Alvastra klosterruin, en regnig vårdag. Det var hit som de första franska munkarna kom till Sverige i mitten på 1100-talet. Klostret har varit modell för flera andra klosteranläggningar i Sverige.
Så har kalenderbladen fladdrat i väg. Inte exakt 365 stycken men i alla fall tillräckligt många för att gå från en påskhelg till en annan. Det var återigen dags för att göra vår påskresa, den fjärde på fem år. Meterologerna förutspådde att det fina och vackra vårvädret skulle ersättas av ett sista dödsryck av kung Bore som skulle försöka återta världen och göra den vit igen. Bore hade lyckats med temperaturen som visserligen hade ett plus först men det var inte många. Å andra sidan var det den vackraste solmorgonen på länge. Strålande sol med en klarblå himmel. Resan kunde börja.
Riksväg 40
Vi svängde ut österut på Riksväg 40. Vägen är den led i Sverige som har flest antal motorvägskilometer som inte är klassad som Europa väg. Vi passerade den smala väg som en gång i tiden var Riksfemman, traden mellan Göteborg och Jönköping. Det var en smal och krokig led som slingrade sig fram i landskapet. En väg som passerade alla de små samhällena. Vägen finns kvar, och att ge sig ut på dem är en nostalgitripp efter alla gånger som vägen farits fram och tillbaka till släkten. 1962 genomfördes en reform av vägnumrena i Sverige och sträckan fick namnet 40. Sedan 2009 har Riksväg 40 förlängts från Jönköping till Västervik genom att den gamla Riksväg 33 har bytt namn. Vi skulle inte längre än den gamla sträckningen, men vi utnyttjade den nya fina motorvägen istället för den gamla slingriga.
Det var på 1970-talet som trafikmängden ökade och Riks 40 fick öknamnet, dödens väg. Första etappen var motorvägen ut ur Göteborg från Kallebäckslide till den nya flygplatsen i Landvetter. Det tog inte många minuter innan avfarten till lufthamnen passerades med god fart. Det ser just nu ut mer som en byggarbetsplats när ett helt nytt logistikcenter ska byggas strax bredvid inflygningsrutten. Det kommer att bli en hel stad med all tänkbar verksamhet, utom boende, om man inte stannar över på flygplatshotellet. I ett senare skede byggdes det motortrafikled till Borås innan olyckorna återigen blev för många och det vägen byggdes om till motorväg hela sträckan. Då hade redan stadsmotorvägen i Borås delat staden där leden flyter fram ovanför gatorna, upp längs husväggarna som finns utefter autostradan. Det är en sträcka som körts många gånger som aktiv inom kollektivtrafiken.
Borås passerades och den relativt nya motorvägen vidare österut mot Ulricehamn trafikerades. Så sent som för bara något år sedan var sträckan från Nitta-krysset och vidare förbi Ulricehamn klar, en kuperad upplevelse. Strax öster om den gamla drottningstaden, som tidigare hette Bogesund, blev det en så kallade 2-1 väg. Det innebär att det är en fil i vardera riktningen men att en omkörningsfil flyttas fram och tillbaka mellan riktningarna. I den tidiga morgonen passerades vägen med den hastighet som var tillåtet. Vi nådde fram till Jönköping, som tidigare varit målet för en av våra resor. Vi svängde av på Europaväg 4 som skulle ta oss norrut längs Vätterns östra strand.
Gyllene Uttern
Inte långt ifrån Gränna, uppe på höjderna vid Vasstå fidelskomi ligger ett hotellkomplex som heter Gyllene Uttern. Det var innehavaren Rolf Gyllensvaan, tidigare von Otter, som 1933 öppnade en kaffestuga på riksvägen mellan Stockholm och Skåne. Platsen var väl vald, högt uppe på höjden med en vidunderlig utsikt över Vättern. Behovet växte och det kom till stugor för övernattning. Det var i bilismens mycket tidiga barndom. När resande längs våra vägar ökande, ökande också behovet av service länge de samma. Då kom den borgliknande byggnad till som står där idag. Vi passerade i god fart till nästa avfart, och där ligger den; polkagrisarna huvudstad.
