Nordlig kurs – dag 4

Forsränning i Kukkolaforsen – det skvätter bra!

Överkalix

Dagen började lugnt. Det var ingen tid att passa, mer än att vi skulle vara i Överkalix inom ett 90 minuter stort intervall. Resan dit var ungefär 90 minuter den också. Det fick ta den tid det tog och så rullade bilen iväg när allt var klart.

Det var en vacker dag och det blev ett glatt återseende med gamla vänner. Vi lärde känna varandra när arbete och bostaden låg i Nairobi och vi har hållit kontakt med oregelbundna mellanrum allt sedan dessa. Vi har barn i samma ålder så det fanns mycket att prata om.

Till slut var det dags att åka vidare och första målet blev att ta sig de sista kalorimetrarna in mot själva centralorten. Vi såg ett fält som var överfullt med gamla traktorer. Det var Holgers traktormuseum i Svartbyn som passerades. In emot centralorten och så letade vi oss upp på Brännarberget. En lunch intogs med utsikt över nejden och sedan kallades det upp på i utsiktstornet. Utsikten var imponerande. Uppemot 20 km är gissningen att det gick att se. Det tog ett tag att se sig mätt på vyerna och efter det var det dags att ta sig vidare. Mot Övertorneå och sedan vidare söderut längs älven.

Kukkolaforsen

På finska sidan, för vi kör bredvid Torne älv som är gränsfloden mellan Sverige och Finland, ligger Kukkola och på den svenska sidan ligger också Kukkola och mitt emellan ligger forsen som bär samma namn. Det är en naturskön sevärdhet som redan på medeltiden uppmärksammades. Det var främst när siken är på väg upp för att leka och ankomsten av fisken noterades och nyttjades. Sedan dessa har det fiskats sik.

Det var vackert och skönt att sitta bredvid forsen som skumpade fram. Det var kanske en en stor och mäktig fors med mycket kraft utan det var mera som en grundare och bredare fors. Nu var detta mitt i sommaren och det var inget smältvatten kvar så det ser nog annorlunda ut på andra årstider. Ett par bryggor, som mest liknade plockepinn sträckte sig ut på från båda sidorna. På den finska sidan stod en man med en lång hov och svepte i vattnet för att föröka fånga fisk. Inget napp idag.

När vi tittade uppåt älven som kom en stor gummiflotte farande med människor som paddlade vilt. De var väl paketerade med flytvästar, skyddskläder och hjälmar. Forsrännarna kom mitt i älven och nu gick det att se att det var mer kraft i vattnet än vad det verkade från början. Det hoppades vilt över vattnet och vid ett tillfälle sköljdes båten helt över vatten när den for in en liten dipp i vattnet. Det var kul att titta på, kanske mindre så att åka med, men vi har alla olika smak.

Affären var fortfarande öppen och de sålde lokal rökt sik. Man får ta seden dit man kommer och vi köpte en fisk och norrländskt tunnbröd. Packade in allt i bilen och for vidare mot Haparanda för att ha en liten picknick med vår nyanskaffade kvällsmat.

En världsarvsskylt dök upp vid vägen och visade till en av de fyra punkter som ingår i den svenska delen av Struves meridianbåge, Perävaara. Den passerades också. Det går att ta sig till den mätpunkten, men det är en längre promenad än vad vi är konstruerade för. Det finns tre andra och vi har siktet inställt på den som ligger utanför Pajala.

Järnvägsbron i Haparanda

Vi letade oss fram till Järnvägsbron över Torne älv. Det tog ett litet tag, men över en bilverkstads garageplan så gick det bra. Det var INTE här som 75 000 krigsinvalider utväxlades mellan det Ryska imperiet och det tyska imperiet under första världskriget. Det skedde under det svenska Röda korsets försorg.

Det var INTE här som Lenin passerade över till Ryssland 1917 för att leda den ryska revolutionen. Med tysk och svensk hjälp så löstes transporterna från Schweiz via tåg till Haparanda. Under devisen min fiendes fiende är min vän så satsade tyskarna på Lenin. De fick god utdelning. Lenin tog makten och det var han som ledde Ryssland när de skrev under separatfreden med Tyskland 1918 i Brest-Litovsk. I dag heter staden bara Brest och ligger i Belarus.

