Lövstabruk är ett av de uppländska vallonbruken. Brändes av ryssaran men byggdes upp igen. Vackert beläget vid vattenkanalen som byggdes för att ge kraft åt brukets maskiner. De blytunga skyarna förstärker skönheten av platsen.
Det var dags att resa vidare. Vi hade läst mycket om vallonbruken i Uppland och en ålderstigen medlem av släkten har sitt ursprung i Söderfors i norra delen av landskapet. Söderfors har ännu idag en verksam industri vilket gör den lite unik ibland de gamla vallonbruken. Det var hit vi styrde nosen längs den pulserande leden från huvudstaden norrut. Vi lånade en liten bit av leden och svängde västerut på lämpligt ställe innan vi skulle lämnat landskapet. Det var ju äventyr i Uppland vi letade efter. Vägen in mot bruket var intressant. Det är ett litet fenomen som dyker upp då och då längs våra landsvägar, en mycket lång och rak raksträcka. Nu var det dags igen. Vet man vad man ska leta efter så är det enkelt att hitta, logistiken runt ett krigsflygfält. Jajamän där fanns den och det är nästa hopplöst för en fiende att slå ut eftersom det finns så många alternativ. Det vi såg var resterna av Tierps flygbas. Den var en del av F16 i Uppsala men lades ner 1999.
Söderfors bruk
Bruket anlades 1676 av Claes Depken. Depken hade kommit på en metod att smida ankare med hjälp av en vattenhammare och han hade uppdraget att tillverka ankare till den svenska flottan. Depken kom att adlas och tog sig namnet Anckarström. Ganska logiskt när han tillverkade ankare vid strömmen i Söderfors i Dalälvens nedre lopp. Hans barnbarnsbarn, Jacob Johan Anckarström d.y. mördade 1792 Gustaf III, kanske inte en merit i adelskalendern. Efter mordet fick släkten kunglig tillåtelse att byta namn. Det blev Löwenström, efter Johan Jacobs hustru som hette Löwen och så behölls ström i namnet. Släkten betalade en form av skadestånd för kungamordet och pengarna blev grunden till det som idag är Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.
Bruket växte fram på den norra sidan av älven och redan från början var det en mycket strikt ordning, raka gator med arbetarbostäder och mellan de raka gatorna finns det utrymme för eget jordbruk, främst djurhållning. Allt i mycket god ordning, än idag och det märktes tydligt. Vi hittade en parkeringsplats vid kyrkan och tog sedan till benen för att titta på den gamla bruksorten. Vi var tidigt ute, men under de timmar som vi stannade på platsen så var orten nästan som död. Lite mer hade vi kanske förväntat oss mitt i sommaren under industrisemestern. Stället var och förblev öde. Nu var det en ovanlig regning sommarvecka som vi tillbringade i Uppland och inte ens på den intilliggande campingplatsen hände det mycket.
Vi passerade de historiska byggnaderna som skiftat ägare under årens lopp. 1748 sålde släkten Anckarström Söderfors till Claes Grill och hans släkt sålde det vidare till Stora Kopparberg 1907. Cirkeln kan sägas ha slutits. Grundaren Claes Depken var inspektor i Kopparbergsgruvan på 1654. Vår cirkel var på väg och slutas, vi hade inte lyckats titta på någon utställning eller närmare på något annat. Den gamla ankarsmedjan stod inklämd vid fabriksporten men det fanns ganska lite att se utifrån. Vi fick nöja oss med vad vi sett och ta oss vidare. Vi for återigen ut på de uppländska vägarna och vidare mot nästa vallonbruk, Lövstabruk.
Lövstabruk
Det var inte läge att köpa någon form av lott eller spela på någonting, kändes det som. När vi körde så var det uppehåll och när vi stannade regnade det. Lövstabruk var inget undantag. Vi hann i alla fall äta vår picknick innan det sprang läck i kranen från ovan.