Gränna
Det var dags för en favorit i repris. Vid förra besöket hade stannat till i Gränna för att titta på och köpa polkagrisar. Det var dagens första stopp. Vi hade ringt i förväg och kollat att det var öppet och det var det men det kokades inget idag, en liten besvikelse. Den yngre generationen gick loss på inköpet och försökte att göra slut på den surtförvärvade månadslönen. Klockan hade inte tickat fram så mycket så beslutet blev att stanna på ett kokeri till. Det blev till att parkera på parkeringen utanför för Grännaskolan, ett av de svenska riksinternaten. Parkeringen var brant där marken klättrar upp längs Vätterns strandbrinkar. Vi tog oss ner till huvudgatan utan att snubbla och när vi tittade upp såg vi Gränna museum och på en stor bild på fasaden syntes hon; Amalia Eriksson.
Det var Amalia, från Jönköping som gifte sig med skräddaren Anders Eriksson i Gränna. Han avled strax efter att Amalia fött deras dotter Ida. För att försörja sig fick hon tillstånd att bedriva sockerbageri i staden. Det blev att tillverka karameller och sin egen idé – polkagrisarna. De blev populära och fler hakade på. Amalia bedrev verksamheten fram till sin död i början på 1920-talet och dottern fortsatte fram till sin död, 22 år senare. Det blev ett stopp till i en polkagris affär men inte heller där kokade de. Tillverkaningen skulle börja en timme senare men då var vi redan på väg.
Turistvägen Gränna – Omberg/Tåkern
Återigen insåg vi att det fanns lite mer tid som vi vill utnyttja. Lösningen blev att köra den gamla vägen istället för motorleden. Det blev turistvägen Gränna – Omberg/Tåkern. Målet var klart; Alvastra klosterruin.
Det var en vacker väg. Morgonsolen hade fortsatt ovan molen och lämnade det gråa vädret och landskapet till oss. Det gjorde inte så mycket. Det finns en skönhet i det gråa också. Att grönskan saknades gjorde heller inte så mycket, det gav oss möjlighet att se marken, se husen bortom växterna, se människor och djur. Själva landskapet styrs av Vätterns strand och höjderna strax ovan för. Brahehus sticker upp som ett periskop bland träden och blickar ut över den milsvidda utsikten. Vi kör in i skogar där de kala träden bildar väggar som nästa bildar en tunnel av träd. Det lilla ljus som finns sipprar klart ner till oss. Sakta rör vi oss uppåt, vidare från Småland in mot Östergötland. Sakta ger träden i skogen vika för ett öppnare kulturlandskap som fött människor i flera tusen år med sin rika mylla.
Inte så underligt att detta är gamla kungsbygder. Den tidiga makten centrerades runt Vättern. Vatten förenade och land delade människor under medeltiden. Eriksgatan gick längs de stråk som vi färdades på. Visingsö och dess gamla kungaborg hade vi lämnat bakom oss. När vi kommer fram till Ödeshög, lämnar vi Turistvägen och svänger vi norrut och drar oss tillbaka mot Vättern och södra sidan av Omberg. Det är i dess skugga som nästa stopp ligger, Alvastra klosterruin.
Alvastra
Kampen mellan Eriksätten och Sverkerätten om kungamakten stod hård under medeltiden. Makten legitimerades med vapen. För att stärka sina krav på kungamakten lierade sig kungarna med kyrkan. Ett sätt att få medhåll av påven i Rom var att donera pengar till kloster, så som Alvastra. Klostret hade grundats 1143 när cisterciensmunkar från Clairvaux i Frankrike kom till Norden. Nydala kloster utanför Värnamo grundades samma år och månad och de båda klostren räknas som de första från sin orden i Norden. Det var drottningen och makan till kung Sverker den gamle, Ulvhild Håkansdotter, som bjöd in munkarna och de fick markerna på hennes morgongåva att etablera sig på. Kopplingen till Sverkerätten var redan från början stor.
