Halmstad slott.
Det blev en lugn och slö inledningen på påskdagen. Den yngre generationen hade kommit fram till att vi var att lita på och vågade lämna oss ensamma. De skulle ta ett tåg från Halmstad till hemmet, själva. Vi tog på oss ansvaret att ta dem till stationen i tid. Checka ut från sitt rum fick de göra själva och så packade vi bilen för att åka den knappa kilometern.
Halmstad station
Stationen byggdes 1877 när järnvägen till Nässjö öppnades. Idag går tågen till Jönköping i den riktningen. Det går också pågatåg till Helsingborg. Annars är Halmstad en större station på banan som går mellan Oslo och Göteborg och vidare till Malmö och Köpenhamn. Det var den större Västkustbanan som skulle åkas och vi stod och pratade en stund om vi som hänt i Halmstad och det kröp fram ett och annat…
Den yngre generationen kom ombord på tåget, laddade med munskydd och med en uppmaning att hålla den sociala distanseringen. Så åkte tåget sin väg och vi stod som levande frågetecken, det fanns inget riktigt planerat för dagen. Till slut bestämde vi oss för att säkerställa det sociala avståndet och ta oss en biltur på landet.
Nissastigen
Nissastigen är det populära namnet på riksväg 26 mellan Halmstad och Jönköping. Den följer till största delen floden Nissan även om det är en bit emellan dem på vissa sträckor. Nissan rinner upp i upp i Taberg söder om Jönköping och rinner sedan åt sydväst ut i Kattegatt. Vi har tidigare kört en del av stigen från Jönköping till Skeppshult men nu skulle vi ta och köra en del av den södra delen av Halland. Det var en res sightseeing och vi hade inget speciellt vi ville se mer än omgivningarna.
Oskarström
Vi har lärt oss att industrier längs floder och åar byggs vid fall eller strömmar för att ta tillvara på vattenkraften. Vi såg det i Göta älvdalen och i Säveån när vi gjorde de resorna. Oskarström, som namnet antyder skulle kunna vara samma sak. Det var det. Förledet i namnet kommer inte från någon svenska kung vilket det är lätt att tro utan från en bokhållare från Ulricehamn. Han köpte området med strömmen i mitten på 1800-talet, vilket kanske är lite oväntat med en sådan möjlighet. Han startade ett sågverket, och kunde själva se att det var ett bra val med all den täta skog som växte runt omkring. Han sålde vidare efter bara några år. Sågverket revs och en sk. Tullkvarn byggdes på platsen. Den gamla tullkvarnen hade försvunnit några årtionden innan. Halmstad-Nässjös Järnväg drogs via Oskarström och kvarnen fick ett uppsving. Det blev enklare att få ut varorna på marknaden. Ett nytt sågverk byggdes och Oskarström expanderade. 1885 såldes området igen och en hattfabrik anlades. Den flyttade senare in till Halmstad, som vi lärde oss när vi gick igenom stan för ett par dagar sedan. Helt plötslig var kraften i Nissan outnyttjad, vilket kan tyckas märkligt i en tid när Sverige industrialiserades och energi var en bristvara. Kanske var det alla vattenkraft som omvandlades till el som påverkade, men det är något som är värt att fundera kring.
Ett par år efter flytten till Halmstad byggdes Oskarströms jutefarbrik. Det blev grunden till det moderna Oskarström. Jutevävare hämtades från Sudetlandet och de byggde bostäder i sitt hemlands stil. Vi passerade några vackra tegelbyggnader på Bruksgatan när vi var på väg ut från orten och klättrade med bilens hjälp upp längs dalgången. Kanske var det ett minne från den tiden, för strax över hundra år sedan. Vi tog de små vägarna genom villa områden och det var inte svårt att räkna ut att det var områden som avsattes till arbetare. Eget boende på egna stora tomter skulle även ge dem möjlighet till trädgårdsodling och på så vis dryga ut livsmedlen.
Johansfors
Vi hamnade på den gamla Nissa stigen och den hade sett sina bästa dagar, som många andra vägar som var huvudväg och blivit degraderad till lokalväg. Minnen om en svunnen storhetstid. Det skulle man kunna säga om Johansfors. När vi passerade så var det nästan som att åka på en uthuggen klipphylla i den ganska branta dalsidan. Järnvägen låg klart under oss och långt där nere, kändes det som, låg Nissan. Johansfors är ett minne av en svunnen industriepok och är idag ett antal hus som lugnt ligger och betraktar Nissan eviga flöde mot havet.
