Linnes Hammarby mitt på den uppländska slätten i sommarfager skrud.
Mora stenar
Det hade varit två långa resdagar och nu var det dags igen. Tempot var värre än en vanlig jobbarvecka, vilken semester det verkade bli. Det var återigen dags att slita lite på ozonlagret och ta bilen ut på den uppländska slätten. Första stoppet på dagens långa resa undan regnet var Mora stenar. Mora stenar utgör i svensk historieskrivning platsen där ” Svearna äger att taga konung och likaså att vräka”. Platsen för Mora stenar är väl vald. Den ligger på Mora äng som ligger mellan Attundaland och Tiundaland, ca en mil sydöst om dagens Uppsala. Stenarnas betydelse finns inskriven i flera landskapslagar. Enligt traditionen är det en urgammal sed. Det är klart att en sådan här plats är värd att besöka under upplevelser i Uppland, ja det är nästan straffspark att missa ett sådant ställe. Återigen tog vi den stora leden till hjälp för transporten, denna gång söderut. Det hade inte varit helt lätt att lokalisera platsen för utsocknes trots noggrant letande. GPS eller annan teknisk utrustning hade fallerat oss. En beskrivning hur det gick att ta sig till stenarna förordade rastplatsen Mora stenar och sedan var det till att gå igenom skogen en liten bit. Det var en lösning som passade för dagens tidiga upplevelser. Att det var tidigt uppräckte vi när vi kom fram till parkeringen. Husbilarnas invånare höll fortfarande på med morgonrutinerna när vi kom farande på vår historiska upptäcktsfärd.
Om vädergudarna skämdes för det som vi utsattes för igår eller om de var inkallade på förhör för sina upptåg vet ingen men det regnade i alla fall inte. Blöta blev vi ändå för det var mycket fuktigt i gräset och på marken när vi traskade skogsstigen fram under kraftledningen. Efter en kortare promenad, där vi passerade ruinen av ett gammalt ödetorp, vilken historia skulle inte det huset kunna berätta, så kom vi fram till en väg. Vi fick se det lilla huset där Mora stenar placerats av Gustaf III för ca 250 år sedan. Vi gick dit och tittade på denna bit av den svenska historien. Det fanns åtta stenar i det lilla huset. Stenarna försvann någon gång efter 1457 efter att Kristian I valts till svensk kung, detta under Kalmarunionens tid. Inte undra på att Gustav Vasa letade efter stenarna för att kunna få sitt uppror och upphöjelse till kung legitimerad av urgamla sedvänjor. OM det nu är urgamla sedvänjor. I en källkritisk analys från 1988 hävdas att traditionen om Mora stenar uppkom på 1300-talet för att stärka Magnus Erikssons kungamakt. Hur det än är med den saken kommer vi förmodligen inte att få veta. Platsen har en betydelse eftersom senare kungar, främst under medeltiden faktiskt använde platsen till ceremonier för att befrämja sin egen makt. När seden började är oklart och ännu mera oklart exakt var och ännu mera oklart om det är stenarna vi stod och tittade på. MEN, platsen kan lika gärna ligga här som någon annanstans. Blöta om fötterna och långt upp till knäna så vandrade vi tillbaka till bilen. Klockan var inte långt fram på dagen och det var för tidigt att resa till Linnes Hammarby. Vi for istället till den gamla borgen Broborg.
Broborg
Det tog oss en stund att hitta rätt. Bland annat för att vi var tvungna att fortsätta på den stora farleden norrut innan vi kunde vända och ta oss söderut igen. Det blev läge att ta småvägar och kyrkan i Danmark passerades, Linnes sockenkyrka, och så passerades Mora stenar. Vi hade alltså kunnat ta oss torrskodda till platsen. Lite sent nu kanske. Till slut kom vi fram till den gamla fornborgen. Det är en otroligt strategiskt välplacerad borg som vi hittar. Vi måste tänka bort dagens topografi och konstatera att när borgen började användas på 400-500 talet e.kr., samtida med Hummelsta, Gråborg och Ismanstorp, vilket sätter intressanta perspektiv på historien och samma funderingar som dök upp i Hummelstad dök upp också här. Redan då konstaterade vi att varje borg måste ses i förhållande till sin egen omgivning och historia. Det finns naturligtvis en historisk kontext men också ett lokalt perspektiv. Det blir aldrig så tydligt som när vi kom upp till borgen och in bland alla kullvälta murstenar.
