Vänga mosse norr om Borås. Här rinner Säveån upp och påbörjar sin 13 mil långa resa till Göta älv och Kattegatt.
Det hade regnat och stormat större delen av natten så det fanns en klar oro vad som skulle komma att ske när vi skulle ge oss ut på vår tredje dag längs den sävliga Säveån. Lagom till att vi samlade ihop styrkorna igen och åter gav oss ut på vår resa så hade den kraftiga vinden blåst bort alla gråa moln. Kvar fanns en klarblå himmel med en lågt stående sol. De löv som klarat att hålla sig kvar på träden gav en vacker fond i gult och rött och lovade en fantastisk höstdag. Första transportsträckan gick till Hol.
Hols kyrka
Kyrkan i Hol är från 1100-talet, en romansk kyrka. Det finns teorier om att det pågick två olika kristna missionsinsatser mot Sverige under medeltiden. En från Bremen men även en från de brittiska öarna. Genom att se vilken arkitektonisk stil som kyrkan har menar forskare att det går att se var ifrån missionsverksamheten kommer. Kyrkan i Hol, liksom den i Partille tidigare skulle visa på missionsverksamhet från England. Kanske inte helt orealistisk med tanke på de kontakter som funnits tidigare under vikingatiden. De borde inte ha upphört. Danskarn kom och plundrade Hols kyrka under sitt fälttåg in i Västergötland 1612. Vi stötte på deras spår tidigare på Nääs slott och i Tollered. Liksom kyrkan i Partille så restaurerades kyrkan i Hol under 1700-talet. Den gamla klockstapeln, som förmodligen liknade den i Partille, revs och ersattes av ett litet kyrktorn.
Vi promenerade upp till kyrkan och gick över den riktigt gröna gräsmattan som sprakade i höstsolen. Runstenen på kyrkogården är placerad i ensamhet i norr. Tidigare var den inmurad i kyrkoväggen, en inte alltför ovanlig plats för gamla runstenar. Den upptäcktes så sent som 1996. Stenen är inte den mest intressanta i Sverige men ändå värd att kommentera. Av de tre namn som ristas in på stenen är ett, Aslak, ett namn som är mer förekommande i Västsverige och Norge än i östra Sverige. Det ger en antydan om att den här delen av Västergötland kanske var mer orienterat mot väster och länderna där. Byggandet av Stynaborg, som ett skydd för landsvägen mot väster, förstärker den bilden, men vi vet ingenting egentligen. Det var inte kallt men definitivt inte varmt heller. Det var det lilla bettet i höstkylan, som gjorde att vi valde att promenera tillbaka till bilen och fortsätta vår resa.
Det var dags att ta oss tillbaka upp på åsen och förbi gravfältet som vi passerade åt andra hållet, sist vi var här. Vi tog oss tillbaka över Säveån och vidare mot Vittene som vi också passerade. Vi hann se drottning Disas grav när vi tog vägen österut. Avfarten till kraftverket mot Ängatorp for vi också förbi innan vi körde in i skogen och kom fram till en T-korsning. Passerade över ängar och åkrar i höstens vackra färger. Tills vi når vårt mål.
Lagmansholm
Vi tittade till missionskyrkan som ligger inne bland träden på vänster sida av vägen när vi passerade. Den tillhör idag Equmeniakyrkan och är en mycket speciell byggnad. Arkitektoniskt går den egentligen inte att beskriva. Det ser lite grann ut som byggbaracker som ställts runt en gammal flyghangar i trä. Allting har klätts med samma träpanel i vitbeige färg. Även om den finns noterad hos riksantikvarien så har kyrkan 1964 som byggnadsår. Det var inte uppenbart att det var ett missionshus vi såg, det såg mer ut som en hembygdsgård eller något liknande. Kanske är det så som de gamla missionshusen kom att fylla den funktionen. Förutom att de förenande människor med en stark gudstro så var de också ett viktigt kitt i bygdens sociala sammanhållning.
