Strandhugg runt Mälaren – Dag 10

Stegeborgs slott utanför Söderköping. En gång centrum för den svenska maktpolitiken.

Det var dags att ge sig av från Nyköping. För att inte upprepa misstaget från Julita så tittade vi denna gång på kartan innan vi körde iväg. Google var vänliga nog att visa oss ut på motorvägen. I Norrköping svänger vi vänster mot Söderköping och sedan fortsätter vägen till Stegeborg. Nu kollade vi hitta.se, för säkerhetskull. Det visade sig att de hänvisade till olika vägar. Hitta tyckte att vi skulle svänga av redan vi Jönåker och köra söder ut till Säter. Ta bilfärjan över Bråviken till Skenäs på Vikbolandet. Korsa Vikbolandet till Norrkrog, ta bilfärjan över Slätbaken till Stegeborg. Den vägen valde vi. Snabb var den inte men det är så kul att lämna de tunga transportlederna och komma ut på landsbygden och vara nära. Sista biten in mot första färjan var krokig och mycket skog. Inte undra på att det har funnit gruvor i de här bergen. Det är inte långt till Kålmården. Det gick att läsa på en skylt att det fanns skansar runt Bråviken. De kom till och förstärktes efter att den ryska galärflottan 1719 hade härjat den svenska ostkusten och bland annat bränt Norrköping några mil västerut. Det var inte tid till extra turer idag så vi fortsatte.

Vikbolandet

Det är en halvö som jag hört talas om, av olika anledningar, men aldrig trodde att jag skulle besöka. Nu var vi här och med god fart passerade vi de små vägarna i det bördiga jordbrukslandskapet. Det var inte långt till Arköund och Sankt Annas skärgård. Vi höll tungan rätt i mun och lyckades ta oss över alla gårdsplaner oskadde och svängar runt skogskullar som inte finns i någon mall hos någon vägplanerare, varken statlig eller kommunal. De var i all fall roliga att köra på. När vi kommer fram till Slätbakens strand gick det inte att missa vårt mål. Nu väntade vi på färjan och efter en kort överfart var vi framme.

Stegeborgs slott

Raskt av färjan och 50 m bort var parkeringen. Resan hade tagit ganska lång tid men det var den värd! Entrépengen betalades och till låns fick vi en audioguide, med Herman Lindqvist. Han har en bra berättarröst den gode Herman men det är lite svårt att förstå vad han får sina uppgifter ifrån ibland. En vandring runt i ruinerna och det blir mycket historia.

Stegeborg är känt sedan länge. Det ligger mycket strategiskt placerat på en ö i Slätbaken. På den norra sidan har det sedan vikingatid slagits ner pålar i vattnet för att förhindra passage av fartyg. Söderköping var en viktig plats och det har beräknats att det finns över 10 000 pålar som skyddar inloppet. Titta nog på kortet från den norra sidan sundet så syns det nästan vart pålarna har suttit. Så sent som på 1800-talet var det inte farbart genom denna del av Slätbaken. Det södra smalare sundet har fungerat som kontrollplats och tullplats för inkommande och utgående fartyg.

Platsen tillhörde en biskop i området men det är först 1310 som det finns i skrift. Det är Magnus Laduslås arvsdelning och där tillfaller Stegeborg och Östergötland honom. Det är på Stegeborg om det näst sista kapitlet i Håtunaleken och Nyköpings gästabud utspelar sig. När kung Birger inte lyckas inta Stockholm efter att fängslat sina bröder, bryter det ut ett uppror. Birger flyr till Stegeborg och låter sin son Magnus ansvara för försvaret medan han tar drottningen och små prinsessorna med sig och flyr till Danmark. Drottningen är av danska och där får de asyl och avlider såsmåning om. Magnus klarade av belägrarna. Stegeborg är ingen lätt fästning att inta. Det blir förhandlingar och Magnus lovar att ge upp om han och hans män får fri lejd. Det avtalas om saken men när portarna öppnas tas Magnus tillfånga och förs till Stockholm. Där sker det allra sista kapitlet i den här historien. Magnus avrättas trots alla löften.

Borgen vid Slätbaken fortsatte att vara central för Sverige öde. Drottning Margareta av Kalmarunionen vitsades tidvis på Stegeborg och så även den mindre uppskattade Erik av Pommern. En välbehövlig upprustning kom med Gustav Vasa som insåg borgens potential efter Dackeupproret på 1540-talet. Sonen Johan III byggde om den gamla borgen och så gick den i arv till hans dotter Anna. Anna var en självsvåldig prinsessa fick vi höra. Hon hade en hovdam som blivit bortlovad till en adelsman men hon älskade en annan, yngre och stiligare man. Hon ställde till med skandal och såg till att de unga tu blev gifta och den svenska adeln rasade. Farbrodern, hertig Karl, sa till henne rakt upp och ner att inte göra någonting utan att först han pratat med honom. Hennes tilltag blev dyrbart och kostsamt för henne själv. Hertig Karl var Sveriges starke man medan kungen, Sigismund, bror till Anna, var i Polen och regerade. Till slut blev Karl så stark att Sigismund var tvungen att ta sina trupper med sig till Sverige för att hävda sin makt. Han reste till syster Anna i Stegeborg och där möttes Sigismunds soldater en bondehär. Sigismund fick vara försiktig för det var hans egna undersåtar han krigade mot. Han blåste av striden när han gick mot segern och en månad senare skulle härarna träffa på varandra utanför Linköping, vid Stångebro. Nu fick Sigismund på pälsen och tvingades tillbaka till Stångebro och flydde därifrån till Polen. Syster Anna följde med för att aldrig återkomma till Sverige.

