Strandhugg runt Mälaren – Dag 3

St. Olofskyrkoruin i Sigtuna. Att kristendomen tagit över när Sigtuna tar över från Birka är uppenbart. Den påtagliga kyrkliga närvaron i Sigtuna. I dag i ruinform.

Solen gick upp över den tredje dagen på vår resa men vi sov så länge vi orkade för det var trots allt semester.

Det var dags att besöka Strängnäs turistbyrå. Vi hade fått det goda tipset att besöka en dramatiserad statsvandring kommande torsdagskväll och det var läge att skaffa biljetter. De gjordes och sedan styrdes kosan norrut över en av vägarna i nord-sydlig riktning över Mälaren. Första anhalt blev Enköpings näs.

Enköpingsnäs

Enköpingsnäs främsta landmärke är en liten bykyrka i gul-orange, ett par hundra meter från den stora vägen. Det fanns kanske ett hundra tal gravar på kyrkogården, men ingen av dem som vi sökte. Den är borttagen sedan något år. Under de höga träden kunde vi se ut över lite åkrar där säden stod och mognade och bort mot den lummiga skogen. Det är ett litet ställe på jorden men det är ändå ett arv från denna plats som format medresenären som människa. Min medresenär har förfäder som kommer från denna plats. Det är Enköpingsnäs som format mormor som gick bort för ett drygt år sedan. Det var något särskilt att komma hit och veta att här ligger delar av släkten begraven.

Enköpingsnäs är en gammal kulturbyggd och det finns ett 20-tal järnåldersgravfält. Redan i början på 1200-talet byggdes den första kyrkan på platsen, men då hette områdets Näs eller Nes som det står i skrifterna från medeltiden. 1885 fick orten namnet Enköpingsnäs och 1971 gick landsortskommunen upp i Enköping. Utanför kyrkan hittade vi en av alla dessa otaliga runstenar som finns runt Mälaren. Den var rikt ornamenterad och berättade det som de flesta stenar berättar om, en person som skulle bli ihågkommen till eftervärlden. ”Styvjald och Styke de läto hugga ett ståtligt minnesmärke och Arnlög efter näv” Denna sten borde mormor ha läst någon gång i sin ungdom. Vi fortsatte efter den lilla pausen ut på stora vägen igen. Färdriktning Sigtuna.

Håtunaleken

För några år sedan besökte vi Nyköpingshus som var central plats i Nyköpings gästabud i Erikskrönikan. En annan plats som var central i krönikan var Håtuna och händelserna där som kallas för Håtunaleken.

Stockholms grundare Birger Jarls hade en son som blev kung i Sverige, Magnus Ladulås. När han dog 1290 hade hans son Birger utsetts till efterträdare. Kanske väckte detta avundsjuka hos hans yngre bröder hertigarna Erik och Magnus för de gjorde vad de kunde för vara kungar. Magnus hade genom sitt giftermål med en norsk prinsessa kommit över Bohus fästning och försökte därifrån att skapa sig ett kungarike. Förhållandet mellan hertigarna och kungen var ansträngt och det förekom regelrätta strider, inbördeskrig, mellan grupperna. Kungen lyckades i alla fall få till ett avtal som nekade hertigarena tillträde till hovet och de fick heller inte bedriva utrikespolitik. På hösten 1306, om vi får tro Erikskrönikan, så kom hertigarna till kungsgården i Håtuna. Där tog de tillfånga sin bror och förde honom till Nyköping där han spärrades in. Birgers son hade flytt till Danmark. Den danske kungen, hjälpte nu kung Birger, gifte med en danska, och gjorde räder in i Västergötland och Valdemar gjorde räder in Skåne. Den norske kungen såg nu sin ställning hotad eftersom Bohus var ett starkt fäste. Han lierade sig med den danske kungen och därmed tvingade de hertigarna att släppa kung Birger fri, efter två år. Där med var också Håtunaleken över. Nästa kapitel i denna historia kommer att utspela sig på Nyköpingshus.

Vi kunde helt enkelt inte motstå denna plats. Men var skedde själva leken? Ingen aning men kyrkan låg väl synlig från vägen och vi svängde av för att i alla fall titta till den. En första blick visade att den var väldigt lik Varnhems klosterkyrka i Västergötland. Samma utanpåliggande bärpelare i tegel och samma utformning med kyrkoskepp på båda sidor. Kyrkan var klart mindre men likheten var intressant. Ingen kan idag med bestämdhet säga var kungsgården låg som var arena för Håtunaleken så det var tur att vi inte letade.