Vi träffade en man som också gick omkring i klosterruinerna och han sa att utformningen av klostret liknar det i Varnhem på andra sidan Vättern. Inte så konstig eftersom Alvastra kom att stå som grundare för just Varnhem och Julita, som vi besökte för några år sedan. Utöver dessa grundade de också Gudsberga utanför Hedemora. Vi hittade en gravsten i ett sidkapell till kyrkan som visade att, detta var Ulf Gudmunssons grav. Originalstenen finns på historiska museet i Stockholm men det ligger en kopia på stenen på rätt plats. Ulf var gift med Birgitta Birgersdotter. Makarna genomförde en pilgrimsresa till Santiago de Compostela och när de kom hem beslutade de sig för att gå i kloster. Ulf valde Alvastra där han dog 1344. Birgitta delade efter hans död ut sina egendomar och blev ”kristi brud”. Hon fick uppenbarelser och gjorde en pilgrimsresa till Rom. Hon kom att grunda nunneorden Birgittasystrarna och blev knappt femtio år efter makens död helgonförklarad som den heliga Birgitta.
Det var bara att insupa historien och läsa på de skyltar som så frikostigt satts upp med information. Magen informerade oss att det var dags att fylla på bränsleförråden och Trangiaköket plockades fram. Det hade varit ett lätt duggregn och det tilltog sakta under arbetet med maten. Den smakade förträffligt, även om en guide som dök upp med en grupp påpekade, att vädret kanske inte var de bästa för en pick-nick. Sant, men vi var glada att vi hann få mat för ganska precis efter att vi packat bilen igen så började det att regna och vi satte oss tillrätta för att fortsätta mot nästa historiska sevärdhet. Vår tid på Alvastra var förbi liksom klostrets tid var förbi när Gustav Vasa drog in klostret till staten i samband med reformationen 1527. Det är snart 500 år det, men så lång tog det inte till nästa sevärdhet, knappt två minuter.
Sverkerstenen
Sverker den äldre erkändes 1130 som svearnas konung och fyra år senare även som götarnas konung. Han var med och grundade Alvastra kloster och såg till att gifta sig klokt för att bevara freden i sitt rike. Ulvhild var dotter till den norske kungen och därmed skapades starka band till grannen i väster. Han gifte sig senare med Rikissa från Polen och det skapade lojalitet i Västergötland. Annars var det goda förbindelser med smålänningarna som gjorde att dessa kunde stoppa den danske kungen som Sverker råkat i krig med. Det blev så framgångsrikt att han kunde sätta sin man på den danska tronen. Kanske var det en hämnd för detta som gjorde att hans hästkarl slog ihjäl honom på väg till julottan 1156. Inget är säkert med så gamla historier men en sten är rest på den plats som det sades att han föll på för ca 850 år sedan. Ingen slog i alla fall ihjäl oss utan vi kunde i det tilltagande regnet fortsätta ut till Europaleden. Sakta började regnet övergå i ett snöfall och i Mjölby var det kung Bore som regerade. Vi svängde av i snögloppet mot nästa resmål.
Skänninge
Skänninge är en gammal svensk stad som grundades under medeltiden. Tidigt fanns det ett par kyrkor på orten vars medeltida stadsplan är synlig än idag i gatubilden. Sakta började snöande avta något och på marken låg en dryg decimeter av kung Bores favoritfärg. Parkeringen klarades av på det kullerstenbelagda torget framför rådhuset. På den öppna ytan fanns också stadens väktare, Ture lång. Statyn har gamla anor och beskrivs av Olaus Magnus på 1500-talet och den har sitt ursprung i de tyska riddarsagorna. Rolandsagorna om de ädla riddarna var förebilden för statyer som ställdes upp. Den i Bremen anses ha varit inspiration till denna staty här i Skänninge. Rolandstatyer kunde även hittas i Visby och Stockholm, vilket kanske visar en del på hur viktigt Skänninge var. Dagens staty har stått på sin plats i nästan 20 år.