Att det är gamla bygder kan vi förstå när vi studera riksantikvariens kartor. Strax norr om kyrkan finns det lämningar från stenåldern och strax öster om kyrkan ligger det en uppskottad jordvall som gjorts för att samla in vatten till en damm. Inget som gick att se från bilen och det var heller inte aktuellt att gå och titta på den. Det har förekommit verksamhet i långa tider och de båda fornminnena visar på det.
Strax innan vi kommer fram till Säveån ligger Lagmansholms Herrgård på högersidan lummigt inhägnat av träd, som sig bör på landsbygden. Den byggnad vi kunde se är en trevånings träbyggnad från 1700-talet och där den tredje våningen kom till på 1800-talet. De båda flyglarna påstås vara ännu äldre. Platsen och godset är känt från källorna första gången 1546. Det är inte lätt att hitta källmaterial om Lagmansholm men det finns flera spännande uppslag. Ett är att godset en gång ägdes av Birger Jarl och att han faktiskt avled på sitt västgöta gods. Godset borde ha bränts ner under danskarnas härjningar i landskapet 1612, men det är inget som går att belägga, inte heller slaget vid Lagmansholm samma år under härjningarna när 150 svenska ryttare skulle ha stupat i strid.
Lagman är ett gammalt begrepp i den svenska historien. Vi hör talas om lagmän i sagorna som kunde lagen utantill innan den skrevs ner på 1200-talet. Det var dessa som hade att vara domare på tingen och i häradena. Då skiftade sakta betydelsen av lagman. Det blev mer en kungens rådgivare och t.ex. med grevetiteln så kom också funktionen lagman till. Lagman var en position som var viktigt. De hade inflytande på kungavalet, de fick bli rådgivare till kungen och kunde sitta med i rådet. Det skulle dröja till mitten på 1700-talet innan ofrälse kunde bli lagmän, men då hade titeln tappat i betydelse. Att orten är förknippad med lagmän är ganska säkert. Det finns i omgivningen en lagmanskulle och det är inte svårt att tänka sig att det förekommit ting på platsen. Att herrgården är så förknippad med adeln och mer åt högadeln bara förstärker denna bild.
Lagmansholm ligger inte utslängt bara så där längs Säveån. Det var här som den gamla handelsvägen gick mellan Jönköping och Lödöse. Det var den, gissningsvis, som Stynaborg hade att bevaka. Stynaborg ligger ca 10 km längre nedströms. Intressantare blir det om vi tittar på en karta och kan konstatera att både Lagmansholm och Stynaborg ligger nästa mitt på en raklinje mellan Jönköping och Lödöse. Vägen passerar då mellan sjöarna Mjörn och Anten.
När vi kommer fram till Säveån igen och återigen ska ta oss över ån så kan vi inte missa kraftstationen som ligger här. Fallhöjden är 8,5 meter och den ger ca 400 kW vilket gör den till ett av de större kraftverken i ån. Då räknar vi de mindre av dem. Det är en modern betongbro som tar oss över. Vi stannar till och tittar på dämmet. Därifrån leds vattnet via en kanal till kraftverket som ligger en liten bit nedströms från vägbron. Vi ser den vackra gamla stenvalvsbron från 1850-talet. Nästan 40 meter lång och 4,5 meter bred är den lite för smal för modern biltrafik. Stenar i båda ändar av den gamla bron hjälper nyfikna bilister att hålla ratten i styr. Två slagna valv gör att Säveån kan passera under brobanan. Det var otroligt att få gå över bro och höra det forsande vattnet vid dämmet. Hösten har varit regning och det har återställt grundvatten nivåer och vattenmagasin efter ett par torra år. Solen lyste så härligt denna lagom varma höstdag. Trots det fina vädret packade vi in oss i bilen och fortsatte vår resa längs den sävliga Säveån
Tog oss över bron och korsade järnvägen och fortsatte i kulturlandskapet fram till E20. Vi passerade gott om fornlämningar på vår vänstra sida. Svåra att se eftersom det var fornåkrar och lämningar av högar. Kanske inte det mest intressanta just idag. Vi följer den livligt trafikerade Europaleden och aktar oss nog för de fartkameror som satts upp för att undvika att bl.a. BMW och Audiförare tar för stora risker och orsakar onödiga olyckor. Säveån ligger lite långt borta och vi kan här och var se de träd som växer i åkanten men det är en bit till själva vattnet. Dags att ta sig av leden och titta till nästa plats.
