Vinresan till Bordeaux – Dag 6

Donjonen i Niort.

Det var en lång dag, dagen innan, och vi kunde unna oss lite extra tid med slutna ögon. Vi hade en tid att passa i Niort som ligger två timmars bilresa norr om vår vingård. Gemensam och trevlig frukost gjorde att vi kände oss laddade inför den stundande stunden i bilen. Vi åkte alla åt olika håll för dagen för återses till kvällens middag.

Valet av resmål var kanske lite egenartat eller inte, men motivet var av det lite ovanligare slaget. En av oss har ett systerföretag i Noirt och har haft kortare perioder av arbete i den lilla franska staden. Det var läge att passa på att göra ett besök och se hur en fettfabrik fungerar. Lunchen var bokad med de franska kollegorna och det var bara att ta sig dit på den snabba motorvägen norrut, med dess vägavgifter, och de var inte helt gratis, ca 6 kr milen gissade vi, plus lite extra avgifter för särskilt stora projekt, lite som det vi vande oss vid i Norge.

Vi kunde slappna av lite och passade på att njuta av det franska jordbrukslandskapet. På nerresan hade vi mest varit upptagna med allt det nya och att hitta rätt och göra rätt. När vi väl lämnat vindistrikten öppnade sig helt andra områden. Spannmålsproduktion, grönsaker och inte minst solrosor. Det var på sina ställen gula fält som sträckte sig till horisonten ett par kilometer bort och ibland liknade landskapet ett schackbräde med sina rutiga färger. Vi kom aldrig riktigt att vänja oss vid de vackra solrosfälten. van Gogh målade med förkärlek av de gula blommorna och det blev lättare att förstå vad det handlade om, nu när vi kunde se det med egna ögon.

Niort

Vi hade tagit till lite säkerhetsmarginal och tog en liten titt på stan, genom att köra en extra sväng i city innan vi kom till fabriken, lagom lite med tid innan den avtalade.

Niort har spår av tidiga människor, från stenåldern. Det har även hittats lämningar efter romare som befunnit sig på platsen. Niort ligger strategiskt vid floden Sévre Niortaise. Den ringlar sig igenom staden och kunde användas till transporter. Den rinner ut igenom Marais Poitevin som är ett träskområde som omger flodens nedre lopp och försvinner ut i Atlanten strax norr om La Rochelle. Det är här som Richard Lejonhjärta, kung av England, föds.

Det var dags att titta på fettfabriken. Vi fördes in i konferensrummet och blev serverade vatten, vilket var mycket nödvändigt i värmen som var, sedan pratade vi lite, i alla fall de som kan franska, och så samlade vi ihop oss för att gå in i fabriken. Hjälm och skyddsskor sattes på, och så in i verksamheten. Fabriken var ganska ny, där den låg i ett industriområde i utkanten av Niort. Den gamla fabriken hade legat inne i centrum men nu var det en modern anläggning och den var effektiv. Fett kokas i olika blandningar efter kundernas behov. Det var med andra ord ganska varmt när vi gick upp till själva kokkärlen, det behövdes inte denna varma sommar men en kall vinterdag är det förmodligen jätteskönt. Vi tittade ner på processlinjen som fyllde upp smörjpatroner med den mörka geggan och så packades de sex i varje kartong innan de staplades på pallar. Råvaror och emballage fyllde förrådet och det gick massor av rör från olika tankar till respektive kokkärl, ganska invecklat för en oinvigd. Nästa hall tillverkades det fett för livsmedel, en av de få anläggningarna i Europa. Där träffade vi den högste franske chefen som var ute med ett annat studiebesök.