Nästa anhalt var en runsten som stod placerad mellan kyrkan och rådhuset och sedan var det till att ta ett varv runt kyrkan, Vårfrukyrkan. Den uppfördes 1306 och är ett tydligt exempel på kyrkor från den här tiden och ett tydligt exempel på det tyska inflytandet. Staden organiserades efter tyskt mönster men kunde aldrig uppnå den självständighet gentemot kungamakten som den önskade. Några kilometer utanför Skänninge ligger Bjälboättens kungsgård och den ätten var djupt inblandad i kampen om kungamakten i Sverige, inte minst mot Sverkerätten. Vi gick sakta runt kyrkan och kom till kortsidan där kyrkporten fanns. Det var en vacker men liten kyrkdörr. Av någon anledning så kände vi på dörren och den var öppen. Vi gick in och kom i vapenhuset och fortsatte in i kyrkosalen. Det var en vacker och ren kyrka. Det var inte lätt att jämföra med andra kyrkor vi sett. Mariakyrkan i Stralsund är kanske det närmaste och det skulle bara förstärka bilden av en tysk tradition. Det var tydliga gotiska influenser. Inredningen hade drag av stavkyrkan i Ringebu med sina träsniderier. Ur ett rum kom en ung kvinna som berättade att långfredagsgudstjänsten var över men att hon satt och väntade på ett tåg som skulle gå senare på dagen. Det var skönt att höra att hon inte behövde vänta utanför väggarna i det dystra så kallade vårvädret.
Det blev ett kort besök i kyrkan och vi fortsatte ut. Klostret stod på nästa programpunkt men kylan och snön och snöfallet gjorde att vi valde bort denna attraktion. Tänk om det varit den vårdag som vi hade hoppats på då hade hoppet om klostret inte släckts. Vi packade in oss i bilen åtskilliga snöbollar senare och styrde ut på vägarna igen. Det blev riksväg 50 som tog oss mot Motala. När vi körde på förbipassagen så tog trafikverket ut en avgift för passagen på hela 5 kr. Kanske är vi på väg mot en norsk finansieringsmodell av stora infrastrukturprojekt; vägtullar tills investeringen är betald. Det blev en fantastisk resa norrut mot Närke. Snön låg tjock på grenarna medan vägarna, trots att temperaturen började sjunka under noll var helt snö- och isfira. En timme senare och ytterligare någon halvdecimeter snö kom vi fram till Sannahed utanför Kumla.
Sannahed
Sannahed är idag en förort till Kumla men på sin tid var det Närke-Värmlands regementes övningsområde. Det var vinter och i ett första försök att hitta rätt i snön körde vi ett varv runt, vad som verkade vara något. Det var det, det var flera militära byggnader men inget bra ställe att stanna på. I ett andra försök passerade vi en gammal vaktkur som numera är omgjord till väderskydd för busshållplatsen och så kunde vi se flera kanoner som stod uppställda utanför en gulaktig byggnad på en liten höjd. Där lyckades vi parkera. Bilen automatiska system för att varna för att vi skulle köra på något vid parkeringen fungerade inte. Ispansaret fram på bilen stoppade alla signaler och det var en konstant varningsljud som tjöt inne i bilen. Trots att vi stängde av systemet trotsade det och gav ifrån sig små ilskan pip då och då.
Det var den gamla officersmässen som vi fanns framför oss och vädret lockade INTE till att gå in och forska vidare. Vi tog oss i stället över vägen och in på hembygdsgården domäner. Det var alldeles för mycket snö och så blev det strid. Inte med snöbollar men det fanns tydligen ett pokémon gym på platsen så det var en fight som den yngre generationen valde att ta. Trampade upp nya stigar på gårdstunet och hittade stenen som förkunnade att Sannahed var platsen för den första organiserade friidrottstävlingen i Sverige. Kanske är det logiskt att dataspelande, E-games, söker inträde i Riksidrottsförbundet. Viktor Balck hette han som organiserade dessa tävlingar.