Järnvägsbron stod klar 1919 när – Torneå-Haparanda banan stod klar. Det är efter den finska självständigheten och det finska inbördeskriget. Bron innehåller två spår, men inte ett i vardera riktningen. Det är två spår som ligger mer eller mindre på varandra. Det ena 1435 mm och det andra 1524 mm. Det första är den svenska spårvidden som sträcker sig till stationen i Torneå och den andra är den finska spårvidden som sträcker sig till stationen i Haparanda. På så vis kan gods transporteras utan att behöva lastas om bara för att passera gränsen.

Några som verkligen passerade över bron var den svenska frivilligbataljonen som under vinterkriget 1939/40 reste till Finland för att avlasta vissa frontavsnitt för att finnarna skulle kunna förstärka sina egna områden mot angriparen. Tyvärr, samma angripare som idag anser att Ukraina är deras. Det är 83 år emellan. Har vi inte blivit förståndigare på alla dessa år?

Banan används bara för godstrafik idag, men när vi besökte platsen var bron inlindad i byggnadsställningar och täck plast. Gissningsvis passar man på att renovera den gamla järnbron när det nu är dags för elektrifiering av banan. Det är en av förutsättningarna för att kunna köra passagerartrafik på banan men inget är aktuellt, vad vi vet.

Sik, tunnbröd och skällande valpar

På vägen till bron kunde vi se strandpromenaden längs älven. Det fanns flera parkbänkar som såg mycket inbjudande ut. Bilen parkerades så nära som möjligt. Maten dukades upp och så blev vi utskällda. Det var en valpkurs på gång på gräsmattan framför oss och valparna behövde tränas för de var alldeles för glada och spralliga, och de berättade de högljutt för sin mattar. En del fick inte var med, de skällde för mycket och var för glada för att se andra hundar så då fick matte ta hunden ett knappt femtiotal meter från de andra och hundarna fick lugna ner sig. Vi lugnade inte ner oss utan satt i oss den goda sik på tunnbröd och njöt verkligen av den vackra älven och Finland på andra sidan. För utom glada valpar och ett par ilsket tjutande vattenskotrar som körde slalom mellan länderna så var det en kanonkväll vid Torne älv.

Struves meridianbåge i Haparanda

Mellan vår picknick plats och järnvägsbron ligger en punkt på Struves meridianbåge. Den ingår inte i världsarvet men vi gick ett par hundra meter och tittade på punkten. Den var vackert övertäckte med en lite pyramid med stora hål i varje sida för att det skulle gå att se in på punkten. Det var här som kartmätarna lämnade den svenska sidan och fortsatte på den ryska sidan. Finland tillhörde Ryssland när mätningarna begav sig.

På informationstavlan kunde vi läsa att nästa punkt i mätningen var den vackra kyrkan på andra sidan älven. Det såg lite rysk-ortodox ut, men det var endast den övre delen som stack upp över granskogen. Vi också redan på att mätpunkten på kyrkan var en del av det finska världsarvet Struves meridian. Det fanns inget att tveka på, det var dags att resa utomlands.

Nedertorneås kyrka och ett världsarv

Det var inte mer än sex kilometer till Finland och världsarvet som vi ville se. Så här dags på kvällen var kyrkan redan stängd men det gick att beundra skönheten utifrån. Inskriptionerna talar tydligt om att den byggdes på Gustav IV Adolfs tid. Kyrkan är inspirerad av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Kyrkan invigdes 1797 och 12 år senare var den rysk. På plats vid kyrkan var inte så ortodox som det så ut från den svenska sidan. Utan den var mycket mera samtida med den tid när den byggdes. Arkitekten hade plockat in delar av den gamla 1500-tals kyrkan i den nya kyrkan.