Det går att se resterna av inlandsisens härjningar i landskapet, Vallbyåsen. Rullstensåsen gick tvärs över dalgången och dämde upp en sjö. Detta utgjorde en del av de vattenvägar som utgjorde farleden mellan Trälhavet och gamla Upsala. Fjordar och vikar sträckte sig mycket längre in i landet än vad det gör idag. Från toppen pekas också ut var Långhundraleden sträckte sig under bronsåldern. Leden kommer genom det som idag är Storån. Passerar Hönsagärde, där det finns gamla gravfält. Hönsagärde syns från Broborgs fästning. Passerar borgen som i en inte allt för vild gissning, utgjorde ett sorts lås och försvar längs leden. Vidare förbi Mora stenar. Linnes Hammarby, kyrkan i Danmark för att nå fram till gamla Upsala. Det är starka historiska miljöer som vi rör oss i. Om leden varit en vikingatida led är ifråga satt inom forskningen. Det är ont om fynd och de fynd som finns är från bronsåldern. Lika så finns det en borg där Långhundraleden går ut i Östersjön men den är medeltida.
Alla borgar har ett slut och så även Broborg. Det gick att se orsaken till borgens slut i form av glasade stenar inne i ruinerna, ett säkert tecken på brand. Om det var ungmön Grimsas bror som kom och krävde sitt fadersarv med våld och brände ner borgen som sagan berättar är kanske mer osäkert, men det finns en Grimsahög som ligger alldeles nedan för borgkullen i dalen. Vi vandrade runt hela anläggningen uppfyllda av det som vi sett. Skogen hade återtagit delar av den mark som en gång huggits kal för att förse invånarna med ved. Boskapen hade flyttat in och betade de områden som fortfarande var öppna. Marken var genomvåt och det var vi också så vi brydde oss knappt när det återigen började regna. Vi passade på att byta till torrt och så satte vi oss i bilen. Äntligen var det vår tur att skratta. När vi satt i bilen och åkte så regnade det och när vi var ute så var det uppehåll, en skön omväxling till gårdagens upplevelser. Vi for till Linnes Hammarby en kortare bilresa bort.
Linnes Hammarby
Det första som vi reagerade på var hur litet stället var. Ett litet tillfälligt uppehåll i regnet gjorde att vi kunde ta oss in i den nybyggda entrébyggnaden. Väl där började det att regna så vi passade på att äta innan vi kunde gå på en guidad tur inne i Linnes gamla bostad.
Linne själv kräver kanske ingen närmare presentation. Han föddes som prästson utanför Växjö och blev senare professor i Uppsala i naturämnen. Han kunde efter ha fått lite pengar köpa gården Hammarby utanför lärdomsstaden 1762. Linne hade ett par olika orsaker till att investera de pengar han fått. Dels för att komma undan den osunda miljön som var i staden och dels för att kunna säkra att hans efterlevande kunde få en försörjning när han inte längre kunde få en lön för det arbete som han gjorde. Hammarby bestod på den tiden av de båda flygelbyggnader som finns än i dag medan Linne lät uppföra huvudbyggnaden. Han lät även uppföra en arkivbyggnad i sten en bit bort. Detta för att förvara sina samlingar och för att undvika att de blev eldens rov. Det var Linnes hustru Sara Lisa som fem år efter makens död sålde hela samlingen till engelsman, Smith. Samlingen kom vid dennes död att säljas till en stiftelse, The Linnean Society of London. Dessa förvarar samlingarna än i dag i ett bombsäkert skyddsrum under Piccadilly Circus i London.