Vårgårda kvarn
Säveån har gjort en 180 graders sväng och flyter nu rakt norrut efter att flutit söderut av det vi kunnat se.
Vi stannar till och tittar på de gamla byggnaderna vid Vårgårda kvarn. Vårgårdaris eller puffat ris som man ibland fick till frukost eller mellanmål som liten kom alltså härifrån.
Det var Aron Heyman som i slutet på 1850-talet köpte Wårgårda Herrgård. Gården producerade havre och för att kunna sälja sin havre byggdes en grynkvarn vid ett vattendrag i Säveån. 1871 började kvarnen producera gryn för den lokala marknaden och kvarnen passar väl in i den industriella revolutionens tidevarv. Heyman hade god hjälp av att västra stambanan byggts och passerade staden. Kvarnen byggde ett eget stickspår fram till järnvägen för sina transporter. Heyman hade idéer och startade torvbrytning men det blev istället ett tegelbruk. Han for till Skottland och lärde sig mer om gryntillverkning och så utvecklande han den verksamheten också. 1901 var ett mycket händelserikt år i kvarnens historia. Aron dog och sonen Knut tog över driften. Kvarnen brann ner och byggdes upp och han blev far till sonen Ivar. Knut byggde upp verksamheten efter branden och moderniserade tillverkningen. 1923 antas det att det drogs in elektricitet. Idag är det fortfarande ett kraftverk som levererar ut ström i elnätet, även om det är det näst minsta kraftverket i Säveån. 1925 tog Ivar över driften. Han hade varit i USA och lärt sig hur man puffar ris så det är nu Vårgårdariset tar sig in på den svenska marknaden. Flera produkter tillkommer och namnet Vårgårda blir känt över hela Sverige. 1940 rustades fabriken upp med moderna maskiner samtidigt som Sverige rustade sitt försvar. Hela tiden var det havregrynen som var basen för produktionen och den upphörde tillsammans med all annan spannmålshantering vid millenniumskiftet. Idag har småskalig snustillverkning flyttat in i de gamla lokalerna.
Vi kunde inte köra in på området. Det var nästan hermetiskt tillslutet med staket och taggtråd. I gluggarna i staketet kunde vi se ett hopkok av hus och stilar med den gamla tegelkvarnen som bas. Inte helt olikt Hedefors som vi tittade till på den förta dagen av vår resa. Efter att ha tittat oss mätta och försökt ta till oss allting så var det dags att ta sig vidare längs Säveån. Det blev till att vända tillbaka några meter.
Doggy
Nästan mitt emot kvarnen ligger en stor fabrik för tillverkning av hundfoder. Det var restprodukterna från gryntillverkningen som gjordes om till hundmjöl. Så hette fodret då 1903. Verksamheten har utvecklats och idag är Doggy i Vårgårda Sveriges största tillverkare av hund- och kattmat.
Karlsstenen
Vi såg Doggyfabriken till höger när vi körde in på en mindre väg. Strax öppnade sig en hage som var en av de finaste som setts på mycket länge. Det var en klassisk hage med bete under träd och med stubbar och stenar på marken, men väl underhållen. Höstsolens starka sken och en mild höst gjorde att det gröna gräset framträdde extra tydligt. Bilen parkerades i ett Y på vägen så att vi inte stod i vägen för någon och så promenerade vi de sista hundra meterna på en enskild väg. Den var inte stor Karlsten som vi kommit för att titta på. Den är efter Karl XV och är daterad 30 juni 1865. Varför den står här har inte gått att få reda på. Gissningsvis för att minnas när kungen var här på besök. Vi fortsatte vår resa längs Säveån.
Hjultorp
Det är tätt mellan kraftverken i den här delen av ån. Hjultorp ligger bara några hundra meter från kvarnen, uppströms. Vi behövde inte åka fram till anläggningen. Vi fick en otroligt bra överblick över kraftverket och dammen när vi var på väg tillbaka till stora vägen efter vårt besök vid Karlsstenen.
