Idag var det utflyktsdag. Förra påsken hittade vi en del intressanta arkeologiska platser på väg hem från Halmstad och nu tänkte vi fördjupa oss lite i detta. Vi hade hittat information om platserna på nätet och och så packade vi ihop oss i en bil.
Första stoppet var kanske det viktigaste, en större och välsorterad matbutik i centrala Falkenberg. Hårvård är viktigt för den yngre generationen och eftersom det är fest till kvällen och tiden inte räcker till för allt som måste förberedas, så blev det till att ta genvägar. Därav att vi behövde en välsorterad butik.
Asige
Asige är enligt statistiska centralbyrån är Asige en småort. Det är i modernt bruk så att då får orten inget namn utan i svensk byråkratiska anda, ett serienummer. Vi är glada att det står Asige på skyltarna och inte S3969, vilket tydligen är lantmäteriets betäckning på samlingen av hus här. Det är inte mer än 21 km, bilvägen, centralortens centrum till till den lilla småorten med tre korsningar, ca 20 hus och en kyrka. Det var till den senare som vi ställde in kompassen på.
Namnet Asige kommer, vad vi kan få fram, från en gård på 1300-talet som hette Asaka. Namnet innehåller två delar, eller härleds från två delar, As som i asatron och aka från eke, eller ekdunge. Kyrkan som vi stannade till på och gick ut för att titta på är från början från 1200-talet men i allt som går att betrakta är det en 1800-tals kyrka. Vi tog en tur runt kyrkan och kyrkogården innan vi var tillbaka till bilen. Solen värmde gott och vi passade på att njuta påskaftons solen. Kartan plockades fram och så bestämdes vilken resrutt vi skulle ta.
Treudden i Öinge
Vi tog oss ner för backen bakom kyrkan och över Suseån som ringlade fram genom kulturlandskapet likt ett ringlade rep som kastas ut i naturen. Det är många kringelikrokar och de kantas av vatten törstige träd som avslöjar vart den tar vägen. Det var inte långt till den historiska platsen som vi skulle till. Små skyltar visade in på den lite plats som i en kanten kantades av en maskinhall. Vi höll oss väl undan för dörrarna när vi parkerade bilen och strömmade ur densamma. Ett fält på andra sidan vägen lockade till sig vår uppmärksamhet. På hela åkern, hela vägen ner till ån låg det rad efter rad med svart plats utlagd. Inte breda, knappt en meter och så en meter i mellan raderna. Det lockade till sig fotograferna som tog lite kort utan att komma på vad det var som skulle ge lantbrukare sin inkomst till hösten. Potatis var en gissning med en gissning är så god som en annan.
Den historiska plats som vi skulle besöka är från 4-600 e.kr. Det är arkeologerna överens om. Men sedan går det isär. Treuddarna som vi besökte är två till antalet och de ligger bara 25 m från varandra. Den något större av dem är 33 m mellan spetsarna. Vad är det? Kultplats eller begravningsplats? De är samtida med det som vi kallar för folkvandringstiden och ja, den gängse uppfattningen om treuddarna är att det är gravar. Varför frågan kommer upp och kanske är det i samband med folkvandringstiden som nya inslag kommer till Halland. Treuddarna finns främst i Götaland, men även i Svealand och någon enstaka i Norrland. Öland har men inte Gotland. En samling av treuddar finns runt sjön Bolmen, vilket inte är mer än åtta landmil från platsen som vi besöker. Det är inga stora fornminnen som vi hittar på marken. Frånvaron av nytt grönt gräs och att platsen hålls efter gör att de var lätta att hitta men det är svårare att får en överblick över området. Vi tittade lite på stenarna som lagts upp i hagen och läste på skyltarna innan vi tog oss de tjugotal metrarna genom den lilla granskogen tillbaka till bilen.
Hällkistan i Bostället
Det var inte svårt att hitta till platsen. En minimal antydan i en vägkanten kunde tolkas om en parkeringsplats. En skylt berättade vidare och en snart gisten trätrappa ledde oss upp för den branta slänten till ängskanten. En kort tur över marken förde oss till en hällkista som låg i en dunge med träd. Lite ovanligt så var den nergrävd och täcklocket låg lite fråndraget. Inte sällan när man ser hällkistor så verkar de så stora, där de står med sina uppresta stenar som täckts med andra flata stenar som tak. Här var den liten i sin omgivning av stora ekar. Vi noterade också att graven låg på en lokal höjdpunkt i terrängen, lite vid sidan av berget och skogen. Det blev en snar sorti och så skulle till en favorit i repris.
Hagbards galge
Vi besökte platsen förra påsken och nu passade vi på att ta vår medhavda fika. Förra året var vi två som rest och nu var vi fyra så det var trevligt att få visa nykomlingarna på dessa stenar och dess Romeo och Julia historia.
Bussfabriken i tomma intet
Det finns inget namn på kartan där den gamla verkstaden ligger, någonstans mellan Norakull och Ljungslätt, drygt fem minuters biltur nästan rakt norrut från Asige. Den är oansenlig byggnaden från mitten av 1930-talet, tidstypisk. Den byggdes som en verkstad som skulle tillverka bussar. Verkstaden tog lastbilschassin och byggde om dem till bussar. I tre år pågick verksamheten innan Andra världskriget krävde att den svenska industrin gjorde annat. Tyvärr har det inte gått att hitta något annat material om dessa bussar, mer än det som finns i broschyren som Asige hembygdsförening har satt ihop. Wikipedias sidor över svenska busstillverkare finns den inte med och det har heller inte gått att få fram ett namn, än mindre en bild på bussen.
Vi fortsatte tillbaka via de små slingrande halländska vägarna tillbaka till platsen där vi skulle fortsätta påskfirandet och där vi skulle sova över, en natt till.
Dag 1 – Kungsbacka badhus – Gamla E6 – Ringhals och Bua – Ny Varberg