Vinresan till Bordeaux – Dag 11

Grue Titan ett minne om Nantes position som hamn-, varv- och industristad.

Det var en lat morgon och vi tog vår lilla tid på oss innan vi började med dagen. Missen Machecoul igår grämde oss fortfarande. Det var inte mer är knappt fem mil dit och programmet för Nantes var lite flytande. Kanske skulle det gå att få in på en dagsutflykt? Vi satte in våra krafter på att leta reda på mer och det visade sig att stället var öppet för turister, några timmar på torsdag eftermiddag och då skulle vi enligt våra planer redan vara i Bayeux. Det fick bli en miss som vi får gräma oss åt.

Château des ducs de Bretagne

Söndag morgon är en dag när mycket lite saker händer och Nantes är inget undantag. Vi tog bilen ner mot centrum och rullade sakta ner för backarna på de långa trånga franska gatorna med 4-5 våningshus vid sidorna. Det gällde också att se upp med cyklister. De har ofta en egen fil, markerat med grönt i gatan. Den kan gå MOT trafiken på enkelriktade gator. Samtidigt så är det ett orosmoment till, på de redan trånga gatorna. Trafiken ökade lite ju närmare centrum vi kom. Bilen gömdes i ett underjordiskt garage med turistskatt och så tog vi oss upp ovan jord. På det första torget vi kom fram till så fanns en nybyggd staty med en man som står bredbent med en fot på en stensockel och den andra är utanför i luften. En balansakt värd att notera. Skulpturen ska symbolisera stadens relationen till teatern och kulturen. Vi vandrade fram längs Allée de Port Maillard och kom fram till Château des ducs de Bretagne. Nantes tillhörde fram till 1941 Bretagne men flyttades till Loire-Atlantique. Under 1200-talet, fram till 1600-talet, var platsen Bretagnes huvudstad och det var här som hertigen hade sitt residens och det var hit som kungen kom när han var i området. Vallgravarna var stora och djupa. För oss moderna människor ganska obegriplig där de ligger ganska många meter under gatunivån. Genom att läsa på så blir det mer försåligt. Slottet låg på Loireflodens norra strandbrink och det var floden som såg till att det var vatten i vallgravarna. Läget blev ännu mer strategiskt eftersom den mindre floden Erdre rinner alldeles bredvid fästningen. Vi kunde inte se vattnet eftersom floden idag är kulverterad på vissa delar, bland annat bredvid slottet. Senare låg det en kanal här som idag är den gata vi gick på. Genom vattenvägarna kunde slottet kontrollera handeln i området. Handel lika med skatter vilket är lika med rikedom som är lika med makt.

En vallgrav hade fört vatten till området och kanske hade det gjort att det blivit lite svalare. Det var ytterligare en varm dag på gång och vi valde att börja med en vätskepåfyllning i ett öppet turistkafé. Vi blickade ut över slottet innan vi gick över vindbryggan som förde oss in i slottet. Slottet grundlades 1209 och var, som nämnts tidigare kärnan i Bretagne. Slottet förblir i den franska politiska hetluften under nära 500 år. Under 1400-talat byggs slottet om och moderniseras för att bättre passa in i den ändrade militära strukturen. Slottet är i katolska händer under religionskrigen men under senare delen av 1600-talet och 1700-talet så tappar det sin politiska betydelse och börjar förfalla. 1842 beslutas att slottet ska klassas som en fransk historisk plats. Vi tog oss in på borggården och vidare in i en av de svala byggnaderna för att komma undan den otroligt nog, plågande solen.

Nantes historia

I flygeln på slottet hade de byggt Nantes historiska museum. Tack och lov kanske man skulle kunna säga. Vi har vandrat runt i många slott under våra resor och tittat på hur det såg ut när de hade sin glansperiod. I Nantes hade man istället moderniserat delar av byggnaden och gjort om det till en utställning om staden. Vi löste våra entrébiljetter och började rundvandringen i 25 salar på fem våningar, upp och ner små vindlande slottstrappor som definitivt inte var moderniserade. Till vår stora glädje så hade de satsat på en utställning som också kunde följas av icke franskspråkiga människor. Det var en utställning som sträckte sig över en lång tidsperiod och allt var inte intressant så det fick bli att hoppa lite mellan montrarna.