Lövstabruk har anor från 1500-talet då det var ett bondebruk. Det var Louis De Geer och Willem de Besche som 1626 arrenderade Lövstabruk som då hade blivit ett kronobruk. 17 år senare köpte De Geer loss bruket och började utveckla hanteringen till Sveriges största järnbruk. Det byggdes en herrgård i barockstil med stormaktstidens rikedom i ryggen. I slutet på stormaktstiden började fienden, i detta fall ryssarna att härja längs den svenska ostkusten. De landade i Lövstabukten med sin galärflotta och marscherade söderut. Ryssarna höll sig gärna längs kusten men just när det gällde viktiga järnbruk, såsom Lövsta, så var de beredda att marschera in i landet. Svenskarna hade samlat 800 man allmoge och 150 man bruksfolk till försvaret. Söderifrån kom dragoner under befäl av general Zöge. Han hade gett upp Forsmark utan strid och nu när ryssarna sa BU, så lämnade han även Lövsta till plundring och förstörelse den 25 juli 1719. Ca hälften av de ekonomiska skadorna i Uppland under rysshärjningarna kommer från Lövsta. Detta en nog så klar indikation på hur stort och viktigt Lövsta var inom svensk järnindustri.
Charles De Geer som ägde Lövsta började omedelbart bygga upp verksamheten igen. Från staten lämnades bidrag i form av skattebefrielse på olika delar på upp till åtta år. Den nya herrgården uppfördes i sten och överhuvudtaget satsades det stort på allt som skulle ta bruket in i framtiden. Det mesta står kvar idag och är vackert och stilrent. Ögonfröjden blev inte mindre vacker av regnet. Det ihärdiga regnandet har gjort paraplyer överflödiga, vi blev våta i alla fall. Paraplyerna var till för att skydda kamerorna. Sakta började molnen inse att de varit lite överdrivet taskiga och släppte fram lite sol igenom de annars mycket gråtunga skyarna. Lövsta kom att bada i ett så vackert ljus att blötan var värd det. Vi vandrade runt och tittade på den stilrena parken, de vackra ekonomibyggnaderna och förundrades över hur landskapsarkitekten hade lyckats samordna ett ståndsmässigt boende och en vacker park med landets största järnproduktion. För produktionen fortsatte och vattnet som flöt fram framför herrgården användes som kraft vid hamrarna ett par hundra meter nedströms. De natursköna dammarna var kraftmagasin som gav energi åt verksamheten. Nytta och nöje i symbios. Ny teknik infördes inom järnhanteringen. Behovet av strömmande vatten ersattes av behovet av elektricitet. Den relativt småskaliga produktionen ersattes med större enheter på andra håll i landet. Lövsta konkurerades ut och 1926 tystnade maskinerna för gott efter mer än 400 år järnproduktion. En epok i svensk industrihistoria var över. Familjen De Geer överlät Lövsta till en stiftelse 1986 som tog över ansvaret och driften av anläggningen. Nu var vi sugna på fler vallonbruk och Forsmark låg närmast.
Forsmark
Om molnen tyckte lite synd om oss så ångrade de sig snabbt nog. Eftersom vi satt oss i bilen så passade de på att samla lite mer kraft under tiden vi fortsatte söderut mot Forsmark. Om Lövstas färg var gul så var Forsmarks färg vit. Så långt tillbaka i tiden som 1400-talet höll bönderna i trakten på med järnhantering. 1570 blev det kronobruk och 34 år senare arrenderades det ut till Gerhard de Besche och Peter Rochet. De köpte loss bruket 1646, när stormakten var i behov av pengar till krigen på kontinenten. De Besche övertog senare hela bruket. Rysshärjningarna 1719 drabbade Forsmark. Ca 1400 man kom från havet och landsteg vid Kalleröfjärden. Brukpatron hade tränat 150 man till bruktes försvar och de hade flera kanoner. Försvarsarbeten i form av förhuggningar hade gjorts på den väg som anfallet skulle komma. Förhuggningar är fällda träd som ska ge skydd åt en försvarare och försvåra för en anfallande. Stämningen på bruket var inte optimistisk när 350 man finska dragoner kom till bruktes försvar under generalen Zöge. Han lovade att tukta ryssen om han skulle landstiga. Det gjorde den lede fiende och marscherade mot Forsmarks bruk. Förtrupperna sopades enkelt bort och Zöge beordrade sina trupper att marschera därifrån utan att ens ha skjutit ett enda skott. Forsmarks öde var beseglat. Fem dagar senare gjorde han samma sak med Lövsta.
