Strandhugg runt Mälaren – Dag 6

Till en riktig gammal domkyrka så ska det finnas gravar i koret. I Strängnäs domkyrka ligger flera kungligheter begravda, bl.a. Karl IX.

Strängnäs domkyrka

Morgonstund har guld i mun och det gällde att ta vara på det ovanligt vackra vädret som så slösade med sin sol över oss denna sommar. Det är inte ofta som man bor i stort sett i en turist attraktion och detta var inget undantag men det tog inte tre minuter att nå fram till Strängnäs domkyrka. Vi hittade runstenar inmurade i kyrkans väggar innan vi nådde fram till entrén. När vi tittade uppåt så var det högt till toppen på det fyrkantiga tornet som utgör ett så betydande landmärke i staden där det ligger på sin kulle, inte långt ifrån Mälarens vatten.

Vid kristendomens införande i Sverige byggdes en kyrka, troligen en stavkyrka i trä på berget där en viktig asa offerplats legat. Samtidigt som dominikanermunkarna kom till Sigtuna kom de också till Strängnäs. Jämför med vår resa där i måndags. De byggdes ett kloster på norra stadsberget där St. Eskil blivit helgon och precis som i Sigtuna så började de ca 1250 att bygga en ny domkyrka i tegel. Detta nya byggnadsmaterial som de tagit med sig från kontinenten. Domkyrkor är stora och tar tid att bygga invigning har satts till 1291, trots att kyrkan som helhet inte stod klar förrän på 1330-talet. Det 75 meter höga tornet byggdes på av biskop Rogge i början på 1500-talet och fick sin slutliga utformning under 1700-talet.

Vi gick in i ännu en kyrka, under våra resor och det måste sägas, att trots att det var tidigt på morgonen och trots att solljuset inte nått sin fulla styrka så var det ett underbart ljus som strömmade in i kyrkobyggnaden. Den var vacker i sin enkelhet och förde tankarna till Roskilde domkyrka och Sankta Mariakyrkan i Stralsund. Det var bara att beundra skönheten i lokalen. Vi vandrade runt i byggnaden och tittade in i olika sidoskepp där det fanns lite olika delar. En nisch var ett martyrens kapell, som invigdes 1999. Annars var det mest gravkor i nischerna och det var lite förvånande att se ett av dessa var ägnat åt en kvinna som varit älskarinna och därmed levt i synd, men så födde hon två barn åt kungen. Det är kanske så att kyrkan gör skillnad på rikt folk och fattigt folk. En annan, rik person som föddes utanför äktenskapet, ligger begravd här, Carl Carlsson Gyllenhjälm.

Carl Carlsson Gyllenhjälm

Han föddes som oäkta son till hertig Karl. Han sattes i skola på Julita gård i Sörmland och kom att ha ett långt liv, 76 år, i riktes tjänst. Han gjorde säkert sin far stolt och deltog i kriget mot sin kusin Sigismund som var både polsk och svensk kung. Sigismund besegrades och hertig Karl blev kung i Sverige men för Carl Carlsson gick det sämre. Han blev fånge hos sin kusin i Polen och satt där i 12 år innan han kunde lämna fångenskapen. De sista 6 åren med en fotboja, som ha fick efter ett flyktförsök. Hans lillebror, Gustav II Adolf, uppskattade i alla fall storbror och han fick titlar och utmärkelser. I förläning fick han Huseby i södra Småland och där visade han att han inte stod sin far lång efter när det gäller att utveckla en byggd. Han startade järnhantering och den fortsatte i 300 år. Han blev utsedd till en av fem förmyndare till sin brorsdotter när lillebror stupade i Lützen. Han fick fler förläningar i Baltikum och även ett område i Stockholm där han byggde sitt slott Karlberg. Det som idag är militärens officersskola.

Tvärs emot Gyllenhjälm ligger hans far begraven. Ett mäktigt monument med en guldselad häst ovanpå sarkofagen. Alldeles bredvid ligger en mycket liten kista i vacker sten men en mycket ung människa uthuggen i marmor ovanpå. Det är lilla Isabella. Hon föddes när hennes far Johan III och drottning Katarina av Jagelonika satt fängslade, av sin bror Erik XIV, på Gripsholmsslott. Två år gammal dog hon i fångenskap.

Det gick inte att missa orgeln. Den var mäktig och hade jag varit en person som kunde spela orgel så hade det kliat i fingrarna och hacka lite på elfenbenet. Nu satte sig en organist där istället och det lät helt OK. Med alla vackra intryck strosade vi sakta ur kyrkan och ut på kyrkogården. Vi gick öster ut ner på den väg som går runt kyrkan. Det var svårt att veta vad det var för byggnader men att de hade med kyrkan att göra stod helt klart. Sakta gick vi runt och kom tillbaka till vår hyrda lägenhet. Klockan var inte så mycket än på dagen och vi skulle gå statsvandringen på kvällen så vi tog helt sonika bilen och åkte till Stallarholmen på vinst och förlust.

