Danmark
Som ”vanligt” var vi uppe med tuppen. Det är kanske inte det bästa att göra när man är ledig men vi tog det alternativet i alla fall. Igår hade vi räknat ut vilken färja vi skulle åka med och bokat vår resa över sundet och då gällde det att vara på plats och helst med lite marginal. Det var vi. Inte först i kön men vi var på plats i rimligt god tid. Stå i kö och passade på att titta på lite arkitektoniskt intressant byggnader i hamnen. Första var det ett hus i ca sex våningar med utanpåliggande loftgångar och rundade hörn, det är snyggt. Det andra huset som fångade uppmärksamheten var grannfastigheten. Den var byggd i rektanglar och sedan hade varje ruta delats av på diagonalen. En del var glasruta och den andra fasad. Det såg intressant ut. Kanske inte så praktiskt med det gav huset en karaktär. De delar som inte hade glaspartier var målade i samma mönster, i vitt och grått. Den sista skapelsen som drog till sig blickarna var en gång bro över den gamla hamnbassängen. Det vare en modern kabelbro, där en pelare stack ut på västra sidan och skickade ut två kablar mot mitten av bron. De fungerade som stöd för brobanan med ett tiotals meters mellan rum. På den östra sidan fanns en lika dan pelare fast på motsatt sidan på brobanan. Det var en konstruktion som utvecklats ur de mer traditionella snedkabelbroarna men med en liten tvist som gjorde det hela till lite extra. Det var dags att köra ombord.
Danmarks tekniska museum
Vi har varit här förut men nu var vi tillsammans med våra vänner som inte varit här tidigare, men ett tekniskt museum kan man titta på mer än en gång! Museet ligger en bit från centrum längs Europa vägen från färjan mot Köpenhamn. Parkeringen skedde i skuggan och det var bra för vädret var lite mer till de som ville ligga på stranden, denna midsommarafton än de som vill ha en massa aktiviteter. Vad som inte låg i skuggan var picknick bordet men det gjorde inte så mycket. Vi satte oss och den medhavda fikan plockades fram och mumsades på. Det var visserligen inte så långe sedan vi åt frukost men vi visste inte exakt när det var dags för lunch så vi passade på att toppa upp energin nivå lite. Det gjorde de också mycket lättare att vänta på att dörrarna skulle slås upp för besökare. Vi var i mycket god tid.
Det som var förväntat och som fanns på minnesbilden från förra besöket, var ett av de första kommersiella jetdrivna passagerarplanen, en fransk Caravelle. Liksom förra gången så passade vi på att kliva ombord. Det är trångt. Det var innan det var dags att gå ombord på DC-3:an. Det var en ny attraktion och även här fick man gå ombord. Det var intressant. Det var lika mycket uppför inne i planet som det ser ut att vara utanför. Det var trångt och det var inte mycket plats för passagerare.
DC-3:an utvecklades som ett transport- och passagerarplan i mitten på 1930-talet. Lagom till att de allierade behövde den här typen av flygplan. Ca 16 000 flygmaskiner tillverkades. Det var en annan era i flygningen räknat från Caravellen och den måste anses som antik idag. Samtidigt, Caravellen är ca 20 år yngre än DC-3.
Det fanns gott om flygande maskiner, militära och civila. Inte minst helikoptrar. En som noterades var ”little Nellie”, samma maskin som James Bond flög i ”Man lever bara två gånger”. Hon försvarade sig med ära, enligt filmen, men så hade hon lite mer utrustning än vad vi kunde se här.
Bilar fanns det en del också och utöver de gamla fordonen som T-Ford så lite mer moderna varianter som en Mercedes 600 Pullman. Även Volvo fanns på plats med både PV 444 och Amazonen. Det glänste i den den svarta lacken när bilden skulle tas. En bil som fanns med i utställningen om den gamla brandkåren var en Thames. Det såg ut som en gamla 50-tals Ford Anglia, i alla fall vissa likheter. Det visade sig senare att bilen även hette Ford Thames, vilket kanske skulle kunna förklara likheten.
Bussar är intressanta och här presenterades en NESA trådbuss. Den hade några år på nacken och var ett namn som hittills varit okänt. Visst kändes delar av inredningen igen från den yngre barndomen. Det fanns lite utställningar av den mer tillfälliga sorten och en av dessa var en om den danska astronauten Andreas Mogensen. Det fanns en utställning om mobiltelefoner, de som vi hade INNAN smartphones blev var mans egendom. Det gick att ringar och skicka SMS och kanske spela något spel med pixlar stora som ett par millimeter i sida. Det var andra tider det.
Uthålligheten och mottagligheten sjönk hos hela sällskapet och sakta gick vi en efter en ut i solen. Väl ute i värmen gjordes de närmsta planerna upp. Inköp som ”bara” gick att göra i Danmark.
Inköp
Först på listan stod likör, gin och konjak. För att klara detta tog vi oss i kolon in till centrum, hittade en parkering och tack och lov så gällde våra svenska P-skivor på denna sidan av sundet också. En löpare skickades in i de ofta ganska trånga små butikerna och resten av gänget stannade utanför, uppsökande skugga och så väntade vi. Första affären gick inte och i den andra hittades något av det som stod på listan och så var den delen klar. Nästa affär att leta efter var en mataffär. Danskt rågbröd för att göra smörrebröd samt Matilde. Det senare en chokladdryck av typen Pucko.
