Vinresan till Bordeaux – Dag 9

Sandstrand vid Atlanten vid Lecanau.

Kvällen innan hade blivit sen i vindistriktet och tanken att ha en tidig morgon för att hinna med färjan över Gironde flyttades fram till nästa avgång. Det var också ett avsked vi hade att göra innan. Det hade varit fantastiska dagar med våra värdar och de andra familjerna på gården. En familj hade ett flyg att passa och skulle försöka hinna med lite av staden Bordeaux innan det var dags att ta sig till Sverige. Så vi sa adjö och satte vi oss i bilen och körde till Blaye. Vi hann precis med färjan över viken till Medocsidan.

Medoc

Den södra sidan av viken eller den västra lite beroende på hur man väljer att se på geografin är den ”fina” sidan av Bordeauxvinernas hemvist. Det är på denna sidan som Mouton Rothschild finns, bl.a. Vår sida, Blayesidan räknas som den lite billigare sidan. Det var inte vinet som var i vårt sinne idag. Siktet var inställt på en sandig och solig strand vid Atlanten. Färjan över gjorde att vi kunde se mycket på andra sidan under färden. Det fläktade lite skönt och det var utlovat lite svalare väder under dagen, om nu 30 grader kan klassas som svalt.

Vi noterade genast att landskapet ändrade karaktär på denna sidan och blev mer likt det svenska. Mindre öppna ytor som bröts av med skogsdungar. Vägarna slingrade sig lite mer än på Blayesidan. Snart hade vi kommit förbi vinodlingarna och tagit oss in skogarna. Vägarna spikraka igen och vi trasslar oss på otaliga raka småvägar genom den mörka skogen fram till en liten by som fångat vår uppmärksamhet under planeringen.

Saint Hélène

Visst hade vi ett helgon med på resan och vad blev bättre än att besöka hennes egen by. Det var ingen större omväg för oss på väg mot kusten så varför inte? Det var en modern by vi körde in i. Det första intrycket var att den hade klara likheter med Sverige där olika funktioner var uppdelade, industrin här, handeln där och bostäderna, i det här fallet, något som liknade ett svenskt villaområde. Det såg också ut som om det fanns gott om pengar i byn, det var nyare än det vi sett tidigare. Skenet kanske bedrog. Det har bott människor här i över 500 år. Marknaden är känd och hålls i september varje år och den är tillägnad lök och vitlök. Byns uppsving kom annars i slutet på 1800-talet när järnvägen mellan Bordeaux och Lecanau byggdes. Ytterligare en parallell till Sverige eftersom järnvägen är nedlagd och ersatt med en cykelväg. Lite synd för vårt mål var just Lacanau.

Lacanau

Det var en sommarstad vid havet, Lecanau Océan. Vi trasslade först dit och sedan ner till stranden. Lyckades hitta en parkeringsplats knappt femtio meter från havet. Det kostade lite, men vi kallar det turistskatt och får leva med det. Vi hade hört från våra vänner på vingården som varit här före oss att det var ett bra ställe. Det var järnvägen som i början på 1900-talet öppnade upp denna del av kusten för fransmännen. Sträckan från Bordeaux gjorde det möjligt att besöka stränderna och det byggdes upp hus och hotell för att ta emot sommargästerna. En vanlig företeelse i den tidens Europa. Amerikanerna startade en flygskola här 1917 för att förse armén och eller flottan med flygare men lades ner direkt efter stilleståndet i Compiégne, se dag tre på vår resa.

