Vinresan till Bordeaux – Dag 12

Den tyska ubåtsbasen i Saint Nazaire, La Pallice.

Vaknade upp i det lilla hotellrummet i Nantes. Det var ok men lätt slitet utan att på någotvis vara nedgånget. Tanken med dagen var att åka till megaliterna i Carnac 15 mil bort för att avsluta dagen i Saint Nazaire. Förhoppningen var att vi ÄNTLIGEN skulle få se en tysk ubåtsbas. Efter två bomskott så var vi försiktigt optimistiska. Någon med lite mer tanke på milen i bilen påpekade att Carnac låg på vägen till Normandie men att det inte är så många mil till grannstaden. Det blev till att kasta om vårt program för att spara många mil bil i onödan. Så vi styrde bilen västerut de sex milen till vårt nya mål.

Saint Nazaire

Det märktes att det var måndag morgon, trafiken var tät mellan de två städerna. Vi hade gått upp tidigt för att hinna till Carnac så nu blev vi istället väldigt tidiga till hamnstaden som vi visste ganska lite om. Ubåtsbasen och även HMS Campbeltown, en av de viktigare kommandooperationerna under andra världskriget. Det gick lätt att hitta till hamnen och det var verkligen en aktiv anläggning. Det gick också mycket lätt att hitta till det gamla bunkerkomplexet, OCH det var öppet! I alla fall hade de tagit bort sidorna i några av ubåtsfacken så det gick att gå in där. Vi tog en liten rundtur med bilen, när vi var så riktigt tidiga. Det gick också att upptäcka den långa ramp som ledde upp till bunkerns tak och som började i central stan. Väl tillbaka parkerade vi bilen på en mycket väl tilltagen parkeringsplats och medan vi väntade, fikade vi på ett café inne under bunkertaket i väntan på att turistbyrån skulle öppna. Nu ville vi veta vad vi skulle titta på.

Det var kö till turistbyrån och det vara bara att vänta, igen. Väl inne blev vi väl omhändertagna på engelska och vi fick den information som vi önskade. Tyvärr visade det sig också att en av Airbus fabriker ligger i Saint Nazaire och det gick dagliga rundturer på platsen. Tyvärr måste den turen beställas en dag innan och inte ens alla våra böner hjälpte. Det var ganska enkelt egentligen. Delar av bunkrarna var öppna och det var bara att gå och titta. Andra delar var inte öppna eftersom de var privata och andra delar var museum och där betalade man inträde. Så vi startade vårt turistande med att ta hissen upp till ubåtsbasens tak.

Tyskarna började bygga bunkrarna 1941, två månader efter vapenstilleståndet och skickade dit ubåtar. Hamnen var en av de största på den franska Atlantkusten och det var ett utmärkt läge för tyskarna att störa fartygstrafiken till Storbritannien. Totalt byggdes det 14 dockor och de sista var klar i slutet på 1942. Tyskarna opererade från fem baser på den franska Atlantkusten, Brest, Lorient, Bordeaux, La Rochelle och här. Det var de tyska 6:e och 7:e ubåtsflottiljerna som var stationerade i de dockor vars tak vi nu stod på. Totalt var 202 tyska ubåtar stationerades här fram till att basen övergavs under senare delen av 1944. Britterna och amerikanarna hade åtskilliga gånger försökt att bomba ubåtsbasen. De lyckades med 18 träffar, till en kostnad av 67 förstörda bombplan. Vad de lyckades träffa var själva Saint Nazaire, vars centrum blev mer eller mindre förstört.

På den östra sidan mot själva hamnen har en luftvärnsställning gjorts i ordning till en utsiktsplats och vi stegade i den allt mer glödheta solen upp på den. Vilken utsikt! Hänförda av det enkla faktum att hamnbassängen låg spegelblank framför oss och reflekterade omgivningen, hus, broar, kranar och allt annat som ska finnas i en hamn och på ett varv. Vi började att titta norrut och där låg ett enormt kryssningsfartyg, Celebrity Edge.