Centralt fanns det ingen affär som lämpade sig så vi valde istället att ta sikte på nästa mål och hoppas att det skulle finnas vad vi sökte längs vägen. Det gjorde det och det gjorde det inte! Inte längs vägen men en idog kartläsare hittade en bra plats och så ställdes färddatorn in på rätt adress och så for vi i väg i kolon längs den gamla strandvägen mellan Helsingör och Köpenhamn. Föraren kunde inte njuta av det vackra för det var inte vackra parkeringar som andra trafikanter gjorde. Det var ungefär som en ledig fil i mitten av vägen och den skulle den ganska täta trafiken samsas om. Det fungerade och på rätt ställe kom vi av och kund handla det vi ville. Som en lite extra bonus hittades en lite flaska med flytande vitlök. Den var vi bara tvungna att handla och kolla vad det var.
Museum of modern art i Louisiana
Det var dagen andra mål. Eller det kanske femte, men det skulle bli en måltid. Det var verkligen dags att äta en måltid och vi släpade in alla våra väskor i museets park. Hittade en i den underbara skuggan en liten ytan bakom museets byggnad som kanske var en nödutgång men nu förvandlades den till en picknick plats. Hungern är bästa krydda sägs det och det stämde mycket bra idag. Vi var så där lagom hungriga några steg innan vi blir outhärdliga.
Efter att nästan tömt alla bunkar och återlämnat resterna och disken till bilen så gav vi oss i kast med innehållet i museet. Louisiana är som alltid fullt av olika utställningar och så även denna gång. Det var dock lite ojämnt, då ett par av oss varit här förut och det ett flertal gånger. Medan för majoriteten var det ett första besök. Intrycket denna gång var att det var inte så mycket att ha, tyvärr men det vet man ju inte egentligen förrän man varit på plats. Det mest intressanta var nog utställningen av en georgisk konstnär, deras nationalmålare. I sin samtid inte särskilt uppmärksammad men med åren och med kampen för en egen identitet i det sovjetiska imperiet har han blivit allt viktigare för det lilla landet i Kaukasus. Hans pricka giraff är bilden som finns på museets broschyrer denna sommar. Hans namn är Niko Pirosami.
Museet visade upp delar av sina egna samlingar och nu var det den italienske skulptören Alberto Giacometti. Det var helt ok skulpturer men för en som haft tillgång till masaii figurer så var det inget nytt. Oproportionerligt långa och smala figurer med klara mänskliga drag. Det var inte dåligt men kanske inte riktigt er resande skribents stora intresse. Konstkritikerna verkade annars närmast lyriska och höjde det till närmast Andreas Mogensens nivå.
Vad som definitivt inte föll i god gjord var de happenings och något som kanske skulle kunna kallas för svart konst. Tavlor, videoinstallationer och annat som bara var svart och negativt. I detta inkluderar vi utställningen av Nan Goldin. Det samma ska vi kanske säga om en av de stora utställningarna, den av Ragnar Kjartanson. Väggarna var från golv till tak överdådigt hängda med en och samma figur i närmast streckgubbe format i olika poser i olika miljöer. Det skulle krävas mycket mer energi än det som vår nyligen intagna måltid kunde ge för att smälta detta. Vi gick vidare i snabb takt.
Ett av utställningarnas bestående minnen är nog det sista verket innan utgången. En hylla på en vägg, säkert 30-40 meter lång där salt- och pepparkar i blå och vit porslin, står uppradade likt soldater i givakt vid en inspektion, i dubbla rader. Orden salt och peppar är utbytta mot fear och guilt.
Vi har alla olika syn på konst och vad som talar till oss. Louisiana har ett brett utbud som variera ganska ofta. En ny utställning höll på att byggas upp när vi var på besök. Därför går det alltid att komma tillbaka. Det är lite som att sticka ner handen blint i en påse med lösgodis utan att titta, men vet inte riktigt vad man får. Det är i sig kanske en del av tjusningen. Just denna utställningen var kanske mer av typen att snart komma tillbaka för att se något lite bättre.
Favorit i repris
Så var den kulturella biten klar och det var dags att åka tillbaka till förra årets succé restaurang. Återigen den smått kaotiska strandvägen in till centrum och så en promenad. Det blev inte en favorit i repris vad gäller menyn, förra året beställde nästan alla olika former av hamburgare men nu var det lite mer variation. Det var gott om bord när vi oanmälda hade dykt upp vid dörren ett lite större sällskap. Efter en kort konferens med källarmästaren så öppnade man upp innergården och det passade och mycket bra att få sitta ner i ett hörn, med lite vanlig luft och inte bara inne luften. Lite oväntat snabbt fylldes även innergårdens bord och stolar upp med hungriga gäster.
När vi var riktigt mätta så var det den långa resan hem, till bilen, till färjan, till taxfreee, till Sverige och till stugan, där ytterligare mat dukades fram och så blev vi sittande och prata tills ögonlocken tvingade oss att säga god natt.