Strandhugg runt Mälaren – Dag 4

Den i Sverige världsberömda Stridsvagn S. Perfekt för sin uppgift men inte i klass med världens bästa stridsvagnar. Visst är den säregen i sin design.

Det var dags att åka på egen hand. Det finns utflyktsmål som inte uppskattas av medresenären och det som skulle ske idag var en av dessa saker. Det slumpade sig så att våra nyfunna vänner i Strängnäs, i alla fall han var intresserad av att åka till Arsenalen, Sveriges försvarsfordonsmuseum. Han var särskilt intresserad av se soldattorpet som de ställt upp och som invigdes för bara någon månad sedan. Den nyfunne vännen är en mycket aktiv pensionär och just idag skulle han hjälpa en kompis att köpa en laptop – jo det är krut i våra pensionärer! Tillbringade morgonen i ensamhet med att skriva och strax efter elva så ringde telefon. Det var dags att packa ihop och ge sig iväg.

Arsenalen i Strängnäs

Pansarregementet i Strängnäs lades ner 2005 och verksamheten på det gamla kasernområdet heter idag Campus Strängnäs och innehåller skolverksamhet. Vi fortsatte någon mil utanför staden mot Eskilstuna, längs den gamla Europavägen. Där stod en fyra år gammal byggnad i vitt och med vit stridsvagn på utsidan – en Centurion. ”En sådan har jag kört”, sa kompisens kompis. Han gjorde lumpen för många många år sedan. Ett par Finnspångskanoner från 1894, nymålade i svart och skinande vackra stod utanför entrén. De såg moderna ut, men vi skulle få se moderna grejer. Vi betalade entrén på 80 kronor, fick med oss tipslappar till en tipspromenad i utställningshallen.

Museet är värt ett besök, för den som är intresserad av pansarfordon och stridsvagnar. Vi promenerade oss igenom 100 år av stridsvagnar från den första brittiska Mark I, som fanns som modell fram till den nuvarande i det krympande svenska försvaret, Leopard II. En del av utställningsföremålen kommer från Axvall utanför Skara och det museet besöktes för ca 15 år sedan. Det var i några fall ett välbekant återseende. Den första stridsvagnen som noterades på allvar var en ökenfärgad ganska liten vagn med välbekanta tyska igenkänningsmärken. Det var en vagn som jag tror att jag bara hört talas om och sett på bild. Här var den nu; PzKw I, eller stridsvagn modell 1. Den tillverkades 1935 och 1936 och var grunden för de tyska pansartrupper som senare i Polen och Frankrike skulle skaffa sig ett världsrykte. Den första modellen var i bästa fall liten, nästan som en förkrympt riktigt stridsvagn och den hade ingen kanon, den hade en kulspruta. Kanske mer avpassad för den brittiska och franska pansar doktrinen under mellankrigstiden, att pansar var infanteristöd och inget annat. Tyskarna samlade allt sitt pansar i särskilda enheter och utnyttjade dess tyngd och eldkraft mot fienden. Ironiskt nog så hade fransmännen fler stridsvagnar i slaget om Frankrike 1940 än tyskarna, men de senare kunde utnyttja sina väldigt effektivt. Detta var alltså vagnen som tyskarna använde när de tränade upp sina soldater för Blitzkrieg.

Förra året tittade vi på Per Albin-linjen i Skåne och nu fick vi se Per Albin-bussen. När Andra världskriget började, byggdes en buss om till en rullande kommunikationscentral som gjorde att den svenska regering ,var som helst i Sverige, kunde skicka och ta emot meddelanden. Per Albin skulle inte bli beroende av Stockholm. ”En sådan buss har jag kört”, sa kompisens kompis och började berätta om vad de olika sakerna som satt på utsidan var och vad de användes till. Vi vandrade vidare bland de svenska stridsvagnarna Landsverk som tydligen var tillverkade under långtid i ett otal modeller. Det var lite svårt att hänga med den delen av pansarhistorien. Kompisens kompis berättade om hur siktskivor fungerade och om hur ont det gjorde i huvudet om man som förare glömt ta på sig sin hjälm.