Viktor Balck
Balck började sin bana som sjöman och sökte senare till krigsskolan i Karlberg. Han blev underlöjtnant vid Närkes regemente och på övningsplatsen Sannahed organiserade han de första friidrottstävlingarna i Sverige. Han fortsatte sin militära karriär på andra orter, framför allt Stockholm, alltid med idrott i tjänsten. Han var instruktör på utbildningsskolar och idrottslärare på läroverk i huvudstaden. Han var en av de ursprungliga medlemmarna av IOK. Viktor Balck steg i graderna inom armén till överstens rank och i samband med pensioneringen blev han utnämnd till hedersgeneral i reserven.
Det började alltså på Sannahed och Närkes regemente. Vädret hade kanske inte avskräckt Viktor men det avskräckte oss. Vi valde helt enkelt bort resten av den gamla exercisplatsen. Det fanns så mycket att se men nej, vädret var emot oss och historien om de båda regementena på Sannahed för berättas en annan gång. Vi skyndade oss in i bilen igen efter att ha försökt att knacka bort ispansaret på bilen, men det gick inte. Ut på vägarna igen. Någon knapp mil från Sannahed så ligger en ort som heter Hällabrottet. Det var hit som vi siktade in oss på för att hitta nästa sevärdhet.
Vestastenen
Det var inte enkelt. Vi visste från att ha läst på vägen dit att det skulle bli svårt. Vi hittade mycket riktigt den gamla Ytongfabriken och tog oss in på rätt väg. Passerade gamla kalkbrott och spanade förtvivlat efter den gamla runstenen. Till slut kom vi fram till den nya fabriken och med lite tur hittade vi den lilla grusvägen som vi läst om. Sakta i det ymniga snöfallet tog vi oss fram till riktmärket, en sommarstuga, och där stod den, Vestastenen. Runstenar är underliga saker. De är gamla monument över tider som vi inte vet särskilt mycket om, inte så mycket som vi skulle vilja veta. Det vi vet om denna sten och som i sin tur gör den unik är för det första att den är av sandsten vilket gör den till ensam i sitt slag i hela Sverige. Stenen ligger lite för långt österut för att tillhöra de lite äldre stenarna från Västergötland men har å andra siden deras utförande genom att endast en del av stenen används att skriva på. Snarare tillhör den, Mälardalsstenarna men den har inte deras utförande. Stenen brukar kallas den som binder ihop den östliga och västliga runstenstraditionen. Unik som sagt. Vädret tvingar in oss i bilen och vi fortsätter. Samtidigt så lockade det att titta på de stenbrott som vi såg. Så det blev till att ta oss tillbaka.
Hällabrottet
Det var det gamla Yxhultsbolagets huvudkontor som vi sett vid infarten till Vestastenen. De började med kalkbrytning och det var det brottet som vi passerat. Djupa hål i marken som idag är en sorts konstgjorda sjöar, men också vittnen om en industriepok som gått i graven. Kanske är därför som huvudkontoret såg så övergivet och nedlagt ut. Yxhultsbolagets framgångar kom på 1920-talet när de började bryta alunskiffer och gjorde lättbetong av den. Namnet blåbetong är ett annat namn på samma produkt. På 1960-talet introducerades Mexi-tegel som fasadmaterial. Då upptäcktes också att blåbetongen innehöll Radon och så var den sagan över. Den historien kom lite plötsligt så det blev ett litet överraskande påskägg att ta till sig.
Resan till hotellet i Örebro gick utan bekymmer och vi kunde traska in med alla våra väskor, vila lite innan det var dags att åka och äta. Det hade slutat snöa men temperaturen började sakta sjuka. Det blev lite egenartat att titta på klockan som var efter åtta på kvällen och det var fortfarande ljust ute samtidigt som det var ett bra lager snö på marken. Snösvängen var ute och röjde och vi gjorde kväll den första dagen på resan.
Övernattningar i Örebro – dag 2 – Örebro länsmuseum – Örebro stadspark – Wadköping – Svampen
Övernattningar i Örebro – dag 4 – Forsvik – Karlsborg – Falbygdens ost