Själva fick vi vänta på att lunchtruppen skulle samlas och så åkte vi iväg, två svenskar och fyra fransyskor till ett lokalt creperie. Eftersom vi var för tidiga till den franska lunchen, men för sena till den svenska så var det lugnt på restaurangens uteservering. Kyparna var nära att snubbla på sina egna ben i ansträngningarna att ge en perfekt service till kunderna. Det blev en trevlig lunch på en knagglig engelska där valda delar var tvunget att översättas via en knagglig franska. Det blev prat om de kommande semestrarna, eftersom de kommer i slutet av juli och början av augusti i Frankrike. Lite allmänt skvaller om företaget och arbete och en vardag och jämförelsen mellan de två länderna. Sedan var det dags för den franska personalen att börja jobba igen efter en nästan två timmar lång lunch. Vi åkte vidare på vår semesterresa. Denna gången skulle vi stanna till i centrala Niort.

Donjonen i Niort

Henrik II var kung av England, 1154 till 1189. England bestod av England och stora delar av Wales och Skottland samt delar av Irland. Henrik var också hertig av Normandie och greve av Anjou, vilket delvis förklarar att England hade större delen av västra Frankrike. Henrik gifte sig med Elenor av Akvitanien. Det var hennes andra äktenskap, hon hade tidigare varit gift med den franska kungen Ludvig VII. Elenor och Henrik fick två söner, Rikard och John. Rikard blev sedan kung av England med namnet Lejonhjärta och John blev prins och har senare förlöjligats i Robin Hood filmerna. Under Rikards korstågstid var det hans mor som regerade och hon ansågs då som den mäktigaste kvinnan i Europa. Det var en hel del intressant historia som vi tittade på när vi stod vid den mycket vackra floden i Niort och tittade upp på resterna av den väldiga donjonen.

Platsen har varit befäst sedan länge men det var denna plats som Henrik valde att bygga sin bas. Här hade han tillgång till det han behövde. Det var här som han kunde försörja en garnison, den låg centralt till, närheten till havet, men samtidigt en bit ifrån, och det hade funnit befästningar här tidigare. Det finns historiker som påstår att det var sonen Rikard Lejonhjärta som låg bakom detta men det är svårt att veta så här 900 år senare. Det var i alla fall Rikard som byggde färdigt anläggningen. Donjonen är tidstypisk med sina höga murar. Detta var innan eldvapnen och då var belägrare tvungna att klättra över murarna om de skulle i fortet. Donjonen består av två fyrkantiga torn som utgör själva kärnan i befästningen. Sedan byggdes det en mur runt dessa som skapade ett inre befästningsverk. Allt med floden som ena basen. Murarna var även byggda så att de skyddade mot anfall från floden. Den är inte särskilt bred för att vara en så viktig handelsflod. Sedan anlades ytterligare en mur. Den inhägnade i princip hela staden vilket är ett ganska stort område. Slottet är sedan 200 år ett franskt historiskt minnesmärke.

Hundraårskriget gjorde att slottet flyttades från engelsk ägo till fransk och tillbaka igen beroende på vem som var starkast just för tillfället. Från slutet av 1300-talet stannade det i franska händer och genomgick renoveringar. Under de franska religionskrigen på 1500-talet förstärktes slottet för att kunna använda kanoner men inget kunder hjälpa det faktum att tiden sprungit i från Niort och donjonen. Staden hamnade i det historiska bakvattnet. Som flera andra gamla slott i världen så blev även donjonen i Niort ett fängelse under 1700-talet. I mitten på 1700-talet kollapsade ett torn. Kommendanten ville riva hela klabbet och bygga en ny och modern garnison för soldater och ammunition. Så blev det inte utan slottet renoverades och förstärktes. Efter Napoleonkrigen sålde staden byggnaden till departementet och då revs också den gamla murarna.

Vi tog en tur upp till marknadsplatsen och tittade på den lokala marknaden, Hallarna, som inte var öppen. En byggnad i gjutjärn och glas, något som vi intimt förknippar med senare delen av 1800-talet. Dags för fika och så tog vi oss vidare till bilen för att fortsätta vår färd. Tiden hade inte flutit fram så mycket som vi räknat med och för att utnyttja den när vi ändå är i Frankrike så bestämde vi oss för att ta oss till Rochefort. Det är en liten omväg men den står på programmet senare i veckan så det verkade vara ett bra val. Vi åkte västerut. Under tiden kom vi att diskutera träsken som är så viktiga för Niort och med devisen, det är nu vi är här, så fick vi infallet att åka och titta på dem, sagt och gjort, bilens nos ställdes norrut mot en okänd destination. Vi bara antog att vi skulle hitta något.

