Strandhugg runt Mälaren – Dag 2

Gripsholms slott i Mariefred.

Det var dags att röra på sig. Vi packade in oss i bilen och körde på okända vägar åt öster innan vi kom på den stora Europavägen. Vid rätt avfart tog vi av åt norr och strax uppenbarade sig lite tinnar och torn i en röd nyans, Gripsholm slott.

Museijärnvägen ÖSLJ

Vi var tidiga och parkerade vid hamnen. Det låg lite räls utlagd och den följdes till Mariefreds lilla järnvägsstation för den smalspåriga museijärnvägen. Från perrongen kunde vi se hur personalen rangerade de små vagnarna till ett tågsätt. Det lilla vedeldade loket pustade och fnös och det luktade vedrök lång väg. Det var trivsamt.

Föreningen, Östra Sörmlands Järnväg, ÖSLJ, startade i slutet på 1950-talet och körde smalspårig, 600 mm, räls på en industribana i Södertälje. När bibana till Mariefred från Läggesta lades ner i början på 1960-talet lyckades föreningen få ta över delen till Mariefred från SJ och byggde om banan till 600 mm smalspår. Det tog ett par år innan allt var klart och tågen kunde börja rulla. Under årens lopp har föreningen utvecklat verksamheten och när SJ 1999 la ner rälsbussarna på sträckan Läggesta-Taxinge fick föreningen ta över banan och byggde om också den till smalspårigt. Idag finns drygt 11 km räls och besökare kan köpa specialbiljetter, med Ångbåt från Stockholm till Mariefred, ångtåg till Läggesta och sedan SJ tillbaka till Stockholm. Visst är det trevlig med lite ånglok i tillvaron och det är en bra turistattraktion. Dock inte för oss idag.

Gripsholmsstenen

En av de mest kända runstenarna i Sverige är Gripsholmsstenen. Den är ovanligt lång och har ett poetiskt språk som gjort den känd. ”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder De foro manligen fjärran efter guld österut gåvo örnen föda. De dogo söderut. I Särkland.” Just dessa orden att de gåvo örnen föda är en poetisk omskrivning för att de dräpte fiender. Gripsholmsstenen är en av mellan 25 till 30 stenar som berättar om Ingvars resan i Sörmland och Uppland. Av 30 skepp som for iväg kom ett tillbaka. Ett snabbt överslag säger att det borde betyda att cirka tusen man försvann på det härjingståget, har sett siffror på allt mellan 300 till 3 000. Kanske ett värre trauma för en bygd än förlusten i slaget vid Poltava 1709 som också den drabbade Sörmland och dess landskapsregemente.

Källor till vikingatiden är alltid svåra. I vårt fall med Ingvarståget så finns det några, av varandra oberoende källor, som ger en fragmentarisk bild av vad som skett. Ungefär följande tror vi oss veta. Runt 1036 drog ett följe på 30 båtar från områdena runt Mälaren. Hur många man följde med? Var det knarrar, handelsfartyg, med plats för kanske tio par åror eller var det drakskepp med plats för hundra krigare i varje båt? Gissningsvis mindre båtar eftersom de skulle ta sig fram i det ryska flodsystemet. De besöker Ingvars syster i Kiev som är drottning i riket, gift med härskaren där. Någonstans i Kaspiskahavet träffar de på georgier som de hjälper men det går inte så särskilt bra. Georgiska krönikor täcker en bit av historien för oss. Här någonstans drabbas vikingaarmén av en sjukdom som reducerar antalet betydligt. Återfärden mot Sverige blir mödosam och endast ett skepp åter vänder. Det är många som sörjer fallna makar, söner och bröder. Ingvar Vittfarnes saga från Island berättar en stor del av historien för oss och den tillkom en bra tid senare och på Island vilket är långt bort från händelserna. Slutligen berättar runstenarna om resan. Det är lätt, att med ett begränsat antal källor på detta viset, lägga till lite här och där för att få ihop en bra historia.

