Vinresan till Bordeaux – Dag 3

Slottet i Blois som ligger i Loiredalen och som ingår i UNESCO:S världsarv.

Det var en lång dag igår och dagen skulle inte bli kortare. Plus att vi ville se en del saker när vi ändå var här!

Klockan visade tidigt efter en sen kväll och det var trötta kroppar som samalde ihop alla tillhörigheter som kastas runt i rummet i jakten på att få somna fort. Frukosten plockades ur kylväskan och så gjordes det klart för avfärd och klockan hade inte hunnit bli 7:30 än. Ganska lagom att komma till jobbet men vi har semester, så semesterjobbet började nu. Vi var på väg till en riktigt spännande historisk plats.

Compiégne

I början av november 1918 hade den tyska krigsledningen med Hindenburg i spetsen kommit fram till att det inte längre var hållbart för Tyskland att fortsätta kriget. De sökte vapenstillestånd hos Ententen och marskalk Foch ordnade med den saken. Han bestämde att en tysk delegation skulle komma och möta den allierade sidan för att skriva under vapenstilleståndet. För att lösa den saken valde han ut en plats i Compiégneskogen. Den låg avskilt från snokande journalistögon och avskilt för de franska trupperna, så att ingen skulle se vad som hände. Tyskland skickade en delegation. Det stora kriget, kriget som skulle avsluta alla andra krig var över. Det var denna plats vi skulle besöka.

Det hade regnat i området kvällen innan och det var en morgondimma, morgonrodnad som var så vacker när den försökte stå emot trycket från den obarmhärtiga solen som skulle ta över och dominera de nordfranska slätterna det närmaste halva dygnet. Fuktigt, frisk doft och vackert när vi styrde bilen den dryga milen till platsen. Vi kör till slut in på den spikraka gamla landsvägen vars kullersten kan skymtas under den nyasfalterade beläggningen. Den för oss längre in den gröna oasen skogen utgör. Vägen är inte särskilt bred och det är nästan så att trädens kronor kan växa ihop över vägen och det bildar i sin tur en grön baldakin som gör att solen knappt kommer ner till marken. Vägen gör en 30 graders kurva åt vänster och där ligger ett av de monument som finns på platsen.

Den 10 maj 1940 inledde Hitler det tyska fälttåget i väster och släppte loss sina pansararméer mot en fiende som var numerärt överlägsen i alla avseenden. Tyskarnas främsta styrka var revansch och en strategi och taktik som varken Frankrike, den brittiska expeditionskåren, eller belgare och holländare, förstod sig på. Tyskarna hade samlat sina stridsvagnar i pansararméer och skickade fram dem på en smal front med understöd av stridsflyg och mekaniserade trupper. De allierade spred ut sina stridsvagnar, som var fler och bättre än tyskarnas, bland sitt infanteri som stöd till detta truppslag. Fem myror är fler än fyra elefanter så tyskarnas mängd i de lokala stridskontakterna fällde avgörandet. Sedan hade Tyskland ett driv och revanschlust. Vi kunde själva se en orsak. Det franska segermonumentet hade placerats längs vägen i den 30 graders krök som vi stannade till vid. Det bestod av rektangulär ihålig granitkonstruktion. I hålrummet låg den tyska örnen på rygg med huvudet hängande nedåt, död, med ett franskt svärd kört genom kroppen.

Frankrike tog en grundlig och triumferande hämnd på det besegrade Tyskland. Ett beteende som redan av samtida bedömare påstods innebära att det blir ett nytt krig 20 år senare. De hade fel, det tog 21 år. Tyskarna besegrade ganska enkelt, militärt sett, arvfienden efter att ha kört över landet med sina pansararméer. Hitler skulle nu ta sin hämnd på de besegrade fransmännen. Han tvingade dem att komma till Compiégneskogen och i samma tågvagn där tyskarna själva skrivet under kapitulationen 1918 fick de nu skriva under landets militära nederlag till Tyskland. Hitler var lyrisk. Av någon anledning så valde tyskarna att inte förstöra det franska monumentet utan firade sin seger genom att hänga en röd hakkorsflagga över monumentet.