Håtuna kyrka

På 1000-talet byggdes den första träkyrkan på platsen. Ca 100 år senare kom den första lilla stenkyrkan att byggas på platsen. På 1300-talet, strax efter att kung Birger sålt kungsgården i Håtuna till Uppsala domkyrka byggdes kyrkan. Sin nuvarande utformning fick kyrkan genom flera renoveringar under årens lopp och den senaste strax efter Första världskriget. Vi tog ett varv runt kyrkogården och det som var slående var att flera gravar var små inhägnad ytor med staket eller mur runt om.

Sigtuna

Det var dags att äntligen ta sig till Sverige äldsta, nu existerande stad. Till skillnad från Mariefred som verkade tycka att bilar, och där med turister, inte hade i staden att göra så hade Sigtuna en helt annan inställning, gott om p-platser för turisterna på ett bekvämt avstånd från sevärdheterna och ändå borta från city. Med beröm godkänt! Raskt tog vi oss till Stora gatan och passerade rådhuset som höll på att renoveras och strax nog var vi på turistbyrån. Utrustande med karta och nödvändig information fortsatte vi gatan fram och tittade på de noggrant restaurerade husen som gjorde att det liknade en medeltida stad. Vi nåde fram till museet och tittade tillbaka på Stora gatan. På medeltiden var det en trägata är plank lades så att det gick att komma fram, träck och andra sopor kastades ut på gatan i tidstypisk stil. Här låg också en kungsgård, det är där museet ligger idag. In genom dörren för att konstatera att vi var i fel ålder för att uppskatta utställningarna. Den ena var det gamla Sigtuna och det andra om prinsessor.

Sigtuna är Sveriges äldsta stad som fortfarande är stad. Äldre är Birka men Birka försvann i mitten på 900-talet. Ungefär samtidigt som Sigtuna anlades. Varför staden flyttades från Birka till Sigtuna är en gåta men det finns teorier. De större skepp som började användas vid handeln gjorde att staden behövde ett bättre läge. En annan förklaring är att det kristna Sigtuna skulle vara en motvikt till offerplatsen i Uppsala. Teorier finns men inga klara bevis. Det var, vet vi, den kristne kungen Olof Skötkonung som grundlade staden. Inom ett tiotal år hade han lockat över engelska myntslagare som började slå kungens mynt i just Sigtuna. Upp till ett par miljoner mynt årligen kunde det bli. Sigtuna växte fram till 1200-talet. Kyrkans närvaro, kloster, kyrkor och även biskopssäte från mitten av 1000-talet och myntslageriet hjälpte utvecklingen framåt. I mitten på 1100-talet flyttades biskopssätet till Uppsala. Handeln ökade och hjälpte till i stadens utveckling men konkurrensen med andra städer, nya städer i Mälaren gjorde att staden tappade mark. 1187 brändes och plundrades staden av okända gärningsmän, kanske var det folk från öster som kom. Efter återuppbyggnaden anlades klostret Sankta Maria som levde vidare fram till Gustav Vasas reformation. Sigtuna föll tillbaka till en liten fiskeby. Staden fick ett nytt uppsving under senare delen av 1900-talet när bilismen slog igenom och arbetspendling blev möjlig till Stockholm och Arlanda.

St. Pers kyrkoruin

Det är nu som vi kommer i kontakt med Sigtunas många runstenar. Det finns flera stenar inne i själva staden. Det är i sig inga kända stenar men mängden gör de ovanliga. Några stenar påstås stå kvar på samma ställe där den en gång rests och den vi tittade på stod längs en gamma medeltida väg. Nu var det inte runstenarna som hade första prioritet, det var ruinerna efter de tre första kyrkorna i Sigtuna. Vi vandrade västerut och kom St. Pers kyrkoruin. St. Pers påstås vara biskopskyrkan i staden även om vissa forskare hävdar att det kanske är St. Lars. De ruiner som finns kvar på den lilla kullen gör kyrkan imponerande, med sin höjd och den är stabilt bygd. Det är ovanligt mycket stenar kvar och stora delar av tornet är intakt. Vi gick runt och beundrade byggnaden som har samma namn som hemsidan. Att så mycket står kvar efter över 800 år är imponerande. Vi fortsatte upp på det som på kartan var angivet som klockbacken men som en gång i tiden hette tingsberget. Det var här som Sigtuna borna höll ting. Här fanns också en fantastiks utsikt över Mälaren och en möjlighet att håll utkik efter eventuella fiendefartyg på väg mot staden. Vi höll utkik efter ett ställe att äta.

