En av fyra VW som kom till Sverige 1948. Det är inledningen på en lång rad av VW bubblor på museet i Pålsboda.
Det var utlovat sommarens varmaste dag, när vi tidigt på morgonen packade bilen och körde ut på de stora lederna för en lång resa, bara över dagen. Först var det små vägar genom skogen innan vi nådde fram till huvudvägen mot Stockholm. Bilen gasades upp till tillåten hastighet. Farthållaren slogs till. AC kontrollerades och sedan var det bara att slappna av och slumra till. Nja, det är ju inte en självkörande bil utan det gäller att vara vaken. Väl ute på leden kunde vi konstatera att lite bortom åkern på vänster sida så ligger Säveån. Vi hade följt den förra året från mynningen i Göta älv till starten i Vänga mosse. Nu skulle vi större delen av den första timmen ha lite koll på ån igen. Vi passerade Jonsered där vi tappade ån under en bit innan vi fångade upp den i Lerum igen. Från motorvägen ser vi sjön Aspen som ån passerar igenom. Tappar bort ån igen när vi kör upp på höjderna i söder och tar oss hela vägen fram till sjön Sävelången innan vi återigen får syn på vattnet. Tollered som stannade till vi senast passerar vi denna gången får att återigen förlora ån ur sikte. På andra vägar kommer vi fram till Alingsås men kan egentligen inte se själva ån. Det är först vid brandstationen strax innan Stynaborg som vi får en liten glimt av träden som omger ån. Säveån gör en lite sväng åt norr och vi åt söder. Vid Hols kyrka känner vi igen oss eftersom det var ett stopp på resan förra året. Strax framme vid Vårgårda och då dyker den upp igen. Vi har kunnat se träden ute på fälten som omger ån och nu passerar vi över den. Karlssten skymtar på höger sida och så lägger vi Säveån bakom oss för den här gången. Ån har svängt mot söder och vi fortsätter mot nordöst på vår resa mot pärlan i Pålsboda.
De breda motortrafikleden E20 genom Västergötland är omdebatterad. Den är olycksdrabbad, hårt trafikerad och reglerad med hel uppsjö av fartkameror för att hålla moderna bilister i schack, huvudled mellan Sveriges två största städer som den är. Det har även trafikverket noterart och i den nationella planen så ligger den med. Sträckan från Göteborg till Örebro ska vara mötesfri år 2025. Det är sju år kvar så vi får fortsätta att vara försiktiga.
Det hade gått bra från Göteborg till Alingsås, men där är det ett problem. Hur drar man vägen i genom staden? Det saknas pengar så vägsträckan är det gamla vanliga, 50 genom stan. Annars är det norr om Alingsås som arbetena ska börja. Redan i år ska sträckan Alingsås – Vårgårda göras om till mötesfriväg och sedan ska etapp för etapp upp till Mariestad påbörjas och göras klart fram till 2025. Förbifarten vid Hova håller på att byggas.
Vi fortsätter vår färd på vägen och passera ort efter ort som på något sätt är bekant. Fåglum där världsmästarcyklisterna kommer från. Vara och Conditori Nordpolen, Skara som vi besökte för några år sedan och som är ett måste för alla som åker i Arns fotspår. Götene är nästa ort på kartan och vi hittade en rastplats i skuggan för att få lite extra frukost, second breakfast som hoberna skulle sagt. Vädret är slösande soligt och skuggan var skön.
Tidsmässigt ligger vi bra till och när vi vilat klart är det dags att fortsätta. Mariestad passeras och sedan Hova där vägen byggs om till motorväg. Finnerödja med alla jordgubbarna och sedan Laxå. Nu börjar vi närma oss. E20 för oss norr om Hallsberg och sedan svänger vi av mot platser som, senaste de besöktes så var det snöstorm, Hällabrottet och Sannahed.
Sannahed
Vi hade gott om tid och eftersom besöket på Sannahed förra gången inte var värmande så gjorde vi ett extrastopp. Vi parkerade på samma ställe som sist, tittade på kanonerna men kunde inte komma närmare. Grinden till det meterhöga staketet framför den gamla officersmässen var låst med ett stabilt hänglås. Att leka Patrik Sjöberg och hoppa över det låga hindret var inte vår plan. Snabbt in i bilens AC kyla och så fortsatte vi till övningsområdet. Efter lite letade med bilen parkerade vi på en villagata och hoppades att det var vänligt sinade människor som bodde här. Att de var hemma så här på högmässotid en söndag var uppenbart för det några stycken som satt i solen eller i skuggan på sina altaner. Vi knallade in på grusvägen och sedan in på en skogsstig åt höger.