Marais Poitevin

Det är ett träskområde som sträcker sig från Niort längs floden Sévre Niortaise, till Atalanten. Det är det näst största träskområdet i Frankrike och är ca 1000 kvadratkilometer stort eller 10 gånger 10 mil. Delar av det är utdikat för att få åkermark vilket vi mycket tydligt märkte när vi körde norrut in mot ett okänt mål i träsket. Gissandes vilt hamnade vi till slut mitt inne i smeten i liten staden som heter Coulon. Där stannade vi till vid en turistanläggning och fick se flata små båtar som tog turister ut på små kanaler som grävts i området. Det blev en glass och lite vila innan vi valde att fortsätta mot Rochefort. Det är nu det blir så där härligt fel! Tanken var att slippa köra tillbaka samma väg som vi kom utan i stället ta oss västerut i området för några mil och sedan försöka ta oss söderut mot Rochefort. Det började bra. Vi fick se otroligt vackra platser utanför Coulon. Det var kanaler i en grön miljö och en ljusgrön färg som vi aldrig hade sett förut. Underbart. Likt Holland hade det byggts små hus längs kanalerna, inte smala bostadshus utan villor, stugor eller vad vi ska kalla det. De hade en liten brygga och en båt för att ta sig därifrån. Unga män var ute i båtar och fiskade och över allt detta hänga lövverket från höga träd. Bondgårdar fanns det gott om i detta jordbrukarland och vi fortsatte. Vår förhoppning var att vår elektroniska karta skulle leda oss rätt men tji fick vi för efter att ha åkt runt hela staden så var vi tillbaka på samma ställe igen. Det gjorde nu inte så mycket eftersom vi fått se så mycket vackert på resan, som var väl värd den extra omvägen. Vi tog oss tillbaka till den stora vägen och skruvande upp tempot mot nästa turistmål.

Rochefort

Nu väntade vi oss att få se osten. Namnet hade klingat bekant vid planeringen och här skulle vi få se på ost, trodde vi. Men här är ytterligare en planeringsmiss. Osten stavas på ett annat sätt än staden och tillverkas, 50 mil söderut från där vi är nu. Platsen, som i svensk översättning betyder stenfortet, där fick vi se sten. Det var faktiskt en trevlig infart till staden och med hjälp av skyltar tog vi oss till centrum. Parkerade på en liten gata bakom torget och gick på promenad.

1665 grundades Rochefort som en fransk flottbas. Floden Charente är seglingsbar och för att skydda flottan byggdes basen ca 15 kilometer uppströms. Trots detta försökte britterna sig på ett ambitiöst anfall under sjuårskriget 1757, men de kom inte i närheten av staden. Rochefort var också ett försök att göra sig oberoende av de lite mer upproriska hamnstäderna. Jakten på Hugenotter gjorde att dessa flydde från Paris ofta mot hamnstäder och dessa gjorde i sin tur uppror mot centralmakten. Rochefort skulle bli en stabil bas för den katolska regeringssidan. Staden var en typisk garnisonsstad och livet inrättade sig efter det. Det kom till fångskepp, en vanlig företeelse som gav hamnen och flottan gratis arbetskraft. Det var hit som många av de katolska präster som nekade att avsäga sig sin tro i samband med franska revolutionen skickades för att interneras. 800 personer kom till fångskeppen och få överlevde de hårda villkoren. Den franska flottan hade Rochefort som en bas fram till 1926 då den lades ner.

