Vinresan till Bordeaux – Dag 13

De gåtfulla megalit stenarna vid Carnac.

Vi var klara med hotellet och Nantes och ville komma iväg tidigt, för att åka de 15 milen till Carnac. Resan gick bra och vi kom fram till byn och lyckades hitta en massa stenar, själva orsaken till varför vi kommit hit. Allt var nästan öde eftersom klockan inte hunnit iväg så långt på dagen. Det var svårt att veta vad vi tittade på och vår guidebok var, väl så informativ, men inte om de uppgifterna vi sökte. Vi åkte lite på måfå runt och tittade på fält efter fält med stenar som stack upp ur marken likt en svampodling i räta rader. Obelix är naturligtvis en självklar tanke och det bör kanske inte vara en slump att han är bautastens leverantör. Har ett svagt minne av att han en gång fick en tjänst av någon som kunde tänkta sig att få betalt i bautastenar eftersom han hade en tomt i Carnac som han tänkte fixa till. Det är troligen inte den sanna förklaringen till megaliterna i Carnac.

Carnac

Vi körde en stor extra sväng i de franska skogarna och denna gång svek oss vår elektroniska vän och det blev en behaglig tur tills vi åter kom tillbaka till Carnac. Denna gången navigerade vi oss hela vägen ner till stan och stranden. Stannade till på turistbyrån och fick den information vi behövde och så gick vi och fikade. Det är en trevlig vana som vi lagt oss till med under vår franska resa. Sedan var det dags att leta reda på megaliterna och få en förklaring på allting.

Första stoppet på vår jakt efter de försvunna megalitstenarna var Maison de mégalite. Först var vi inne i butiken som alla goda och köpglada turister. Snabbt kunde vi konstatera att här var Obelix en större stjärna än Asterix. Vår galler och deras bautastenar passar precis in i den image som förmedlas. Att de dessutom är från Bretagne, där vi är just nu, gör det ännu bättre. Maison de mégalite är ett museum som berättar om megaliterna och dess historia. Historien om megaliter handlar ofta om hur de upptäcktes och grävdes ut men nästan ingenting om VARFÖR de finns där de finns. Samma förklaringar kommer i princip upp varje gång, religiösa skäl och eller en kalender. En fundering som nästa allting kommer upp men som i princip är omöjlig att svara på, men som är central, VEM hade så mycket makt att den kunde beordra dessa arbeten. HUR var ekonomin uppbyggd som gjorde att människorna kunde lämna sitt jordbruk och arbete med, för försörjningen, meningslösa uppgifter? Slutligen, VARFÖR just här? Som sagt det är mer frågor än svar på en sådan här plats.

Vi fick ta oss ut från museet och går över vägen till det första av flera fält som är belamrade med megaliter. Det står på ett fält, i rader, inte snörräta men i tydliga mycket lätt bågformade rader. Gräset växer på fältet och det är inte tillåtet att sommartid att gå in om man inte betalar för sig, det gjorde vi inte men vi gick heller inte in. Första fältet var inte så mycket att se så vi fortsatte till de fält som vi sett tidigare. De är själva huvudattraktionen på platsen. Vi gick ur bilen och tittade från lite avstånd på stenarna som stått här så länge. På detta fältet var de lite större än på det första. Det påstås att stenarna står på ytor som är ca 1 km lång och det verkar stämma. Fältet sluttar neråt från oss och från sänkan sluttar nästa fält uppåt. Gräset är klippt så det syns tydligt hur de ser ut och hur de står. Mitt i hela härligheten står ett typiskt stenhus från området. Längs långsidan så går det en väg som trafikeras av oss nyfikna turister. Det fanns ett litet utkikstorn på andra sidan det tredje fältet, det hade vi sett tidigare och det syntes lite så där, bakom lite träd där vi stannat. Vägen tog oss fram till utkikstornet, och för att bli av med bilen, tog vi en plats som andra före oss skapat en lite parkeringsplats på. När vi väl parkerat där blev den snabbt full med andra som också vågade parkera där. Inte helt självklart bakom en skymd krök på en fransk väg.

