Orangeriet på det vackra Nynäs slott.
Nynäs slott
Sovit lite dåligt, motion sent på kvällen och en ny säng men det hör till semestern. Det var dags för ett intressant utflyktsmål, Nynäs slott. Hade aldrig hört talas om detta men blev mycket enkelt övertalad till att besöka stället. Vi körde förbi Nyköpingshus i en sväng runt hela staden. Färdriktningen var Trosavägen och den körde vi. Återigen var det bara att njuta av det Sörmländska landskapet som återigen skiftat lite karaktär. De stora åkrarna var kvar men nu var det mer likt hemma med insprängd skog. Närheten till havet gjorde sitt men det fortfarande vackert och dagen var varm. Vi körde och körde och njöt av det hela, de blåa linåkrarna. Säden som mognade på fälten. Vi passerade skylten mot Studsvik, där landets femte kärnkraftanläggning ligger. Vi trivdes med resan och slappnade av, kanske lite för mycket för rätt var det var hoppade en dovhjort ut framför bilen och försvann med sitt karakteristiska fyrsprång. Det gick fort och det fanns inte ens tid att bli rädd. Lite mer uppmärksamhet gjorde att skylten till Nynäs slott hittades och snart nog stod vi parkerade på gårdsplan.
Först besöktes de gamla ladugårdsbyggnaderna från 1790-talet. Bastant byggda stod de stolta kvar. Funktionen som ladugård var sedan länge borta och idag var det inrymt olika utställningar. Det fanns en om ull, en annan om naturen runt Nynäs slott speglad av några naturfotografer och elever från fotolinjen på en närbelägen skola. Det var vackra kort. Sista anhalten var herrskapets häststall. Inte det vanliga stallet där arbetshästarna rumsterade utan det fina stallet, närmast mangårdsbyggnaden såklart.
Det var mycket likt det vi såg på Julita igår. Att detta var ett strå vassare visades av att det fanns färgade glasrutor i ett av fönstren. Promenaden gick vidare till huvudbyggnaden, återigen så valde vi att stanna utanför och bara titta.
1328 finns den första skriftliga källa som berättar om Nynäs. Det nuvarande utseendet på slottet började byggas på 1650 talet av Erik Gyllenstierna. Nynäs senare historia förknippas med släkten Gripenstedt. 1856 köper finansministern Johan August Gripenstedt slottet av sin svärmor, vilken då varit i släktens ägo från 1769. Familjen behöll slottet fram till det att det såldes till Sörmlandslandstinget, den sista delen så sent som 1984. Det var Johan Augusts äldste son, som efter moderns död 1887, satsade storstilat på att bygga ut Orangeriet och som till slut fick sälja egendomen till sin yngre bror 1910 på grund av finansiella problem.
Nästa anhalt på vandringen var Orangeriet där en del var växthus och växtförsäljning, en del restaurang och en del bekvämlighetsinrättningar. Det var ett vackert orangeri och utsikten över den lilla viken med vass var också den mycket vacker i sommargrönskan. Sista anhalten blev den gamla smedjan, idag konstnärsglasblåseri. Det var en tankeväckande anläggning. De stora arealer som det rör sig om är ganska olikt västra Sverige där ganska jämnstora gårdar ligger bredvid varandra och bonden sköter sitt. Här skulle det inte fungera. Arealerna är enorma och det går bättre att förstå statarsystemet här på plats. Det var många människor som skulle försörjas och ha arbete. Det var kanske inte meningen att detta är vad landstinget hade tänkt att gården skulle visa upp men det är dessa funderingar som kommer upp när tankarna får vandra fritt runt en plats som Nynäs slott, mycket väl värt ett besök. Återigen så tvingade värmen in oss i bilen och vi tog ut riktningen mot nästa resmål. På kartan över attraktioner i Nyköping hade vi sett uppgiften om ett vilthägn, några mil inåt landet och det lät spännande. Vi hade ingen GPS, ingen bra karta, endast en ungefärlig riktning vart i skulle. Så vi litade på att det skulle finnas skyltar så att vi skulle komma rätt. Riktning Tystberga.
Öster-Malma
Återigen fick vi förmånen eller hade turen att resa på otroligt vackra småvägar djupt inne i de sörmländska skogarna och det var kanske lite av semesterns häftigaste väg, där den smala asfalten slingrade sig runt och över tallmon. Berg och dalar gav färden en extra upplevelse. Vi började se vilthägn och insåg att det är nära nu och i slutet på en raksträcka i en allé gick det att köra rakt in på en av alla dessa sörmländska gods, i detta fall Öster-Malma. Säteriets historia ser väldigt lik ut andra gårdar och slott i Sörmland. De ägdes av adelsfamiljer eller högreståndspersoner. Antingen bodde man på gården eller så fanns det en förvaltare. Gården utvecklades under tiden och i slutet på 1700-talet kom de karakteristiska kvartsrunda ekonomibyggnaderna till och i början på 1900 kom elektriciteten till gården. 1944 kom så gården i statlig ägo och med hjälp av arvprinsen Gustav Adolf kunde Jägareförbundet arrendera gården. De började utbilda jägarmästare och viltvårdare och kunde 1994 köpa platsen. Förbundet har numera byggt hägn för älg, hjort, vildsvin och fågel. Vi löste vår entré biljett och tack och lov så hade vi packat ner kikaren i bilen och den fick vi med oss. Det första hägnet var fåglar och lite tur hade vi för det skulle till att klippa gräset i burarna. Fåglarna fladdrade upp och skygga nattaktiva fåglar blev synliga, kul. Nästa hägn hade älgar och visst gick det att se pappa älg i ett och mamma och de två barnen i ett annat. Annars låg de mest och tryckte. Hjortarna och muffonfåren gick i sitt hägn. Vi tog oss en tur till det stora hägnet där djuren kan leva mer naturligt än i de mindre uppvisningsområdena. Visst hade vi tur och så tre individer långt bort i skogskanten, av den ena såg vi bara hornen. Vi avslutade med vildsvinshägnet och tittade på den gode Obelix favoriträtt. Hm. Det var dags att lämna Öster-Malma och det var verkligen både roligt och intressant att ha varit här. Färden ställdes mot Nyköping, eller Oxelösund som vi satsade på. Först blev det ett extra stopp som inte var planerat.
