Öresunds resan – Dag 9

Malmö hus

Roskildefestivalen

Det var dags att ge sig av, lämna Danmark efter tre dagar och söka oss till Sydsveriges okrönta huvudstad Malmö. Det mest intressanta för min del är kanske att jag aldrig turistat i Sveriges tredje största stad. Vi hade några stopp på vägen innan vi kom dit. På kartan över Roskilde hade vi hittat ett område som med lite fri tolkning skulle kunna vara Roskildefestivalens. Bilen togs ut på ringleden och med hjälp av GPS:en fann vi rätt väg. Roskildefestivalen är idag en klassisk rockmusikfestival som funnits sedan 1971. Debut året var en blygsam tvådags tillställning arrangerad av elever från det lokala gymnasiet. Fyra år senare övertogs arrangemanget av en ideell organisation. Festivalen har växt och idag finns det ungefär 100 000 människor (varav ¼ frivilliga) på festivalområdet under de fyra dagar som arrangemanget pågår. Fyra scener levererar livemusik på området som omfattar i det närmaste 25 fotbollsplaner. Dit kommer pop och rockvärldens stora på besök och spelar inför entusiastiska åskådare. Mellan 20-30 personer arbetar heltid med att arrangera festivalen. Det är sex dagar sedan festivalen slutade men det var inga problem att se resterna av tillställningen. Det första vi såg var ett par tält som fortfarande stod uppställda på campingen och så kom uppställningsplatsen för kravallstaket, följt av tiotalet män som finkammade marken efter någonting, som inte borde vara där. Vägen gjorde en vänstersväng och där såg vi någonting som var häpnadsväckande, där låg festivalens samlade sopor. Ordet sopberg fick en ny innebörd och av de sopor som gick att se från vägen så väckte det en del förundran, tält, skumgummimadrasser och massor av hushållssopor. Det var dags att ta sig vidare och vi for ut på den stora Europavägen med riktning Köpenhamn. Den danska huvudstaden skulle denna gång inte besökas utan det får bli en weekend resa någon annan gång. Skyltarna mot Malmö dök upp och vi ändrade färdriktning. Strax innan vi lämnade Danmark svängde vi av vägen och hittade ett litet köpcentrum med en liten Nettobutik. Även om den var liten var den välförsedd med öl och vin och bilen lastades och så for vi iväg. Motorvägen förde oss förbi Kastrup ner under Öresund och upp på Pepparholm.

Öresundsbron

Hela den väldiga Öresundsbron ligger framför oss och utsikten blir bedårande med båtarna i sundet som dras mot bron som järnspån till magneter. Vädret var vackert och färgerna sprakande. Frågan om en fast förbindelse mellan Skåne och Själland har stöts och blötts i många år innan Öresundsbron kunde byggas för att invigas den 1 juli 2000. Kostnaden var i det närmaste 30 miljarder och den svenska och danska staten lånade ut dessa pengar. Via broavgifter ska lånet vara färdig amorterat senast 2040. Tunneln som vi körde i för att komma upp på den konstgjorda ön Pepparholm var ett säkerhetskrav för att klara inflygningen till Kastrup. Öresundstågen som trafikerar bron har en hållplats som heter Kastrup och där tar man hissen rätt upp i avgångshallen. Inga parkeringsproblem om resan planeras rätt. Pepparholm är muddringsmassorna från sänktunneln men också övergången till den 15 km långa bron. Det var den som vi arbetade oss upp för mot den högsta punkten som är högbron som ger en segelfri höjd på 57 meter för fartygstrafiken. Pylonerna som bär upp hela den här delen av konstruktionen är i det närmaste 210 meter höga. Nu hände något som allvarligt drog bort koncentrationen från bilkörningen. Det blåste och måsarna seglade i viden bredvid bron. De såg ut att stå helt stilla i luften och sakta drev de in över vägbanan. Sceneriet med de vita måsarna mot den blåa himlen och det blåa havet var magnifikt, det var ”bara” att sträcka ut handen och klappa fågeln så nära var den. Koncentrationen återvanns och färden fortsatte mot den svenska sidan och betalstationen. Det gick fort, in med kortet, dra pengarna och sedan åka, inga koder, ingenting. Vi han inte ens lämna betalstationen innan vi såg tullen som var fullt upptagen. Medlemskapet i Schengen gör att den svenska tullen inte får stanna alla bilar vid den svenska gränsen med det är ok att gör stickprovskontroller och gränsnära kontroller. Det är därför som tullen står 50 meter bort från gränsen. Tullen ville inte prata med oss och vi ville inte prata med dem så färden fortsatte mot Malmö