Från utsiktstornet var det bra utsikt och inte minst fotoplats mot två fält. Bakom oss fanns ytterligare ett fält, men med mindre stenar. Vi beundrade och förundrades över vad vi såg på och det är kanske bara fantasin som sätter gränser för hur vi roar oss med att tolka bilderna framför oss. Efter en liten stilla stund i skuggan, även om solen är mycket mer human idag, så tittade på ytterligare en gång på kartan från turistbyrån. Den visade att den största stenen i Carnac ligger en bit bort och det är en kortare promenad in i skogen. Där ligger också flata megalitstenar nergrävda så att det bildar en rektangel, ungefär som en bassäng en halvmeter hög. Det är nu vi är här och så for vi vidare. Mitt i en svacka som ligger i snäv krök på vägen var det dags att ta sig över körbanan och in på en grusväg/plan under ett barmhärtigt paraply av trädkronor. Den var fylld med parkerade bilar. Antingen var de på ridskolan som låg direkt vid parkeringen eller så var det turister som skulle in till stenarna. Mycket talar för det senare eftersom omsättningen på parkerade bilar verkade hög. Ridskolan gav tillfälle till en reflektion om Frankrike. Vi har sett ganska mycket hästar och det är lätt att få intrycket att fransmännen älskar sina hästar.

Det blev en alldeles lagom promenad in till första jättestenen och sedan till fyrkanten som den kallas. Det mesta som en bra skogsväg eller ridväg. Små hästhagar eller övningsytor för hästhoppning låg runt vägen och lite in i skogen. Det verkade vara en rejäl anläggning för ridsport, Centre Equestre les Menhirs. Namnet var mycket passande just här! Så kom vi fram till den stora stenen och den var stor, där den badade i solljuset i gläntan. Sedan gick vi till fyrkanten och den var kanske en liten besvikelse utifrån vad vi trodde. Det var dags att lämna Carnac. Inte utan överraskningar för när vi körde från området så låg det ytterligare ett fält med megalitstenar. Det finns ganska mycket stenar och stenrader i Bretagne. Överhuvudtaget finns det bra med lämningar av den neolitiska tiden, inte bara här utan över ett större område. Den största och bästa området är det som vi precis har besökt. Fransmännen har fått området uppfört på den tentativa världsarvslistan, platser som de vill ska bli världsarv, men som ännu inte blivit det. Det är 25 år sedan detta gjordes. För vår del gällde det att inte vara stilla så vi blev en del av stenstoderna utan nu var det läge att röra på sig. Riktningen var norrut genom Bretagne med siktet inställt på Normandie halvöns ihopkoppling med kontinenten i söder. Staden vi siktade på var Avranches. Ett namn som för en som är intresserad av andra världskriget är intimt förknippad med en krigets främsta militära ledare, George S Patton.

Elven, en Village étape

Vi tar oss ut på vägarna igen men magarna talar om för oss att det är dags att äta. Färden går i nordöstlig riktning mot Normandie. Förhoppningen är att slippa vägkrogsmaten, men den fungerar på sådana här resdagar. Det är nu vi kommer i närmare kontakt med den franska företeelsen Village étape. Det visade sig att det är ett begrepp som kan delas ut till byar eller småstäder om det uppfyller vissa kriterier för resande och deras behov. Just i den kategorin kvalade vi in. Dessa byar får därmed ersätta våra vägkrogar. Konceptet innebär att affärsidkarna skriver ett enskilt kontrakt och att de, tillsammans med byn, som inte får ha mer än 5000 invånare, ser till att de avtalade tjänsterna finns. Flera olika restauranger, en skuggig parkeringsplats, picknickområde, bankomat, offentlig toalett, ett bra hotell och lite till. Det där med skuggig parkeringsplats blev vi lurade på när vi kom in i centrum på Elven, som byn hette. På Place le France hittade vi en parkeringsplats i den gassande solen. Lite mer in åt land kunde vi inte dra nytta av den lite svalkande havsbrisen. Där stod ett fint gammalt hus med ett namn i guld, Le Lion d´Or, guldlejonet. Vi klampade in och satte oss i den glest befolkade matsalen och åt en god tvårättersmiddag. Det tog över en timma men det var det värt och vi kunde äta gott, vila lite och ladda batterierna för resten av dagens resa. När magarna var belåtna tog vi oss vidare ut på den stora vägen och de två timmarna som var kvar på resan till Avranches.

