Vinresan till Bordeaux – Dag 10

Massakern i Vandée.

Så var allting ställt i ordning. Bilen hade packats, men inte med allt. Vi skulle ha med oss några kartonger av gårdens vin och eftersom gården tillhör ett kooperativ så åkte vi med vår värd till kooperativets affär för att få varorna levererade. Det gjorde att vi kom iväg lite senare än vi tänkt oss men det gjorde inte så mycket. Det var riktigt trevligt att komma in i vinbutiken och titta runt. Alla hade kommit med för att handla vin så när flaskorna var levererade och inpackade så var det dags att ta adjö av våra nya vänner, så var vi på väg mot nästa del av semesterresan. Rochefort hade vi redan besökt, men tanken hade varit att det skulle varit idag, så vi ställde riktningen mot La Rochelle och den tyska ubåtsbasen där. Efter några mil insåg vi att vi var på samma väg som vi sett de konstiga stenformationerna för ett par dagar sedan och när det dök upp en skylt om en rastplats och ett museum tvekade vi inte ett ögonblick. Det blev en riktig snubbeltråd.

La Pierre de Crazannes

Vi lämnade bilen och gick de korta metrarna genom skogen innan vi bakom ett staket såg några människor som skulpterade i en kritvit sten. Platsen var ett gammalt stenbrott och när vi kom in på museet kunde vi se en liten modell av vad vi trodde var Fort Boyard i den vita stenen från Crazannes. Det fanns en utställning med hur de män som arbetade på platsen såg ut när det begav sig och olika saker som gjorts i ortens sten. Detta var ett oväntat stopp och mycket intressant. En riktig snubbeltråd, något som vi bara springer på och inte hade en aning om innan vi kom dit. I efterhand har vi upptäckt att det varit svårt att få fram information om platsen och verksamheten där. Det gick att ta sig en tur till själva stenbrottet men tyvärr var dagens etapp lite väl matad med intressanta saker så vi valde att ta oss vidare.

La Rochelle

Passerade Rochefort och vidare mot det som skulle varit vårt första stopp La Rochellle. Hälften av oss hade redan varit på besök i staden och sett det fina som finns att se nere i hamnen. Klockan hade tickat på lite för lång tid. Lite sena från Saint Androny och så det extra stoppet vid stenbrottet, så valde vi att hoppa över staden och siktade in oss på u-båtsbunkrarna. Kartan ledde oss rakt in i den moderna hamnen i La Rochelle och med höga staket och övervakningskameror och grindar och vaktkurer så det verkade vi inte vara rätt. Vi gjorde ett nytt försök på en annan adress, ett museum som skulle ligga i anslutning till bunkrarna. Den gick att hitta adressen, men inte en tillstymmelse till museum. Nu kunde vi i alla fall se en byggnad som defentivt var en tysk ubåtsbunker, men ingenting. Det var en lite ruffig del av hamnen så vi tittade oss omkring. Det fanns inga skyltar, ingen information. Ingenting. Ett nytt litet fiasko för oss kan man säga. Det blev hyfsade kort från långt håll och sedan var det bara att åka vidare. Det var matdags och vi började leta efter ett matställe.

Ile de Ré och Fort Boyard

Det var inte läge att ta oss in i centrum så vi fick den briljanta idén att åka ut till ön Ile de Ré. Den hade funnits på vår lista när vi började resan men strukits av tidsskäl. Nu hade vi utrymme ändå. Tanken var att där om någonstans måste det finnas en lättåtkomlig restaurang. Praktiskt nog fanns det en vägskylt som visade mot ön och kanske den hjälpte till i beslutet och vi leddes genom ett industriområde som präglades av hamnens verksamhet innan vi kom fram till en tullstation. Det kostade 15 euro att köra över bron till Ile de Ré. Dyrt men som vi skulle komma att upptäcka, det kostade inget att åka tillbaka, lite som färjan till Marstrand. Om La Rochelle hade varit en liten bom så var inte Ile de Ré det. Bron var som många franska broar, estetisk vacker. Den var tilltalande för ögat i sin långa svepande linje över vattnet som i sin tur var magiskt blått. Blått i alla de vackraste nyanserna och det var egentligen konstigt att vi inte körde in i sidoräcket över kanten och hamnade i plurret. Det var så vackert att det var lätt att glömma bort att köra bil. Vi klarade oss och kom över till ön och vips, första rondellen efter brofästet så fanns det en restaurang. Den siktade vi in oss på.

När vi väl parkerat så tittade vi återigen på vattnet som hade samma vackra havsblåa nyanser, badande i ett solsken som lyste upp havet och skapade ett pastelliknande ljus när styrkan liksom tog musten ur alla färger. Vi såg segelbåtar och fraktfartyg som rörde sig över den vackra tavlan vi stod och tittade på. Efter en liten stund upptäckte vi en liten prick på horisonten och det var en gissning som senare bekräftades. Fort Boyard. Där borta, 15 km ut i havet, det är där som fångarna på fortet leker på fredagskvällar i TV medan Gunde skriker SKYNDA, SKYNDA. Fortet hade funnits med i planeringen men hade valts bort i ett tidigt skede.

