Vinresan till Bordeaux – Dag 18

Pont de Normandie över floden Seine vid Le Havre.

Det var dags för långkörning igen. Vi packade bilen med alla våra gamla och nyförvärvade tillhörigheter och så körde vi de få milen till Caen där vi tankade bilen full med bensin för den kommande resan. I den ödsliga och lite regniga, det var lite regn faktiskt, söndagsmorgonen hade vi nästa vägen för oss själva. Vi for norrut i god fart och så kom vi ner för en lång backe där motorvägs ansvariga hade sänkt farten. Utsikten var fantastisk och längst ner i dalen efter att ha passerat ett antal krökar så körde vi ut över en mycket vacker bro över floden Seine.

Pont de Normandie

Bron som öppnade 1995, kostade ca 4,5 miljarder att bygga, är drygt 2 km lång. Den var då världens längsta snedkabelbro innan en längre bro byggdes i en annan del av världen 2004. Inte helt oväntat så var det tull för att passera bron och direkt därefter fanns en rastplats, så vi stannade. För första gången i sommar fick i ta på oss våra jackor och klättrade uppför trapporna till en tvärbro som gick över körbanorna. Det var en vacker bro och vi kunde få fina kort från lite olika vinklar. Honfleur skymtade i bakgrunden, en stad som ofta nämns i turistbroschyrerna från Normandie. I väster kunde vi se jättekranarna från hamnen i Le Havre och i norr en mycket kurvig och speciell bro. Den gick över hamnbassängen och även över kanalen som ligger norr om floden. Vi hade även en makalös utsikt över floden Seine där den breder ut sig innan den försvinner ut i Engelska kanalen, för att bli en del av havet. Efter att ha tittat på allting och fått en liten paus så fortsatte vi vår färd. Det blev ett monotont rullade på de stora sommarlederna. Bilens riktning var hemåt och sommarens äventyr var nästan över. Det skulle bli ett stopp till.

Dieppe

Bilen trasslade sig ner till hamnen i Dieppe och så for vi igenom hela centrum intensivt letande efter en parkeringsplats. Till slut fann vi en vid stranden. Det blev till att ta fram paraplyet och gå tillbaka in mot centrum. Ett öppet fik hittade vi, så det fick bli vår sista franska förmiddagsrast, med kaffe och Orangina.

Dieppe har gjort sig känd i historien för flera saker. Det finns de som hävdar att ordet Dieppe kommer från det fornnordiska ordet för djup. Det skulle varit Gång-Rolf, som vi stötte på i Bayeux, som sett till att få med hamnen i sitt hertigdöme Normandie. Från skriftliga källor känner vi till det från 1030 då det omnämns som en fiskeby. Hamnen utvecklades och härifrån kom flera kända kartografer som kartlade den nya världen på andra sidan Atlanten. Det var från Dieppe som expeditionerna till Amerika startade. 1685 kommer Ediktet i Nantes och med det tvingas 3000 hugenotter att lämna staden, vilket allvarligt stör utvecklingen på platsen. Den fortsatte att vara en viktig hamnstad och britter och holländare sköt sönder staden 1694 under ett av alla krig som utkämpades. Efter revolutionskrigen utvecklades Dieppe till en badort. Det är inte långt till Paris. Knappt 20 mil.

Det som gjort Dieppe mest känd i modern tid är raiden mot staden den 19 augusti 1942. En division med kanadensare förstärkta med brittiska kommandos och amerikanska rangerstrupper angrep på morgonen Dieppe. Operationen låg under Louis Mountbatten som hade hand om specialoperationer. Det var hans avdelning som anföll öar i Norge och operation Chariot när de sprängde Normandie dockan i Saint Nazaire. Tanken var att inta en hamnstad och hålla den. Förstöra försvarsanläggningar, samla in underrättelser och sedan dra sig tillbaka. Det var få saker som gick som planerat. De allierade landsteg på sex olika platser på stränder som bestod av runda mjuka stenar upp till den decimeters storlek.