Chantiers de l’Atlantique

1861 grundandes varvet i Saint Nazaire och kom att utvecklas till ett ledande varv för kryssningsfartyg. Celebrity Edge testades lite i hamnen när vi var där eftersom hennes sjötester skulle börja om fyra dagar. Hon beräknas ta ombord sina första turister i Fort Lauderdale under hösten, men återvända till Europa för kryssningar i Medelhavet under sommaren. I en annan docka låg MSC Bellisima. Hon ska ta ombord turister i mars 2019. Hon kommer också att kryssa i Medelhavet innan hon under vintersäsongen ska vara stationerad i Dubai för kryssningar i Persiska viken. Under det glada tjugo- och trettiotalen när kampen om Atlantens Blå band stod som hetast och den nationella prestigen i de största, vackraste och snabbaste fartygen, var som intensivast mellan de europeiska stormakterna så var det varvet i Saint Nazaire som ledde det franska fartygsbyggandet. SS Normandie skulle bli det största och snabbaste fartyget. Hon höll också Atlantens blå band flera gånger och hennes största konkurrent var RMS Queen Mary. För att klara att bygga detta, för tiden jätteskepp, var varvet tvungna att bygga en ny torrdocka. Den kom att kallas för Normandiedockan. 1935 var hon igång på haven och vi kunde ana dockan bakom en ubåtsbunkerliknande byggnad. Varvet är idag ett av världens främsta när det gäller att bygga kryssningsfartyg till en allt mer expanderande marknad.

La Pallice

Det är namnet på den byggnad på, vars tak vi står på och tittar ut över hamnen. Vi ser åt söder där en sluss kan ta ut fartyg från hamnen till Atlanten. En bro har fällts upp för att repareras, lite moderna hyreshus kantar slussdockan och lite längre bort ligger den yttre hamnen med sina vågbrytare. Det var där som amerikanska passagerarbåtar kom den 25 juni 1917 med de första amerikanska soldaterna som skulle strida på Ententens sida i det första världskriget. Hela bilden var makalöst vacker, med sina djupa och vackra färger så här på förmiddagen innan solen började slita för mycket på färgprakten. Solen var redan riktigt jobbig att vara ute i så vi tog oss ner till de dockor i basen som var öppna för allmänheten. Det var väldigt speciellt att titta på dessa krigets verktyg. Det var hit som ubåtarna som överlevde striderna med de allierade konvojsystemet kom för att bunkra upp, ersätta manskap och återhämta sig. Livet som ubåtsbesättning var hårt och det var verkligen med livet som insats. Alldeles för många kom inte tillbaka från sina uppdrag. Vi bestämde oss att göra som turistbyrån föreslog och ta oss ett varv runt hamnen till de olika muserna. Det första låg i La Pallice och var en hyllning till de franska varvets Atlantångare och det hade vi hoppat över liksom alla museer egentligen. Tittade till bunkrarna en sista gång innan vi tog oss ut i den gassande solen och vandrade bort mot bron som skulle ta oss över till andra sidan av hamnen.

Gamla stan – Vieille Ville

Bron var avstängd för reparationer och var upphissad så att mekanikerna kunde komma åt att meka med maskineriet. Det blev till att gå hela slussdockans längd till andra änden av slussen och ta oss över där. Det gick inte att få reda på om detta var gamla stan eller inte men huvudgatan hette i alla fall Aveny Gamla stan på franska. Vi tittade till det gamla elverket vars arkitektur riktigt skrek tidigt 1900-tal och bredvid den låg ett ankare. Det hade tillhört slagskeppet Jean Bart. Krigsfartyget byggdes på varvet i Saint Nazaire och hade inte blivit klart när tyskarna angrep 1940. Strax innan vapenstilleståndet flydde fartyget ut ur hamnen nattetid och jagades av tyskt flyg och tyska ubåtar. Hon lyckades ta sig till Casablanca där hon ankrade. Två år senare sänktes hon av amerikanska bombplan efter att ha öppnat eld mot amerikanarna som landsatte trupper i Marocko för att ta upp striderna med Rommel i Nordafrika. 1955 hade Jean Bart lyfts upp och gjorts klar för tjänst för att två år senare placeras i reserven och tio år senare skrotades hon.