Det första som togs upp var stadens utsatta läge i Loirefloden. Det skulle vara lätt att handeln på Nantes flyttade när floden slammade igen. Redan tidigt blev stadens styrande på det klara med detta och arbetade med att rensa vattenvägen och göra den seglingsbar. Konkurrensen till det närliggande Saint Nazaire, som ligger på Atlantkusten, var vital för staden. Hittills har Nantes klarat sig.

Det var stadens goda läge med hamnen som inledde den första guldåldern för Nantes. Efter att Amerika upptäcktes och européerna flyttade över för att skapa plantager och plocka hem jordbruksprodukter till den gamla kontinenten så inleddes det som vi i historien kallar för triangelhandeln. Varor skeppades från Europa till Afrika för att bytas mot slavar som skeppades över till Amerika och byttes mot varor som togs tillbaka till Europa med stor vinst. Den inleddes under 1500-talet och fortsatte under ett par hundra år innan begåvade människor insåg att det inte var OK att hålla andra människor som slavar. En handel som inledningsvis hade den katolska kyrkans välsignelse. 1716 gavs La Rochelle, Bordeaux, Rouen och Nantes privilegier att handla med slavar. Nantes såg sin chans att ta upp konkurrensen med Bordeaux. Staden satsade på att bli Frankrikes viktigaste slavhandelsplats och lyckades. Från staden skickades knappt hälften av alla expeditioner ut om vi räknar de franska affärerna. Det beräknas att totalt 500 000 afrikaner transporterade på franska kölar med sitt ursprung från Nantes, till nya ägare i den nya världen. I själva Nantes beräknades ca 1000 personer med afrikanskt ursprung ha bott när det beslutades att de skulle återföras till sitt hemland 1776. Slavperioden beräknas i Nantes, från 1690-talet fram till 1803 då det upphörde under Napoleontiden. Kanske mer till följd av den brittiska flottblockaden. Hela Nantes ekonomi påverkades av detta, då varor som skulle ta del i triangelhandeln tillverkades i staden och togs med till Afrika för att sedan få tillbaka andra varor från Amerika som skulle förädlas och säljas vidare. I rummen under taket på slottet kunde vi få se fantastiska montrar med allt vackert som visade på handelsmännens välstånd. Detta utöver att 1700-talet var ett handelns århundrade där Amerika stod i centrum, precis som Asien gjort på 1600-talet och Afrika under 1800-talet.

Revolutionstiden gick inte Nantes förbi. Människorna gjorde gemensam sak med invånarna i Paris och tog revolutionen på allvar. Det är lätt att som utlänning och icke fransman tro att revolutionen var något som hände i Paris, för det är det vi läser om. Men, revolutionen är högst levande i hela landet. Några dagar efter att Bastiljen stormades så ockuperade Nantesborna slottet som var symbolen för kungamakten i den här delen av landet. Nu uppstår i Nantes en intressant konflikt, dels mellan de köpmän som tjänade pengar på slavhandeln och revolutionärerna som hade antagit deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1789. Det var inte långt till Machecoul som vi passerade igår och upproret i Vendée nådde också Nantes. Den tändande gnistan var när de katolska prästerna fick välja mellan att gå med revolutionen eller dö. Området söder om Nantes var oroligt i många år och det var även oroligt i staden.

Efter kriget hade Frankrike förlorat alla sina kolonier och Nantes hade förlorat sin handel och sina handelspartners runt världen. Det som sker i staden är att de dras med i den industriella revolutionen och under slutet på århundradet är Nantes en industristad. Utställningen berättade för oss att på sträckan ner till Saint Nazaire så fanns det industrier längs med floden som gav jobb åt 30 000 arbetare. Bl.a. LU som grundades 1846 och är idag en kextillverkare med världsrykte. Idag håller staden på och söker sin nya identitet. De gamla industristäderna håller på att försvinna och de gamla hamn- och industriområdena återerövras av ultra moderna lägenheter och arbetsplatser. Något som vi tydligt såg i Norrköping förra året.