Järnvägen överlevde inte bilens intåg och lades ner 1949. Tjugo år senare grundades Europas första surfklubb i Lacanau. Det märktes, det var surfingbrädor och surfare överallt, här på den norra änden av staden och stranden. Vi kunde se en annan del av stranden någon kilometer norrut, där det tydligen gick att ta sig fram med bil för den delen fanns det mycket solbadare och ett sandmoln som med sin lite gula nyans satte färg på luften ovanför stranden. Vi plockade med oss de saker vi behövde för att må bra, liggandes i den varma sanden med de ljumma vindarna från havet och solen grillande våra kroppar för att bygga upp energi inför det kommande arbetsåret. Ibland går det inte som man vill. Solen gick i moln på vår del av stranden där vi tittade på surfingskolorna som släpade klass efter klass ut på vågorna, alla i lagom höjd för att lära sig surfa. Vi låg en knapp halvtimme innan människorna började tömma stranden och vi fortsatte envist att hoppas på bättre väder. Något vi inte haft brist på denna sommar hittills. Vattnet var fantastiskt blått och skiftade i ljust vid stranden och mörkare ju längre ut vi tittade. Himlen var också blå när vi tittade oss omkring, förutom över oss, där vita och grå moln skrattade ikapp åt oss solbadare. Vyerna var oändliga och nästa land vi skulle kunna stöta på om vi åkte rakt ut var förmodligen Maryland eller Delaware på USA:s östkust. Efter en och en halv timme ledsnade vi på molnen och packade ihop och tog pinalerna till bilen, då hade de flesta solbadarna redan gått. Vi hade hunnit med och bada och simma i den behagligt svalare Atlanten.

Det är nu vi är här och vi passade på att ta oss en promenad fram till huvudgatan längs stranden. Vi tittade på alla surfare och på de som var lite uthålligare än vi och tro det eller ej, vi hann inte långt innan molnen bara försvann. Vi hade inte vädergudarna riktigt med oss idag. Det var en trevlig stad och serveringarna var välfyllda. En frisör körde med en reklamskylt som sa att detta är sista chansen att klippa håret innan Miami beach. Ingen lögn när man ligger vid stranden. Tog oss tillbaka till bilen i den tilltagande värmen och började vår resa tillbaka till vingården.

Tanken var inte att åka samma väg tillbaka utan att ta oss vidare norrut längs kusten och färja över viken vid mynningen mot Atlanten. Sagt och gjord. Det blev en lång bilresa som var längre än vi föreställt oss. Vägarna var så franskt raka och farten gick ner i varje by vi passerade. Till slut kom i alla fall fram till Le Verdon-sur-Mer efter att ha sett ett nytt franskt landskap breda ut sig runt bilen. Plattare, lite mer strandtalls träd. Det blev också lite mer öppet och det kom in fler hästar i landskapet, än vad vi sett tidigare och då har vi ändå sett en del hästar. Färjan kom precis in när vi betalade avgiften för att åka över. Över 500 SEK kostade resan vilket kändes mycket men att köra de tio milen ner till Bordeaux och sedan var det åtta avgiftsbelagda till Saint Androny var kanske ingen billigare väg. I vår fantasi hade vi bara att köra på färjan när den kom in och parkeringen var full med fordon som alla ville till den norra sidan. Vad som hände är svårt att säga men vi hann nästan sova en halvtimme innan det var dags att köra ombord.

Royan

Staden hade stått på vår lista över platser att besöka på resa men strukits bort och det blev istället vinprovning. Inget vi ångrar. Som en liten kompensation stod vi nu på färjan över vattnet där Gironde möter Atlanten. Det var ett fantastisk ljus över sundet och vita segel flöt över ytan av silvergnistrande solreflexer i de små vågorna som förde vattnet mot nästa sandstrand. Bakom oss var en otrolig sandstrand och ute i havet stack en fyr upp, mitt i ingenting. Vi såg fraktfartyg som kämpade med att hålla världsekonomin flytande. Framför oss, där vi satt på däcket, fanns det stränder, strandpromenader och en modern stad som vi skulle till om en stund. När vi kom fram fick vi verkligen tråckla oss ut ur stan. Vi landade mitt i smeten av hotell och badgäster och en enorm småbåtshamn och allting annat, blandat med trafikljus som effektiv hindrade färjans resenärer att ta sig vidare. Till sist kom vi ut på Boulevarden som tog oss söderut. Badande gick över gatan ner till stranden från hotell längs boulevarden. Det gällde att hålla koll på trafiken samtidigt som det var uppenbart att de vackra byggnaderna drog blicken från verkligheten.

Det hade varit enkelt att så här lite senare på eftermiddagen ta den stora vägen tillbaka, men inte vi. Det fick bli den lilla vägen och det blev lite påfrestande med alla små kringelikrokar bland de franska åkertegarna. Trevlig ja, men gårdagskvällens festligheter började ta ut sin rätt. Det blev en lång resa innan vi var tillbaka. Det var dags att ta det lugnt och börja packa inför uppbrottet i morgon.