Nere i Kirunagruvan, fem hindra meter under berget topp.
Vaknade normalt och tog det lugnt, kanske lite för lugnt. Under våra resor har vi märkt att folkhögskola gör om sina rum till hotell. Kanske inte de bästa rummen alltid och här är ett tydligt exempel. Det är ofta små rum, vilket inte gör oss något egentligen, det finns frukost, vilket är mycket bra. Priset är det som avgör, det är mycket överkomligt. Det finns dock en sak med folkhögskolehotellen, frukost kan vara ganska knapp strax innan stängning och idag var ett sådan tillfälle, vi fick äta det som fanns och inte det som vi ville, det var slut. Men det var mat och den fanns där vi behövde den bäst just nu, i magen. Glada och mätta satte vi igång dagens äventyr.
Kirunagruvan
Samlingen var vid turistbyrån och där var det mycket människor och en undermålig organisation. Ingen visst egentligen någonting. Hur svårt kan det vara? Ingen kan åka med den guidade turen ner i gruvan utan att ha anmält sig i förväg till de begränsade antalet platser som finns. Av säkerhetsskäl måste personnummer uppges för att händer det något så ska räddningsarbetarna veta vad de har att jobba med.
Ute på grusplan, där bussen förväntades stanna, hade en privat bilist ställt sig strategiskt placerad för att stoppa alla övriga försök att stanna till. Det tog tid att ta kontakt med chauffören och organisera en ny plats att stanna till på och innan allt var klart och vi var inpackade i bussen så var vi redan en god stund försenade.
Ida-Maja hette vår lokala sommarjobbande guide. Turen vi bokat var på engelska. Det var brist på turer och de som fanns fick bokas nära en vecka i förväg. Hon hade en egen engelsk dialekt, inte svår att först, bara väldigt inspirerad av svenskan. Hon gjorde klart för oss vad som gällde och först var det naturligtvis säkerheten. Sedan berättade hon om hur det skulle gå till, under tiden som vi tog oss ut på Europavägen västerut innan vi tar oss in på LKAB:s område. Hennes passerkort tar bussen in genom en port i berget. Alla djup i gruvan mäts från bergets topp, så redan i infarten var vi 230 m under markytan.
För att ta sig ner i gruvan så går det inga hissar eller något annat, det är väg som för en neråt. En vägg av dimma står framför bussens fönster och man undrar lite hur chauffören ser vart vi ska. En väg inne i ett berg går naturligtvis inte rakt och snart har den interna kompass fått fnatt och det är bara att följa med neråt. Dimma släpper och nu kommer tankarna på Falu koppargruva som vi besökte förra året. Där fick man gå, men här blir man körd.
På 560 m nivån svängde bussen av till en del av gruvan som inte längre bryt. Har har det gjorts i ordning en besökts gruva med gott om faciliteter. Museum, kafé, konferens anläggning mm. Vi vallas av bussen och in i besöksområdet. Hjälm och regnkappa kläs på oss och vi slussas in i an aula där en film om LKAB rullas igång. Guiden går och sätter på kaffebryggarna och plockar fram kakorna till ett senare tillfälle på rundturen.
Det är ca 14 grader i gruvan på den här nivån. Dagens brytningsnivå ligger på 1365 meter under berget. Där är temperaturen ca 22 grader. Det blir varmare ju längre ner i jorden vi kommer. Det finns en malmkropp som går ner i jorden och det är den som man hugger in på från urberget som ligger jämte kroppen. Malmkroppen sluttar lätt diagonalt ner i underjorden och det är det som ger sprickorna som tvingar Kiruna att flytta. I takt med att malmen försvinner skapas ett tom rum som marken som ligger ovan för sakta glider ner i. Det skapar sprickor på markytan som drar med sig jordmassor från sidorna och där, ligger delar av Kiruna. Under de kommande fem sex åren finns det planer på hur mycket av staden som ska flyttas och när det ska ske.