Utställningen fortsätter med första världskriget, andra världskriget och efter krigstiden. Den senare hade inte mycket att komma med. Första världskriget är fortfarande ett franskt trauma. Det har vi kunnat se längs vår resa med monument efter monument över stupade soldater, unga pojkar, som kastades in i det moderna krigets vanvett. På museet fanns en utställning över händelser i norra delen av landet. Efter människoslakten under Nivelleoffensiven 1917, gjorde franska soldater myteri i skyttegravarna. De hade kommit fram till att det var bättre att dö framför en exekutionspatrull, snarare än offras meningslöst framför de tyska kulsprutorna. Det gjorde intryck och franska soldater behövde inte gå till offensiv under resten av kriget, det fick britter och amerikaner göra istället. 23 000 soldater dömdes för myteristiskt beteende varav drygt 500 dömdes till döden, flera av dessa från Nantes. Ca 50 avrättades för myteri av den franska armén. Andra världskriget behandlades som alltid med inriktning på de tyska övergreppen. Även detta ett nationellt trauma, att ha förlorat så snabbt på slagfältet mot arvfienden.

Vi avslutade vår tur inomhus och gick ut i hettan. Tog ett varv runt slottets murar och tittade på utsikten innan vi gick på lunch. En hamburgerbar, som ett hål i väggen, med serveringen på gatan under svalkande parasoller. De hade en intressant meny med annorlunda smakkombinationer jämfört med vad vi är vana vid. Som alltid i det här landet, god mat. Hela tiden när vi satt där så kom det killar i cykelbyxor, stora väskor och hjälmar på huvudet. De hade ett system där det gick att beställa mat och få den hemlevererad. Efter som vi var på plats så gjorde vi ingen extra beställning utan tog oss vidare i Nantes turistattraktioner.

Grue Titan

Vår digitala vän tog oss över floden och sedan ner till den norra fåran, Bras de la Madeleine. I ett nytt område som är med och återerövrar flodkanten från hamnen och industrin så letade vi efter en parkering när vi kunde se Grue Titan Jaune, den gula jättekranen. Det var gott om människor och vi fick fortsätta att leta en parkering samtidigt som namn avslöjade verksamheten, Boulevard de Antilles och Le Hangar à Bananes. Det var alltså hit som bananerna fördes från Västindien. Det var stort och det var inte svårt att se fartygen ligga där vid kajen på andra sidan av hamnmagasinet. Till slut hittade vi en parkering och det var lite i grevens tid för fler människor kom ner till området. Bilen hamnade nästan under Grue Titan Grise, den gråa och den andra av de jättekranar som är sparade till eftervärlden. Den gula kranen byggdes 1954 och tillhörde fram till 1987 varvet Dubigeon. Den gråa kranen användes fram till 2003 för att lasta och loss fartyg. De båda kranarna köptes av staden Nantes. Grue Titan Grise står på den östligaste udden av Ile de Nantes som ligger mitt i Loirefloden. Ön är fortfarande märkt av sitt industriella arv från en annan av stadens guldåldrar, den som industristad. Idag famlar platsen efter en ny identitet och detta är ett sätt. Vi gick fram till kajkanten och kunde konstatera att en av de vägar som Nantes söker sig fram på är att vara en konstens stad, precis som den nyuppsatta statyn vid slottet lyfter fram. Vi kunde se flera intressanta konstverk vid kajen när vi tittade. Les Anneaux är ett konstverk som skapades 2007 för en festival för samtida konst. Det består av 18 ringar som är fyra meter i diameter i rostfritt stål. De glänser i silver om dagen men har neonslingor som gör att de lyser i rött, grönt och blått om natten. Ringarna ska symbolisera de ringar som höll fast slavarna i triangelhandeln, som är en så viktig del av Nantes historia men ska också symbolisera framtiden. De ska också ses som vigselringar som ska symbolisera enheten, floden, havet och jorden.