Zöge blev ifråntagen sitt befäl men fick behålla sin anställning. När freden kom två år senare fick han gå när armén skulle bantas. Nu började riksdagen ställa frågor och började utreda vad som hänt. Zöge dömdes 1726 till tre års fängelse för försumlighet. Han överklagade och då ville riksdagen döma till längre straff. Till slut benådades han av regeringen 1727 med motiveringen att det inte varit fråga om förräderi utan om försumlighet och oförmåga. Han levde återstoden av sin tid, tio år, under små ekonomiska omständigheter.
Ryssarna kom fram till Forsmark och plundrade och brände. Bl.a. lämnade Zöge kvar sex kanoner som togs som krigsbyte. Forsmark byggdes upp igen. Ägarna kom och gick. Det var Frans Jennings som tog över 1762 och han påbörjade den omdaning av samhället som vi kunde se när vi tog oss en promenad i väntan på regnet. Det är ett fint ställe Forsmark. Mycket väl underhållet. Kyrkan ligger i ena ändan av huvudgatan och slottet i den andra, arbetarna mittemellan. När Samuel af Ugglas köpte bruket 1786 fortsatte han i omdaningen. Den engelska parken kom till och utvecklingen fortsatte. Under 1800-talet när den industriella revolutionen på allvar tagit sitt insteg i Sverige påverkade detta de gamla järnbruksorterna. På 1890-talet var det inte längre lönsamt att producera med de gamla metoderna och bruket lades ner. Hur det en gång såg ut kunde vi titta på i det lilla välfyllda museet. Det var dit vi flydde undan vädergudarnas vrede. Tur var väl det, för det var intressant och se alla dessa föremål från ”förr i världen”. Inte minst de gamla verktygen från de första masugnarna som drev upp temperaturen så att järnet kunde smältas och hamras ut i en stång, därav namnet stångjärn. Detta kunde mycket enklare hanteras och transporteras. Vi tittade också på en gammal handelbod eller magasin för mat. Det var hit som arbetarna kunde komma och hämta sin del, en del av den lön de fick för att arbeta. Här fanns mycket att se i det gamla magasinshuset som med sina gamla trappor inte var helt säkert att gå i för en gammal man men det luktade, gissar jag, som det gjorde en gång. Det var inte enbart järntillverkningen som visades upp utan även det dagliga livet för människorna i det som genom historien har kallats för Forsmark.
Det såg ut att klarna upp så vi chansade på att komma vidare och titta på lite mer av Forsmark. Den niten gick vi på för nu kom en ny skur och denna gång kastade vi oss in i kafeterian för en eftermiddagskopp. Den avnjöts tillsammans med alla andra som tagit sin tillflykt hit. Nu orkade varken vi eller vädret med varandra och tur var väl det. Vädret slutade faktiskt att regna och vi passade på att gå ut. Nästa stopp var Vattenfalls informationshus. Det var Forsmarks kraftgrupp som 1975 köpte Forsmark av familjen af Ugglas. Det var här som Forsmarks kärnkraftverk byggdes. Det är från informationshuset som det går dagliga turer till anläggningen och det hade vi missat i regnet. Tittade på utställningen och konstaterade att det är deras sätt att förmedla den information som de vill ha ut. Det gäller att vara mycket källkritisk till allt som står i informationen, den är mycket partisk. Det som är bra är att Vattenfall, som äger kraftgruppen, återför resurser till området och bl.a. håller Forsmark gamla samhälle i trim. Fortsatte över vägen och tittade på den gamla kvarnen som höll befolkningen med mjöl till livets nödtorft. Vi såg ruinerna av de gamla byggnaderna innan vi gick längs den engelska parken tillbaka till bilen.
Forsmarks kärnkraftverk
Det är en liten grej att ha sett de svenska kärnkraftverken. Ringhals och Barsebäck har passerats många gånger så att byggnaderna har setts på håll. Kanske har Oskarshamn setts men det är osäkert. Har varit mycket nära Studsvik, men nu är turen kommen till Forsmark. Vi kom så när att vi kunde se övre delen på byggnaderna över trädtopparna men vi blev effektivt stoppade av vänliga vakten med en bister uppsyn. Vi fick faktiskt lov att köra in på området för att vända bilen. Fem meter är ändå fem meter! Troligtvis ligger det ett papper i vår akt på SÄPO att vi varit nyfikna på ett kärnkraftverk, ett nog så bekymmersamt intresse i dessa terroristtider. Lite av en antiklimax men vi får väl säga att vi kom så nära vi kunde och med det får vi vara nöjda. Ut på nya äventyr i Uppland.