Stallarholmen

Stallarholmen är känd sedan Gustav Vasas tid, men det är en liten ort. Namnet tros komma från tiden när Karl XI reste till Kungsör och på holmen fanns ett stall för byte av hästar. Halva orten finns på fastlandet och andra halvan på Selaön, som är Sveriges största insjö ö och även ett av de runrikste områdena. Vi stannade till vid infarten på jakt efter något historiskt och vi hittade några alternativ. Ett gravfält vid Åsa men så något intressant en fornborg vid Bålberget på nordöstra delen av Selaön. Borde inte vara så svårt att hitta. Vägen memorerades och så gav vi oss av på vinst och förlust. Det sörmländska kulturlandskapet är mycket vackert och det var en lisa för själen att sakta glida omkring på de allt mindra vägarna som verkade smalna av för varje korsning vi passerade. Om vi var på rätt väg eller inte var vi inte säkra på men det gjorde inte så mycket det var en trevlig resa. Vägen blev ännu mindre men eftersom det fanns hållplatser för Sörmlandstrafiken så kunde vi inte vara så långt borta. Här någon stans borde fornborgen ligga. Febrilt spanade vi efter en skylt. Det borde finnas en skylt! Det är Sverige och vi har fler skyltar än invånare. Vi letade. Till slut tvingads erkänna att vi kommit för långt. Fortfarande kunde vi njuta av den varma sommardagen och det vackra landskapet. Det blev till att åka tillbaka till Stallarholmen, in i närmsta affär för att skaffa oss vätska så vi inte torkade ut. Det blev macklunch på ett kondis innan vi stannade till på det gula huset. Där hälften av oss vandrade runt i alla affärer. Den skrivande hälften satte sig i skuggan och njöt verkligen av den svenska sommaren, så olika förra årets konstanta regnväder. Det var dags att fara tillbaka till Strängnäs. En undran hade vi i alla fall till Stallarholmen och Strängnäs kommun. Om ni nu gör reklam för Bålberget som turist attraktion, varför finns det ingen skylt som visar var det ligger?

Strängnäs

Strängnäs historia liknar inte den historia som man vanligtvis stöter på i Sverige. Platsen var tidigt intressant som en mötesplats mellan Sörmland och Mälaren. Där fanns en tingsplats och en offerplats till asagudarna på ett av stadens berg. Detta berg är där domkyrkan ligger idag. Staden finns omnämnd som marknadsplats och det var hit, som enligt legenden, den engelske missionären Eskil kom runt 1080 från Tuna, det som vi i dag kallar för Eskilstuna. Han stenades av de asa troende Strängnäsborna. Kanske var det därför som domkyrkan kom till Strängnäs för att riktigt markera skillnaden mellan den nya och den gamla tiden. Vad vi tror oss veta är att den världsliga makten, kungen lierade sig med den nya tron, kyrkan, för att stärka sin egen makt. Då kommer givetvis frågan, vilken kung och i vilket syfte placerades domkyrkan i Strängnäs? Staden växte vidare runt domkyrkan och var inte handelsstad som andra städer runt Mälaren, trots sitt ganska strategiska läge mellan udden, sträng i en äldre svensk form och näset, det lilla avståndet till Tosterön. Denna förklaring är en av flera möjliga.

Det har funnits biskopar som gjort sig ett känt namn i Strängnäs. Kort Rogge, levde i slutet av 1400-talet och fixade med det mesta. Han byggde sig ett eget biskopshus, det som idag kallas för Roggeborgen. Det tyckte senare kungar att den skulle duga som gymnasieskola i staden. Rogge har satt sina spår i Strängnäs och gjort lite tillbyggnader på domkyrkan. Det var förresten i Roggeborgen om representanterna från Lübeck satt och överlade om Gustav Vasa skulle få väljas till kung för Sverige. Upproret han ledde hade kastat ut danskarna ur landet. Lübeck hade betalt kostnaden för kriget och nu var det dags att göra uppräkning. Lybeckarna sa ja och den 6 juni 1523 kunde Gustav Vasa väljas till kung av Sverige vid långsidan på domkyrkan, den norra sidan. Det skulle dröja till midsommar innan han kom till Stockholm och kunde hålla sitt intåg där. Några tiotal år senare brann staden och borgarna beviljades sex års skattefrihet av kungen för att bygga upp staden. Någon form av försäkring fanns redan då vid olyckor. Vasa drog annars in domkyrkan till staten i samband med reformationen. På en annan bergsknalle, den som ligger närmast näset mot Tosterön, hade dominikaner munkarna etablerat sig runt 1260, samtidigt som i Sigtuna som vi besökte i måndags. Klostret drogs in till staten det också, revs och teglet användes till andra byggprojekt. Strängnäs tynade bort under några år och det var hertig Karl som satte fart på staden igen. Han valde kyrkan till sin begravningsplats och när striden mot broder Johan III:s försök att återinföra katolicismen i Sverige tog hertig Karl hjälp av de lärde i Strängnäs. Staden började leva upp igen och den nya biskopen Laurentius Paulinus Gothus satsade stort på kulturella aktiviteter.

