Den långa hemresan, först till Markaryd
Förra året hade vi tänkt ta turistvägen Riksettan hem men det blev andra, mer pressande problem, som kom emellan. Vi fick akut åka hem. I år skulle vi försöka att göra den resan.
Väl i Örkelljunga så svängde vi vänster ut på den gamla Riksettan. Vägen som en gång var pulsådern mellan Stockholm och kontinenten via hamnen i Helsingborg. Idag ombyggd till en snabb led över landskapet. Den gamla vägen var bygd i landskapet, en stor skillnad.
Vi tittade febrilt efter modern arkeologi, minnen av en svunnen tid då hus och mackar byggdes, lämnades kvar och övergavs när när den nya leden drog trafiken långt i från de små samhällena. Den första ort som vi passerade igenom var Åshöjden, känd från ungdomsböckerna av Max Lundgren, men som i verkligheten heter Åsljunga. Det var hit som Bagarn flyttade och tog över laget och den lokala fiket. För oss tog det inte många sekunder att köra igenom den sömniga byn, som en gång varit en viktig del av transport Sverige. Lite samma känsla som de samhällen som vi körde igenom i norra Bohuslän på väg till Norge. Livliga orter som gått i ett sömn läge. Skillnaden är att här skedde det mycket tidigare än i Bohuslän.
Skånes-Fagerhult passerades och vi kunde mer eller mindre se den nya leden på vår högra sida när vi lämnade Skåne och fortsatte in i Småland. I Markaryd tappade vi bort den gamla vägen. När vi till slut kom på vad det var så gick naturligtvis den gamla vägen igenom samhällena, så även Markaryd, men vi lyckades på något vis hitta en ringled och ta oss ut på Riksettan på andra sidan orten.
Markaryd till Ljungby
Vår navigatör uträttade storverk. Det är inte möjligt, verkade det som, att få en modern GPS att vi inte vill köra den bästa vägen utan den allra bästa vägen! Hon slet hårt med två telefoner, en med en karta för att prick in vilken lite ort som skulle lägga in i den andra telefonens GPS system för att vi skulle komma rätt. Tack och lov gick det att se den lilla vägen i bilen display vilket gjorde resandet lättar.
Var vi rätt när vi kom ur Markaryd? Jo, när vi Timsfors var det inga frågetecken kvar. Detta var den Riksettan. Ytterligare en by där tempot lugnat ner sig och där det fanns lite minnen kvar från den moderna forntiden.
Det var intressant att tänka sig trafiken här på den tid som det begav sig. Långtradare, som var längre än dagens bilar, med sämre motorer som sackade betänkligt i backarna, och svårigheten att hitta en tillräckligt lång och rak sträcka där det gick att köra om, utan att få möte. Det var en liten bild som fanns med i huvudet när vi tittade på vägen, tittade till både höger och vänster när vi fortsatte i karavan, norrut, längs Lagan.
Vägen följde flodens dalgång och den tog oss fram till Strömsnäsbruk. Kanske var det här som Åshöjden lokala pamp, Blåbärskungen styrde bruket och orten. Strömsnäsbruk grundades 1897 som ett pappersbruk. Det skedde längs en järnvägslinje och naturligtvis, möjligheten att dämma upp Lagan och plocka vattenkraft ur floden. Likt många av sina brukskollegor så lades verksamheten ner, men det var så sent som 2012. Småföretag flyttar in i de gamla lokalerna, likt mer än en gammal bruksort, men det kan på inget vis väga upp antalet arbetsplatser. Det ger mindre pengar på orten och underhållet blir lite eftersatt och ett viss, kanske inte förfall, men en lite brist på underhåll infinner sig. Det kunde vi noterade när vi rullade förbi och sökte oss vidare norrut.
Vi fortsatte och passerade Traryd, vidare längs dalgången de dryga tre milen upp till Ljungby. Det skedde inte mycket utanför bilfönstret. Det var mycket varmt men det vackra landskapet som färdades i gjorde resan behagligare. Av det vi såg var det mer en byggnad som andades 1950-tal, vägens storhetstid.
Ljungby till Värnamo
Skyltningen på Riksettan, en lite gul vapensköld med R1 var det sparsamt med. Det är uppenbart att det var några år sedan skyltningen gjordes och likt Strömsnäsbruk så har inte underhållet riktigt hängt med. Vi ska inte skylla på avsaknaden av skyltar. Faktum är dock att vi kom riktigt fel ut ur Ljungby. Någonstans vid Lagan, orten, floden fortsatte vi att följa så tog vi åt västern när vi skulle svängt rakt österut och så var vi vilse, eller.