Malmö

Första och viktigaste målet för vår färd var en möbelaffär. Vi hade stiftat bekantskap med deras möbler vid ett besöka hos en bekant och hade blivit mycket nyfikna på vad de hade i sitt sortiment. GPS:en ledde oss med osviklig säkerhet till den angivna adressen och nu skulle vi ”bara” hitta ett ställe att parkera bilen. Resans tradition säger att vi ska parkera på ett tak men nu blev det nog skyddsrummet under ett trekantigt köpcentrum. Möbelaffären var en besvikelse, det vi hade sett hade vi inte råd att köpa även om det skulle vara till väldig nytta men annars var det inte så mycket att ha, tyvärr. Mat, hittade vi inte inne i köpcentrat men väl på Triangeltorget, en liten restaurang som serverade asiatisk mat i pappkartong. Slog oss ner på ett par parkbänkar på lämpligt avstånd från den lokala traktens stamgäster som började bli lite högljudda på nyss inhandlade drycker och det solsken som faktiskt lyste med sin närvaro. Sakta flanerades Södra Förstadsgatan mot de centrala delarna av staden. Vi gick över kanalen och in på Gustav Adolfs torg. Torget fick sitt namn efter Gustav IV Adolf som flyttat hit under vinter 1806-07 då Malmö fungerade som Sveriges huvudstad.

Dagens Malmö började som ett par fiskeläger, ett vid kusten och ett lite längre in, i det område som kallas för Triangeln och där vi lyckades parkera bilen. Området lydde under ärkebiskopen i Lund och på detta strategiska ställe vid sundet restes en mindre träborg. Den ökande handeln genom sundet gjorde att det blev en stad, med stadsprivilegier från 1353. Den växte till sig och Hansan etablerade sig här. Staden var obefäst vilket var mycket ovanligt och Vitalibröderna kom och härjade handelsstaden Malmö 1393. Strax därefter började en stadsmur byggas. Handeln var det viktigaste och detta belyses av de många portar som lede ut mot havet, och stranden. Malmö var annars ingen naturlig hamn utan varorna kom via stranden. För omlastning, inte minst fisk från sillfisket vid Skanör och Falsterbo. Erik av Pommern köpte en tomt i staden på 1430-talet, ungefär vid tiden för inrättandet av Öresundstullen. Där kom han att anlägga ett myntverk och under en period tillverkades samtliga danska mynt där. Staden kom att ta den gamle kungens parti i samband med den grevefejden och bytte inte sida för än Gustav Vasa intervenerat till den nya kungens fördel. Det var också i Malmö som kungarna träffades efter kriget. Skåne kom att bli skådeplats för de svenska ambitionerna att växa sig större på danskarnas bekostnad. Kampen om Skåne pågick i årtionden och 1658 blev Skåne och Malmö svenskt. Ekonomiskt var det problematiskt eftersom staden tappade sina naturliga handelspartners. Svenskarna satsade på Malmö och byggde ut det gamla myntverket och slottet Malmöhus till en regelrätt fästning. Den stod emot en dansk belägring 1677 med en garnisonen som var 1/10 så stark som de danska anfallarna. Erik Dahlberg tog sig an att gör befästningen bättre och när de var klara 1697 var Malmöhus Sveriges starkaste fäste. Staden tappade när pesten kom i början på 1700-talet och antalet invånare var inte fler än ca 1500. I slutet av seklet kom så äntligen en riktig hamn och handeln kunde återigen ta lite fart. Den verkliga skjutsen framåt kom med järnvägen, södra stambanan. Lättnader i handeln med och resandet till Danmark gjorde att stadens utveckling sköt fart. Industrier etablerades och det startades en expansion utanför kanalerna. Malmö lyckades ta sig förbi Norrköping och bli landets tredje stad under första hälften av 1900-talet. Under industrikriserna på 1970/80-talen försvann kärnan i Malmös industri – Kockums varv. Den ersattes av en SAAB-fabrik som dock inte blev långvarig. Det som gjort att Malmö kommit tillbaka som stad är Öresundsbron. Trafiken med Köpenhamn har skapat nya möjligheter. Inte minst utbyggnaden av handel på Lernacken, Percy Nilssons Malmö Arena och Turning Torso. Samtidigt har Malmö svåra sociala problem, organiserad brottslighet med skottlossning på öppen gata och en misslyckad integrationspolitik som gett Sverigedemokraterna onödigt mycket uppmärksamhet.