Avranches

Trötta på körningen genom Bretagne kom vi fram till en stad som låg på toppen av ett berg. Den syntes. Vi började vår klättring uppför den branta sluttningarna och nu ser vi ordentligt vad ordet bocage betyder. När de allierade hade tagit sig iland och etablerat ett stabilt brohuvud så gav de sig in i le bocage. Häcklandskap var ordet vi skulle använda på svenska. Täta snåriga häckar som omgav vägarna som går igenom landskapet. Det var enkelt för tyskarna att gömma sig med små grupper och utföra bakhåll på de allierade soldaterna. Striderna var mycket förlustbringande. När britter och amerikanare hade samlat sig för motanfall var tyskarna borta, de hade sprungit över fältet och gömt sig i nästa häck beredda på nästa bakhåll. I slutet av juli hade de allierade fortfarande inte tagit sig ut från Normandiehalvön, vilket var långt efter tidtabellen. General Patton som officiellt och inofficiellt hamnat i onåd efter att ha slagit en menig soldat med stridsutmattning på Sicilien, hade istället blivit chef för en fiktiv armé i Pas de Callis området. Tyskarna vägrade tro att de allierade skulle peta sin bästa general för att han slagit en vanlig soldat. Det ökade trovärdigheten i de allierades dimridåer att den väntade invasionen skulle komma över kanalen vid Pas de Calais. I slutet av juli fick så Patton sitt efterlängtade befäl över en armé i fronten, de tredje, och han ledde attacken mot tyskarna som tog amerikanarna ut från Normandie och in i själva Frankrike. Anfallet kom här vid Avranches. Att det var en viktig punkt kunde vi själva notera när vi kom upp på toppen av klippan och in i själva staden. Den hade utsikt över all omgivande landskap. Vi kryssade oss fram på de små och trånga gatorna. 511 blev staden ett biskopssäte vilket kan förklara mängden av stora kyrkor. 1790, under revolutionen försvann biskopsstolen från staden för att aldrig återvända.

Hittade en parkering på den stora köpgatan och så tog vi oss till turistbyrån i närheten för att få en karta över stan. Det blev en tur till borgen som låg ett stenkast därifrån med en otrolig utsikt över omgivningen. Det är också här som de gamla skrifterna från Mont Saint Michel finns. De är flyttade hit från klostret för att bevaras i en bättre miljö och det är hit som forskare kommer för att få läsa böckerna. På väg ner från området såg vi två stora vita stänger, alldeles för långa för att vara flaggstänger. De verkade stå på en öppen plats och nyfikenheten, trots värmen, drev oss dit. Det visade sig vara Thomas Beckets torg. Becket var ärkebiskop av Canterbury i England och var inte överens med kungen, Henrik II. Ärkebiskopen vägrade underkasta sig kungen och de båda männen hade, med en modern terminologi, en ansträngd relation. Kanske var konflikten en del av investiturstriden som officiellt avslutades med Wormskonkordatet 1122. Konflikten mellan kyrka och stat fortsatte i praktiken under hela medeltiden. Kungens vänner tröttnade till slut och traskade iväg till kyrkan och slog ihjäl den egensinnige ärkebiskopen. Becket blev helgon tre år senare. När den katolska kyrkan skickades iväg från England och ersattes av den anglikanska med kungen som överhuvud, grävdes Beckets kvarlevor upp och förstördes.