Tvärs över floden kunde vi se ett kalt träd, helt målat i vitt. Vi lyckades till slut hitta trädet på kartan men det fanns inga ledtrådar om var det var för något. Vi fick lov att anta att det var ett konstverk av något slag. Trädet stod på en plats en liten bit upp på den norra strandkanten och därifrån blev en bra utsikt över återerövringen av Ile de Nantes. Trädet låg heller inte långt ifrån ett museum tillägnat Jules Verne, som föddes i Nantes 1828. Nantes siktar på att göra sin industriella historia till ett världsarv. De har en bit kvar, de finns ännu inte på listan över tentativa världsarv. Orken fanns inte riktigt här idag och Nantes hade från början varit en övernattningsort på resan för utflykter till andra ställen. Vi hade kanske inte lagt ner så mycket förberedelser på staden som den kanske förtjänade. Det blev till att gå tillbaka till bilen och se om vi kunde göra ett intressant besök till på en attraktion som vi själva hade nosat upp. Vi höll aldrig på att komma dit. När vi skulle ut i en rondell så kom en BMW i alldeles för hög fart och för att ha en chans att hålla sig på vägen genade han över i mötande körfält, mindre än tio meter framför nosen på vårat transportmedel. Adrenalinrusningen av en sådan nära krocken upplevelse tog en stund att återhämta sig ifrån. Det finns fortfarande en del galningar kvar som kör bil i det här landet men på det hela taget så var det bättre än vi hade befarat.

Charles-Édouard Jeanneret

Föddes som schweizare men blev senare fransk medborgare. Det är den man som kanske har haft störst påverkan på alla de människor som lever idag. Få om någon kommer i närheten av hur han har påverkat människors liv. Kanske det är därför som han är en av få människor som fått sitt arbete upptaget på UNESCO:s världsarvslista. Vauban, vars fortifikationer vi besökte i Blaye tidigare i veckan är en, men han har ”enbart” gjort militära installationer. Charles-Édouard Jeanneret har påverkat så mycket mycket mer. Hur många känner till hans namn? Ganska få men för en lite bredare allmänhet är han känd under namnet Le Corbusier.

Le Corbusier föddes i Schweiz 1887 och var en mer eller mindre självutbildad som arkitekt. Han anses vara modernismens främste teoretiker. Tyskarna Ludwig Mies van der Rohe och Walther Groupius räknas in i trojkan av teoretiker. Le Corbusiers arbete anses vara banbrytande och det är därifrån bostadsområdena som byggde upp Europa efter andra världskriget, kommer ifrån. New towns på engelska och förorter på svenska. Samma mönster finns egentligen i alla länder när människorna skulle flyttas från stadskärnorna till egna områden utanför för att undvika att de hamnade i bombstormar som genomfördes under andra världskriget. Det skulle även vara svårare att döda stora mängder människor om det släpptes atombomber som det gjordes över Hiroshima och Nagasaki. Vi fick se de nya städerna växa upp, allt inspirerat av tre arkitekter med Le Corbusier i spetsen. Le Corbusier har lämnat väldigt lite byggnader efter sig för att vara en så inflytelserik arkitekt, så det kanske inte är så konstigt att hans byggnader har fått status som världsarv av UNESCO. Tyvärr så är inte den byggnad som vi siktat in oss på en av dessa.

I Rezé i södra Nantes ligger Unité d’Habitation de Nantes-Rezé. Det består av 294 lägenheter och en skola i de översta våningarna. Huset i Rezé är en del av ett projekt där ett liknande hus finns i Berlin och det tredje och mest kända står Marseille. Vi krånglade oss fram på de krokiga gamla gatorna på södra stranden och såg byggnaden långt innan vi var framme, där den tonade upp sig på en av höjderna. Lite skyltar om Le Corbusier huset hjälpte till att ta oss fram till en liten gårdsplan och vidare in till en bilparkering. Kanske hade inte vår arkitekt tänkt sig att bilarna skulle bli en så stor del av var vardag 50 år senare. Parkeringen var endast för boende och den var duktigt underdimensionerad. Hittade inget bra ställe att stanna och titta vidare, men samtidig så är detta vanliga människors hem så det kanske inte ska bli för mycket heller. Dåliga kameravinklar gjorde att vi inte fick något riktigt bra kort och när vi kollade på nätet senare så var korten från 50-talet de enda som hade bra vinklar. Kanske vi var 60 år för sent.

Dags att dra sig tillbaka till hotellet. Tidigt för att vara oss men kanske vi skulle planerat för en vilodag istället denna söndag. Väl på hotellet blev det till att sitta i solen och läsa ut Camilla Läckbergs Häxan. Tror inte Fjällbacka ska stå på vår turistkarta när det är aktuellt med en Bohuslänsk resa, det verkar dö människor i en väldigt snabb takt på den lilla orten.