Malmöhus

Promenaden tog oss ner till Stortorget där Malmörådhus ligger och där Karl X Gustav står som ryttarstaty. Borgmästaren Jörgen Kock lät uppföra byggnaden. Han passade på när reformationen genomfördes och tog över ett katolskt kloster. Det tog tre år att bygga rådhuset som stod klart 1547. Dagens vackra fasad i holländsk renässansstil kom till på 1860-talet. Pampigt och vackert är det i alla fall. Ur rådhusets port, denna lördag kom flera brudpar som startat sin gemensamma bana med att låta viga sig. Vi fortsatte vår promenad så att vi såg järnvägsstationen innan vi drog oss åt öster mot Malmöhus. Fästningen förlorade i betydelse ganska snabbt efter att den blev den starkaste i Sverige. När sedan Landskronas befästningar stod klara, kom också ett rivningsbeslut. Malmöhus revs aldrig utan blev med tiden ett fängelse. Numera är det en turistattraktion i skuggan av hamnsilos, hamnkvarter och med Turning torso inom sikt avstånd. Slottsparken ligger norr om slottet och är en vacker park som vi tog oss igenom innan vi drog oss norr om kanalerna och fortsatte tillbaka till gågatan med alla affärerna. Promenaden slutade vid bilen och vi gav oss ut på resan mot kunskapens högborg i Skåne, Lund. Vi hittade vårt förbokade hotell, vilket var det närmaste vi kunde komma Kivik och ändå ha råd med. Efter att ställt in väskorna i det minimala rummet, för litet för en och ännu mindre för två så åkte vi en vända. Det kom att bli en intressant åktur.

Kävlinge

Skyltarna i rondellen visade mot Kävlinge och den skylten blev för svår att motstå. Vi tog vägen västerut på Skåneslätten och kom fram till den lilla orten som är centralort i kommunen med samma namn. Det var härifrån som de svenska trupperna bröt sitt läger halv två på morgonen den vintriga dag, den 4 december 1676. Kävlinge var tidigt ett vadställe över Kävlingeån och blev först i början av 1900-talet en större ort när tre olika lokala järnvägslinjer kom att sammanstråla i den lilla orten. Två av dessa är idag nedlagda men västkustbanan går här fortfarande på sin resa mellan Lund och Göteborg. En väg från Kävlinge går åt sydväst.