Kyrkans inflytande på staden avtog under stormaktstiden och hantverkare började ta över som de drivande. Den på vintern hållna Samtingsmarknaden växte i betydelse under hela stormaktstiden och drog till sig hantverkare från så långt bort som Västergötland. 1800-talet blev svårt för Strängnäs. Järnvägens anläggande gjorde att andra orter i Sörmland blev mer centrala och tog över den handeln och transporterna. Strängnäs fick heller inte del av den industriella revolutionen och utvecklade ingen industri. 1921 flyttade i alla fall Södermanlands regemente till nybyggda kaserner i Strängnäs. Regementet är Sveriges äldsta regemente, Svea Livgarde oräknat, och omnämns första gången 1634. Tidigare hade det huserat vid Malma slätt. Det är regementet som träffas av de sovjetiska bomber som några vilsegångna bombplan släpper över Strängnäs och Stockholm i februari 1944. Två soldater skadades. 1942 blir regementet ett pansar regemente och som sådant läggs det ner 2005. De gamla kasernerna är idag Campus Strängnäs med inriktning på utbildningscentrum.

1950-talet blev skandaltätt i den lilla staden. I biskopsvalet 1958 van Dick Helander och tillträdde som biskop. Detta överklagades eftersom det spritts nidinformation om de andra kandidaterna i valet. Helander fälldes, mot sitt nekande för breven, och tvingades sluta som biskop. Det han fälldes på var att han haft tillgång till den skrivmaskin som används vid skrivandet av breven och att fler handstilsexperter sagt att det var Helanders handstil på adresserna på kuverten. En sentida analys av DNA från saliv som användes vid igen klistrandet av kuverten visar att det inte var Helanders DNA. Vem som skrivit breven kommer vi att få reda på den yttersta dagen om det då spelar någon roll.

Den andra skandalen var den så kallade rektorsstriden. I en liten stad som Strängnäs, med ganska litet utbud på akademiker och med ett nav snurrande runt biskopen och i viss mån utbildningen så gäller det att hålla sams. Ovänskap kan få förödande konsekvenser. Några gymnasielärare intrigerade mot rektorn och snart blev det en fråga för biskopen och olika statliga myndigheter, (gymnasieskolan var statlig på 1950-talet). Var detta sanningen eller var det så att hustrurna till en lärare och rektorsfrun inte tålde varandra?

När Svealandsbanan invigdes 1997 så ökade det möjligheterna till arbetspendling till Stockholm.

Dramatiserad stadsvandring

Dagen var varm och vi valde att ligga inne och trycka och vila upp oss inför kvällens äventyr – den dramatiserade stadsvandringen av Strängnäs historia. Det var inte en aktivitet som vi skulle valt själva men vi var lätta att övertala med de fantastiska recensioner som våra nya vänner gav sin egen föreställning. Nu var vi här, och i god tid. Vi han se första gruppen gå iväg innan det var vår tur, den gula. Ytterligare två turer om ca 25-30 i varje gav sig av denna varma och ljuvliga högsommar kväll.

Vi fick en guide som tog oss med och berättade om stadens historia. Mitt ibland de gamla husen som vi passerade kommer ett fyllo raglande och efter honom en barsk Augusta Widebeck. Hon var med och styrde upp Strängnäs blå bands förening och satte ett ordentligt avtryck i sin tid. Det verkade som om alla skådespelare var rädda för henne oavsett vilken tid den levt. Vi fortsatte vår vandring upp längs Gyllenhjälmsgatan och de små pittoreska husen och de vackra gårdarna som låg innan för.

Gatan har kallats för Sveriges vackraste gata och varför inte. Vi gick sakta upp mot domkyrkan bara för att höra brandvakten i klocktornet ropa ut att allt var väl. Historien om varför det spökar i biskopskansliets lokaler berättades och utanför ingången till kyrkan satt en trasig figur med fötterna i stocken. Han lovade heligt och dyrt att det var ett misstag att han satt där. Prosten hade ju bett honom att putsa kyrksilvret men det hade dragit ut lite på tiden och så hade prosten glömt det… Samspelet mellan guiden och rackan var improviserat roligt och med ett leende på läpparna rundades hörnet till den norra kyrksidan. Där hittade vi en gammal biskop och en ståtlig ung adelsman och den första krönte den andra till kung av Sverige. Det var alltså här som Gustav Vasa kröntes till kung för 490 år sedan.