Vi gick uppför trappan och en av de pelare som står bredvid trappan, har en skylt om Struves världsarv. Den ska vara den pelaren som var mätpunkten. Vi kunde lägga ytterligare ett världsarv till vår lista. Kyrkan var inte öppen men vi valde ändå att gå in på kyrkogården och ta oss en titt. Kyrkan är helt omgiven av begravningsplatsen och efter att ha gått ett trekvarts varv så ser vi ett sten som mer liknar ett monument än en gravsten. Det är minnesmärket över stupade i första världskriget eller inbördeskriget. Den är märkt 1918 och har ett finskt solkors/sankt Georgs kors. Med risk för att tänka fel, skulle detta kunna vara gravar över stupade finländska soldater i den så kallade finska jägarbataljonen.

Jägarrörelsen hade sin grund i en önskan att frigöra sig från Ryssland. Under första världskriget rekryterades finnar, som sedan reste till Sverige och vidare till Tyskland där de utbildade till tyska jägare. Ca 2000 finnar utbildades och blev senare 27:e kungliga preussiska jägarbataljonen. Enheten sattes 1917 in i strider i Baltikum, mot Ryssland. Situationen för finländarna ändrades drastiskt när Finland den 6 december förklarade sig självständigt, i eftervattnet till den ryska revolutionen någon månad tidigare.

I Finland utbröt ett inbördeskrig mellan den vita och röda sidan. Jägarbataljonen skeppades över till norra Finland och anslöt sig till den vita armén som marscherade söder ut mot Helsingfors. De kom att spela an avgörande roll i kriget. 128 jägarsoldater stupade och kanske är det monumentet över några av dessa som vi ser.

De finska krigen

När vi tittat klart på monumentet så tittade vi också på marken. Vi kunde se ca 200 gravar som låg samlade och det var snart uppenbart att detta var stupade soldater från de finska krigen på 1930/40-talen.

Gravarna berättade en historia om de finska krigen som var intressant. Under krigen så var Finland noga med ett försöka få hem de stupade soldaternas kroppar sin hembygd. Alla kroppar gick inte att få med sig men det var viktigt för det finska att soldaterna togs om hand. Det var viktigt att hembygden förstod den uppoffring som landet gjorde för att få vara självständigt. Årtalen på de stupade soldaterna var intressanta. Eftersom det var så många gravar så gick det att se et mönster. Även om vi inte kollade på alla så var det ett tydligt mönster.

Den första perioden som gravstenarna berättar om är december 1939 till mars 1940. Den perioden sammanfaller med vinterkriget, när Sovjetunionen överföll sitt grannland med Molotov-Ribbentropp-pakten som grund. Finland var en rysk intressesfär och skulle tillbaka till imperiet. Sovjetunionen inledde med att beskjuta sitt eget territorium och hävdade att det var Finland som skjutit först och använde det som ursäkt att starta kriget. I senare forskning har det slagits fast att det var ryssarna som sköt p sin egna. Därför är det så störande att Putin vidhåller att Finlands starta kriget. Hans förvirrade, och egen snickrade historia ligger bakom synen på att Ukraina aldrig har varit ett eget folk eller nation utan alltid varit en del av Ryssland. Något han beslutade åtgärda militärt den 24 februari 2022. Därför måste vi hålla kolla på vad Putin har för avsikter mot Finland. Finland tillhörde Ryssland mellan 1809 och 1917. Även de baltiska staterna har anledning att vara oroade över den nuvarande regimen i Moskva.

1941 gick Finland till anfall mot Ryssland i det som kallas för fortsättningskriget. Avsikten var att återta de förlorade områdena från freden i Moskva 1940. När Finland uppnått sina krigsmål och återtagit sitt tidigare territorium så fortsatte de tills de fann bra försvarsplatser och så stannade de där. Hitler blev vansinnig men kunde inget göra åt det. Finland valde att inte hota Leningrad eller fortsätta anfallet mot staden, när Tyskland satte staden under belägring.