Furulund

Några få kilometer bort ligger det lilla stationssamhället Furulund. Här anlades en station när järnvägen byggdes ut på 1880-talet. Några årtionden senare byggde Malmö yllefabrik en filial här. Det var där som min morfars far arbetade som nattvakt. Det är Furulund som min mormors släkt kommer ifrån. Det var här som min mamma och min morbror föddes och det var här som morfar byggde ett hus under 1930-talet. Det huset var kvar i släktingars ägor så sent som på 1970-talet och jag har sovit över där några gånger. Två av mormors systrar bodde i grannhuset, sitt föräldrahem, och jag var själv med och röjde upp efter den äldsta systern som var långt över 90 när hon inte klarade att bo på andra våning utan fick flytta till hemmet. Eftersom hon var ogift samlades släkten för att dela på det som fanns och mamma var representant för mormor sida. Det har hänt mycket på 30 år sedan jag senast besökte huset och de nuvarande ägarna tittade långt efter oss när vi tittade på huset när vi rullade förbi. En episod kommer jag särskilt ihåg från flyttandet. Mammas morbror, en gång hade han en kvarn och specerihandeln i Vallkära. Min bror, lång redan som tonåring åkte med morbror som vi kallade honom i hans gamla fina Mercedes. Morbror var som alla i den släkten ganska kort och det var precis så att huvudet stack upp en liten bit över ratten på vänster sida. Till höger satt brorsan och han höll på att skicka huvudet genom taket, då såg det ganska komiskt ut. Vi tog ett varv runt i den lilla orten. Här var Andra världskriget en realitet, så här ära det nazistockuperade Danmark. Härifrån kom berättelserna om tågen med tyska militärer, de så kallade permittenttågen. Det är härifrån som mammas berättelser om hur det var under kriget. Mormor som kallades ut på övningar, utbildad sjuksköterska som hon var, och bombplanen som drog över den skånska slätten antingen på flykt från bombräder över Europas hjärta eller svenska flygvapnet som patrullerade luftrummet. Mörkläggningen var på riktigt allvar. Andra världskriget är idag långt ifrån oss och det mesta av vad vi minns är suddiga svartvita rullande bilder som vi snart sett alla, och de flera gånger. Men, det finns fortfarande äldre som lever och som har minnen av det som en gång hänt. Våga fråga och lyssna, med de äldre försvinner en historia som aldrig kan återskapas. Vi lämnade den lilla orten som tagit fram så många minnen och fortsatte mot morbros Vallkära.

Vallkärra

Det var här som morbror bodde. Minns ett besök på en semesterresa på 1970-talet i hans kombinerade kvarn och lanthandel. Mamma fick lova hjälpa till att betjäna kunderna och jag och min bror som precis nådde över diskkanten fick lov att göra en lite mindre insats vi också. Särskilt kommer jag ihåg kaffekvarnen, där bönor vägdes upp och maldes till kaffe, direkt i affären. När morbror senare blev pensionär så såldes huset och gjordes om till ett bostadshus. Det blev fint, vi hann se det en gång. Idag hittar jag inte dit och det var inte riktigt meningen heller. Det var slaget vid Lund som lockade. Slaget är det blodigaste som utkämpats i Norden. Över hälften av soldaterna som deltog förlorade sina liv, ca 6 500 danskar och ungefär 3 500 svenskar. En märklig historia är att det knappt hittats några lik efter alla dessa döda knektar. Dock, för något tiotal år sedan hittades en massgrav på en kyrkogård och jag hade så för mig att det var Vallkära. Det gick inte att hitta någonting när vi promenerade över den vackra kyrkogården och läste namn och titlar på de som ligger begravda där. Namn, titlar och årtal kan kittla fantasin, vilka var människorna, vad gjorde de och varför, varför, varför? Frågor som aldrig kan få några svar. Vallkärra var ingen dum gissning. Det var i området mellan Vallkärra och Norra Nöbbelöv som danskarna ringades in och förintades av den svenska armé sent på eftermiddagen efter 11 timmars stridande. Det tilltagande mörkret gjorde att de överlevande danskarna kunde dra sig tillbaka mot Landskrona. Vi drog oss mot Lund och stridsfältet vid Sankt Hans.