Annat var det när det gamla skjutsamhället Drared fick ge upp sin position i det gamla transportsystem och ersättas av Johansfors nya station och industrisamhälle. Kraften från floden togs tillvara och här fanns, bryggeri, gjuteri, sågverk, grynkvarn och litet till. Hundra år senare är allt borta. Vår färd fortsatte genom orten och vi såg tre herrar med fiskespö i händerna. Första tanken var att ska de klättra ända ner till botten för att fiska? Det såg brant ut. Men, Hallands landskapsdjur är Lax och visst var det det rosa guldet de var ute efter.
Laxfisket i Hallands floder
Redan på 1300-talet gjorde den danske kungen lagar om när man fick fiska lax i Hallands floder. Av det drar vi kanske en slutsats om att laxfisket varit viktigt för dels bosättningarna längs floderna, i årtusenden och del som rikedom för adeln, då den gick att ta ut som skatt. De halländska vattnen har varit rika på lax under århundraden. Men det skulle ändras. I takt med den industriella revolutionen framväxt utnyttjades kraften i floderna och laxen fick svårare att ta sig upp till sina lekplatser. Den första laxtrappan kommer till så sent som 1903. I industrialiseringens fotspår så förorenas vattnet vilket leder till att fisken minskar ytterligare. Till detta kom den ökade industrifisket för att föda en ökande befolkning under den demografiska demografiska transitionen. På 1940-talet var laxen i princip slut i Halland. Visst är det konstigt att tänka att i början på 1970-talet var lax en lyxvara och torsk något som katten släpat in om man fick det i skolbespisningen. Lax fanns det inte! Idag är det tvärt om, lax är en basfisk och torsk en lyxvara. Att laxen kommit tillbaka beror på flera projekt som tillsammans gett resultat. Den enorma försurning som vattendragen på Västkusten visade upp på 1970-talet som ett resultat av de ökade industriutsläppen har minskat, dels pga. ökad rening vi källan och dels för att alla den kalkning som gjorts i hela Västsverige för att öka PH-halterna.
Introduktionen av laxtrappor, förbud mot fasta bottengarn och uppfödning och återplantering av laxyngel, som vi såg vid Lagaholm igår, har gjort att sportfiskarna som vi såg kan plocka hem lite extra mat till middagsbordet.
Nissaström
Vid Nissaström kunde vi återigen köra upp på den nuvarande Nissastigen. Nissan ändrade drastiskt sitt lopp när en kraftverksdamm, skapade ett vattenmagasin uppströms i flodfåran som fick floden att lika en mycket långsmal sjö. Ordet ström i efterleden antydde detta, och det stämde. Kraftverket som finns kvar kom till för att försörja Nissaströms Pappersbruk, som låg här mellan 1890 och 1978. Det var grunden för det samhälle som växte fram och finns kvar än i dag om än bara med en kyrka, en konferensgård och likt Johansfors hus längs en väg. Nissastigen fortsatte åt nordöst och vi bestämde oss att följa vägen så långt som till Hyltebruk.
Hyltebruk
Gamla gränstrakter och gränserna mellan landskap och län är inte alltid samma sak. De som bor i Hyltebruk är smålänningar men de tillhör i Hallands län. Det blir lite som ett kanadensiskt par som det stöttes på under en tågluffning för många år sedan. De fick en avhyvling av tysk när vi var på Hockenheim banan i samband med ett Formel 1 lopp. Stefan ”Lill-lövis” Johansson tog en andra plats, vilket man som svensk var glad för. Kanadensarna förklarade att, om gör något bra är vi kanadensare och om vi gör något dåligt är vi amerikaner. Det är ingen som hör skillnad på deras dialekt ändå. Kanske lika dant med Hyltebruk, de kan vara hallänningar eller smålänningar beroende på. Vi stannade till och kunde konstatera att detta var den stora orten i området och Stora Ensos pappersbruk är den stora industrin i området. Det finns mer industri här och det är bra för orten. 2013 halverade Stora Enso sin tillverkning när de stängde två av fyra pappersmaskiner. Kanske en effekt av det kontorslösa kontoren som har kommit i digitaliseringens spår.