Tant Bruns kafé

Kaffet ligger längs Stora gatan på den södra sidan som vetter ner mot vattnet. Den ligger inrymd på en liten pittoresk gård med Sigtunas äldsta trähus. Där kunde vi sjunka ner i skuggan och ta oss en välförtjänt smörgås med dricka till. Det gällde att ta sig ur värmen för några minuter. Så trivsamt det var att sitta där i skuggan, titta och lyssna på människor som pratade och drack och åt. Vi jämförde våra intryck av Sigtuna och passade även på att titta på de små husen, tidstypiska för en annan tid än vår, men ändå fungerande. Efter att ha sköljt ner den sista mackbiten med kaffet så drog vi oss återigen ut på Stora gatan och följde gatan åt öster.

Sigtuna rådhus

Ett av staden profilhus är Rådhuset. Det ligger vid ett litet torg på Stora gatan. Det höll på att renoveras och var omgärdat med metallställningar som gjorde att det gick att komma åt det branta och höga taket. Rådhuset är från 1744 och fungerar idag som museum och giftermålslokal. Det speciella är det överdimensionerade taket med en liten klockstapel på toppen som ger det en särpräglad profil.

St. Olofs kyrkoruin

Sigtuna är en liten stad och det tog inte många steg innan vi kunde se ruinen efter kyrkan St Olof. Kyrkan är byggd i mitten på 1100-talet, på resterna av en äldre kyrka. St. Olof i öster är samtida med den västliga kyrkan St. Per och deras utformning är likartade. Kyrkan tros ha tillhört det gutniska handelsgillet. Ruinen är välbevarad och en symbol för St. Olofskulten kring Nordens första helgon, St. Olov av Norge. Olov den helige som vi känner honom som i vikingavärlden. Notera gärna att dagens norska kungar fortfarande heter Olov. Näst intill St. Olof låg en stor intensivt röd tegelbyggnad som vi nu vände vårt intresse mot.

St. Maria

Efter att Sigtuna plundrats 1187 uppläts mark åt ett dominikanerkloster. Svartbröderna kom till Sverige 1220 och slog sig ner i Sigtuna och Strängnäs. Mariakyrkan med sitt mäktiga röda tegel stod klart runt 1250. I 300 år fungerade klostret innan Gustav Vasa genomförde reformationen och rev klostret för att få tegel till nya borgar. Mycket likt det som skedde i Mariefred och Gripsholm, som vi såg för några dagar sedan. I samband med reformationen så övergick Mariakyrkan till Sigtuna församling.

Munkarna tog med sig den nya byggnadskonsten till Sverige, tegel. De byggde ugnar och använde den lokala leran till att bränna tegelstenar. De byggde stora och ståtliga byggnader, med Sigtuna mått mätt men modesta boningar enligt munkordens mått mätt. De var villiga att lära ut tekniken. Kungen ställde välvilligt upp med mark till munkarna och själv byggde han sig ett litet hus i tegel inne i själva klostret. Av klostret finns det inte många spår. Lite murar i markytan men det är allt. Kyrkan står däremot kvar. Under marken finns det betydligt mer kvar av klostret. Dagen hade varit lång men det fanns en del kvar, stranden. Vi satte oss på en bänk och funderade över det som varit. När vikingarna kom hit låg strandlinjen ca 2 meter högre. Det som nu slog oss vad att vi inte sett en enda skylt, ingenting om att i Sigtuna fanns Sveriges första myntslageri. Det enda som skvallrade om detta var en skål med mynt i souvenirshopen, men annars INGENTING – visst är det konstigt?

Hem för äldre fina damer

Nu återstod bara de åtta milen till Strängnäs. Väl där var värdfamiljen hemma och vi fick husets historia. Det har gamla anor men byggdes om i början på 1900-talet till den nuvarande utformningen. Det var här som Lubbe Nordström levde i synd med sin Marika och deras dotter. Lubbe berättade att han sett Gustaf Fröding kommande vandrande förbi huset, nedsupen som han var på sin 50-årsdag. För att slippa uppvaktning hade han tagit med sig sin syster och sköterska på en kryssning, Mälaren runt. Huset var ett inackorderingshem där mat ingick. När ägarinnan dog, i mitten på 1930-talet, testamenterades huset till Fredrika Bremerförbundet som skulle; hålle hem för äldre fina damer. Stiftelsen som drev hemmet gjorde konkurs på 1980-talet när kommunen inte ville skjuta till mer pengar och fastigheten köptes loss av dess nuvarande ägare.