LKAB bryter malmen i marken som det tar upp ur jorden. Den skickas till ett anrikningsverk som tar bort slaggen, det som inte är järn och på så sätt för man fram järnet ur malmen. Sedan görs flis eller pellets där syret binds av kol. Det i sin tur ger växthusgaser. I Gällivare finns en experiment anläggning som ska producera grönt stål. Där använder man väte för att binda syret och det i sin ger bieffekten vatten, vilket inte är en växthusgas. Grönt stål, alltså. Hoppas bara att det fungerar i fullskalig produktion. Miljardinvesteringar är på gång så man tror på det.
Ida-Maja tar över och berättar på sin egna engelska att det idag går tio malmtåg om dagen till Narvik och 5 till Luleå. Varje tågsätt har två lok, vilka är de starkaste elloken i världen. De drar 68 vagnar. Det kommer frågor och allt kan hon inte svara på. Men, hon har kunskapen inom SMS avstånd. Hennes pappa är lokförare och han ve tom när hon guidar i gruvan och svarar direkt på hennes SMS, vilket är otroligt smart sätt att försöka få fram svaret på besökarnas frågor. Den servicen gällde tydligen med ett undantag, när han var ute med hunden och det var han nu…
Guiden tog oss runt i de olika orterna och visade gruvutrustningen som fanns i utställningen. Där fanns bland annat gamla hjullastare som lastade ut det som sprängts loss under natten. Det var gamla grejor och de var ett tufft jobba för människor att sitta i maskinerna och köra skopa efter skopa till malm hissen. Idag sitter föraren tillsammans i ett bra kontorsrum på arbetsnivån och kör maskinerna med joysticks vid skrivbordet. Dataspelen har blivit verklighet. Återigen en stark kontrast mot koppargruva i Falun, eller silvergruvan i Sala.
Vi kunde också lära oss att det i början på 1900-talet byggdes en elektrisk järnväg som gick från stan och in i berget innan den vända. Gubbarna klagade att det var så långt att gå till jobbet. Spårvägen lades till slut ner på 1960-talet och den siste konduktören hette Bister. Tvärt emot vad man kunde se på bilderna. Han såg ut att vara en glad gubbe.
Efter fika och en lite gåva i form av lite järnmalms pellets så var det dags att ta oss tillbaka till turist byrån igen, efter något som var värt ett besök. Är verkligen glad att vi gjorde detta.
I väntan på en sydlig riktning
Första krisen att ta tag i efter att vi kommit tillbaka var att klara parkeringen. Det hade gått mer än de två timmar som utlovades gratis av p-bolaget och vi ville inte betala mer än nödvändigt. Bilen flyttades ett par hundra meter till en plats som gav nya timmar att spendera i stadens nya centrum.
Andra krisen att tag i, var mat- och sovklockan som ilsket påminde om att det var dags att äta. Till slut hittade vi en pizzeria som snabbt levererade vad vi behövde. Det var inne i Kirunas nya köpcentrum. Tre fjärde delar av husen var klara och definitivt inte alla gator. Det är uppbyggt kring fyra kvarter och varje kvarter bildar en fjärdedel av en hel cirkel. Mellan husen får man gå ut och över gatan. Intressant upplägg. Butikerna var förhållande vis små jämfört med vad vi är vana vid, men de är naturligtvis avpassade till staden behov, lätt att glömma bort.
Klockan var lite in på eftermiddagen och det vi ville turist och se var klart. Nu inträder den lite nervösa väntan på att få åka vidare, i sydlig riktning. Vi har flera dagar kvar innan vi har kört så långt söder ut som vi vill, men den resan startar inte förrän i morgon. Vad ska vi göra innan det är dagas för avresa på riktigt.
Luossavaara
Det gäller att hitta på något och passa på att göra det som mest hoppas över på en semester tripp, nu var det dags att leta efter det sista. Först ut på den resan vara att hitta kyrkans nya plats. Det var inte svårt. Några hundra meter bortanför stadshuset ligger kyrkogården, en gång i utkanten av staden. Mellan gravplatsen och centrum ligger en liten kulle, längs samma väg, och där är slutpunkten för kyrkans resa. Det passar bra att ha den faluröda byggnaden som kommer att sticka upp en bit över omgivningen, nära till kyrkogården, nära till centrum, och inte så långt bort till den nya stationen, när den blir färdig, kanske någon gång före 2030.