Slaget vid Lund 1676

Allt sedan freden i Roskilde när Skåne blivit svenskt sökte danskarna revansch. De vill ha tillbaka sin norra landsända. På hösten 1675 förklarde danskarna krig och följande vår landsteg de vid Råå. Snabbt tvingade de svenskarna att utrymma Skåne och Blekinge, utan Malmö och Malmöhus som höll stånd mot inkräktarna och dansk administration infördes till befolkningens stora glädje. Svenskarna tänkte inte släppa sina erövringar utan strid och det föll på krigarkungen Karl X Gustavs son, den 21-årige Karl XI att försvara Sverige. Efter förlusten i slaget vid Halmstad i augusti så valde danskarna att gå i vinterläger i Skåne. Vintern var en tid då man inte krigade, det gjorde man på sommaren. Svenskarna följde efter till Kävlingeån utanför Lund. Det var ett hårt liv för soldaterna och det var svårt att få fram förnödenheter. Sjukdomar grasserade och den svenska truppen decimerades. Kungen och krigsledningen ställdes inför ett val, slå dansken eller retirera. Spejare skickades ut och det ansågs att det fanns en chans att göra ett överraskningsanfall mot det danska lägret. Halv två på morgonen gick svenskarna över isen på Kävlingeån och vid gryningen upptäckts de av danska vaktposter. Striderna började och svenskarna tog besittning av höjden vid Lerbäckshög eller Sankt Hans. Kungen red i spetsen för en grupp kavallerister som lyckades jaga iväg en dansk kavallerienhet med den danska kungen i spetsen. De flydde norrut och tog sig över Kävlingeån och försvann till Landskrona. I Lund var situationen annorlunda. Det var mycket hårda strider och svenskarna som var numerärt underlägsna lyckades hålla höjden. Efter en liten stridpaus vid middags tid samlade sig danskarna för ett avgörande. Svenskarna var få och delvis demoraliserade av att inte veta hur det gått med kungen, var han död, var han tillfånga tagen eller levde han och var vad han i så fall. Precis innan danskarna ska inleda slutstriden så kommer kungen ridande i täten för sina ryttare. Danskarna vänder sig mot det nya hotet och jagar bort de svenska hästmännen från slagfältet men kungen lyckas nästan ensam rida igenom de danska linjerna och hans ankomst till den svenska styrkan stärker moralen ordentligt. Under kungens ledning jagas den danska armén på flykten och mellan Norra Nöbbelöv och Vallkärra är de inringade och tillintetgörs. Kriget fortsatte 1677 och svenskarna kunde bit för bit återta Skåne. De sista striderna i det skånska kriget kom att stå mellan svenskar och snapphanar i de nordöstra delarna. Skåne säkrades åter till Sverige genom freden i Lund 1679.

Det finns ett monument rest över slaget vid Lund. Det är inte lätt att hitta dit med bil men tar man sig väl in på rätt villagata och parkerar på vägen så går det att gå den sista biten längs järnvägen till den lilla parken som omger monumentet. Monumentet är en paradox. Det restes 1876, 200 år efter slaget och är inte som är normalt en hyllning till segraren utan det är snarare en gest av förbrödring under den tid som kallas för nordismen. Dessa tankar fanns kvar trots att den reella politiken dog på slagfältet i Dybböl 1864 under det dansk-tyska kriget när Sverige vägrade skicka trupper till Danmarks hjälp, trots den svenske kungens löfte. Regeringen hade makten och sa nej. Kanske är det, trots allt, att kunna förbrödras kring ett monument som minns de båda ländernas stupade soldater som varit en del i den nu tvåhundraåriga processen att få fred mellan två länder som krigat så mycket med varandra som Sverige och, Danmark. Visst är det lustigt, det tar inte lång tid att starta ett krig men det kan ta flera hundra år att läka såren. Vi lämnade den delen av Lund och körde in mot de centrala delarna.