Vi fortsatte till biskopsgården där ett spöke öppnade dörren och berättade sin historia om varför hon hade blivit en osalig ande. Olycklig kärlek kan tro. Nästa anhalt var Roggeborgen och där blev vi snuvade på nästa scen. Biskop Rogge hade under dagen insjuknat och var opasslig, berättade guiden som senare gick hem och tog hand om maken. Promenaden fortsatte ner mot Stora torget. Här hade branden 1871 startat när apotekarens piga hade satt in ett ljus i ett linneskåp för att dölja för husfrun att hon hade en dräng på kammaren. Halva staden försvann. Stadens Rådhus ersattes nu av en byggnad i sten och så byggdes en till för att det skulle bli jämvikt. Innan färden gick vidare hittades en stackars överbliven militär som berättade om Södermanslands regementes stolta historia. Här fanns namn som Warszawa 1656, tåget över Bält 1658, Helsingborg 1710 och Stäket 1719, när 800 indelta sörmlänningar stoppade 6 000 ryssars härjningar på den svenska ostkusten. Finkänsligt nog nämndes inte kapitulationen vid Poltava 1709.

Ett brunt hus passerades och där hade Hermann Göring bott under sin tid i Strängnäs. En påminnelse om det som hände i Nazityskland. Nästa anhalt var dominikanerklostret, eller ruinen av det. Först spelades steningen av St. Eskil upp och han var blodig i hela ansiktet redan innan de gråmålade frallorna haglade över honom. Ned för de branta trapporna för att titta på två munkar. Den ene munken var nog novis för han fick läsa innantill. Det var hans första kväll på jobbet eftersom företrädare avlidit. Det var många av skådespelarena som var pensionärer men det gjorde inte så mycket, de kompenserade det genom att ta barnbarnen med sig. Truppen var nu nere vid strandkanten och det var en fantastisk tur längs kajen med solen i ansiktet och det bara njöts av den så fina kvällen. Vi träffade en gammal tvätterska som hängt upp tvätt och hennes underdånighet mot överhögheten var välspelade och en påminnelse om att vi inte alltid levt i ett jämlikt land. Det finns en vacker skulptur som heter lurblåsaren och har sitt ursprung i att det fanns båtar som rodde resenärer från Strängnäs till Tosterön och tvärt om. Var roddaren på ”fel” sida så kunde resenären blåsa i en lur och då visste roddaren att det var dags att ro. Nu fanns lurblåsaren på plats i verkligheten. Han berättade att han och Pelle mjölnare hade lite affärer ihop och att det var äppledricka det rörde sig om men vi fick inte säga något till Augusta. Han verkade nästan rädd bara namnet nämndes. Lurblåsaren tutade i sin näverlur och sedan gick promenaden uppför trapporna till Pelle mjölnare. Han skulle gå och prata med lurblåsaren senare, han var en luring den där blåsaren, sa han. Det var svårt att säga emot. Kvällen mörknade lite i alla fall och det gjorde himlen också när rökbörjade sprida sig i de smala trähusgränderna. Branden från 1871 spelades upp. Det var kvinnorna som såg till att släckningsarbetet kom igång. Männen började engagera sig när brännvinsbränneriet var hotat men det lät kvinnorna brinna ner. Det fanns uppenbarligen mycket arbete för Augusta när hon kom till staden ett årtionde senare. Turen hade kommit till sitt slut och det hade varit en trevlig promenad i guidens och skådespelarnas sällskap. Det var väl värt sin entrépeng. Historien kanske inte alltid gick ihop men vad gjorde det, den var bra berättad eller en god historia låter sig inte störas av sanningen! Rekommenderas om ni har vägarna förbi en sommarkväll i Strängnäs.

Grassagården

Det var inte riktigt slut. Vi blev lotsades in på gården till en autentisk 1700-tals bondgård. Den var faluröd och det var lågt till tak i de små husen som omgärdade gården. Fascinerande nog låg gården inne i staden. De äldsta delarna av gården är från 1600-talet och den familj som bodde i gården under 1700-talet, Grassa, fick ge namn åt stället. Numera är det ett sommarkaffe och här slutar den dramatiserade stadsvandringen. Det är hit som skådespelarena går efter en lyckad kväll och pratar med kompisar och kollegor. Vi fikade och vandrade sedan hem efter en lyckad kväll i den ljumma och fagra sommarkvällen som aldrig ville ta slut.