Så kommer vi fram till en halvbandvagn. ”Den är amerikansk” påstår jag och mycket riktigt, det är en äkta amerikansk halftrack. Om den kom till efter tysk förebild eller tvärt om vet jag inte men den hade sina uppgifter som dragare av artilleri samtidigt som det gick att lasta ammunition på flaket. Fram till var det vanliga hjul men baktill var det larvfötter som gjorde att fordonet var effektivt i terrängen. När väl artilleripjäsen var avlastad kunde halftracken användas till att köra fram förnödenheter och köra bort skadade, beroende på vad som krävdes. Det ena pansarfordonet efter det andra dyker upp och var och en har en historia. Vi hittade en mycket speciell bil, från Tyskland, som svenska armén använde. Den hade en motor fram och en motor bak. Bakhjulen var inställda så att de följde efter i framhjulens spår och därmed ökade framkomligheten. ”Vi var fyra grabbar som köpte en sådan efter kriget” sa kompisens kompis. ”Det var bara jag som hade körkort och fick köra den”, fortsatte han. ”Vi hade mycket roligt med den”. Leendet i ansiktet var äkta!

Där fanns en klassisk amerikansk Willys jeep och kompisen kommenterade det med att ser ut som M*A*S*H. Jämte den stod en sovjetisk T-34, stridsvagnen som vann Andra världskriget. Riktigt sant är det inte men den var fruktad av tyskarna och den var väl anpassad till striderna på östfronten och tillverkad i fler antal än vi egentligen vill veta, ca 84 000. Nu började det också komma lite varianter på stridsvagnar. Jagdpanser och luftvärnspansar. När stridsvagnarna blev föråldrade och inte höll måttet längre i stridsmiljön, kunde de byggas om till andra uppgifter. Det gamla chassit dög fortfarande till att ta sig fram och pansaret skyddar mot infanterivapen. Då kunde det byggas på ett nytt torn med luftvärnskanoner, eller nya eldrör som kunde användas som mobila pansarvärnskanoner. I stället för att användas offensivt vid anfall blev det defensiva vapen som försvarade mot angripare. Längst bort i hallen stod en riktig bjässe. Det var en haubits som monterats på ett förstorat stridsvagnschassi. Kanonen kunde dra iväg projektilerna 25 km. Den var från Bofors och byggdes i något enstaka exemplar.

Kalla kriget satte sina spår i utvecklingen av försvarsfordon. Det var dags att vända tillbaka i den stora utställningshallen, samtidigt som den moderna tiden började visas. Det vi fick se var en uppbyggd miljö där underhållstrupperna visades upp, denna gång i vintermiljö och kamouflering. Det stod en stridsvagn med eldröret vinklat framåt och pekade mot mig. Medveten om att stålmonstret framför mig vägde ca 60-70 ton eller ungefär lika mycket i antal personbilar så går det inte annat än bli imponerad av den unge kines på Himmelska fridens torg i Peking som under revolten 1989 ställde sig framför en kolon av stridsvagnar och hindrade den att komma fram. Det var verkligen att stirra döden i vitögat på det avståndet. En annan produkt av det Kalla kriget var den något annorlunda svenska stridsvagn S. I ett program på TV-kanalen Discovery rankades världens bästa stridsvagnar. Stridvagn S kom på 8:e plats. Summeringen var ganska mitt i prick. Den var designad till att ligga i bakhåll i norrländska skogar och skjuta sönder sovjetiska stridsvagnar och till det var den perfekt men avsaknaden av torn gjorde den inte lämplig till så mycket annat. Trots det ska vi vara stolta över att vi haft så bra stridsvagnar.

En avdelning visade fordon som använts i FN-tjänst. Det är inte kul att det finns krig men vi skall vara glada för att vi har FN. De kanske inte gör så mycket som vi skulle vilja att de gjorde, men det skulle se ännu värre ut om FN, inte fanns. Att det sedan finns män och kvinnor som är beredda, att resa till konflikthärdar och med endast lätta vapen till självförsvar, vilja skilja stridande åt, är mycket berömvärt. Det är riktiga hjältar. Från FN-avdelningen vandrade vi rakt in i vår egen tid med en Leopard II stridsvagn uppställd tillsammans med den klassiska Valpen i flera olika utföranden. Här kunde vi konstatera att utställningen inte riktigt är färdig, denna del var inte klar. Nåja fordonen fanns där och Rom byggdes inte på en dag.