Gripsholms slott

Det hade dragit ut på tiden, men nu skulle vi i alla fall ta oss in på slottet. Innan kompisen dök upp dök vi ner i slottsboden. Gripsholm är ett av sju slott som ingår i den kungliga hovstaten och slottsboden höll samma sortiment som i Stockholm och det var inte många sekunder som tillbringades där.

Runt 1370 byggde riksdrotsen Bo Jonsson Grip en borg på ett strategiskt bra läge i Mälaren. Det blev känt som Gripsholm. Brogen brändes ner av en dansk fogde under Engelbrektupproret på 1430-talet. Riksföreståndaren Sten Sture den äldre kom till Gripsholm på 1470-talet och strax före sekelskiftet 1500, donerade han borgen till det enda Kartusianorden klostret i Norden, Pax Mariae, Mariefred på svenska. Gustav Vasa krävde tillbaka borgen 1526 och rev den och ersatte den med det slott som vi ser idag. Det är ett tidstypiskt Vasaslott från den här tiden med sina runda torn. Det är ett slott och ingen försvarsborg. Slottet har använts av olika kungar i olika syften. Erik XIV spärrade in sin bror Johan III och hans hustru i slottet och de fick sina första barn där. Inte bara Johan III har suttit fånge på slottet, han fängslade, när han blev fri, sin bror Erik XIV och satte honom på Gripsholm. För att undvika att kungen fritogs flyttades han sedan runt mellan olika slott och borgar i Sverige och Finland. Den tredje och sista kungen som satt i fängsligt förvar på Gripsholm var Gustav IV Adolf efter statskuppen 1809. Slottet har byggts om och till och renoverats under åren och den senaste stora renoveringen skedde på 1890-talet. Idag är Gripsholmslott i den svenska kungafamiljens ägo. Efter att ha beundrat exteriören och de båda ryska bronskanonerna var det dags att beundra det inre av slottet.

Svenska statens porträtt samling

Vi mötte upp med våra goda vän som tagit sig tid att resa ner från Stockholm för att besöka det gamla slottet. Inträdet erlades och så vandrade vi in. Detta är kanske det femte slottet som vi vandrar runt i kort tid. Golven var för det mesta grova plank av troligtvis lövträd, för att klara slitaget och i några få rum fanns det parkett som var mycket sliten. Nu var det på väggarna där attraktionen fanns. Det började med en av slottets byggherrar, Gustav I eller Gustav Vasa som vi känner honom mer som. Det var mycket kungligheter och de kompletterades av adelsmän ur riksrådet. Namnen på adeln var som att gå igenom gatorna på Kungsholmen i Stockholm, Flemminggatan (Klas Flemming) och Pipersgatan (Karl Piper)

Det var inledningen på Sveriges stormaktstid. Starten sätter vi gärna till Sveriges deltaganden i trettioåriga kriget men kanske är det så att vi måste flytta fram starten till Gustav Vasa eller i alla fall Erik XIV. Pappa Gustav byggde upp den svenska staten och sonen Erik gav sig ut i krig mot arvfienden Danmark. Sedan var det kanske Karl IX som såg till att riktigt utveckla de resurser som krävdes för att kunna delta i det trettioåriga kriget. Hela familjen Vasa fanns i alla fall på plats på Gripsholms väggar och det blev till att briljera med kunskaper om de olika gubbarna som förevigats. Där fanns Axel Oxenstierna, och Per Brahe d.y. innan det var dags för karolinertiden. Karl X Gustav, Karl XI gråkappan och inte minst hjältekonungen i svensk mytologi, Karl XII. Det som blev mer intressant var, att om adeln i början av stormaktstiden varit kända namn, så fanns det nästan inget känt namn i riksrådet under karolinertiden. Kanske enväldet som Karl XI skapade gjorde att adeln kom i bakvattnet eller var det så att kvalitén på rådgivarna sjunkit? Omöjligt att svara på när vi fortsatte in i avdelningen för den svenska frihetstiden. Största porträttet tillhörde mösspartiets Arvid Horn och inte den stackars kungen. Fredrik I, gift med Ulrika Eleonora, syster till Karl XII, blev svensk regent 1720. Adeln hade sett till att den fick det avgörande inflytandet på politiken. Kungens påskrift behövdes men sa han nej så plockades namnstämpeln fram och så var lagarna påskrivna. Denna relativa form av demokrati skulle hålla på framtill Gustav III statskupp 1772. Allt sedan Gustav Vasa dagar har porträtt samlats på ledande svenskar och utländska dignitärer.