Hjultorpsströmmar är gamla och redan i slutet på 1400-talet fanns det kvarnverksamhet, som det står i berättelserna, på platsen. Det var inga stora strömmar så verksamheten blev mer sporadisk, när det fanns vatten. Det fanns flera skvaltor på platsen i slutet på 1700-talet. Skvaltkvarnar bygger på ett horisontellt vattenhjul och passar just när det är lite vatten och små fallhöjder. Det fanns också utrymme för benkvarnar och sågverk.
Algustorp
Väg 42 mot Borås följer ån på ett naturligt avstånd. Vid Algustorps kyrkan ligger ån alldeles bredvid vägen, eller tvärt om. Vi passade på att stanna till vid kyrkan. Den har anor från 1200-talet vilket återigen kastar ljuset på dessa gamla kulturbygder. Den byggdes av gråsten, men av detta finns inte så mycket kvar. Kyrkan har byggts till och om flera gånger under århundradena, vilket märks på formerna. Det blev ett kort stopp och sedan fortsatte vi på väg 42. Nu drar sig ån undan mot sydväst medan vägen fortsätter mot syd. Avståndet till ån ökar sakta och vi letar efter en avtagsväg som kan ta oss tillbaka till vattnet.
Finnatorp
Äntligen hittar vi en avtagsväg åt väster. Österut går väg 182 men vi ger oss in på de små vägarna över åkrarna, på grusvägar. Landskapet har drastiskt skiftat karaktär. Borta är slättens vidder med stora rika åkrar och nu har vi istället hamnat på slingriga vägar med små magra tegar. När det på slätten odlades säd så är det djurhållningen som dominerar här. En högre ås i söder som är skogsbeklädd gör att höstsolen har svårare att nå ner och det blir lite kallare och kyligare och lite mörkare. Vi navigerar oss fram över gårdsplaner och förbi ödehus och moderna villor och hus i en bladning. Vid en plötslig T-korsning väljer vi vägen till höger. Över en gårdsplan in på ett sågverksområde så hittar vi Säveån igen. Det är här som Finnatorps kraftverk ligger. Det är de näst minsta kraftverket som ligger i Säveån. Till kraftverket finns en såg av modernare datum. På platsen har det funnits kvarn sedan 1850-talet och idag är det ett kraftverk. Byggnaden är ovaligt hög och fyrkantig men ligger vackert beläget vid en krök i Säveån.
Horla kyrka
Vi tar oss över bron som finns vid kraftverket. Vi hade varit osäkra på om det var allmän väg eller inte, men vi chansade och eftersom det inte fanns något hinder rullade vi över. En sväng åt sydväst tar oss fram till Horla kyrka. På den sista biten mot kyrkan finns det flera fornlämningar. Återigen ett konstaterande att detta är en gammal kulturbygd. Fynd så långt tillbaka i tiden som stenåldern, gravar och hällristningar.
Det är en ganska liten kyrka. Den byggdes i gråsten, samma som Algustorp, och ungefär samtidigt som den kyrkan. Eller före, eller efter. Tidsdateringen är satt till 1100-1300 talen. Den byggdes i anglisk-normadisk stil. En intressant pusselbit i debatten om Västgötaskolan och Sveriges grundande. Det går inte att komma ifrån att tankarna går till en stavkyrka, inte minst den i Hedared, som faktiskt inte ligger så långt bort härifrån. Formerna är liknade men det är skillnad på material och byggteknik. När delar av Horla by brann ner 1684 så klarade sig inte kyrkan. Det är en modern kyrka vi ser och den är från 1730-talet. Byn var fattig och det tog tid innan det fanns pengar till en ny kyrka. Kyrka har heller inte byggts om och renoverats lika mycket som Algustorps. En bild som förstärker den relativa närheten till de fattiga bygderna runt Hedared och stavkyrkan där, som vi besökt tidigare och den förändring i landskapet som vi själva sett. Hedared ligger en dryg mil rakt söderut från Horla. Vi passade på att stanna till och fika. Det gick bra. Parkeringen var tom och genom att parkera bilen rätt kunde vi få lite lä och solen strålade över oss när saft och fyllda bagetter stod på menyn.