Tennsoldater

Det gick inte att tro att besöket var klart. Det fanns en permanent utställning om tennsoldater eller tennfigurer. Det är bara att bocka ta emot det var riktigt trevliga miljöer som skapats av dessa platta metallfigurer. Den ena miljön lika fin som den andra och befriande nog handlade inte alla om militärer och soldater som ska till att döda varandra. Missa inte utställningen om ni har vägarna förbi. För vår del var den första delen av besöket över och vi gick och fikade.

Soldattorpet

Kongliga Södermanlands regementes Lifkompaniet No 143. Det står över den lilla röda stuga som står uppställd på en nyanlagd Sörmlandsgård. Försvarsfordonsmuseet invigde för någon månad sedan den nya attraktionen; ett sörmländskt soldattorp från tiden för Indelningsverket.

Det första hus som vi kom till var en liten röd stuga men av mycket senare datum, kanske 2013. Bygget är till för att visa hur indelningsverket fungerade och vilka som tjänstgjort vid de olika kompanierna. Det var Karl XI som skapade indelningsverket för att få fram soldater till de svenska krigen. Varje rote hade att se till att det fanns ett soldattorp och hjälpa till med försörjningen. Till varje landskap hade ett regemente skapats om ca 1200 soldater. Att bli soldat var inte det sämsta som kunde hända en ung man. För att komma i fråga måste han vara mellan 17 och 25 år. Tjäna kronan i 30 år och helst vara gift. En soldat var eftertraktad på äktenskapsmarknaden, stilig i uniform och egen gård, eller torp. Den sociala rangen låg mellan en bonde och en dräng. Soldaten var självskriven på alla bröllop där han var någon i sin uniform.

Annars var det ett hårt liv. Han skulle odla sina tegar för att försörja sig och sin familj. Han skulle exercera på regementet några veckor varje år och han kunde bli utskriven till arbetstjänst. Det var så vi klarade av att bygga Göta kanal, med indelta knektar som fick arbetsplikt och kostade nästan gratis. Hemma på gården fick hustrun rycka in och sköta åkrarna, ett vanligt system för soldathustrur. Kompisen var mycket nyfiken på torpet som flyttas från det gamla regementet inne i Strängnäs. Kompisen släktforskar och har hittat tre indelta soldater inte så långt tillbaka i tiden, mitten av 1800-talet från Fegen på gränsen mellan Västergötland, Småland och Halland. Torpen skilde sig inte så mycket åt och det var med uppmärksamma ögon som soldattorpet inspekterades. Vi lämnade utställning och gick vidare in på tunet. Det första som slog mig i alla fall var hur stort torpet var. En liten farstu, en liten kammare för far och mor och sedan stora rummet med en riktig spis och plats för alla de sysslor som ska göras varje dag.

Stort och stort, torpet var på nära 50 m2. Ett uthus och en ladugård hade flyttats till soldattorpet från andra delar av Sörmland och tillsammans blev det en helhet. Det var som sagt en ny anläggning och det märktes för det fanns tydliga spår av nergrävd dränering. Gräset hade tagit sig men det märktes det var nytt. Någon gång måste det vara så och det är bara att komma tillbaka om några år igen och se torpet i en uppväxt miljö som kanske är mer realistisk än dagens uppenbara nyanläggning.

Det hade blivit många timmar och det var dags att resa tillbaka. Kompisens hustru ringde och undrade var vi varit, men tre gubbar på besök på ett militärmuseum, det måste få ta tid! Släpptes av i centrala Strängnäs och letade rätt på sambon som solade och läste vid en närbelägen badplats. Handlade och åkte ”hem” och lagade mat. Det var en fantastiskt ljuvlig sommarkväll och vi njöt av tillvaron under vår semester, full av intryck!