Gården Hammarby blir för stor för familjen att driva vidare. De stänger igen stora huset och flyttar till en av flyglarna. 1879 säljer familjen rubbet skulle vi kunna säga till staten och till Uppsala Universitet. Här läggs också grunder för det aktiva museum som vi gjort ett besök på idag. Viss var det trevligt att vandra omkring i naturparken. Titta på naturaliet, på blommorna i rabatterna och på skyliften som stod uppställd mitt emellan huvudbyggnaderna. Det hade funnits möjlighet att göra någon av de promenader i Linnes fotspår som finns runt om i bygden. Linne hade flera olika rutter som han gick med sina studenter, lite beroende på vad de skulle titta på och vilken tid på året det var. Lektionssalen var lång skulle vi kunna säga. Det var ett bra stopp och en bra upplevelse i Uppland. Det var dags att ta sig vidare. Klockan ville inte riktigt visa det som vi ville och det blev lite mycket tid kvar till nästa begivenhet även om det var en bra sträcka att köra. Vi passerade Mora stenar för fjärde gången på en förmiddag. Sedan bar det ut på upplevelser på den uppländska landsbygden. En liten omväg skulle ta oss till Norrtälje!
Norrtälje
Vi tog väg 77 som slingrade sig i öst-västlig riktning genom landskapet. Det fanns mycket att se i denna historiska kulturbygd, åågot som vi fick betrakta genom bilrutan. Tyvärr finns det inte obegränsat med tid och det gäller att välja och framför allt välja bort mycket intressanta saker som inte kan omvandlas till upplevelser. Målet för vår resa var Wira bruk, men när vi nådde E18 så blev det Norrtälje istället. Vi skulle få besök under morgondagen och som en liten födelsedagspresent så skulle det bli något från en affär som inte finns på varje ställe och som bara säljer ett specifikt sortiment.
Namnet Norrtälje kan härledas till bosättningen vid den långa viken och det stämmer även med dagens geografi. Vi känner namnet från 1200-talet. Annars för Norrtälje en blygsam tillvaro. Själva staden grundas under Gustav II Adolfs regim. Det tidiga 1600-talet är en tid då det grundas många städer, kanske, och det är bara en gissning, befolkningen efter digerdöden har börjat hämta sig och kungamakten ser bättre möjligheter att ta in penningskatt istället för naturaskatt. I anslutning till staden grundades ett gevärsfaktori. Lennart Torstenson fick staden som förläning för sina insatser i trettioåriga kriget och Karl XI tog tillbaka staden när han behövde pengar till att rusta upp den svenska armén och flottan. Gevärsfaktoriet förstördes när ryssarna kom och härjade Upplandskusten 1719 och staden brändes ner. Vi hade stannat tillräckligt kort tid för att handla det nödvändigaste och siktade nu in oss på en annan ort med vapentillverkning, en ort som INTE härjades av ryssarna.
Wira bruk
Det är svårt att prata om den svenska stormaktstiden utan att prata om Wira bruk. Wira bruk var en tillverkare av värjor till den svenska karolinska armén. Här finns en av ledtrådarna till orsaken till att andra länder kom i fatt Sverige under början av 1700-talet. De satsade på andra vapen, ryssarna inte minst på ett fältartilleri, medan Sverige höll kvar väldigt länge vid sina blankvapen. Wira bruk var naturligtvis en viktig måltavla för ryska härjningarna men till skillnad från Lövsta och Forsmark så fanns det en svensk trupp som tydligt visade att de ville slåss. Kloka som ryssarna var så anföll och förstörde de mål som var svagt försvarade och lätta att komma undan. Wira bruk klarade sig alltså. Det var med en viss förväntan som vi närmade oss målet. Det är lätt att måla upp bilden av en stort bruksort men det var ett litet ställe. Vi parkerade och gick in i den lilla byn. Klockan var inte så mycket och vi hade en tid att passa. Vi hade köpt biljetter till Wira spelen på kvällen och nu gällde det att njuta av bruket och fördriva tiden fram till föreställningen. Första stoppet var det gamla tingshuset, nu omgjort till ett kafé. Det var här, en snöig dag 1810 som rätten blev insnöad. För att fördriva tiden spelades det kort och då uppfanns kortspelet Vira. Sant eller inte det finns det delade meningar om. Någon annan förklaring är svår att hitta men det går heller inte att få den bekräftad. Passade på att fika lite innan det var dags att ta en promenad runt i de olika husen.
