Vinresan till Bordeaux – Dag 16

Katedralen i Bayeux.

Bayeuxtapeten

Efter en tuff dag igår så skulle vi hålla oss på hemmaplan idag. Vi hade kollat ordentligt och kl. 9 skulle ingången till Bayeuxtapeten öppna. Vi tog det lugnt på morgonen och hade antagit att det skulle kunna vara mycket turister på en attraktion av den här klassen. Vi åkte in tidigt för att få en bra plats i kön. Bayeux var nästan öde när vi kom fram. Vi tog en runda på stan för att kolla läget och leta efter parkeringsplatser. Turistfällan vid infarten verkade ha en något väl tilltagen taxa men till slut valde vi ändå den, mycket av praktiska skäl. Så gick vi en tur på stan och tittade. Vi kom fram till ett vattenhjul som låg i floden Aure som rinner igenom staden. Floden har sedan den romerska tiden varit en livsnerv. Mer än en tidig industriverksamhet har tagit sin energi från floden. Ofta genererade det inkomster till biskopen i katedralen vars tinnar vi kunde skymta över hustaken.

Så letade vi oss fram till en röd dörr som vi trodde var entrén till museet. Mycket dåligt med skyltar och inte en människa på hela gatan. Lätt nervösa kollade vi runt för att se om vi hamnat fel men tio minuter i nio var vi fortfarande ensamma. Strax före nio dyker en busslast turister upp och kommer emot och det är då det går upp för oss att vi är först i kön. Man kände sig lite som Dogge när han ensam gick på teknikvaruhuset och sjöng, först i kön, först i kön. Men det var vi! Museet ligger i den gamla seminariebyggnaden. I slutet på 1600-talet lades de första stenarna till det som skulle bli prästseminariet. Här utbildades präster fram till 1969. 14 år senare blev det Bayeuxtapetens hem. Så var det att trassla sig över borggården, när personalen väl öppnade portarna, för det var ordentliga portar, och då blev vi omsprungna av några mer hågade än vi. Betalade vår biljett och så in i en ganska stor sal, där anordningar för att organisera köer var uppställda på en röd matta. Förmodligen för att dämpa ljudet, skydda parketten, som syntes i hörnen, och för att förstärka intrycket av en viktig byggnad. Det var inte mycket kö utan vi kom direkt till audioguiderna som stoppades i händerna på oss efter att vi valt språk, svenska vilket kanske inte var oväntat. Så fick komma in i det allra heligaste.

Bayeauxtapeten är en 70 m x 0,5 meter lång linneduk som broderats med 73 numrerade bilder. Det blir lite som en seriebok när vi gick in i en över 70 meter lång tunnel. Det var kolsvart i rummet förutom det ljus som kommer från montern med tapeten. Den finns bakom ett pansarglas och där råder perfekt temperatur och fuktighet för den ömtåliga textilen. Det råder strikt fotoförbud eftersom de moderna blixtarna kan skada färgerna i den ömtåliga ulltråden som utgör broderierna. Audioguiden tar oss från bild till bild och förklarar vad det är vi ser. På bild ett ser vi, och så vidare. Vi rör oss knappt 40 meter innan en mjuk 90 graders kurva för oss vidare i tunneln som tar oss till slutet.

Tapeten handlar om historien mellan Harald Goodwinson och Wilhelm Erövraren och kampen om den engelska kungatronen. Bakgrunden till konflikten handlar förmodligen om makt. Harald var en ambitiös man och med en mycket god bakgrund och ett gott parti till giftermål, han var mitt i tidens maktcentrum. Kungen, Edvard bekännaren var dålig och hans tron skulle ärvas av Wilhelm av Normandie, som var Haralds kusin. Edvard som tillbringat 25 år i landsflykt i Normandie hade infört mer normandiska vanor vilket delar av engelsmännen motsatte sig. Detta är i och för sig en intressant notering, om det stämmer, eftersom Britannien under några hundra år stått under inflytande av det vi kallar för vikingarna och var en del av dansken Knut den stores rike. Normanderna å andra sidan var ett rike som skapats av och för nordmännen som vikingarna kallades för på den här tiden, där av namnet Normandie. Så i praktiken var det två vikingariken om stod mot varandra. Under sin vistelse i Normandie ska Edward ha lovat Wilhelm den engelska kronan när han dog.