Vi letade efter skyttegravarna. De var väl dolda i skogen och det gällde att röra på sig eftersom eftersom myggen denna varma sommar jagade alla som på något sätt försökte röra sig i värmen. Även myggen behövde vätska. Efter ett par hundra meter nådde vi fram till övningsområdet. Det gick att se dikena som grävts i marken och de vallar som kastas upp fram försvarsställningen. Det var överväxta skyttegravar och det är som alltid inte enkelt att se bland alla snåren. Den starka solen tar sig ner till marken fläckvis och träden skuggar med mörka fläckar. Det ger ett ojämnt och flammigt ljus som ögonen har svårt att fokusera i. De kraftiga vegetationen gör sitt till. Ändå är det intressant att se vad bassarna en gång har gjort. Vi passerade en nästa flat sten och det var nästa att det gick att se soldaterna sitta på den och äta eller vila eller maska från arbetet med att gräva. Det blev en annan väg tillbaka till grusvägen och det var ett bra val. Det var som att gå i väldig lövsal men den tidiga sommarens skira grönska som släppte ner ett behagligt gröna ljus i perfekt styrka. De tidigare tyngre skogen hade lämnat plats för en enhetlig lövskog och det var bara att ge sig hän och skönheten i den enorma utomhus byggnad.
Resterna av det gamla sjukhuset fanns i skogen försedda med en liten skylt. Det hade varit en trevånings träbyggnad. Tog oss över grusvägen och in i en lövallé, med samma underbara lövsals sommarljus, som efter ett par svängar ledde oss fram till ett par fält. Det var här som hästar och manskap var förlagda i tält under manövrerna på Sannahed. Officerarna bodde i mässen i en bit bort, trodde vi. Idag var det stora fält med högt gräs och de var avspärrade med taggtråd. EN bit bort kunde vi se en idrottsanläggning. Det är speedway klubben Indianerna från Kumlas hemmabana. Det är nio dar till nästa match men vi har inte tid att vänta, hur mycket vi än gillar en speedwaymatch då och då. Senast var i Norrköping förra sommaren. Museet i Pålsboda har redan öppnat.
Holmgrens VW museum i Pålsboda
Inför resan till Örebro så hade vi upptäckt det unika museet i Pålsboda med sina Volkswagen bilar. Öppet tiderna är minimala och det passade inte in. För någon månad sedan fann vi att samling skulle säljas och för att inte missa pärlan i Pålsboda så gjorde vi resan hit idag.
Bengt Holmgren köpte sin första VW Bubbla 1962 och han gillade bilen. När han 25 år sålde delar av sitt bussföretag köpte han 46 bubblor av en bil firma i Borås och så började samlingen. Idag har han en bil av alla årsmodeller av bibblan från 1948 till 1975 världsunik. Den står i ett litet slitet industriområde strax söder om Pålsboda och parkeringen var helt full när vi svängde in på området denna stekheta sommardag i juni. Det är idag och två söndag kvar på öppettiderna och väntar vi till sista minuten så kan det bli för sent. Vi var inte ensamma. Gårdsplanen började fyllas upp med veteranbilar, Alfa Romeo, en PV och lite annat smått och gått. Tre VW bubblor hade ställts upp framför entrén, skinande blanka och de reflekterade solen härligt i lack och krom. Vi tog oss in och det var människor både före oss och efter oss i kön. Väl inne var det svalare även om värmen kom lite sakta, det var fullt av intresserade människor innanför dörrarna i den lite mörka lokalen, eller var det för att det var så ljust utanför. Betalade vår entré och började med att titta på bilarna. Det skulle gå en guidad tur en knapp halvtimme senare så under tiden passade vi på att läsa på om de olika årsmodellerna. Den första var en svart bubbla, en av fyra som kom till Sverige det året. Den ägs inte av museet men har lånats ut hit. Den hittades på en skrot och renoverats. Svårigheten var att hitta reservdelar så det tog över tio år att få ihop en hel bil igen. Lite konstigt tycket en amatör som undertecknad, eftersom bubbla byggts i över 21 miljoner exemplar. Fin var den. Nästa modell år 1949, där är bilen hämtad från Norge. Det fanns inga svenska bubblor kvar. Svart även den. Så fortsatte raden av skalbaggar, den ena lika fin som den andra. Färgerna började blandas upp och genom att läsa på skyltarna så kunde bilens utveckling följa, större fönsterrutor som kom i mitten på 1950-talet, hel bakruta, strålkastarnas utformning, bensinmätare infördes och på punkt efter punkt utvecklades bilen.
