Det var ingen brådska att komma iväg men vi låg inte på latsidan heller. Det hade varit klart lugnare på hotellet i natt och det var breda gluggar på parkeringen, där det tidigare hade stått det ena fina norska fordonet efter det andra. Vi var den svenska katten bland de norska hermelinerna.
Alla väskorna packades i kundvagnen från gårdagen och kördes till bilen, lastades och så rattades fordonet till matbutiken som så här dags på morgonen. Det som vi tyckte var billigt och det som var intressant annorlunda, som vildsvinsfärs skaffades in och packades ner i kylväskan i bilen.
Världsarvet Tanum
Vi var klara att åka och skulle ”bara” åka hem. Nu finns det inget som är ”bara”. Vi hade en kommun kvar och Kvirr var fortfarande öppet, så vi var på väg mot dagens första konstnär, när vi stannade till på en rastplats. Här fanns en utställning om världsarvet hällristningar i Tanum, här fanns en utsiktsplats med en karta som visade VAR i terrängen som de olika platserna låg. Det var en otrolig utsikt och det gick nästan att tänka sig tillbaka att vi står på en höjd under bronsåldern och se havsviken nedanför oss. Landhöjningen har gjort att det idag är bördig åkermark. Efter att ha tittat oss mätta på utsikten och blivit kalla av kylan i luften, trots en vacker sol, och den isande vinden fortsatte vi vår färd söder ut på den stora leden.
Bovallstrand
När lämpliga skyltar kom upp mot Bovallstrand så följde vi dem fram till den lilla orten vid Västerhavet. Äldsta dokumentationen om platsen är från senare delen av 1500-talet. Bovallstrands läget vid havet och den problemfria inseglingsleden gjorde att platsen kom att få en utskeppningshamn för olika produkter under historian, sillperioder och inte minst stenhuggeriet.
Vi siktade in oss på en smyckeskonstnär som hade öppet denna annandag påsk och hennes ateljé låg i ett garage under huset. Vi stannade till och gick och tittade och kunde konstatera att hon hittat en liten nisch. Medaljonger av tunn bohuslänsk granit i skiftande färger gjorde hon om till ringar, örhängen, armband och halssmycken med silver som den metall som höll ihop smyckena. Enkla, vackra och stilfulla precis som den lilla ateljén och dess utställning. Frestades en stund att handla en student present men valde bort det då vi hade annat i tankarna. Vi tackade för besöket och så var vi på söderut igen, på de mindre vägarna.
Lysekil och en fotokonstnär
Det fanns två konstnären som hade öppet i staden inom ramen för Kvirr. Vi är inte obekanta med staden då vi varit och spelat handboll här några gånger. Det är en lite stad och det tar inte så lång tid att köra runt i den. Började med en tur förbi torget och ut mot badplatserna vid havet och tittade en stund innan vi vände tillbaka och sedan lät vi GPS:en lotsa oss upp på längs backarna till fotografen som tog emot i sitt hem.
En parkering som lämnade en del övrigt att önska och så gick vi in på gården och knackade på dörren. Vi var välkomna in i vardagsrummet där bilderna var framplockade på, väggarna, staplade längs väggarna och så gick en bildslinga på TV. Enkelt och stilfullt. Det var fina bilder och vi kom att prata lite och hon berättade att det inte är några efterbesiktningar. Bl.a. för att behålla pixlarna så att de går att förstora. Ljus och motiv jagade hon, vilket är ett ganska tidsödande arbete. Vi jämförde lite våra olika fotobehov och pratade lite om det innan det var dags att börja åka till nästa konstnär på listan. Hon upplyste oss om att hennes kollega hade bytt lokal, han fanns inte där det stod att han skulle finnas. Vi tackade för informationen och valde bort att leta efter den nålen. Det blev istället lunch på en av hamnkrogarna.
Åka båt i Bohuslän
Det är, av någon anledning, lite kul att åka bilfärja. Så när chansen kommer så tar vi den. Vi tog färjan över Gullmarn. Tanken var att ta den snabba över till Orust och sedan ut till kusten igen. Det tyckte inte vår GPS. Den räknade ut att en mycket kortare väg var att köra till Bälögat och ta linfärjan över till Flatö. Den gick vi på, lite omedvetet. Så där står vi och tittar på färjan, på andra sidan, som tar några minuter över det lilla sundet och den går en gång i halvtimmen. Det var bara att vänta, och det gjorde vi. Färjan började plötslig åka över till oss och så tog det inte många sekunder innan vi körde ombord och strax därefter körde vi av på andra sidan.
Det var smala vägar på den lilla skärgårds ö. Det var kostigar som det lagts på ett lagar av asfalt. Det fanns hastighetsskyltar men de var inte till någon hjälp alls. Det som styrde farten var de samla vägarna och de skymda kurvorna. Att kunna stanna eller sakta av vid ett möte så att det inte blev för intimt, var det som styrde hastigheten. Som tur var, var det inte mycket trafik på ön. Annat är det om ett par tre månader då befolkningen mångdubblas av alla sommargästerna som kommer hit.
Evert Taube bodde en period på Ängö och skrev några av sina mest kända visor här, bland annat om handelsman Flink, känd för sin sävlighet. Huset som han hade sin butik i finns kvar men vi var på väg till södra delen av ön och färjan där som skulle ta oss över till Orust. Vi började bli lite stressade av tiden, vilket är lite ovanligt, och gissningsvis gick färja på denna del av ön, även den i halvtimmestrafik. Det stämde och vi kom fram med drygt tio minuter till godo innan det var dags för dagens tredje färjetur. Vi tog sedan närmsta vägen till kyrkan som var vårt mål.
Hälleviksstrand kyrka
När vi gjorde förarbetena till förra årets resa så plockade vi fram listor på vilka som var de vackraste kyrkorna i Sverige. På den listan fanns Hälleviksstrands kyrka med. Det är den som ligger närmast hem och den var okänd till då. Nu skulle vi passa på att titta på den när vi ändå var i Bohuslän. Det tog ca 15 minuter från färjan och när vi kom fram var det öde.
Kyrkorna idag är låsta, pga. Alla stölder som varit och vi fick lov att titta på den, delvis av byggnadsställningar, inbäddade kyrkan. Det saknads den numera så vanliga skyddsplasten så det gick att se nästan hela byggnaden. Ritningarna är från 1894 av Göteborgsarkitekten Adrian Peterson. Hans byggnader har vi stött på tidigare; Ölmevalla kyrka, Pumphuset i Uppsala och Nolhaga i Alingsås.
Byggnaden är tidstypisk nationalromantik med en det vikingatida arvet. Det kallas också nyromantiskt och nygotiskt av de som är bättre på arkitekturstilar än vad vi är. Kyrkan är vackert i sin faluröda färg men det är inte originalfärgen, den var brun, vilket mycket bättre passar in i den nationalromantiska färgsättningen.
Så var det dags att köra de sista tio milen innan årets påskresa var klar. Med fem kilometer kvar så plingade det till att vi gått över på reservtanken, en väl avvägd resa.