Nu går, allt enligt den kända historien, och historien på Bayeuxtapeten, Edward och lovar Harald att han ska bli regent efter honom. Han behöver bara åka till Wilhelm och berätta nyheten. Vi får i tapetens bilder följa hur detta går till och hur Harald till slut kommer tillbaka till England. Han kröns till Englands kung den 6 januari 1066, dagen efter att Edward har dött. Wilhelm tycker att det är ett löftesbrott och samlar ihop en armé som ska åka över till England och ta makten med våld. Det är nu som familjen Grant i Granville får sin belöning. Vi får hela tiden följa händelserna i den färgglada tapeten, färgglad och färgglad, det gamla naturfärger, så det är inte fråga om våra moderna lysande kemifärger. Historien rullar på och guiden tar oss i genom handlingen och visar på konstnärliga detaljer längs vägen. Inte mist de fabliska djur som dyker upp i kanterna.

Vem som gjorde Bayeuxtapeten är omdiskuterat och det intryck som vi fick var att varje forskare med självaktning hade en egen teori om vem som gjort den och var. Tapeten anses vara beställd av biskopen Odo av Bayeux, som var Wilhelms halvbror. Den skulle ha beställts året efter 1067 och enligt vår audioguide så tror man att den rullades ihop och plockade fram en gång om året för att visa och lära en befolkning som inte kunde läsa och skriva om hur historien gick till. En sort avancerad propaganda. Vem som har gjort den är heller inte klart. Traditionen hävdar att det är Matilda av Flandern som för egen hand, broderade hela tapeten. Hon var hustru till Wilhelm Erövraren. Kanske inte så med tanke på hur många bilder det som broderats. Det gick inte att gå hela vägen förbi tapeten utan att reflektera över hur mycket planering som måste ligga bakom arbetet. Vem skrev historien, berättelsen, för bilderna. Vem fördelade utrymmet och så vidare och så vidare. Det är ett mastodontjobb att klara av detta.

Tapeten är gammal. Den är 950 år och det är imponerande för en så gammal textil. Första gången vi hör talas om den i skriftliga källor i historien är när hugenotter stormar katedralen i Bayeux under religionskrigen i slutet å 1400-talet. Då finns den upptagen i en förteckning över inventarier. Katedralen hade brunnit två gånger under medeltiden och tapeten hade klarat sig bägge gångerna. Den franska revolutionen tog tapeten och använde den som skydd för sina vagnar med vapenlaster. En revolutionär från Bayeux tog hand om den och förvarade den på sitt kontor. Därmed överlevde den revolutionen. Tack och lov slets den inte i stycken. Eller gjorde den det? Det verkar saknas delar i slutet på tapeten. Den är inte avslutad på det sätt som man skulle förvänta sig och det har gett upphov till spekulationer om att det borde finnas mer som kommit bort under historiens gång. Nazisterna och Himmler vill ta tapeten till sin ordensborg men den kom aldrig längre är Paris innan fransmännen kunde gömma undan den igen.

Det var uppenbart att audioguiderna på olika språk pratade olika mycket till varje bild. Alla i raden gick om varandra i stort sett hela tiden. Kanske svenskan tog lite längre tid eftersom det var fler som gick ut före oss än som hade gått in före oss. Det var en upplevelse att få se detta historiska broderi. Det finns en intressant detalj som vi inte ska tappa bort. Enligt tapeten dog Harald av en pil i ögat. Det är i all fall så, som tolkningen är. Den är sydd strax efter slaget vilket innebär att den ligger nära händelsen och det är många som kunnat bidra med ögonvittnesskildringar. Det i sin tur gör den trovärdig. Nästa fråga är, är det Harald vi ser på bilden? Den frågan är bra och den ställer saken på sin spets, vem har gjort tolkningen? Modern forskning, och slaget vid Hastings 1066 är väl undersökt, kanske ger en annan bild än Bayeuxtapeten. Det visar återigen hur svårt det är med källmaterial så här tusen år senare. Vi lutar oss mot den historiska sanningen. Det är det som gäller tills något annat är bevisat. Vi hade kommit till tunnelns ände och gick ut i det vanliga ljuset igen. Lämnade tillbaka audioguiderna och gick till nästa våning. Där fanns ett museum som handlade om tapeten, dess historia öden och äventyr. Den handlade om den normandiska världen och om slaget vi Hastings. Vi kunde också se hur man lyfte fram arvet från den skandinaviska världen, eller arvet efter vikingarna som vi kanske skulle uttryckt det. Det var dags att ta sig ut i solen igen.

Vi hade inga planer på några långa utfärder. Vi hade medvetet inte gått in på några andra världskrigsmuseum, förutom det vid Pegasusbron, men så visste vi att i Bayeux finns ett museum som handlar om slaget om Normandie. Tilltalande eftersom det inte bara är om invasionen utan även fortsättning till augusti när de allierade bröt ut från halvön vid Avranches. Det var en promenad på knappt 1,5 km och då han vi också med att fika lite i en affär som hade två små runda bord på den smala trottoaren. Vi hade inte stannat om det inte varit för skuggan, för även om solen inte är lika intensiv som den har varit, så är det med en vanlig normal sommar, väldig varmt. Just nu är de lite mer än behagligt eftersom vi är vana vid varmare.

