Nordlig kurs – dag 7

Pajala sett från Jupukka. Här ligger en av punkterna i det svenska världsarvet Struves meridianbåge.

Polcirkeln

Vilodagen var över och det nordlig kurs som gällde. Det var en lång resa och vi var tidigt packade och klara. Först skulle vi passera Överkalix och såg dagens första ren som sävligt hoppade över avbärare räcket när vi saktat ner. I Överkalix blev det fortsatt nordlig kurs, mot Pajala och inte mot Övertorneå som för ett par dagar sedan. Återigen gick det ren på vägen och vi fortsatte.

Det nästan raka nordliga kursen förde oss till en stor vi skylt som vi bara inte kunde låta bli att stanna vid och ta kort. Polcirkeln. Den markerar den sydligaste gränsen för midnattssolen och då även midnattsmörkret. Det hade varit ljusa nätter allt sedan Sundsvall men nu skulle solen inte gå ner under horisonten. Ju längre norrut vi kom så ju mer midnatt sol skulle det bli. När vi stod och tog vår selfie mot Polcirkels skylten som kommer en bil, en kvinna hoppar ut medan familjen sitter kvar i bilen. Hon tar en selfie även hon, hejar glatt och hoppar in i bilen igen, och så åker de. Vi tycker att vi har korta stopp, men vi har uppenbarligen mycket att lära.

Det finns en polcirkel även vid sydpolen, men den ligger helt inom Antarktis område och för att nå den så behöver ta sig mycket långt söder ut.

Korpilombolo

På vägen mot Pajala ligger en ort som heter Korpilombolo. Namnet har lite samma klang som Långtbortistan. En plats som ligger väldigt långt borta. Nu var vi här och vi kunde inte motstå frestelsen och köra in till orten. 1620 nämns den första nybyggaren som etablerade sig i sluttningen nedanför kyrkan. Det var kyrkan som vi siktade in oss på som symbolen för orten. Den var vacker där den låg bland tallarna på kyrkogården. Det är en liten kyrka vilket kanske inte är så konstigt på en liten ort. Den är i nyklassisk stil från 1856 och har under genomgått en del förändringar och renoveringar. Främst är det tornet som byggt om och byggts på.

Bilen tog oss ner för sluttningen och det fanns mer än vad vi trodde. Skola, äldreboende och en bensinmack. Det finns service till de drygt 500 invånarna. Orten ligger i Pajala kommun och dit är det ca fem mil. Inget pendlingsavstånd att tala om i detta området. Det tog oss dryga halvtimmen att nå centralorten.

Världsarvet Struves meridianbåge i Sverige

Vi kom till Pajala och vi lämnade Pajala. Det var marknad i stan och frivilliga i gula västar dirigerade trafiken till ytorna och vi gissar att det var en idrottsförening som ställde upp frivilligt mot att det fick parkeringspengarna, men vi vet inte att det var så, men fullt möjligt.

Vi tog oss förbi orten och svängde höger över en bro över Torneälven. Det var inte så långt kvar innan vi svängde in i skogen och körde in på en skogsväg. Till höger fanns en parkeringsplats, men vi fortsatte framåt och uppåt. Till slut visade GPS:en att vi var fram. Eller faktiskt inte. Skulle vi nå vårt mål, världsarvet, så var det till att parkera bilen och gå upp för berget. Vi fortsatte tills skyttar talade om att det var dags att vända och vi förstod vart vägen tog oss. Det var inget som angick besökare och det blev till att köra ner för backen igen till parkeringen.

Bytte om till promenadkläder och dränkte in allt vi såg och kunde i myggmedel. Det hjälpte, men inte mycket. Myggorna var irriterande men det var ingenting mot flugorna. Marken bestod av tallmo och det är en marktyp som flugor bara älskar. Varför vet vi inte men det var många, riktigt många och de var mycket irriterande. Det avskräckte oss inte. Innan vi gick in i naturreservaten plockades det en liten lövad gren som användes för att vifta bort flugor och det fungera faktiskt bra.

Det var en bra stig, riktigt bra stig som ledde oss upp emot toppen. Först plant och enkelt att gå och sedan uppför. Svetten lackade och det kände flugorna av och bestämde sig för att ha en släktträff. På oss. Det var ca en längd kilometer till toppen och stigningen var ca 100 höjdmeter. 10% stigning, det är aktningsvärt. Men det var värt vedermödan att ta sig upp på Jupukka.

Väl uppe låg det en övernattningskoja, inte olik den som vi såg i Finnskogarna förra året, här låg Struves mätpunkt och så fanns det en lägerplats. Där satte vi oss för att återfår en del av våra krafter och där kunde vi beundra utsikten. Pajala ligger 8-9 km bort fågelvägen men lite i förgrunden. Utsikten var milsvid åt alla håll. Milsvid på riktigt. Mot norr var det enda vi såg granar och tallar. Här finns det träd och alla träden bildar skogen som förmodligen mer än väl gör skäl för namnet sjumilaskogen. Vi såg oss mätta, om det gick, innan det var dags att gå hela vägen ner, vilket inte alltid är lättare än att gå upp, faktiskt.