Lund

Det finns en takparkering i stan men det var inte riktigt läge att leta upp den. Vi for runt i de centrala delarna och tittade på attraktionerna från bilen. Domkyrkans tidiga historia är inte helt klar. De danska källorna är på många sätt bättre än de svenska men så långt ner i historien är det dunkelt och fragmentariskt. Någon gång efter 1100 började en kyrka byggas som skulle bli säte för nordens ärkebiskop Ascer. De första delarna kunde invigas 1123 men då hade Lunds stift funnits i 34 år. Vi snurrade runt i de centrala delarna och kom till slut ut på landsbygden igen.

Jakriborg

Jakriborg är namnet på något så eget som en medeltidsstad byggd mitt i den skånska myllan 1999. Tanken är att det ska vara en medeltidsstad och arkitekturen ger det intrycket. Efter att ha irrat runt Hjärup där Jakriborg ligger kom vi äntligen fram. Parkerade bilen och gav oss in i den medeltida staden. Det är en intressant tanke och den har drivits genomgående i material och utformning. Det är hopgrötat och ett gytter av hus, gator, vägar, gårdar, torg och bakgårdar. Om det har något med medeltiden att göra är högst osäkert för en intresserad besökare. Husen är i en medeltida stil, hämtade från norra kontinenten, men uppskalade och anpassade för ett rationellt förvaltande av bostäder. Det måste tas ut ett visst antal kronor för att affärerna ska gå runt. Det är bra att våga bygga annorlunda, att våga ha ett tema som går igenom hela stadsdelen eller området. Det finns tankar på att bygga ut så att området till slut omfattar nästa tio gånger fler lägenheter än det finns idag. Närheten till pendeltågstationen och det faktum att det går att se Lund från Jakriborg gör det till ett bekvämt pendelavstånd till universitetsstaden eller vidare till Malmö. Det är nära till naturen och de övre våningarna måste ha en mycket fin utsikt över jordbruksslätterna. Det som var riktigt tråkigt att se klottret som tagit sig trista former. En liten stad med vackra jordfärger och ett bullerplank av uppmurad tegel likt en medeltida stadsmur är förstörda av ozondrivna neonfärger som sprutats utan aktning för andra människors egendom. Trist final på ett fint område. Sedan är det var och en som avgör om han eller hon vill bo där. Vi tog till oss tankarna och så for vi vidare.

Uppåkra

Vi hade passerat skylten när vi letade efter Jakriborg och som en historiskt intresserad person ringde genast en varningsklocka, vi MÅSTE dit! Vi tog oss med skyltarnas hjälp fram till den gamla prästgården i Lilla Uppåkra. Där kunde vi läsa att guidade turer genomfördes två gånger om dagen, tisdag till söndag. Det gick inte att komma hit på måndag, vi måste göra besöket i morgon. Vi vände in till staden och sökte upp Max hamburgerrestaurang, kanske inte det mest kulinariska bästa valet men det skulle visa sig vara riktigt illa. Vi beställde, hungriga som vi var, värstingen 200g nötkött med tilltugg och väntade på vår mat. När vi lyfte på locket till kartongen så var det två identiskt lika hamburgare, trots att vi beställt olika menyer och det var inte den stora som betalt för utan en liten köttbit utan de garnityr som vanligen kommer med hamburgare och som på retuscherade bilder i storformat ska locka oss att öppna plånboken för. De försökte lura oss på våra hamburgare genom att ge oss något annat och mycket mindre värdefullt än det vi betalat för. De blev tvingade att göra om och göra rätt trots den ene säljarens försäkran till den andra det är bara att le och se glad ut. Tur att personalen kan le och vara glada för kunderna blev det inte. Fy Max det är ingen god historia det här. Max hamburgerrestaurang i Nova i Lund behöver inte ha sina dörrar öppna för oss någon mer gång, vi kommer inte att bli lurade igen för vi går inte dit!