Gravarna berättar om en ökning av antalet stupade soldater under 1941, men det är relativt få under 1942 och 1943 när ställningskriget på gick. På våren 1944 börjar det stå klart att åt vart krigslyckan lutar. De allierade beslutar att Finland inte omfattas av den ovillkorliga kapitulationen som man beslutat om. Finland har inget samarbete med Nazityskland på det politiska planet utan enbart ett militärt samarbete. USA har en viss beundran för Finlands kamp under vinterkriget och ser inte att landet ska få samma hårda villkor som Hitlers land.

Stalin har en egen agenda. Han är heller inte intresserad av att ockupera Finland, inte nu i alla fall. Det skulle binda trupper som han bättre behövde i anfallet mot Tyskland och Berlin. Han behöver avveckla den finska fronten. Tyskland å sin sida vill att Finland är kvar för att binda ryska trupper.

Finland tvekar och väntar, medan det pågår underhandlingar via Stockholm. Till slut tryter Stalins tålamod och på sensommaren 1944 och hösten 1944 sätter Sovjetunionen igång en storoffensiv på östfronten, även på Karelska näset och de finska krigsgravarna antal över under sommaren. Detta för att övertyga Finland om att fred ligger i deras intresse. Finland kryper till korset och den 19 september undertecknas avtalet.

I avtalet ingår att Finland skulle köra ut de tyska trupperna i landet och senare på hösten börjar striderna mellan de forna vapenbröderna i det som kallas för Lapplandskriget. Återigen ökar antalet krigsgravar. Det var tänkvärda och tunga tankar att hantera den vackra sommarkväll där dagsljuset aldrig försvinner. Det var dags att sätta sig i bilen och åka tillbaka till boendet. Det är många mil men vi börjar bli vana vid bilresande i Norrland.

Ett nytt världsarv

Det var läge att kolla upp de finska världsarven när vi kom tillbaka. Det var lite oväntat att hitta ett men vi var glada för det. Passade på att kolla upp de danska med tanke på att vi besökte att för ett par veckor sedan. Då ser vi att förra hösten så tillkom de vikingatida Trelleborgarna till som världsarv. Vi besökte en av dessa för ett antal år sedan så det blev ett till, lite retroaktivt.

Nordlig kurs – Dag 1 – Tidig morgon – Vårgårda redan avstängt – Frukost i Mariestad – Järnvägsmuseet – Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn – Njutångers kyrka – Hotell Knaust – Stenstaden Sundsvall

Nordlig kurs – Dag 2 – Frukost i spegelsalen på hotell Knaust – Själevads kyrak – Örnsköldsvik in och ut – Gammlia Umeå – Ratan – Träffningen vid Ratan – SMHI i Ratan – Hero-Era – Bygdeå kyrka – Andersvattnet – Sara kulturhus – Northvolt – Skelleftehamn – Bonnstan

Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna

Nordling kurs – Dag 4 – Överkalix – Kukkolaforsen – Järnvägsbron i Haparanda – Sik, tunnbröd och skällande valpar – Struves meridianbåge i Haparanda – Nedertorneås kyrka och ett världsarv – De finska krigen – Ett nytt världsarv

Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka

Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag

Nordlig kurs – Dag 7 – Polcirkeln – Korpilombolo – Världsarvet Struves meridianbåge i Sverige – Saivomuotka – Karesuando – Järämä fästningsområde – Kilpisjärvi

Nordlig kurs – Dag 8 – Båtresa – Fjällpromenad -Treriksröset – Ännu längre norrut – Tionde gränspassagen

Nordlig kurs – Dag 9 – Folkaktionen mot utbyggnaden av Altaälven – Nordlig kurs – Längtan till livet efter detta – Olika vägar – 200 meter under havet – Nordkap – Honningsvåg – Alta hällristningar, ett världsarv – Struves meridianbåge Norge

Nordlig kurs – Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik

Nordlig kurs – Dag 11 – Vad ska vi göra idag? – Narvik 1940 – Krigsmuseet – Trötta irrade vi runt lite – Rombaksfjorden – Fiskekroken – Nytt världsarv

Nordlig kurs – Dag 12 – Östlig kurs – Björnfjell – Abisko – Torneträsk – Kiruna kyrka – Kiruna stadshus