Vi sökte oss till det obetydligt svalare delarna av gatan, tillbaka längs slussen för att komma till Avenyn. När vi kom dit tog vi höger och drog oss ner mot vattnet. Ett stort tält hade satts upp för att fungera som marknadsplats och bredvid detta stod ett monument som var en av de viktigare anledningarna till att vi hade kommit hit, Operation Chariot.

Operation Chariot

Det mycket oansenliga monumentet, flankerat med en brittisk och en fransk flagga hade en granitplatta med ca 200 namn i guldbokstäver. Namnet på de soldater som kom över från England en natt i mars 1942 och som aldrig lämnade den franska jorden levande.

Allt började med en brittisk underskattning. De trodde aldrig att tyskarna skulle göra slagskeppet Tirpitz stridsdugligt. Särskilt inte som britterna redan sänkt systerfartyget Bismarck. Men, det gjorde tyskarna. Tirpitz utgjorde ett stort hot mot brittiska Royal Navy och konvojtrafiken på Atlanten. För de allierade gällde det att se till att de visste var de hade henne. Fartyg behöver repareras och för att klara av det, med ett så stort fartyg som Tirpiz, så behövs det en stor torrdocka. Den enda torrdockan som klarade av det var Normadiedockan i Saint Nazaire. En avdelning under Mountbatten kom upp med en plan hur britterna skulle kunna förstöra torrdockan, Operation Chariot.

Strax efter midnatt, på morgonen den 28 mars 1942, började jagaren HMS Campbeltown segla upp i Loirefloden. Hon hade byggts om för att likna en tysk jagare. Hon var förstärkt med extrapansar runt däcken och runt bryggan. Ett varv hade plockat bort allt som var onödigt för att göra henne så lätt som möjligt för att glida över de förrädiska sandbankarna i flodmynningen. Ytterligare farkoster hade skickats med henne upp för floden, bland annat snabba motorbåtar i trä. De hade försetts med extrabränsletankar på däck, med högoktanigt explosivt bränsle. Totalt 611 brittiska elitsoldater och sjömän fanns ombord på farkosterna och lyckan var med dem inledningsvis. De lyckades komma ganska nära sitt mål, Normandiedockan. Tanken var att med full fart segla in jagaren i dockans port för att förstöra den. Lasta av alla kommandosoldaterna och låta dem spränga sönder dockan, elverket och slussmaskineriet. Sedan skulle de dra sig tillbaka till den gamla piren där de snabba båtarna skulle föra ut dem till havs igen, helst innan tyskarna hade vaknat i sina baracker.

Allt gick inte enligt plan. De blev till slut upptäckta och tyskarna började beskjuta dem med alla vapen de hade. De hade också otroligta mängder av ammunition. HMS Campbeltown klarade sig bra, relativt, ett par av de som styrde fartyget stupade för kulor som haglade över styrhytten, kommandosoldaterna låg oskyddade på däcket, visserligen bakom pansarplåt men mot artilleripjäser kunde de inte skydda sig, Den tyska beskjutningen ökar ju närmare sitt mål de kom. De snabba träbåtarna klarade elden dåligt och när spårljuskulorna träffade tankarna på däcket exploderade hela båten. Förlusterna ökade. Efter en timme på floden stävade attackfartyget in mot målet och kunde med god precision och hög fart köra rakt in i slussporten. Det 96 m långa fartyget gled upp på porten och krossade delar av den. Knappt halva fartyget var uppkört och satt ordentligt fast på porten. Den skulle vara stängd ett bra tag framåt var det tänkt.