Mariefred

Det var varmt, mycket varmt, en storstilad skillnad från förra årets regn. Skuggan var en bra plats att vistas i men nu var det dags för mat och det blev en kort vandring från slottet till Mariefred. Namnet Mariefred kommer från ett Kartusianorden kloster som hette Pax Mariae och låg på den plats där staden nu ligger. Det blir översatt från latinet, Mariefred. Sakta gick vi bland de låga trähusen och nådde fram till torget där det fanns en uteservering under tak. Det blev lite mat och mycket prat.

Mariefreds historia börjar egentligen med att Bo Jonsson Grip anlägger Gripsholms borgen. Munkarna flyttar dit och i takt med att slottet utvecklas så behövs funktioner runt om och det är så staden Mariefred växer fram. Staden och slottet donerades till munkarna men Gustav Vasa drog in både kloster och slott när reformationen genomfördes i Sverige. Det blev stadsprivilegier från Karl IX och handel uppmuntrades. Tre gångar hann staden brinna och sista gången 1682 brann också kyrkan ner. Stadens blomstringstid var i mitten på 1700-talet när Gustav III regerade. Han besökte ofta Gripsholm och lät bygga den teater som finns i ett av tornen. Han uppmuntrade också statsborna till ökad handel och lät bygga ett bränneri som kom att ha nästan 300 anställda. Sakta sjönk staden tillbaka under 1800-talet och den industriella revolutionen stannade inte till i Mariefred utan staden behöll sitt småskaliga utseende.

Mariefreds kyrka

Vi passerade statskyrkan på väg ner mot hamnen. Den ligger på en liten höjd, ovan på det gamla klostret. Den gamla kyrkan brann ner och den nuvarande kritvita kyrkan är från 1697.
Mariefreds hembygdsmuseum

Näst intill kyrkan låg hembygdsmuseet inrymt i en gammal gård. Sakta strosade vi igenom gårdsplan och tittade in i de olika uthusen som gjorts om till utställningar från en äldre tids hantverksyrken. Fina små rum med enkla och tydliga utställningar med de verktygen som var typiska för den tid som varit. Värt ett litet besök. Bristen på vätska, värmen gjorde att det fanns bara ett alternativ kvar för oss. Den skuggiga allén mellan Mariefred och Gripsholm. Där blev vi sittande i över en timma och bra tittade på världen som gick oss förbi. Det var dags att säga hej då till kompisen och sedan körde vi ”hem” till Strängnäs och lite vila. Värmen hade tagit ut sin rätt. Vi for den lilla vägen tillbaka och konstaterade att det skulle gå att göra sig i ordning innan sommarens obligatoriska släkt besök.

Hamnen i Strängnäs

Sambons farmors far hade existerat beväring med en kompis, då för länge sedan. Hans son och sambons farmor växte som kompisar och det var han och hans sambo som vi skulle hälsa på. Det pigga pensionärsparet bodde mindre än fem minuter från den centrala lägenhet i Strängnäs som vi hyrde. Vi knackade på och släpptes in i lägenheten och efter en drink blev det utgång till hamnen.

Hamnen i Strängnäs är idag helt koncentrerad på fritidsbåtar. Den är ganska stor och har en bra service, ligger så att båtarna skyddas från starka vindar. Hamnen lockar till sig båtfarare på semester i Mälaren och det gör att hamnplanen blir en naturlig mötesplats i en sommarstad som Strängnäs. Vi hamnade på en av dessa sommarrestauranger som dyker upp i alla sommarstäder. Särskilt som det finns en hamn. Vilken kväll vi hade. Det var en av dessa sällsynt vackra sommarkvällar som bara finns några om året. Dessutom hade vi mycket gemensamt att prata om, bakgrund, släkthistoria och inte minst historia, något som Strängnäs är proppfullt av och som det finns ett stort intresse av. Trötta och fullmatade av intryck somnade vi.