Wira bruk låter tala om sig första gången 1632 då amiralen Clas Fleming, fick kungligt uppdrag att förse den svenska armén med värjor och stickvapen. Det är för övrigt samma Fleming som gett namn till Fleminggatan på Kungsholmen i Stockholm. Fleming åkte till Tyskland och hämtade smeder från Solingen och börja med klingsmide i Wira burk. Med det kungliga privilegiet i botten tillverkades högkvalitativa värjor. En siffra som nämns är ca 350 000 värjor under årens lopp. Krigstid så var det en god affär men under fredstid var det svårare med beställningarna. Liar och andra verktyg blev en del av produktionen för att klara inkomsterna. Wira bruk bytte ägare flera gånger genom försäljningar och arv. 1764 tog von Schantz över bruket och driften. Kvalitén på tillverkningen sjönk och klagomålen på vapnen ökade vilket medförde att privilegierna drogs in 1775. Wira fick nu konkurens från smederna i Eskilstuna. 1926 så var Wira bruks tid som vapensmedja över. Kanske ändå inte riktigt. Den siste kvarvarande smeden Johan Dahlgren höll hantverket levande till sin död 1948. Idag har smederna återkommit till smedjorna i Wira. Då handlar det mera om bruksprodukter, inredningsdetaljer och konstsmide. Vi kunde i ett av husen se dessa oftast mycket vackra hantverksprodukter till försäljning. Det fanns en stor rikedom i sortimentet. Priserna var som det är på ett hantverk av den här klassen. Det som gick att konstatera var att det är en mycket speciell stil att nyttja det råa smidesjärnet i inredningar. Vi har valt en annan inriktning och det blev till att stå över inköpen för idag.
Vi fortsatte runt och tittade. Där fanns stora smedjan och minsann står det inte en smed och tillvekar spik ur två stänger. Han jobbade med den ena stången medan den andra värmdes i ässjan. Det gick fort och det är klart ska du sälja en spik för 10 kr så gäller det att hinna tillverka en spik per minut för att få ihop ekonomi. Tittade in husen som omvandlade kraften från vattnet till bälgarna som blåst luft in i härden och som försåg smederna med hammarkraft. Allt byggt i trä och smidesjärn. Det bästa av allt är att det fungerar. Vi tittade till dämmet där vatten sammaldes ihop för det skulle kunna bli energi till smedjorna. Det hade varit lugnt på väderfronten och solen hade trängt igenom och lyste klart och kraftigt. Då blir det solregn och paraplyerna åker fram. Vis av erfarenheten så var de aldrig långt borta. Vi fördrev tiden bäst vi kunde tills det var dags att besöka Wiraspelen. En inte oviktig del av tidsfördrivet var att snegla mot himlen, skulle det bli regn eller inte?
Wira spelen
Vi hade försett oss med biljetterna till föreställningen ganska långt innan. Vi ville inte åka tvärs över halva landet bara för att hitta en lapp på luckan. Det var ju så lyckligt att en av årets tio föreställningar gick när vi var i närheten. Det var en ganska lång väntan på föreställningen som nu skulle ske. Säkert 15 år. Väl bänkade på friluftsteatern så kom kvällens värd och presenterade; regnet! Föreställningen blev uppskjuten i femton minuter för att störtskuren skulle gå över. Regnet skulle återkomma flera gångar under kvällens lopp och de stackars skådespelarna tog vattnet utan att knota. Till all lycka så slutade skådespelet bra och det avslutades i hör och häpna – solsken. Spelet handlade om Wira och om olycklig kärlek. Där fanns en orkester som spelade och där fanns hästar som reds över gräsmattescenen och det fanns säkert 50 skådespelare i olika åldrar. Det var värt att resa för att få se detta. Mycket trötta körde vi tillbaka till Uppsala i den avtagande solens nedåtgående bana. Att det fanns solsken efter så mycket regn. Det kanske finns hopp för morgondagen!
Upplevelser i Uppland – Dag 7 – Valsgärde – Vendel – Örbyhus – Uppsala museum