Öregrund
Klockan hade inte snurrat så många varv som vi räknat med. Det hade blivit lite för mycket feglir undan regnet så det blev en stund över. Det var bara att ta fram kartan och titta. Öregrund. Varför inte? Tiden räckte till och med mottot det är nu vi är här, så slösade vi bort lite diesel. Öregrund har ingen förhistoria, då landet låg under havsytan. Det var i samband med landhöjningen som orten kom fram. Stadsprivilegier kom redan i slutet på 1400-talet. Staden brändes ner av ryssarna 1719 men byggdes upp. Idag mest känd som badort och för färjan över till Gränsö. En resa ut i Roslagens övärld fanns det inte tid med men väl en kortare promenad in i en av alla dessa turistfällor, mest för att undvika vattnet som från ovan. Det blev till att fortsätta.
Östhammar
Staden var slutet på dagens upptäckter. Hade förberett oss och konstaterat att det skulle bli veteranbilsmöte i Östhammar på kvällen. Många fina bilder fanns det på nätet och vi var sugna på att komma dit. Det gjorde vi och i god tid. En stad i Roslagen, mitt i juli månad under semestern borde betyda många människor. Det gjorde det inte. Det var ödsligt. Tittade på den lilla hamnen, så var det gjort. Promenerade upp i den lilla staden, tomt och öde, så var det gjort. Väntade på att det skulle bli fart på en restaurang så vi kunde äta. Så var det gjort, Letade efter platsen för veteranbilsträffen så var det gjort och så flydde vi in till maten för att undvika regnet, igen!
Östhammars historia liknar lite Öregrunds. De kom till vid landhöjningen även om området låter tala om sig i de historiska källorna redan på 1300-talet. Östhammar och eld verkar annars vara ett historiskt tema. På 1430-talet brändes det under Engelbrekts befrielsekrig. I slutat av århundradet blev inseglingsrännan för grund och stadens handel flyttades till Öregrund. 1520 brände den danske kungen Kristian II Öregrund och Östhammar som uppstod igen, närmare havet, för att brännas av ryssarna 1719. Staden byggdes upp trots överhetens önskan om att borgarna skulle flytta tillbaka till Öregrund. I slutet av 1700-talet brann staden igen och byggdes upp igen. Låt oss hoppas att det var sista gången som staden och elden hittade varandra på fel sätt.
Vi hittade till slut veteranbilarna. Mindre än tio hade trotsat vädergudarnas veto mot all utomhus aktivitet och rullat ner sina gamla Saabar och Volvobilar till hamnen. Ett par tre snygga åkdon från andra sidan det stora vattnet kunde räknas in. Det kändes som fiasko, att ha rest så långt för så lite med så höga förväntningar. Å andra sidan så måste vi trots allt erkänna att vädret inte var på någons sida denna dag, inte minst vår. Det var dags att ställa in siktet på Uppsala och natthärbärget.
Dannemora
I den tilltagande skymningen passerades Gimo och granne med den orten ligger Dannemora. Det var här som malmen bröts till de flesta av de järnbruk som fanns i Uppland och som hämtade teknik, kunnande och arbetskraft från vallonerna i dagens Belgien. Det är nu vi är här och det är nu som vi kan se hur det ser ut. Dannemora gruva är gammal. På 1530-talet förnyades deras privilegier. Det kom en stadig produktion ur marken med järnmalm, av kvalitet. Ägarförhållanden växlade och produktionen upprätthölls till 1992. Då hade gruvan överlevt nedgången under 1970-talet men tiden för gruvan var över, för den här gången. 2014 återupptogs produktionen av malm igen men det var kortvarigt 18 mars 2015 blev gruvan så pressade av priserna på världsmarknaden att det blev konkurs. Det vi kunde skymta mellan stängslet var kanske de sista av produktionen som gjordes klart för de inneliggande kontrakten eller så var det för att stänga igen och lägga igen det som skulle kunna bli säkerhetsrisker.
Det var en fullmatad dag av äventyr i Uppland!
Upplevelser i Uppland – Dag 7 – Valsgärde – Vendel – Örbyhus – Uppsala museum