Musée de la Bataille de Normandie

Det är några rejäla kanoner i gult och en tysk Jagdpanzer i kamouflagemålning som möter oss när vi kommer fram till museet. Första av montrarna inne på museet är en utställning om de viktigaste befälhavarna på de båda sidorna, innan vi kommer in i en stor sal med mycket montrar och förklarande skyltar. Steg för steg tar utställningen oss igenom händelserna i juni och juli 1944. Det är inte bara frågan om 6 juni utan här är hela halvön med i berättelsen. Detaljerade kartor visar hur långt invasionsarmén kom i sina ansträngningar, dag för dag, den första tiden och senare lite glesare mellanrum när det var säkert att de inte skulle kastas tillbaka till havet igen. Allt uppblandat med olika vapen som används, inte minst den svenska Bofors luftvärnskanonen som britterna licenstillverkat, som på flera ställen lyfts fram som ett särskilt framgångsrikt vapensystem. Det är svårt att vet om man ska vara lite stolt eller inte.

Det var en välbalanserad utställning och gav en bra bild av händelser och människor. I sista salen ställdes mycket mera krigsmateriel ut så att vi kunde se vad de använde. Här visas också andra militära grupper visas upp, ingenjörssoldaterna, fältpräster, krigskorrespondenter, begravningsdetaljen, sjukvårdarna och allt annat som behövs för att infanteriet, artilleriet och pansartrupperna ska kunna göra sina uppgifter. Vi hann också med att se en film om händelserna på den lilla biografen. Det var bra att vi kunde få till ett museum och samtidigt nöjda med att ha koncentrerat oss på de stora sakerna, eller turistfällorna om man så vill. Nästa gång vi kommer tillbaka så är det andra saker som vi ska titta på och kanske fördjupa oss i. I och med museet så var vi klara med vårt historiska spår om andra världskriget för denna gången, trodde vi i alla fall när vi tog en genväg ner till stan och gick raka vägen för att äta en sen lunch i skuggan på katedralen. Inomhus för att slippa rökarna, inte solen som sakta började ta igen sig bakom de allt mer fluffiga vita molnen.

Katedralen i Bayeux

Vi hade ännu inte besökt en katedral eller kyrka under vår franska resa vilket kanske är lite märkligt med tanke på att det är ett gammalt katolskt land med mängder av kyrkor och inte mist, mastiga katedraler. Flera av dessa finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Vi hade sett flera på resan men valt annorlunda. Nu var det dags. Vi tog oss in i byggnaden och den var som många andra stora kyrkobyggnader som vi besökt under våra resor. Det som klart skilde denna var de mycket vackra tornen och tinnarna som reste sig mot den blå himlen med de vackra molnen.

Man tror att det Gånge-Rolf, den första vikingen som blev hertig av Normandie, som byggde den första katedralen i Bayeux 911. Den byggdes på platsen där en karolingisk kyrka sått med hade blivit förstörd några årtionden tidigare i en vikingaräd. Rolfs kyrka förstördes 1047 och det började byggas en ny katedral. Den stod klar 1077 och invigdes av Odo som var halvbror till Wilhelm Erövraren, som också var med på invigningen. Hundra år senare var kyrkan efter en brand i så dåligt skick att biskopen beslutade att bygga en ny i gotisk stil. Det är den som står kvar än idag och vars portar vi vandrat in i. Av någon anledningen, går vi alltid till vänster i kyrkan och så även denna gången. I de små sidokapellen, som på alla andra ställen, så är det lite olika verksamhet. Ett bönerum, en begravningskrypta, där Roskilde domkyrka står ut lite särskilt. En hyllning till ett helgon och utställningar och souvenirförsäljning. Trots att vi redan handlat dagens souvenir så blev det ändå en till. Vi hade sett dem under hela vår resa. För 2 € har man kunnat köpa ett souvenirmynt i guldfärg med ett präglat motiv från platsen. Ett sådant slog vi till på, bara för att ha det. I Saint Nazaire hade vi hittat album där mynten kunde förvaras i och det blev på sitt sätt en häftig grej. Kanske, om vi var flitiga turister till Frankrike att det skulle vara en kul grej att samla på. Inte minst för enhetligheten och för att det är mycket prisvärt. Vi kommer att behålla våra kylskåpsmagneter ett tag till, tror vi.