Det var inte lätt att fotografera bilarna, dels för att de stod packade som sillar, vilket gällde för hela museet och dels för att det var så många besökare. Eftersom jag gärna publicerar bilder från resorna så gäller det också att inte fotografera människor på bilderna och det blir svårare. Vi fortsatte raden bort och svängde återigen 90 grader vi bortre väggen. Inne i en Bagge såg vi en barnstol från 1960-talet. Sambon kontrollerade och visst var det en sådan som hon suttit, dock utan ratt lät svärmor hälsa. Kanske var så med tjejer på den tiden för själv satt jag i samma typ av barnstol fast med ratt. Att den var helt livsfarlig är en annan sak. Den var i stål tråd och hängdes på baksätet. I händelse av en krock över gick barnet från att vara barn till att bli en levande projektil som fortsatte ut genom fönsterrutan. Vi tänker annorlunda idag, tack ock lov, och vi som överlevt får väl skänka en tanke till våra föräldrars körskicklighet. Så kom vi fram till den den sista årsmodellen 1975 och den följdes av en annan VW, en Golf från samma år. Om bubblan byggdes mellan 1948 och 1975 så var det en produktion på 27 år. Golfen som nu är inne på sin sjunde modell, byggs för fullt och är inne på sitt 44 år. Över 30 miljoner exemplar av de otaliga varianter som producerats under åren. Den har även byggts med dieselmotor, vilket vi bitter fick erfarna när värdet på vår bil försämrades när utsläpps skandalen rullades upp.
På sista väggen står ytterligare en VW Bubbla. Det är en av de 100 sista tillverkade Bubblorna i Mexiko, där produktionen lades ner 2003. Där fanns också en VW limousine. Bilen hade kapats mellan motorhuv och kupé. Sedan hade de svetsat på en framdel bestående av motorhuv och förarraden av kupén. Den hade gjort till cab och så blev det en liten udda bil. Där fanns även en bil som kortats av och där baksätet saknades. De var inte lång. Nu var huvuddelen av samlingen avklarade och den guidade turen skulle börja. Det var Bengt själv som tog till orda och började förklara ett och annat om sina bilar. Vi hoppade av turen efter knappt fem minuter. Tyvärr. Det var för många som skulle lyssna och med lite svag hörsel och bara lite brus i bakgrunden så gick det inte att höra så bra. Vi fikade istället.
När guidningen passerat och vi fikat klart gick vi ett varv till och tittade på innerverat. Det blev att kolla var flocken var och lite avundsjukt titta på dem. Ledsamt att den egna hörseln ställer till det så, men det är inte mycket att göra något åt. Vi passade på att titta trånande på de fina bilar som byggts på de Volkswagen plattformen. En sportbil, en MG liknande bil och lite annat som plockats ihop. Inte minst den numera klassiska Beach buggy. Det fanns en brasiliansk VW sportbil. Den stoppade tyskarna eftersom de ansåg att VW Karmann Ghia var och skulle förbli sportmodellen. Det fanns några av den sorten också. Det fanns några VW 1500, både i sedan och herrgårdsvagn och några K70 som var en ovanligt fyrkantig VW. Sakta började energin sippra ur oss för det var en varm dag. Kvinnan som stod i kassan noterade med glädje besökarantalet och kanske antyddes det att hade det varit lika många besökare varje öppet dag så kanske det hade varit kvar. Det var inte svalare ute, den saken var säker. Vi passade på att titta till de veteranbilar som parkerats ute på gården, tog lite foton och blickade lite på andra verksamheter i området. Det fanns lite folkracebilar som stod utanför ett garage.
Nu var det dags att ta sig ur solen och in i skuggan där det gick. Väl framme vid bilen packade vi in oss och började den lika långa vägen tillbaka. AC flämtade av ansträngning för att hålla bilens innetemperatur på en rimlig nivå. Ett gammalt trick togs till och AC:n flyttade från underbara 18 grader till klart varmare 22. Nu orkade maskinen lite mer och det blev en mindre skillnad mot ute luften vars temperatur steg till otroliga 31 på Europavägen genom Västergötland. Mindre risk för en sommar förkylning. Vi hade planerat och sett möjligheter till ett antal stopp på vägen hem men av det blev det inte. Det var varmt och klocka började pinna på åt fel håll och chefen kräver sitt i morgon. Efter flera timmars resa plockade vi de delar av familjen som inte varit intresserade att åka med. Glass skaffades och njöt av det kalla i värmen innan vi kunde lägga pärlorna i Pålsboda till handlingarna och minns den unika utställning som vi sett.