Aspa
Varför vi kom att stanna till i den lilla orten på vägen berodde mer på ett skämt än allvar. Här är runstenar som vi kan titta på och på mindre än en sekund hade skämtet tagits på allvar och bilen stannades. Aspa var inte en vanlig bondby som bara skulle köras förbi. Aspa är känt sedan länge. Det finns gott om runstenar, ett knappt tiotal. Efter att ha läst om dem så finns det ett flera intressanta historier att berätta. Här fanns en gammal tingsplats, Rönö Löth under ca 600 år från millennieskiftet till 1600-talet. Här gick Eriksgatan på sin väg från Gripsholm till Nyköping. Med stor säkerhet har det funnits offerlundar här, till asarnas ära och det visas också på de äldre rundstenarna. De skriver om gudarna, att Tor ska skydda dem. Senare runstenar talar om Gud och har kors. Runstenarna visar så tydligt på en brytningstid mellan den gamla religionen och den nya Kristendomen som också lierat sig med makten. Aspa med områdena Ludgo och Spelvik ligger mycket väl till. Väl skyddade inne i långa vikar men lätta att nå med snabba och robusta vikingafartyg. När de stora säterierna skapades under stormaktstiden så kom Aspa ändå att leva vidare som skjutshåll, mejeri, läkare och hantverkare. Aspa var ett levande samhälle långt in på 1900-talet. De runstenar som vi tittade på, fyra till antalet, innehöll en annan överraskning. På en av stenarna omtalas Svithjod för första gången på en runsten. Svithjod är i och för sig ett om debatterat begrepp men anses oftast var det första namnet på Sverige. Tolkningen blir att detta är första beviset för att det gick att se Sverige som ett land. Frågan var hur stort det var och kanske är det tveksamt om västgötar såg sig som svenskar. Debatten om västgötaskolan kan vi ta en annan gång. Språkvetaren Fredrik Lindström har tillsammans med sin bror, som är historiker, skrivit en bok om var Svtihjod var eller låg. Utifrån språkliga ändringar och mönster anser de sig kunna placera området till ungefär norr om Mälaren mellan Västerås och Uppsala. Framställningen är intressant och väl akademiskt underbyggd och väl värd att ta på allvar. Eftersom källmaterialet är så litet och fragmentariskt lär vi aldrig få veta riktigt och debatten lär fortsätta. Vi kunde lägga en av de mer intressanta runstenarna till vår samling, varit där och fortsatte färden. Skulle jag ha vägarna förbi igen är det inte omöjligt att det kan vara värt att lägga ner en halvdag och titta runt lite.
Oxelösund
Upprymda av vad vi sett fortsatte vi söderut mot Nyköping. Klockan var inte med oss och det var för tidigt för middag. På körande fot bestämde vi oss att se om vi kunde åka till Oxelösund och kanske hitta en trevlig uteservering där och äta. Passerade med god fart motorvägen genom Nyköping och ut på den överdimensionerade vägen mellan Nyköping och Oxelösund. Vi snokade oss över järnvägen och så delar av hamnen med dess utskeppning av järn innan vi hamnade i det mer pittoreska gamla Oxelösund.
Oxelösund ligger på en halvö och 1873 beslutade Gränges att bygga en järnväg från Bergslagen till Östersjön för utskeppning av malm. Valet föll på Oxelösund och det byggdes järnverk och alla de anläggningar som krävdes. Oxelösund kom att bli en av Sveriges yngsta städer. Vi fortsatte vårt letande efter en uteservering med mat och hamnade på halvön Femöre. När vi kommit tillräckligt vilse visades det skyltar mot ett fort. Det är frestande att titta på fort från det Kalla kriget men magen skulle ha sitt så vi återvände till Nyköping och hittade en uteservering vid Nyköpingsåns utlopp i havet. Där kunde vi titta på kanotisterna och fåglarna som båda paddlade i vattnet. Sedan var det dags att gå och lägga sig. Det skulle bli en lång resdag i morgon men många planerade stopp.
Strandhugg runt Mälaren – Dag 4 – Arsenalen i Strängnäs – Tennsoldater – Soldattorpet
Strandhugg runt Mälaren – Dag 5 – Birka – Åkers styckebruk – Skottvångs gruva
Strandhugg runt Mälaren – Dag 8 – Julita gård – Nyköping – Nyköpings gästabud
Strandhugg runt Mälaren – Dag 9 – Nynäs slott – Öster-Malma – Aspa – Öxelösund