ser vi en aldrig sinande ström av stora flygplan som ligger på final mot Heathrow. Direkt under inflygning någon mil bort ligger kungafamiljens officiella residens, Windsor Castle. Slottet byggdes under medeltiden strax efter Wilhelm Erövraren erövrat Storbritannien. Han hade med sig normander och uppmanade dessa att bygga borgar runt om i landet, i första hand för att försvara kungen mot uppror men även för att verka avskräckande på de som försökte sig på uppror, många borgar blev det att belägra och inta och många knektar blev det att besegra. En majoritet av alla dessa borgar har sedan länge förpassats till att upptäckas av arkeologer, inte minst Time Team, en populär brittisk TV-serie med några mycket seriösa och färgstarka arkeologer som alltid har tre dagar på sig att gräva ut en plats. TV-serien rekommenderas varmt! Windsor Castle var låset mot väster och skyddet mot London. Stenmurarna stod emot en belägring under 1400-talet och på 1500-talet så anlades det kungliga slottet inne i borgen.
Windsor Castle har, så vitt författaren vet varit föremål för utgrävningar. Slottet har däremot varit ett favorit tillhåll för många regenter allt sedan Henry I. Den nuvarande drottningen har Windsor som sitt officiella residens. Att läsa om slottets historia är mycket att läsa om ombyggnationer. Det verkar som om varje generation av regenter vill lämna spår efter sig. Samtidigt har det varit en viktigt plats för monarkin, såsom centrum för politiken, hovintriger eller tillflykt som under andra världskriget under den tyska bomboffensiven 1940-41.
Turistbussen kör in på bussparkeringen och det är uppenbart att detta är ett turistmål som gjort massturismen till en industriform. Guiden talar om när bussen går från parkeringen, inte när vi ska vara där, och var vi ska samlas för att gå in i slottet. Entrén är gjord för att släppa in folk i stora mängder. Likt besökande på en nöjespark slussas vi från fålla till fålla och när säkerhetskontrollen, lika omfattande och rigorös som på vilken flygplats som helst, är beredd så släpps en fålla i taget fram för att genomgå kontrollen.
Det är inte utan att det kan vara läge att stanna till och börja reflektera över vad som pågår. Turismen öka och ökar och det är fler och fler som levar på att andra människor vill se saker. Vissa objekt är mer attraktiva än andra och runt dessa uppstår en hysteri. Det är en skillnad på bara 20 till 30 år. Idag måste vi välja mycket noggrannare vilka turistmål vi vill se och vi måste överväga om det är värt entrépengen att gå in och titta på det ena eller andra. Windsor Castle är definitivt ett turistmål som hamnar i kategorin, been there, done that. Jag kommer inte tillbaka hit. Det är helt enkelt inte värt tiden, kostnaden eller att stå i dessa köer och vänta på sin tur. Det kommer säkert inte att dröja länge innan vi köper biljetter, via nätet till en slot, en viss tid en viss dag, flera månader i förväg, kanske år i vissa fall eftersom de turistmålen inte fysiskt klarar att ta emot fler besökare, i stället kommer priserna att gå upp för att på så vis sortera bort mindre intresserade. Turistmålen har blivit varumärken.
Tiden är knapp. Vi nästan springer men hinner ändå inte fram, utan missar tiden med ett par minuter, tack och lov är vi inte sist. Den obligatoriska souveniren, en pins, finns i säkert förvar när bussen återigen sätter sig i rörelse och guiden klagar över att vi är försenade, en försening som vi inte kan plocka igen utan vi måste ta tiden någonstans och det blir av den fria tiden i Bath.
Stonehenge
Så lämnade vi Windsor Castle bakom oss. Passerade Legoland och Ascot, den klassiska hästarenan i västra London. M3 hette vägen som förde oss till Basingstoke innan det var dags att ta A303 till ett av UNESCOS världsarv, det gåtfulla Stonehenge. Guiden gjorde sitt bästa för att försöka reda ut turerna kring detta världsarv och teorierna runt stenblocken är många och skiftande, om man ska vara snäll, eller den ena mer konstig än den andra om man ska vara elak. Några fakta går nog ända att slå fast och utifrån detta får forskarna arbeta vidare för att förstå platsen och inte minst omgivningen.
Stenen som finns i monumentet är från södra Wales ca 16 mil bort, det är fastslaget. Det i sig väcker många frågor. Hur mycket arbetskraft behövdes för att frakta stenen från det läge där de huggits till det ställe där det rests? Vem hade råd att bekosta en sådan operation? Vad hade dessa rikedomar kommit från? Vilket samhälle var det som gick med på att göra den här prestationen? Det går att fortsätta med flera frågor i nästan en halv evighet. Stenarna är uppställda i mycket god ordning med riktningar och geometri som visar goda kunskaper. Återigen kommer frågorna. Vilket folk har varit så framstående att de klarat av denna bedrift, men inte lyckats lämna några som helst skriftliga källor efter sig som hjälp och ledtrådar? Varifrån kom kunskapen om astronomi och matematik och vart försvann denna kunskap?
Nyligen hittades gravar inte långt ifrån själva Stonehenge. Varför har det inte tidigare tagits ett samlat grepp om monumentet och dess omgivningar? Varför har så lite av omgivningar grävts ut för att söka svar? Varför har det inte gjorts en omfattande landskapsanalys, likt den som vi ofta ser på Time Team? Hur förhåller sig gravar och gravfält, tidsmässigt till Stonehenge högperiod? När kommer resultaten från DNA analyserna från gravhögarna och hur hänger de människorna ihop med andra delar av Europa, Amerika och Afrika?