Unnaryd
Vår inriktning blev att ta oss söderut på små vägar för att nå Riksväg 25 och via Simlångsdalen ta oss tillbaka till Halmstad. Vi körde längs Hyltebruks kraftverksdamm, på väldigt fina vägar. Landskapen var betydligt mer Småland än Halland och vi passerade en ort som heter Unnaryd. Den började sitt liv som kyrkby och utvecklades vidare. Ca 800 människor bor i orten och den har ett flertal industrier. Den liknar kanske mer Gnosjöandan i den bemärkelsen men så är vi i Småland. När vi passerade så kunde vi konstatera att vi var någonstans i Sverige. Det ser ganska lika ut på alla småorter som kämpar mot urbaniseringen. Någons stans i Sverige var vi och vi skulle vidare. För att komma vidare, från det mycket vackra landskap som vi passerade, nådde vi till slut fram till den större leden.
Riksväg 25 och Simlångsdalen
Den går mellan Kalmar och Halmstad, tvärs över Sverige på en sydligare breddgrad. Den var resvägen under flera år när studierna bedrevs i Kalmar, jmf, vår resa, sikte mot Kalmar. Nu kom vi på vägen på den småländska sidan av gränsen och fortsatte sedan väster ut. I Bredared eller Simlångsdalen som orten heter sedan 1912, efter en roman, Folket i Simlångsdalen. Den tog sitt namn från sjön Simlången och området däromkring. Det finns en sak som alla bilister som kör den här vägen uppmärksammar, eftersom den ligger precis vid vägen, och det är att det finns en odling av telefonstolpar. Det ser lite absurt ut där det står rad på rad med bruna telefonstolpar i trä, med en lite plåthatt på toppen. Det var så vi fick fram koppartrådar för telefoner till varje hus, innan mobiltelefonens tid och innan vi drog in fiber till internet.
Det är här i Simlångsdalen som trä ruttnar mesta av alla platser i Sverige och det vi såg var en forskningsstation som undersöker hur effektiva olika impregneringsmedel är intressant och kul ser det ut. 20 minuter senare var vi tillbaka och parkerade utanför hotellet.
Halmstad slott
Det är en röd byggnad, Halmstads slott. Landshövdingeresidens som det är. Vi har besökt några residens tidigare, Residenset i Göteborg, Uppsala slott och Linköpings slott. Det gick att se slottet mellan träden i parken tvärs över gatan och eftersom vi var i Halmstad och så nära så tog vi de få stegen över gaten. Det blev inte att gå direkt till slottet. Istället tog vi en tur i slottsparken och kunde på så vis ta oss runt slottet och komma ut på kajen vid Nissan. Det är här som Prins Bertils stig börjar och slutar i Tylösand som vi besökte för ett par dagar sedan.
Halmstad slott börjar sin karriär som en gård som tar emot kungen. Där bodde redan den danske landshövdingen. Den danske kungen beslutar bygga om det till ett slott och1609 påbörjas arbetena. 1618 stod arbetena klara och det var i grevens tid kanske man skulle kunna säga. Året efter kom den svenske kungen Gustav II Adolf på besök och betalde den sista delbetalningen av Älvsborgs lösen. Den svenske kungen kom 1645, efter freden i Brömsebro i besittning av slottet och efter freden i Roskilde 1658 var det permanent i svensk ägo. 1676, som vi såg i går, var Halland inte längre ett gränslandskap och betydelsen av fortifikationen minskade. Svenskar gjorde visserligen om slottet och minska fönstren, bl.a. för att lättare kunna försvara byggnaden.
Nu hade vi gjort vår stora cirkel runt den röda byggnaden och det var dags att gå in genom porten. Renässansen är inte det första man tänker på när man ser byggnaden, men den ligger i en liten egen underavdelning. Christian IV-renässans. Renässans formspråk, liksom flera andra stilar, skiljer sig lite från land till land. Väl inne på borggården var det lite mörkare. Tre av sidorna var ca 3 våningar högt medan den östra längan, den mot Nissan är ca en våning lägre. Vi tog den tid vi behövde för att titta på de olika detaljerna och sedan fick det vara nog för idag. Kropparna var trötta och även om vi suttit i bilen större delen av dagen så hade det tagit på krafterna. Nu blev det hotellet och en sista natt vila innan det var dags att packa in allting i bilen och resan hem.