Det andra vi ville titta på var Luossavaara, inte så mycket berget som utsikten från berget. När vi åkte ner till gruvan nu på morgonen så blev det en otroligt fin utsikt över hela Kirunagruvan. E10 går precis förbi och vi lyckades svänga av mot skidbacken. Tanken på att åka upp på toppen levde kvar en stund innan det visade sig kanske inte vara det smartaste att göra. Parkeringen för skidgästerna räckte gott till och vi fick vår utsikt. Den var milsvid och vacker och där och då förstod vi fullt ut vidden av stadsflytten. Ett av målen på resan var att just titta på stadsomvandlingen. Det blev så uppenbart var malmkroppen har legat och hur marken sjunker ner i det hålet. Hur det påverkar omgivningen. Själva LKAB är säkert för det ligger på fast berg i Kiirunavara men det går att se hur slukhålet sträcker sig in mot stadens utkanter.
Vi fick även en fantastisk utsikt över gruvområdet, inte minst malmtågen som står parkerade i väntan på att få flytta sin last till utskeppningshamnarna. Det inspirerade oss till nästa lilla utflykt.
Malmtågens statusvagnar
LKAB beställde nya malmvagnar 2004, närmare exakte 1130 st. När vagn nummer 1000 levererades 2012, målades den i guldgult. Det är, enligt guiden frän gruva, status bland lokförarna att få köra de vagnen i sitt tåg. I december förra året plockades en vagn ut och målades om i regnbågens alla färger för att markera LKAB som ett välkomnande företag. Även denna vagn är det status att dra på sin resa till Luleå eller Narvik. Några i bussen hade sett en av vagnarna stå på rangerbangården när vi åkte ut med bussen så vi tänkte att vi skulle ta och se om det fanns en möjlighet att få se vagnen. Svaret blev nej. Det tåget hade på den dryga timmen som var skillnaden, dragits iväg av två av LKAB:s blåa lok. Däremot fick vi en fin överblick över loken som vi inte riktigt hade tittat ordentligt på tidigare.
Stadsflytten
Vi hade fortfarande mer tid över. Vi styrde bilen i så långsam takt som möjligt till de områden som redan flyttats och de som höll på att rivas och de hus skulle flyttas. Det var samma väg som vi kom in i Kiruna för ett par dagar sedan, men nu kunde vi se stadens utveckling med andra ögon. Ida-Maja berättade att sjukhuset höll på att för sprickor på grund av gruvdriften. Det skulle flyttas, eller byggas nytt men ingen verkade riktigt vet vart och när, mer än att det borde vara snart. Vad rätt hon hade. Redan 2025 måste delar av sjukhuset stängas och avdelningarna ska flyttas över till baracker. 2027 är det sjukhuset som står på tur. Kanske hela verksamheten kommer att husera i tillfälliga lokaler. Det finns flera problem, som guiden mycket exakt pekade ut. Regin Norrbotten och LKAN är inte överens om vad sjukhuset är värt. De pengarna behövs för att bygga nytt. Kiruna kommun och regions Norrbotten är inte överens om VAR sjukhuset ska ligga. Regin har begärt mark på ett ställe och kommunen gör detaljplaner för sjukhuset på ett annat ställe. Fördomar om norrlänningar är att de är fåordiga, men så fåordiga att de inte kan prata med varandra är väl att gå lite väl långt. Be vår guida att lösa era problem, hon hade skinn på näsan så det skulle nog gå fort att få ett nytt sjukhus till staden.
Sedan tog vi det lugnt och förberedde så långt det gick morgondagens avförd i sydlig riktning, och ett värdslarv.
Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna
Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka
Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag
Nordlig kurs – Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik
Nordlig kurs – Dag 17 – Sjuttiofem mil bil – Dalarna och Värmland – Slutspurten