Kommandosoldaterna började hoppa iland och genom kulregnet letade de upp sina anfallsmål. Elverket lyckades de inte spränga, vi tror att det var samma elverk som vi såg tidigare men det fick vi inte fullt klart för oss. Tyskarna kunde försvara den gamla stan och de försvarade också framgångsrikt den gamla piren som britterna hade tänkte fly ifrån. Piren låg mindre än ett stenkast från monumentet och det var en vacker stenpir och svårt att tro att den var så omstridd som den var denna natt. Vad britterna lyckades med var att spränga sönder slussmaskineriet. Det gjorde så effektivt att tyskarna inte lyckades reparera det innan de drog sig tillbaka från staden under sommaren 1944. Striderna var stenhårda och den brittiska stridsledningen blåste till reträtt under ropet rädde sig den som kan. De snabba träbåtarna var det inte så många kvar av, att det fanns plats för alla, så soldaterna började att anfalla in mot själva Saint Nazaire för att söka skydd, eller ta sig igenom staden och fly ut på landsbygden och försöka ta sig tillbaka till England via Spanien.

Striderna ebbade ut och tyskarna kunde på morgonen se på förödelsen och sitt krigsbyte, jagaren HMS Campbeltown där hon låg fast på Normadiedockan. Det skrattades kanske åt operationen men djupt nere i fartyget hade britterna en överraskning. De hade lastat in 6 ton med sprängmedel som de hade kopplat en timer till. När de rammade porten hade de satt igång urverket. Strax efter klockan tolv exploderade hela härligheten. Slussporten gick i småbitar och vattenvågen som sköljde in i dockan tog med sig fartyget. Det skulle dröja till 1947 innan den återställdes och kunde användas igen. Den brittiska operationen ansågs som en framgång. Officiellt stupade 169 av deltagarna, 228 tog sig tillbaka till England, inklusive fem som tog sig hem via Spanien, och 215 blev krigsfångar. Explosionen dödade 250 tyskar och franska civila. Krigets oundvikliga pris, oavsett vilka ädla motiv som än ligger bakom. Vi tittade på piren och för att skaka av oss allt detta ruskiga, för det fanns mer att se så tittade vi nästa monument som låg bara några steg därifrån.

Tintin

Den kände belgiske seriefiguren har fått ett monument i Saint Nazaire. Tintin är franskspråkig så det är inte så kinkigt med nationalitet och han reste med fartyg från franska hamnar på flera av sina äventyr. De är i boken de sju kristallkulorna som journalisten och hans vapendragare kapten Haddock befinner sig både i La Rochelle och i Saint Nazaire. Lite lättare till sinnes tog vi oss an nästa gräslighet. I Nantes hade vi lärt oss Nantes roll i slavhandeln och här i inloppet till Loirefloden hade det byggts ett monument till minnet av slavarnas frigörelse.

Mémorial de l’abolition de l’esclavage

1975 invigdes den nya born, Pont de Saint Nazaire som går över Loirefloden. Det var då, den längsta kavelbron i Frankrike. Vi hade kunnat se den mycket vackra bron sträcka sig över flodens, för dagen, blå vatten. Den nya oceanhamnen låg längre bort så den segelfria höjden är imponerande 68 meter. Innan bron byggdes så gick det färjor över till den södra sidan från denna platsen. Det var i det gamla färjeläget som ett monument skapades för att minnas alla de slavar som franska fartyg skeppats till den nya världen. Monumentet skapades till tvåhundra års minnet av den franska revolutionen 1989. 25 år senare byggdes det även ett monument med samma namn i centrala Nantes.

Normandiedockan

Så hade vi äntligen kommit fram över det snustorra gräset så att vi kunde se den moderna porten till Normandidockan. I ivern att komma fram ramlade er reporter platt framåt som om det fortfarande vore strider på platsen. Blodvite uppstod när knäna skrapades upp på markens blandning av sand, gräs och grus. En kort paus med några som oroliga springer fram kunde det konstateras att allt hade gått bra. Mycket bättre än för de soldater som var på platsen för 76 år sedan. Vi fick en bra bild och med lite skugga under de glesa barrträden gav tid att reflektera lite över varför vi kommit hit. Att få se platsen för historien med Normandidockan var en viktig anledning till att ta sig till staden och det är bara att konstatera att det var värt det. För att få en ännu bättre utsikt så gick vi fram till slussbunkern och tog hissen upp till taket. Där fick vi en otrolig utsikt över Normandiedockan, varvet, bron och fartygen i hamnen. Ett av de som låg i oceanhamnen var en raritet som vi hade hoppats att få se i Bordeaux. Med aktern mot oss förstod vi inte vad det var, men vi skulle upptäcka det lite senare under dagen.