För Henrik II blev det ett straff för mordet. Han skulle göra bot och gjorde det i Avranches katedralen. Den förstördes under franska revolutionen men platsen har ännu inte bebyggts. Vi gissade att den stått här och blivit Thomas Beckets torg. Inte så konstigt eftersom det var en riktigt vacker och otrolig utsikt från stenbalustraden mot stupet nedanför. I söder kunde vi se Mont Saint Michel, en dryg mil bort. Åt nordväst kunde vi se en väg som var spikrak och försvann bakom kullarna vid horisonten. Tack och lov hade vi kikaren med oss, så vi blev kvar lite längre trots solen och värmen. Det blev till slut dags att promenera ner från kullen mot bilen igen. Vi hade en plats till vi bara måste besöka, Patton Square.

Patton square

Vi tog hjälp av våra tekniska vänner och med hjälp av digitala tekniken kom vi till slut rätt. Patton square ligger som ett centralt nav i den lite nyare delen av stan. Sex vägar går ihop i den droppformade rondellen och mitt i den står en 24 meter hög pyramid i sten. Där tackar det franska folket generalen för att han befriade Frankrike och Avranches under striderna mellan den 31 juli och 10 augusti 1944. På platsen står också en amerikansk Sherman stridsvagn. Den var inte den bästa i kriget med det fanns tillräckligt många för att de tyska Tigrarna inte hann skjuta sönder alla innan de själv träffades. Shermanen kallades av tyskarna för Ronson lighter efter den berömda cigarettändaren då de hade en tendens att flyga i luften när de träffades. Bensin är till skillnad från diesel mycket lättantändlig. Detta exemplar hade klarat kriget och överlevt. Det fanns också en ganska oansenlig byst av den vanligtvis extravagante militären. Han har på sig en stridsvagnshjälm och gissningen är att han skulle vara mycket stolt över bysten.

Striderna hade börjat längre norrut i Normandie och amerikanarna hade lyckats pressa tyskarna framför sig. Avranches, med sitt fort linkande geografiska läge, var sista hindret och det blev Patton, Old blod and guts, som lyckades pressa sig igen om försvaret. Som alltid när han var i farten var det just fart som var viktigt och han bröt in i Bretange och gjorde en kringgående rörelse mot nordost. I området runt Falaise lyckades han nästan innesluta stora mängder tyska trupper efter att Hitler skickat dit sina soldater i ett utsiktslöst anfall. De allierade beräknas runt Falaise ha tagit 50 000 tyska soldater tillfånga medan ca 10 000 tyskar stupade. De allierades förluster är okända men av det vi känner till så förlorade polacker och kanadensare ca 11 000, döda, skadade, saknade och tillfångatagna.

Det är inte lätt att summera något så svårt vid så enkla föremål. Å ena sidan glädjen över befrielsen å andra sidan sorgen över människoliven. Idag kanske vi mer räknar båda sidors förluster men i länder som var med, så kanske bara de egna förlusterna finns med. Fienden, dom är förintade. Men det är människor de också. Som alltid, ve de besegrade. Vi snurrade runt i stan innan vi kunde klättra ner för bergssidan och ut på den raka vägen som vi sett tidigare. En bit bort låg vårt hotell. Det var ett gammalt hus från 1820 som idag har en stor trädgård, längs en mycket bullrig trafikerad led. Det är två privatpersoner som driver ett B&B. Det lät mycket bra när vi bokade stället men det var med blandade känslor som vi övernattade där. Dörren till rummet gick inte att låsa och sängen var bäddad med plastlakan i botten och otrevliga att sova på. Å andra sidan, så såg insidan ut som den var från La Belle epoque. Värt lite bara det. Vi tillbringade kvällen i trädgården med att läsa och det var kallt. Å andra sidan så är 24 grader, kallt denna annars så otroligt varma sommar!