Vi parkerade bilen på anvisad plats och valde att stå i mitten, långt från träden i skogen. Vi var helt ensamma och det var tyst och lite morgonkyla som hängde sig kvar. Stillheten var påfallande när vi gick på parkvägen fram till öppningen där järnvägsvagnarna hade stått vid ett par tillfällen. En järnvägsräls låg på marken över ytan på väg in till det museum som finns i ena ändan. Klockan var åtta på morgonen och vi hade en tid att passa i Bordeaux ikväll och många mil att köra så vi hade inte tid att vänta ett par timmar innan det var öppningsdags. Betong- och granitblock låg strategiskt utlagda på marken och det var mäktigt att titta på det lilla som fanns på platsen men som hade gjort så stora saker. Blundade man så kanske man kunde se de miljoner av soldater från alla jordens hörn som stupat i kriget, marschera förbi, en och en. Var och en med samma fråga, var det värt mitt liv? Vem ställdes frågan till? Sist i raden kom en mindre grupp med tyskar belgare, fransmän, holländare och britter och ställer samma fråga; var vårt liv värt fälttåget i väster 1940? Att de går tillsammans är kanske inte så konstigt, för de båda krigen är kanske ett, med en fred på 20 år emellan. PersSkriverier har berättat om händelsen.

Vi avslutade vår tur i skogen med att gå paradvägen genom allén från stilleståndsplatsen till det franska monumentet för första världskriget. Det lugn som råder nu kommer inte vara här om fyra månader. Den 11 november blir det 100 år sedan första världskriget slutade. Vi tog oss till bilen för att ge oss ut på vägarna igen. Första anhalt Paris, för vidare resa mot Orleans, Loiredalen och sedan söderut mot Bordeaux.

Det var dags att ta sig igenom Paris. Om Hamburg är ökänt för sin trafik så är inte Paris bättre. Detta är bara längre bort från oss och vi hade inte riktigt samma koll på det. Att vi sedan valde den franska nationaldagen för att ta oss igenom var en riktig planeringsmiss. Vårt försvar, till oss själva i alla fall, var att det skulle ske så tidigt på morgonen som möjligt och att det var en lördag. Vi hade rätt och fel. Trafiken var inte så farlig som vi hade befarat men vi kunde inte köra den genaste vägen runt den franska huvudstaden, den som går öster om Paris, där vi befann oss. Vi leddes västerut för att ta oss runt väster om huvudstaden och sedan tillbaka till det sydöstra hörnet igen. Det blev till att följa vägbeskrivningen som vår digitala husguru presenterade för oss. Vi passerade kända namn på vägen. En tunnel förde oss under startbanorna på Charles de Gaulle flygplatsen, ett ställe som ganska nyligen tagit hand om den yngre generationen som reste en vecka före oss. Sedan kom vi till som Saint Denis, där den stora världsmästerskapsarenan ligger. Inget vi stannade och tittade på, utan fortsatte fram till floden Seine. När vi väl var nära hamnade vi i en tunnel som i slutet hade mycket lågt hängande plasttrådar i taket. Vi kom ut i det öppna bara för att se en ny tunnel med en tull som skulle betalas här. Det var Haute de Seine Yvellines. En ca 10 km lång tunnel och den hade en takhöjd som kunde få vem som helst att få klaustrofobi. Vi tog oss ur den och hade kommit förbi de centrala delarna av Paris, men bara precis. När vi kommit ut i det öppna igen visade avfartsskyltarna på Versailles och det var inte enkelt att fortsatta A86 i riktning mot A10. Det var en kort bit kvar. 

På andra sidan Paris var det att sträcka ut på motorvägen A10 och de nästan 20 milen till Blois. Tidsschemat var lite pressat så vi gjorde vad vi kunde för att skapa oss de timmarna som besöket på ett av Loiredalens berömda slott skulle behöva. Efter ett par timmar var det dags att stanna till och stäcka på benen. Vi hittade en vägkrog och det var en upplevelse att besöka stället. Det var överfullt med franska semesterfirare och några turister. Vädret var en het sol som utan misskund strömmade ner på alla som inte gömde sig i skuggan. På åkern precis bredvid jobbade franska bönder med att skörda de dignande åkrarna och sedan förvandla det till bagetter eller andra kulinariska godsaker. En sak som noterats är de väldiga arealer som odlas i det här landet. Någonstans ska ju EU:S jordbruksstöd ta vägen.

Den närmaste jämförelsen som gick att göra var några sidor från en Asterixbok. Han och Obelix var på väg till Spanien och de mötte den franska semestertrafiken på väg till kusten. De stannade till på en överfull vägkrog, precis som vi nu. Fascinerande hur 40 år gammal seriebok med en satir över det franska samhället kan vara så på pricken. Det var långa mil kvar till näst stopp i Blois.