Sedan 2002 står Arsenalen i Rochfort tillsammans med befästningarna vid floden på UNESCO:s tentativa världsarvslista. Vi valde att röra oss genom gatorna, ljusa och med en medelhavs karaktär. Vi nådde fram till flottbasen och knallade in genom stenportalen. Ganska direkt får vi se masterna från två fartyg. Det blev till att börja med den svarta riggen.

L`Hermione

I en av hamndockorna, Rochefort är påverkat av tidvattnet, låg en fregatt från en svunnen tid. Fartyget som ligger där en kopia från 2012 och hade då tagit sju år och bygga. Liksom ostindiefararen Götheborg så är den moderniserad för att klara de krav som den moderna sjöfarten ställer på nybyggda fartyg, bl.a. att de ska finns en motor ombord för att kunna köra båten med propellerdrift. Det är imponerande syn som möter en kille som läst alla böcker om Hornblower och Bolitho, som handlar om brittiska sjömän under Napoleonkrigen. Att få se en fregatt från den tiden, i full skala, målad och i sitt finaste skick var intressant. Det var så tydligt att fregatten är byggd för fart. Höga master, många och breda rår som gör att fartyget kan föra mycket segel. Alla tampar och tåtar som går upp och ner mellan master och däck, tillräckligt mycket för att stänga in en hel flock med fåglar. Samtidigt var det en dödsmaskin som var byggd för att utföra våld. Fregatterna var de näst största örlogsfartygen under den här tiden. Endast linjeskeppen var större och klart bättre bestyckade med kanoner men fregatterna hade farten. De var snabba och kunde användas till spaning och i de kunde i princip ta sig an alla andra, mindre örlogsfartyg. En fregatt var någonting på den här tiden.

L`Hermione är en kopia av den franska fregatten Hermione från 1779. Fartyget var byggt i Rochefort och det var därifrån hon seglade året efter med general Lafayette, på väg till Amerika, för att hjälpa George Washington och amerikanerna i det amerikanska frihetskriget mot britterna. Fregatten deltog i strider på den amerikanska sidan och tog en hel del stryk. Tillbaka i Frankrike igen deltog hon i revolutionskrigen och i en strid med britterna 1793 gick hon på grund och blev till vrak när vågorna bearbetade henne på grundet.

Passade på att titta ut på floden, gråbrun, och bort på andra stranden där jordbruksmarken breder ut sig och kunde bara konstatera att det var vackert, särskilt som solen denna sommar är så generös med sin värme och sitt ljus. Det var dags att sluta drägla över den mörka damen och gå och titta på den vita riggen. Det kom att bli en överraskning. Det var inget fartyg, utan en uppbyggd rigg för barn och vuxna att leka i. Under tydliga säkerhetsarrangemang med hjälmar, säkerhetslinor och instruktörer, kunde de som vågade leka sjömän från en svunnen tid och klättra i riggar 20 meter över marken och springa på rår och linor spända högt över däcket nedanför. Detta är att ta det moderna äventyret ett steg till. Det var tur att den yngre generationen inte var med för då hade den äldre fått flera hjärtinfarkter för hon hade inte backat för den utmaningen!

Det är nu vi är här men faktakollen på klockan gjorde att det verkligen var dags att lämna detta trevliga ställe och ta oss de ganska många milen tillbaka till vingården. Packade oss ut på den avgiftsbelagda franska motorvägen och körde söderut. Längs vägen kommer vi fram till ett egenartat ställe som satte fantasin i rörelse. Vad är det vi ser? Klipporna på båda sidor av motorvägen ser inte naturliga ut, det verkar som om de är bearbetade av människohand. Vad är det? Försvarsanläggning är det som först kommer in i skallen. Nästan lodräta höga väggar, skulle kunna vara något men det saknas liksom något bakom, något som murarna skulle försvara. Kanske det var ett stenbrott, eller vad var det? Trots efterforskningar lyckades vi inte få reda på vad det var vi sett.

Tillbaka på vingården blev det ytterligare en mycket trevlig kväll med våra vänner.