Visserligen hade solen blivit nästan obarmhärtig denna varma sommar men vi kunde ändå inte låta bli att sitta ner på den bänk som de överlevande soldaterna och sjömännen från operation Chariot hade skänkt. De tillägnade den alla de fransmän och fransyskor som riskerade sin liv för att hjälpa dem när de slog sig ut från gamla stan och in i själv Saint Nazaire. Det var många som ställde upp och hjälpte till. Vetskapen om hur tyskarna agerade så är det en chans att några arkebuserades men det är inget som vi kunnat läsa oss till. Bredvid bänken stod en ljusgrå kanon uppställd. Den hade de tagit omhand från HMS Campbeltown och nu ställts upp som ett minne över hur hon offrades på krigets altare för att färre skulle behöva dö. Faktum är att Tirpitz gömdes undan i norska fjordar och till slut efter otaliga försök så sänkte britterna henne. Räden hade tvingat henne norrut och konvojtrafiken blev något, om än ganska obetydligt, säkrare. Kanske är den viktigaste insatsen psykologisk, vi kan göra något, tyskarna är inte oövervinnerliga. Nu gick vi på lunch eftersom klockan hade runnit iväg och vi hade glömt vatten, så det var också en påfrestning. Tanken att gå hela vägen runt den moderna slussen var plågsam så vi tog tacksamt emot erbjudandet från en italiensk restaurang som hade sin uteservering i skuggan att sätta oss ner och inta vår måltid. Där kunde vi på mycket nära håll se ett fartyg på väg ut från hamnen, genom slussen och ut på havet. Till vår glädje var broreparationen klar och vi kunde vandra den korta vägen, samtidigt som vi höll oss i skuggan till bilen, som var nästan glödhet på den öppna parkeringen. Solen hade gått hårt åt oss även idag.

Fartyget A380

Klockan var så där halvmycket. Det är för tidigt att åka till hotellet men lite för sent att hitta på något ”riktigt”. Vi hade av vårt värdpar på vingården fått tipset om Pornic, strax söder om Saint Nazaire. Varför inte? Vi skulle i så fall få köra över den vackra bron och resan var kort och sedan var det lagom att resa tillbaka. Sagt och gjort. Vi trasslade oss igenom hamnen och industriområden innan vi kom fram till brofästet. Det är nu som vi fattade och såg vilket fartyg som vi sett förut. Vi hade verkligen hoppats att få se det i Bordeaux men så blev det inte. Det var mycket svårt att slita blicken från det ganska lilla lastfartyget samtidigt som det gällde att inte köra på någon eller något på den höga bron. De magiska siffrorna på fartyget var A380.

Det finns alltid lite saker som en person kan snöa in på och trafikflygplan är en sådan sak. Inför besöket i Bordeaux hade vi hoppats att få fartyg med delar till det väldiga flygplanet Airbus A380. De fraktas på båtar till Bordeaux, lastas om på pråmar och förs uppför floden Garonne så långt det går innan de fortsätter med vägtransport, sista biten till fabriken i Toulouse. Det var en sådan transport som fanns på den lista av saker som vi ville göra eller se i Bordeaux. När vi sedan missade möjligheten att titta på Airbusfabriken i den här stan så var det en miss, men så fick vi alltså se fartyget som transporterade delarna och det var en bra tröst. Det var svårt att se ordentligt och att stanna på bron och ta kort var uteslutet. Vi fortsatte snällt vår färd över den vackra bron med den otroliga utsikten. Väl över fortsatte vi mot vårt mål. Vi kom inte många meter in i stan innan en skylt fångade vårt intresse.