När vi fikat färdigt så tittade vi på den gamla hamnen innan vi återvände till bilen. Där passade vi på att ta oss ner till stranden och det var svårt att gå där med alla stenar som inte packade sig under fötterna utan man sjönk ner en bit för varje steg. Detta var alltså Red beach som det hette i planeringen. När vi tittade runt omkring oss så var de anfallande mycket exponerade för beskjutning från de höga klippor som ligger norr och söder om hamnen, knappt ett par hundra meter bort. Det är lätt att idag se varför det slutade med ett blodbad på kanadensiska bondpojkar. Av de 5000 som gick iland stupade 900 och 1900 blev fångar. 600 skadades. Totalt satte de allierade in 10 000 man, flyget, flottan och armén och ca 2 000 stupade. Tyskarna hade 300 döda. Efter sex timmars strider, där de allierade inte nått något av sina mål flydde man tillbaka till havet. Tyskarna kom över britternas stridsplan och fick fina presenter i form av det senaste krigsmaterialet som de allierade kunde producera. De var inte imponerade av sina fienden. De allierade drog viktiga slutsatser av sitt misslyckande. De skulle behöva mjuka upp försvaret mycket mer än vad de gjorde, mer flygattacker och mer beskjutning med fartygsartilleri, för att förstöra så mycket av försvaret som möjligt, innan de gick i land. Vilket de faktiskt gjorde i Normandie, nära två år senare. Underlaget på stranden var inte oväsentligt och det blev en sandstrand istället, som är mycket fastare än stenen i Dieppe. De insåg också att det inte skulle gå att anfalla en välbefäst kuststad. Landstigningen i Normandie skedde långt ifrån välbefästa städer, istället tog man med sig hamnar över kanalen, de som vi såg Arromanches. Britterna utvecklade också Hobart´s funnies, en serie av pansarfordon som kunde utföra specialuppgifter på stränderna, vi så en sådan på Juno beach. Slutligen så måste anfallet ske med en så stor överraskningseffekt som möjligt. Även det åstadkom man i Normandie. Det är ingen överdrift att säga att de soldater som stupade i Dieppe hjälpte till att invadera Europa. De allierade gjorde i princip alla de misstag som man kunde göra, på en gång. Då fick man allting mera rätt när det blev aktuellt att stanna kvar på stränderna. Så mycket för att vi var klara med andra världskriget på denna resan. Vi stannade inte kvar särskilt länge till. Klockan tickade och det är lång väg till Osnabrück.

Aire De La Baie De Somme

Vi tog de stora vägarna norrut med riktning mot Abbeville och Dunkirk. Trafiken tätnade och inte minst antalet brittiskt registrerade fordon, inte så konstigt med alla färjor som går över kanalen. En mindre linje gick från Dieppe men nu var vi på väg mot platser som Dunkirk, Calais och Oostende som alla har färjor till öriket. Från Calais går också tunneln under kanalen. Det är dags för ytterligare ett stopp, för mat. Aire De La Baie De Somme stod det på skyltarna och ordet Somme väcker en 1900-tals historikers intresse. Nu hade det inget med det första världskriget att göra utan detta var en rastplats längs floden Sommes dalgångs nedre del. Vi svängde av och det var gott om bilar på bensinstationen och på vägkrogen. Hittade en liten ruta som vi lånade och innan vi åt tittade vi till det naturrestaureringsprojekt som håller på att genomföras. Promenadstigar, anlagda sjöar och utsiktstorn. Nog så intressant men inte idag. Vi tog vår lunchbricka och satte oss och åt vår mat och gick till bilen och körde vidare.

Resan längs kusten förde oss mot Calais. Trafiken tätnade betydligt och farten gick också ner. Det var stora mängder husvagnar som huserade i högerfilen och rätt var det var så skulle en långtradare köras om och de ökade också, eftersom vi närmade oss några av Europas största hamnar, bl.a. Antwerpen. Sedan är det väldigt mycket trafik över engelska kanalen. Trafiken tätnade allt mer och nu började vi fundera på alla husvagnar. De var nya och de var fina och det var inte sällan som de drogs av stora bilar. Resande folk kanske, men det satt nästan alltid bara en person i bilen. Då och då var det företagsnamn på bilen. Strax norr om Calais blir det nästan stopp på motorvägen när ”alla” husvagnar ska svänga av på samma avfart. Det gick inte att gissa vad det var. Resande folk eller byggnadsarbetare på väg till nästa objekt, med de var för många och de var så samlade. Svaret fick förbli en gåta för oss. Vi fortsatte norrut med bättre fart när så många rullande hem var borta från vägen. Resan förde oss förbi Dunkirk och det gick inte att förhandla sig till ett extra stopp denna gången. Gränsen till Belgien passerades och nya kända namn dök upp längs motorvägen, alla värda ett besök, Brygge, Gent och Antwerpen. Gränsen till Holland passerades. Vi hade valt en västligare rutt får vår resa för att få se lite andra landsdelar än på nedresan. Breda, Utrecht och Apeldoorn förde oss mot tyska gränsen. Väl i Holland bokade vi vårt hotell när vi insåg hur långt vi skulle hinna nå på resan och det blev Onsabrück. Johanniterorden hade ett hotell i staden som hade ett acceptabelt pris. Vi nådde dit och så nådde vi våra sängar som somnade.