Vi var inte med i leken och skyndade inte när vi satte oss på strandserveringen och kanske hade vi förväntningar om något som en svensk standardmeny med pommes och färdiglagad fryst mat som lagades till på platsen. Nej, det är inte Frankrike. Maten hade hittills varit mycket bra och det märktes att mat är inget man skojar om i det här landet. Allt igenom hade det varit bra kvalité och det var det denna restaurangen också. Vi åt med god aptit innan vi tog oss en tur runt en del av ön för att få se en fransk sommarbadort, innan vi tog oss över bron igen, dräglande över vyn med allt det blåa. Denna riktningen hade vi utsikt över själva staden och det gav en extra känsla. Efter en tankning satte vi kurs på nästa turiststopp och valde småvägarna som inte hade någon tull.

Machecoul

Detta var en av de första platserna som vi hittade när det var klart att vi skulle resa hem via Normandie. Vår vana trogen letade vi efter lite historia med lite extra krydda. Nu är fransmännen inte särskilt meddelsamma via dagens informationsutbyte på nätet och skriver de något så blir det på franska och då större delen av världens befolkning exkluderad. Så även vi. Men Machecoul hade vi nosat upp.

Lämnade La Rochelle bakom oss och for in Marais Poitevin. Det var samma träskområde som började i Niort, inne i landet, och tog slut här vid Atlanten. Över den lilla floden, liten och liten, allting är relativt, Sévre Niortaise och så kom vi in i ett nytt franskt landskap, Vendée. Det var namnet på landskapet som satte oss på det första spåret. För några år sedan skrevs en artikelserie om franska revolutionen. En artikel handlade om reaktionen mot revolutionen och ett uppror mot revolutionärerna. Det skedde i området Vendée och det slutade med en massaker på de starkt troende katolikerna i området. På våren hade rojalisterna och katolikerna fått nog och gjorde uppror mot republiken. De satte in trupper och gick hårt fram i området. Dagen före julafton stod det avgörande slaget och revolutionens trupper stod som segrare, även om upproret officiellt fortsatte i över två år tills 1796.

Vi valde de små vägarna utan tull för att få se mer av den franska landsbygden och det fick vi göra när vi fram åt fyra fem tiden på lördag eftermiddag kom fram till den lilla staden. Vi passerade Rue Alfred Nobel i ett industriområde innan vi var framme vid det gamla slottet som vi hittat på kartor och i beskrivningar. De bilder som vi sett visade en ruin och det skulle bara vara så enkelt att titta på stenarna som bildade de före detta husen, en ruin, javisst, men det var minnet av platsen och händelsen. Vi hade INTE räknat med att detta var privat mark och stängt med stenmurar med taggtrådar på toppen. Vi är vana vid goda öppettider under turistsäsongen. Se men inte röra fungerade heller inte för det gick inte att se något. Förutom regnet som hade börjat droppa ner och göra oss blöta. Det var ett riktigt bomskott det andra idag och vi var besvikna, och dåligt förberedda. Det fanns ett monument utanför ingången till slottsområdet, men det var en klen tröst med de förväntningar som vi byggt upp under dagen. Detta var också det enda ställe på hela resan där vi skulle titta på något efter franska revolutionen.

Vad var det vi inte fick se? Ruinen efter slottet skulle symbolisera alla de människor som dog under striderna här 1793-1796. Upproret började officiellt i Machecoul när rojalister stormade och dödade flera hundra revolutionsanhängare. Revolutionen slog tillbaka och under sommaren och hösten avlöste slagen varandra fram tills Savenay den 23 december när revolutionen kunde vinna en avgörande seger. Under första hälften av 1794 samlades invånare ihop av trupperna och avrättades, uppemot 40 000 bara på några månader. Det fanns då ca 800 000 invånare och uppgifterna variera mellan 120-400 000 människor som fick sätta livet till. Det är med alla mått mätt ett otroligt stort antal människor. Detta var en besvikelse för oss. Istället fick vi ta oss till mataffären och handla så att vi kunde få käk till kvällen.

Nantes

Nu fick det bli den snabbare vägen och det tog en dryg halvtimme innan vi var framme i Nantes. Ett av de geografiska landmärkena med staden är Loirefloden som rinner förbi staden. Det märktes för när vi kom fram var det mycket trafik, en vanlig lördag i juli och så skulle vi över den trefiliga bron över floden. Det ska gå att ta oceangående fartyg uppför floden så bron är mycket hög. Det var nästan otrevligt brant att ta sig upp och försöka, att i den täta trafiken, undvika att olyckor när långtradarna sackade efter på väg mot toppen. Vi kunde skymta en del industriområden i floden med fartyg, silos och magasin, men det gällde att ta oss fram till i trafiken. Till slut kunde vi lotsa oss fram till rätt hotell, trodde vi. Receptionen hade ingen bokning på oss och hittade oss heller inte i sitt datasystem. Tack och lov så hittade vi vår bokningsbekräftelse och tillsammans konstaterade vi att den gällde för ett annat hotell i hotellkedjan som nästan hade samma namn som hotellet vi var på. Vi fick nya direktiv om körriktningen och så åkte vi ut på vägarna igen.

Äntligen kom vi fram till rätt hotell. Men inte heller här hittade personalen vår bokning. Det är då det går upp för oss att vi har gjort en felaktig bokning. I stället för tre nätter har det blivit två och första natten börjar i morgon. Nu gick detta att lösa och vi fick en lugn kväll på vårt nya boende. Vi hann dock konstatera att mellan det vi lämnade Nantes och innan vi kom fram till vårt bokade rum i Bayeux så fanns det en natt där vi inte hade något boende. Det stod på listan för morgondagen, att lösa det.