För den som är intresserad av Stonehenge så finns det mycket att läsa och då pratar vi enbart arkeologi och den typen av kunskap. Bygger vi på med mystik och kraftfält och anser att Stonehenge är ett religiöst centrum, då blir antalet möjligheter näst intill oändligt. Det finns flera olika nivåer på Stonehenge som kommit till vid olika tidsperioder. Närliggande Salisburys förhållande, till stenarna har heller inte utretts ordentligt. I den sköna marssolens sken kunde vi njuta av att promenera runt stenarna så nära som vi som turister får gå idag. En vanlig reaktion är att stenarna är så små, men nu var det andra gången som platsen besöks och då verkar de istället stora. Någon mystisk känsla infann sig inte men funderingar kring människorna som byggde monumentet och levde och verkade här infann sig. I horisonten i ostnordostlig riktning syntes gravhögarna som pekats ut tidigare och i nordväst fanns ytterligare högar. Stonehenge är ett turistmål som vi stannar vid en kortare stund innan vi fortsätter vår färd. Exploateringen är minimal även om English Heritage har tagit dit guider som ger information och svarar på frågor. Mystiken i mina ögon är snarare att vi inte vet något eller att vi vet så lite om dessa gamla 4000 år gamla stenar. Det som kittlar är naturligtvis att det pågår en omfattande forskning och utgrävningar runt om för att söka mer och mer svar på frågorna som kanske aldrig kommer att få ett svar. Stonehenge gör ingen besviken och kanske om ytterligare 25 år är det dags att åter besöka stenarna och få veta mer om de kommit till för. Besök gärna Stonehenge de är de värda!
Bussen styrde vidare ut på Sailsbury plains för att ta oss till en annan plats på UNESCOS världsarvslista, Bath.
Bath
Vi rullade över Sailsburyslätten som i praktiken delas mellan jordbruket och militären. Guiden berättade att då och då står det stridsvagnar på åsarna som använder turistbussarna för att träna soldaterna att hålla siktet inställt på rörliga föremål. Vi klarade oss! Även om en helikopter svepte över åsarna i söder. Bath ligger i en dalsänka och det var mycket nedför innan vi rullade in i staden från öster på North Parade Road. Anledning till att vi kommer till staden är det gamla romerska badet. Romarna erövrade England år 43 före Kristus och samma år fann de varma mineralrika källor norr om floden Avon. De grundade de spat med namnet Aquae Sulis. Staden utvecklades och det byggdes tempel och det stora badet under de kommande trehundra åren. Romarnas grepp om staden och Britannien minskade och en stadsmur kom till på trehundratalet. Tvåhundra år senare klarade inte längre Roms söner och döttrar av att stå emot trycket och den romerska perioden var över. Försvann gjorde också badet och templet som förföll och täcktes över in i evighetens glömska.
Under Elizabeth I regeringstid fick Bath stadsprivilegier och under 1700-talet återupptäckts spalivet av överklassen i landet. Staden expanderade och utvecklades och har i dag knappt 100 000 invånare, ett rugbylag i den högsta engelska serien och är framför allt till för dem som har lite mer av pengar. Turistandet till staden är omfattande, närmare fem miljoner besökare årligen. Staden citykärna, och dess Georgianska arkitektur gav staden en plats på UNESCO:s världsarvslista 1987.
Som alltid på en rundresa av den här typen är tiden i staden för kort. Tyvärr missade vi ”the Royal Cresent” som var ett ställe som jag skulle vilja ha besökt. Trots ett avkortat besök i det romerska badet han vi precis hitta ett ställe som sålde engelska pajer och vi fick några minuter att i lugn och ro njuta av dessa delikatesser innan det var dags att hoppa ombord på bussen och ta oss tillbaka till London. Återigen tvingades jag konstatera att jag varit här förut och att intresset för historia kanske har skiftat lite från att ha varit där till att mer läsa om historia och förstå. Kanske var besöket inte i fas med intresset eller så var det för kort eller så var det för att det fanns en sjuåring att hålla ögonen på, en nog så krävande uppgift. Dock tycker jag att man ska besöka Bath och kanske ge staden lite mer tid en än snabb resa och ett kort besök på knappt två timmar. Några som valde att stanna kvar lite längre i Bath var två unga kvinnor från Asien som frågade var deras buss var. Avgångstiden hade passerats med närmare en halvtimme så den bussen hade redan åkt, men guiden förbarmade sig över de bådas öde och klämde in dem på de sista platserna i vårt fordon. Njutningsfullt var det att fördas längst fram i bussen och se vägen och titta på sceneriet, bl.a. Wales vars berg kunde skymtas i dimman i fjärran. Mörkret började sakta lägga sig och något sena återvände vi till den engelska huvudstaden.
Så kom vi åter till Knightbridge och trötta efter en dag på resande fot tog vi oss snabbt ner i underjorden dör det fanns en tunnelbana. Roligare blev det inte av att delar av systemet var avstängt och efter en omplanering kom vi till slut till hotellet.
Londonresan – Dag 5 – Windsor Castle – Stonehenge – Bath