Hertig Karls dotter Katarina flyttar in på slotten med sin man Johan Casimir. Johan och Katarina är landsflyktiga från Tyskland där 30-åriga kriget pågår. Deras äldste son, Karl Gustav blir när kusinen drottning Kristina abdikerar, kung av Sverige. Kvar på slottet blir lillebror, Adolf Johan. Vid hans död överges det nu förfallna slottet och rivs delvis på 1700-talet. Stegborgs roll som centrum i svensk politik är över. Det var den ruinen med alla dess historiska händelser som vi nu hade betraktat. Det som tydligast går att skönja av historien är förutom ruinerna, de örter som prinsessan Anna en gång lät plantera på ön, som idag växter vilt. Vi gick tillbaka till bilen och tittade en sista gång på resterna av de murar som varit så betydelsefulla under kanske 1000 år av den svenska historien. Det var på slingriga vägar som vi fortsatte vår färd. Det blev anledning att tala om glass. Under en diskussion om de bästa glasställena i Sverige påpekade jag att glasskaffet på torget i Karlskrona var ett bra ställe, en av de få gånger jag nästa inte orkat äta upp all glass. Som motförslag kom en glassrestaurang i Söderköping. Dit var vi nu på väg.

Söderköping

Söderköping är känd som handelsplats redan under sen vikingatid. Katolska munkar kom hit redan under 1200-talet och Magnus Ladulås blev krönt till kung i en av stadens kyrkor. När Kalmarunionen slöts blev Söderköping en viktig plats i de emellanåt så ansträngda dansk-svenska förbindelserna. Närheten till Stegeborg gjorde sitt till, naturligtvis. Efter danskarnas plundring av staden 1567 började den falla i status. Hertig Karl höll riksdag här i slutet av 1590-talet och men sedan var det slut. Handeln, med Hansans mer djupgående fartyg dirigerades om till Norrköping. Under 1800-talet anlades Söderköpings Brunn och det var där vi nu parkerade bilen och klättrade upp på banken till Göta Kanal som har sitt inlopp från Östersjön vid Söderköping. Både brunnen och kanalen gav staden ett litet uppsving. Vi vandrade i värmen sakta längs kanalen, tittande eller, glanandes, på båtar och människor. Det var detta dike och dessa slussar som gjorde anspråk på de indelta soldaterna genom att de hade arbetsplikt på kanalbygget. Slaveri var förbjudet, den fria arbetskraften för dyr och då kallades de att bygga skyttegravar och det var bara för soldaterna att lyda.

Vi kom fram till glassrestaurangen Smultronstället. 1982 startades rörelsen. Det var i blygsamskala och när ägarparet blev kändisar i Café Norrköping tog det fart. Att det är ett populärt ställe kunde vi konstatera av den oändligt långa kön som stod utanför entrén till restaurangen. För en restaurang är det. Gästerna blir anvisade ett bord, servitriser kommer och tar upp beställningen av någon av de glasskreationer som erbjuds och så serveras det, äts och betalas. Det var inte aktuellt att stå i den kön, därtill var vår tid för begränsad efter äventyren med bilfärja till och från Vikbolandet. Glassugna som vi var tog vi bakfickan och köpte vår glass i luckan på sidan, sneglande på de mästerverk som ställdes fram på borden i restaurangen. Glassen var god men inte mer, trots att den avnjöts i solen vid den fläktande Göta kanal. Återigen gjorde vi bruk av femmans växel och körde allt som var tillåtet genom Östergötlands snabba motorvägar och så kom vi till Småland. En kort rast vid Brahehus, och så Nissastigen söder ut till Skeppshult.

Skeppshult

Så här på slutet av semestern kunde vi se att pengarna räckte till en järngryta och den skulle handlas i den lilla småländska orten. Den gamla gården från 1400-talet finns kvar och gett namn åt den lilla orten. Gjuteriet startade 1906 och har sedan starten inriktat sig på hushållsprodukter. Orten har också gett namn åt cykeln Skeppshult där fabriken fortfarande finns efter 100 år i branschen. Grundat 1911. Vi gjorde slut på lite pengar för nästa anhalt blir Ullared 4 mil bort.

Ullared

Det blev ett kort besök som inte blev så dyrt som befarat. Tack och lov finns det lite pengar kvar efter semestern. Till svärföräldrarna och så stannade vi över natten.