Det pågick jakt i området. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är älgtider och det hördes att hundarna var i farten. En hare skuttade förbi och fem minuter senare kom en jakthund sniffande längs harens spår. För att inte själv bli uppslukade i jakten så var det dags att ta oss vidare längs den sävlig Säveån. Det var en större väg som vi tog och som gjorde att vi kunde följa ån ganska nära. Vid Kärtared var det dags att svänga åt öster och det dröjde inte länge innan vi kom fram till nästa kraftverk.
Melltorp
Vägen slingrar sig igenom landskapet, precis som Säveån. Det är ett flackare parti av ån. Den ringlar sig fram med vass och madmark runt omkring. Det är inte lätt att se ån för alla vassruggar och annan växlighet. Detta trots att det är ett ganska högt vattenstånd. Vi stannar och tittar på ån uppifrån en höjd där den ligger och badar i solljuset. Vi tar oss vidare och i Kärtared svänger vi vänster för att följa med ån som gör nästa en 90 graders sväng mot sydost. Vi kommer återigen när ån innan det börjar stiga. Vägen är nybyggd och rak och den går upp genom en liten ravin. Bredvid lägger Säveån och väldigt plötsligt ser vi det lilla gul röda huset som ligger lite nedanför vägen. Det är Melltorp ett av de största kraftverken i Säveån.
Det nuvarande kraftverket är från 1931 och det avslöjas lite av den lilla byggnaden. Den ser inte mycket ut för världen men det är kraft i verksamheten. När vi besökte Tollered kunde vi se ett kraftigt metallrör som förde vattnet från dammen till kraftverket och här i Melltorp är sträckan 145 meter. Det svarta röret går i baksidan på huset och driver de båda Francisturbinerna. Utanför kan vi se resterna av den gamla kvarnen och sågverket. Redan 1800 tog man tillvara kraften för att driva en såg och för att tröska och mala säd.
Vi kunde fortsätta på vägen som ligger precis vid kraftverksdammet som ligger som en förstorad del på ån. Vägen följer Säveån ganska bra men sakta glider den bort från vattnet. Vi fortsätter över kulturlandskapet och passerar en skylt som vi bara måste stanna och titta på.
Herrevadsbro
Vi har något vi kallar för snubbeltrådar och detta var en perfekt beskrivning på vad det var. Det var något som vi inte alls kände till och bara snubblade över och samtidigt verkade det mycket intressant! Det var ett gammalt sågverk som låg där när vi kom fram. I en brevlåda hittade vi en karta som visade på en stig med intressanta platser, ett mord, en bro, en domarring och lite annat smått och gått. Nu fanns det inte möjligheter göra promenaden idag, men vi kommer tillbaka!
Strax efter, när vi kommit igång igen så åker vi över Säveån på Häradsvads bron. Det är en valvbygd stenbron från 1905. Riksantikvarien skriver att det är en mycket vacker bro. Det har vi lite svårt för att se får det finns ingen bra plats att stanna och titta på den. Vackert är i alla fall naturen i Säveån som på ena sidan ligger alldeles stilla och svart i trädens skugga och på andra sidan hoppar den silvervit över stenar i å fåran. Vi fortsätter framåt. Tanken var att stanna till vi Greva Kraftverk, men vi hittade inte infarten vilket kanske inte gjorde så mycket, vi har sett de flesta kraftverken i ån redan, vi tog oss fram till Ljurhalla.