Katedralen överlevde hundraårskriget mellan England och Frankrike trots att den var i skottgluggen och den överlevde också plundringen av hugenotterna under religionskrigen på 14-1500-talen. 1676 brann kyrkan igen och den byggdes upp under den kommande årtiondena. Trots detta har man lyckats behålla den vackra grå-vita färgen på stenen och med det fantastiska ljuset som rinner ner från de höga takfönstren skapar ett vackert och behagligt ljus som gör kyrkorummet så ljust och vackert. Inte ens plundringen under franska revolutionen kunde sätta stopp för detta. En sak som förvånade något, med sin frånvaro, var det inte fanns så många dekorerade fönster. Vanligtvis är vår uppfattning att de stora och rikt dekorerade, vilket inte var fallet här, det fanns ett par kryptor bakom koret som stod ut lite. På 1850-talet upptäckte att katedralen stod på instabil grund och kunde räddades genom att pålar slogs ner i marken under kyrkan till fastmark. På så vis klarade sig byggnaden från att ramla ihop efter att man hittat sprickor i grunden. Inte heller ramlade kyrkan ihop när de allierade kom 1944. Staden Bayeux och dess katedral klarade sig, till skillnad från många andra städer runt om i Frankrike. När vi lämnat kyrkan gick vi till turistbyrån.

Normandisk cider

Förutom allt krigiskt så är Normandie känd för sin äppelcider. Precis som med vinet är det en hel vetenskap och den är minst lika nyansrik. På turistbyrån prickade de in ett antal cidergårdar på en karta som låg inom tre-fyra mils omkrets och så tackade vi för oss. Det var tur att vi redan köpt souvenirer och vi bara skulle ha en. Det fanns ett överflöd och skulle vi handlat på oss allt vi hittade så skulle både kyl, frys och fläktkåpa vara överfulla ett par gånger om. En kortare promenad runt stan tillbaka till bilen där vi mindre lyckliga betalade vår turistskatt för parkering och så ställde vi in riktningen mot en cidergård norr ut, mot kusten.

Anledningen till att vi valde att smaka på cider idag var att eftermiddagen var tänkt att bli en baddag. Det såg så skönt ut igår när vi var ute och åkte. Tyvärr, när vi var klara för stranden, så var vädret klara med oss och det var inte läge att åka dit. Precis samma besvikelse som i Polen för några år sedan. Vi tog oss den knappa milen norrut mot det tyska batteriet vid Longues-sur-Mere. Vi stannade inte där igår eftersom vi såg tyska batterier vid La Pointe de Hoc och så var vi officiellt klara med andra världskriget på den här resan. Vi kände igen vägen vi körde på igår och så åkte vi tillbaka till byn Marigny. Där fanns en liten familjeägd cidergård som turistbyrån pekat ut åt oss. https://www.ferme-felicite.fr/. Precis som med vingårdarna i Bordeaux så parkerade vi på stallbacken och gick in i en modern dörr i ett av uthusen. Där fanns lite varor till försäljning längs ena långsidan och på den andra, en fin bardisk. Så kom ägarinnan och hälsade oss välkomna och vi fick smaka på sortimentet, cider, inte calvados och så passade vi på att smaka på lite äppeljuice. Det var faktiskt gott, så handlade vi med oss sex flaskor av ett par sorter och tre flaskor juice. Packade in det i bilen och åkte på tillbaka mot Bayeux.

Vi hade sett en cidergård eller en skylt om en cidergård så vi stannade till på ett ställe till. Detta låg lite längre från vägen så det blev till att åka igenom allén, fälten med äppleträd där bakom. För att ta sig in på gården fick vi köra igenom ett gårdshus som stod som en portal. Parkerade under ett svalt träd mitt på gården och hälsade på familjemedlemmar som satt i skuggan och lekte med hunden. Tog oss in i den lilla butiken som hade en helt annan lantlig charm än det modernare försäljningsställe som vi besökt tidigare. Två yngre kvinnor tog hand om oss och det var uppenbart att den yngsta av dem var ny. Den äldre ställde sig i bakgrunden och lät henne testa sina kunskaper på oss. Det gick ok. Cidern på detta ställe passade oss inte, så vi hoppade över den, men juicen var något bättre än förra stället, så vi köpte med oss tre flaskor. Det fanns mer produkter till försäljning och eftersom vår kvällsmat inte sällan består av baguette och fransk ost passade vi på att köpa med oss marmelad. Nu fick den äldre kvinnan rycka in och hjälpa till. En fransk marmelad till en fransk ost kräver en del övervägande. Till slut fick vi med oss rätt antal burkar med rätt sorts innehåll.

Nu hade vi klarat av det vi ville göra i Normandie, en dag raskare än som var planerat, vilket var lite oväntat. Eftersom klockan inte sprungit ifrån oss idag heller så tog vi vägen om affären och handlade vin och annat som vi vill ha med oss hem. Ett sista stopp på ett bageri i Bayeux och få med oss lite mer mat i form av pajer innan vi kunde gå loss på våran ost och den nyinköpta marmeladen. Vi blev inte besvikna.

[Visa bildspel]