Loiredalen som världsarv

Det är när vi kom fram till Orleans som vi körde in i ett av UNESCO:s världsarv, Loiredalen. UNESCO pekar ut Loiredalen som ett enastående exempel på ett vackert kulturlandskap som odlats i många århundraden. Allt anpassat efter floden Loire. Dalen genomsyras av storslagna arkitektoniska inslag i form av byar och inte minst praktfulla slott. Det är ganska många otroligt magnifika slott, inte minst i fransk renässansstil. Den del av floden som är avsatt som världsarv sträcker sig från Orleans i nordost till Angers i sydväst, en sträcka på ca 25 mil.

När historien om slotten i Loiredalen börjar är svårt att säga. Staden Tours är under gallisk tid en viktig övergång över den mäktiga Loirefloden. Romarna tar sig hit och här byggs senare även katedraler. Tours blir huvudstad i regionen och den är välplacerad, centralt i Frankrike och med goda kommunikationer till övriga delar. Det är här som muslimernas plundringståg norrut, från kalifatet i Cordoba, stoppas 732 i slaget vid Tours. PersSkriverier har skrivit om slaget. Det var Ludvig XI, som 1444, ca tio år innan hundraårskriget mot britterna tog slut, gjorde staden i Loiredalen till Frankrikes huvudstad. Frans, den blivande kungen av Frankrike, var uppfostrad i den humanistiska, italienska andan. Hans uttryck vara att bygga. Han påbörjade flera av de fantastiska slotten i dalen där Chambord är det kanske mest fantastiska. Han byggde också klart slottet i Amboise och platsen där vi i den över 30-gradiga värmen hade manövrerat oss till, Blois.

Slottet i Blois

Det var som att gå in i en bastu att lämna den AC-kalla bilen och ta sig ut i solen på torgets parkeringsplats i Blois. Staden är känd sedan 500-talet. Slottets äldsta delar är från 1200-talet. Det var i Blois som Jeanne d’Arc hade sitt läger när hon ledde anfallet mot Orleans under hundraårskriget, 1429. Greve Charles återvände efter sin fångenskap i England och hans son, blivande kungen av Frankrike, Ludvig XII föddes här och det var på slottet i Blois som freden i det italienska kriget undertecknads 1505.

Blois och slottet fortsatte att ha en roll i den franska historien. Det hölls riksdag eller generalförsamling i Blois 1588, flera ledande inom kungahuset avrättades i slottet när räkningen gjordes upp och eftersom staden hade en del av befolkningen som var hugenotter så gick inte de utrensningarna platsen förbi. Sista gången Blois var maktens centrum var 1814 när Napoleons hustru Marie Louise hade sin bostad här.

Blois är på ett sätt unikt av de uppskattningsvis 300 slotten i Loiredalen. Det sägs vara det enda slottet i dalen som ligger i en stad, de övriga ute på landet. Även om vi inte kunde se floden från platån utanför borggården så låg den där, men vi var tvungna att ta oss vidare. Klockan hade inte varit på vår sida och trots att vi kört länge så hade vi bara precis kommit halvvägs. Det fanns en tid att passa i andra ändan och vi var väntade på vår vingård. Vi försökte hålla oss i skuggan i den påtagliga värmen och smög längs husväggarna denna franska nationaldag för att nå fram till bilen. Den var stekhet efter att ha stått i solen och likt ett växthus konserverat solens strålar till värme. Vi packade in oss och drog oss ut mot stora vägen igen samtidigt som vi drog på AC:n på MAX kyla.

Efter ett tag kom vi fram till Tours där vi tog den stora bron över det silverglittrande vattnet i Loire. Då hade vi rest cirka halva sträckan längs världsarvet. Därefter var det lång transportsträcka åt söder innan det var dags att lämna den hårt trafikerade avgiftsbelagda motorvägen. När vi svängde av började vi komma in på andra områden. Det var en distinkt grön färg som växte i mycket raka rader och inte allt för höga, vi hade kommit in i vinodlar landet. Efter ett tag kunde vi inte sen något annat än vinfält och vingårdar uppblandat med lite skogsdungar. Inte undra på att Frankrike ser vin som en jordbruksfråga medan den i Sverige är en folkhälsofråga. Grönt är skönt, även en varm sommardag.

När vi kom fram satt det några i skuggan under ett träd och läste, det såg skönt ut och temperaturen hade precis sjunkit under 30 graders strecket. Värdparet kom ut och välkomnande oss och då tyckte vi att vi borde ha kommit tidigare. Vi kände oss mycket välkomna till vårt boende den kommande veckan och så fick rundturen om var allting fanns och hur saker och ting fungerar i den här delen av världen. Vi installerade oss och gjorde sedan mat som vi åt tillsamman med den andra familjen som bodde på gården och våra värdar. Det var så vi lärde känna varandra lite mer.