Ljurhalla
Det var inte mycket mer än en korsning, Ljurhalla, i alla fall det som vi såg när vi närmade oss stora vägen igen. Där finns Ljurhalla equmenia kyrka. Med tanke på släktens långa engagemang inom frikyrkan så var det ett trevligt ställe att kunna stanna till vid. Här finns också ett missionsmuseum som funnits på platsen sedan 1935. För att belysa hur gamla kulturbygder detta är så finns här också hällristningar. Det var tidigt lördag eftermiddag och solen hade definitivt nått sin höjdpunkt och kraften började sakta ta slut. Vi såg målet för vår resa och valde då att hoppa över kraftstationen i Långared och fortsätta. Säveån rinner ungefär här ut sjön Säven och det var sjöns spegelyta som gnistrade till i solljuset mellan träden. Vi hade åkt uppför en liten bit och kunde mellan glesa dungar och öppna hagar se sjön lite nedanför. Med god fart fortsatte vi söder ut mot Borås. Sjön Säven är nästa åtta km lång och vi hade en dryg mil till vårt nästa mål, på Sävens södra strand.
Åsengården
När vi svängde av 42:an passerade vi Säveån och Vängadam och fortsatte in i skogen. Det är en lägergård som tillhör Equmeniakyrkan och här har tre generationer av familjen varit på scoutläger. Senast den yngsta generationen som var i väg så sent som för ett par månader sedan. Det blev att känslosamt återseende. Åsengården kom i Equmeniakyrkans ägo någon gång på senare delen av 1960-talet, det som då hette Svenska missionsförbundet. Själva var vi på hajk här första gången på våren 1969 så det var ett tag sedan. Den äldre generationen påstod att det var det första lägret som hölls på gården efter att hamnat hos missionskyrkan.
Vi kom fram och tittade på det röda välbekanta lilla huset som setts så många gånger, på hajker, läger och scoutledar utbildningar. Inte minst ett vinterting när vi sov i vindskydd i 15 minusgrader. En upplevelse det också.
Nu var det fullt av bilar på parkeringen men vi såg inga människor. För att inte störa deras läger så valde vi att sakta vända och smyga oss iväg. Så många minnen det bubblade upp. På vägen hit hade vi passerat några byggnader som vi nu återvände till.
Vänga kvarn
Kvarnen har gamla anor. På en karta från 1645 finns kvarnen inritad. Inte bara en utan tre, skvaltkvarnar. Kanske inte så konstigt med tanke på den ganska låga fallhöjden. Det kunde vi själva konstatera när vi lämnat bilen och gått runt kvarnen. Säveån hoppade och porlade som en lite större bäck och inte alls det enorma flöde som vi sett på början av resan. Det var dags för eftermiddagsfika. Dagens kvarn är byggd på 1860-talet men kaféet var byggt senare. Den har byggts om i omgångar och senast 2011. Vänga kvarn är i aktiv kommersiell drift än idag. Kaféet som vi nu satt i startade 1989. Det är ett populärt utflyktsmål och drivs av ett par. Han kom och pratade och berättade lite om verksamheten. De hade varit upp emot 600 besökare när de haft en lokal sjuhärads kändis som artist. Då var det tungt för det mesta höll på att ta slut. Annars är det mest mindre tillställningar som hanteras i olika musikaliska genrer.
Det är lätt att förstå med tanke på de uteserverings möjligheter som finns. En liten bro leder över Säveån och det går att sitta på båda sidor av vattendraget. Solen kommer inte åt att gassa på dem som sitter där under ett parasoll av trädgrenar i björk och ek. Om det är så här vackert på hösten hur är det då inte en sommarkväll i juli?
Vänga mosse
Så hade polletten fallit ner, Säveån rinner inte upp i Säven. Efter fikat lastade vi in oss för den sista bilturen på den här resan, det var en knapp kilometer kvar till hela resans mål. Vi passerade Vänga dam, Vänga kyrka, Vänga Equmeniakyrka och var på väg ut ur Vänga by när skylten kom och vi svängde in på en liten gropig grusväg. Vi var framme vid Vänga mosse. Det är här som Säveån rinner upp och nu hade vi efter 13 mil å, och många mer mil bil kommit fram. Många erfarenheter rikare och så roligt vi haft och så mycket intressanta saker vi sett och så många intressanta platser vi fått uppleva. Säveån rinner möjligtvis sävligt i sin fåra och har gjort det sedan urminnes tider. Vi har färdats sävligt längs ån för att kunna uppleva allt som bara finns där om vi kör tillräckligt långsamt för att kunna se och uppleva det!