Tumulus des Mousseaux

Det blev till att parkera lite halvt på gräset och vägen i fransk stil. Parkarbetare höll på att städa den lilla platsen bredvid vägen, insprängt mellan villorna runt omkring. Trädskuggan delar av platsen så det blev ett randigt ljus över den terrasstaplade stenhögen mitt på platsen. Den var lite drygt två meter hög och ca åtta till tio meter i en oval form. På mitten fanns det två ingångar till två olika kammare. Den påminner lite om våra svenska gånggrifter, uppstående stenar med platta stenar på som bildar ett rum inuti. Genom arkeologiska fynd har man kunnat datera Tumulus des Mousseaux till ca 3500 f.kr. De svenska gånggrifterna dateras till ca 3200 f.kr. Att det skulle ta ca 300 år för den här typen av konstruktioner att färdas från västra Frankrike till den svenska Västgötaslätten känns som en snabb men rimlig tid. På Västgötaslätten finns ca 2/3 av de svenska gånggrifterna och resten söder ut i landet.

Den franska högen som vi tittade på var från den megalitiska tiden. Den är äldre än Stonehenge, vars stenar blir resta ca 700 år senare. Tidsförhållandet till Sveriges eget lilla Stonehenge, Stenehed i Bohuslän är mera okänt. På de skyltar som finns på platsen så sägs att Pornic har en av Bretagnes och västra Frankrikes största samling av megalitiska fornlämningar. Med tanke på att vi ska till Carnac i morgon så kommer vi att få reda på mer om megalitiska stenar. Carnac har på ganska vaga grunder, daterbart material under stenarna, till ca 3300 år f.kr. Yngre än det monument som vi stannat vid. Som alltid vid så gamla lämningar så lämnar det oss med mer frågor än med svar.

Pornic

Så tog vi oss igenom alla villagator och allt annat franskt och kom ner till havet. Det var uppenbart att detta är en bad/sommarort. Det fanns en liten sandstrand men det som noterades mest var mängden fritidsbåtar som låg och guppade i vattnet. Det var mycket varmt men vi hade vant oss lite mer vid värmen nu och närheten till Atlanten gjorde det mer behagligt. I ärlighetens namn så var vi inte särskilt intresserade av att titta på historiska monument. De saknades inte, det var bara skönt att ta det lite lugnt. Slottet i Pornic låg på en liten kulle vid havet och vi gick runt den för att komma till centrum. Slottet kallas också ”Blåskägg” efter Gilles de Rais. Han var en av Jeanne dÁrcs militära ledare men kanske mest känd för att han var en seriemördare av små barn. Slottet började byggas på 900-talet och vi kanske ska gissa att det har varit vikingar på besök, även om vi inte har kunnat hitta något bevis för det. Men ett slott som byggs vid kusten på 900-talet ska skydda mot något och något vid den här tiden var nordmännen. Inga bevis dock. Något som slottet faktiskt ska skydda är den kanal som började byggas från Pornic och in i landet för att knyta ihop havet med det inre av landet. Arbetet har avbrutits, säger de uppgifter som vi hittat men inte när arbetet startade.

Strosade ner i småbåtshamnen och fann en liten affär som sålde lösglass och efter att ha stått i den långa kön så fick vi våra svalkande bägare. Det fanns fler turister än oss så vi fick vänta på vår tur på en sittplats i skuggan. Ett gäng ungdomar, från Spanien trodde vi, höll på att rigga upp sina instrument och efter en stund kom det liveunderhållning i musikform från högtalarna. Vi kunde lyssna på dem en stund medan vi sakta strosade vidare in mot hamnen ur vars bassänger mängder av master stod upp som en avbarrad skog i sommarvärmen. Det blev lite klädshopping i den avslappnande miljön och så tog vi oss tillbaka till slotten men denna gången valde vi att gå på träbryggan som gick nedanför klippan och runt udden. Tacksamt nog, tog den oss tillbaka till parkeringen. Det var dags att köra tillbaka till hotellet i Nantes och packa. I morgon skulle vi ut på vägarna igen.