Att köra vilse är inte alltid det sämsta man kan råka utför om man har tid, vilket vi hade. För att försöka komma rätt igen som hamnade vi i en liten ort som heter Sundet. Där fanns en badplats som flera som sökte komma undan värmen hade tagit sig till men undre några stora björkar hittade vi ett fika bord i skuggan. Dags att plocka fram trangiaköket och brassa pulvermos och köttbullar. Den överblivna maten från helgen plockades farm och salladen behövde inte slängas, för de satt vi i oss. Det var en god måltid, i goda vänners lag, varmt men skönt i skuggan. En skön stund i sommar Sverige. Sedan var det dags att lasta in allt i bilarna igen och så fortsatte vi vår resa. Navigatören gjorde återigen en bra insats och vi kom snabbt rätt på Riksettan igen.
Passerade platser som bl.a. Toftaholm och en mängd skyltar om gravfält och andra intressanta platser markerade med en kringla. Vi såg även platser som uppenbart borde haft en kringla men inte hade det. Det är rika historiska trakter som vi passerade igenom, längs sjön Vidöstern. Det vi hade i siktet var ett hotell i Värnamo.
Designhotellet i Värnamo
Värnamo var på sin tid ett lagom plats att stanna och sova över på resan mellan Skåne och Stockholm, eller tvärt om. 1955 stod det nya stadshotellet klart. Det var ritat av dansken Bent Jørgen Jørgensen vars framtidsversion av ett hotell gjorde Värnamo känt i hela Europa. Vi kom dit och tittade på utsidan på det så tidstypiska formspråket från den tidsperioden.
Värmen började ta ut sin rätt och vi kom överens om att skippa resten av Riksettan och ”bara” ta oss hem. Trots mängder av vatten till förare och passagerare och en AC som jobbade på så började det bli ansträngt. Kanske var det därför som vi körde fel igen…
Store mosse nationalpark
Tanken hade varit att ta oss från central Värnamo och sedan ut på E4 och fortsätta till avfarten mot Borås. Utnyttja en toalett på en bensinmack och vara laddade för sista delen av resan. Så blev det inte. GPS hittade en genare väg och drog iväg oss ”på snedden” mot Västergötland. Av toalett besöket blev det inte, förrän vi hittade en parkering till Store Mosse nationalpark. Här stannade vi och fick sträcka på benen. Mulltoan var tillräckligt fräsch för att fungera för resenärerna.
Här har Sveriges största mosse bevarats för efter värden för att spara en del av landets ursprungliga natur. Det var inte läge att ge sig ut i markerna, även för de som var botaniker i vår grupp, men det var trevlig att få stanna till. Resan fortsatta nu lite mer utvilade i värmen.
Ljungsarp
Det blev till att köra kors och tvärs i de östligaste delarna av södra Västergötland för att hitta rätt till den lilla orten Ljungsarp, nordost om kommunens centralort Tranemo. Vi kom dit men det var riktigt varmt och endast en av deltagarna i expeditionen fullföljde sökandet efter graven till sin anfader. Det är en liten kyrka med medeltida anor som ligger vackert ett hundra tal öppna meter från Stomsjöns strand. Något som spär på bilden av en sommar idyll. Övriga flämtade av värmen i skuggan. Samtidigt var det en underbar dag i Sommarsverige.
Knallestenen
Karavan körandet fortsatte och vi kom fram i Limmared, vars glasets hus vi har besökt. Därifrån var det att ta sig till Borås och sedan riks 40 hela vägen hem. Vi noterade att de började gå lite vingligt och det kanske inte var så konstigt med värmen och den långa dagen. Vi ringde upp och frågade om det gick att ta en paus. De stannade till vid Knallestenen.
Det var en väl vald plats, det var stora svalkande lövverk från riktigt stora träd som gav en behaglig plats att parkera och sträcka på benen. Stenen vi tittade på är från 1979 och det är påstås att det var här som knallarna från Sjuhäradsbygden samlades och delade upp marknaden i landet mellan sig.
Knallande fick ett uppsving i början av 1800-talet och fortsatte under hela århundradet. Sven Eriksson i Rydboholm, som även senare ägde Rydal, bedrev förlagsverksamhet inom textil och kunde därigenom nyttja att det sedan 1500-talet funnits knallar som vandrat runt och sålt hemslöjd och hemtexil.
Vi vandrade inte hem härifrån men en dryg timme senare kunde börja lasta ur bilen och söka upp lite skugga och kyla de drycker vi haft med oss från Danmark.