Struve var en tysk astronom som bestämde sig för att bestämma den exakta formen på jorden. Det skulle ske genom att följa en meridian, längdriktningen, på jorden, från Hammerfest i Norge till Izmail vid Svarta havet. Det skulle ske genom triangelmätningar. Dessa punkter ligger med ca 30 km mellanrum. Det ger 265 punkter längs hela sträckan och 34 av dessa ingår i världsarvet. Jupukka är en av fyra i Sverige och Nedertorneå kyrka är en av sex som ligger i Finland. Struve lyckades med sin mätningar att bevisa att jorden inte är klotrund utan plattare vid polerna. Jordklotet är ovalt i son form.

Triangelmätningar eller triangulering är en ganska enkel metod att räkna ut längder. Det är grunden för det vetenskapliga disciplinen Geodesi, där man mäter jorden formar, men det används också vid kartering och för att få byggnader på rätt plats. Har vi tre punkter, A, B och C. Så kan vi räkna ut avståndet mellan punkter B och C. Vad vi behöver är avståndet mellan punkterna A och B, samt vinklarna AC och BC.

Saivomuotka

Efter att ha plockat av oss myggskydd och vandringskläder, försökte vi jaga ut myggorna ur bilen innan vi körde vidare. Vi höll oss på väg 99 på den svenska sidan men det var inte långt till grannen i öster. Vid några ställen gick vägen på strandbrinken till gränsälven.

Vi passade på att stanna och äta. Återigen var det fullmundering med kläder och hud indränkta i myggmedel. Det gick att sitta vid ett rastplatsbord vid sidan av vägen och se lastbilarna fara förbi med malm från en närbelägen gruva eller dagbrott. En burk med köttsoppa åkte ner i trangiakökets kastrull och så full värme från t-sprits brännaren. Mat är gott och så fortsatte vår resa.

Det dök upp nya skyltar som visade till ytterligare en av Struves mätpunkter, Tynnyriilak. Det är för långt till den för att vi ska kunna nå den på den här resan. Klättringen till Jupukka kändes och den var enkel, relativt vad som beskriv för denna platsen.

Mil efter mil betade de tyska maskinen av. Den blev inte trött men det blev föraren. Det var dags att sträcka på benen och byta chaufför. Stoppet blev i Saivomuotka. Praktiskt nog så stannade vi vid byns informationstavla. Nu befann oss vi i Lappland och byn var så långt bort man kan komma från centralorten i kommunen – Kiruna. By och by. SCB har två klassificeringar av orter i Sverige, Tätort som innebär att det finns mer än 200 invånare. Småort som innebär att det finns mellan 50 och 199 invånare. För tio års sedan blev Saivomuotka av med sin klassificering som småort och med det så finns platsen inte längre som namn. Förhoppningsvis har kommunen och vägverket en annan klassificering. Det fanns skyltar som berättade om orten.

Ett namn som lyftes fram var Johan Raattamaa, eller Juha som han hette på finska. Det var han som växte fram som den laestadeanska rörelsen andlig ledare efter Laestadius död 1861. Han bosatte sig i byn redan 1832, endast 21 år gammal när han hade gift sig. Han dog i Saivomuotka 1899 och det är här han ligger begravd. Han var rörelsens andliga ledare fram till sin död även en yngre generation redan börjat göra sig gällande. Med med den kunskapen fortsatte vi in i Lappland och Karesuando.

Karesuando

Väg 99 som vi följt sedan Pajala tog slut här och vi stötte på en väg som är allt för bekant. På sydligare breddgraden tar den en av oss till arbete varje dag, Europaväg 45.

Karesuando är känt från 1670 när byn fick sin första fasta bebyggelse. En nybyggare köpte loss marken från den samiska ägaren. Kyrkan, på den norra sidan om Muonioälven kom 1809 kom att hamna i Ryssland efter freden 1809. Karesuando behövde en kyrka och den stod klar 1816. Den var inte svår att missa när vi kom söderifrån in mot byn. Det var i den kyrkan som Lars Levi Læstadius verkade mellan 1826 och 1846. Han var predikanten bakom Laestadianismen. Den gick i korthet ut på s.k. botpredikningar, som skulle få människor att ändra sitt syndiga leverne. Inte minst alkohol missbruket.

Vi kunde och se Læstadius pörte som var huset där han bodde under sin tid i Karesuando. Det är idag museum. Det var inte ett stopp på vår väg idag utan E45 tog och söderut tills det låg en bensinmack på höger sida. Vår taktik i de här delarna av landet är att passa på att fylla upp tanken i princip så ofta vi kan och det har varit många mil idag och det är många mil imorgon, så full tank tack!

Bensinmacken var också en alltiallo affär. Det mesta man kan behöva i den här delen av landet finns till salu i affären och det var intressant att gå runt och titta på allt. Skärbrädor för att slaktdjur fanns och de var de största som setts. Leksaker fanns och för killarna var det kanske inte bilar som var mest intressanta utan, arbetsmaskiner och skotrar. Det är olika förutsättningar för olika delar av vårt avlånga land. Det finns också sameslöjd att köpa och visst är de vackra de samiska knivarna i sina traditionella fodral. Det är dock svårt att motivera kostnaden för en sådan souvenir. De hade en kylskåps magnet och det räckte för oss.

Klart att åka vidare och vi E45 förde oss norrut till bron som sträckte sig över älven till den finska sidan. Den byggdes 1980 och idag var det inga kontroller utan bilen rullade på. Hastigheten var sänkt till 30 för att gränskamerorna ska kunna ta fina bilder på fordon, förare och passagerare. Direkt på finska sidan svängde vi av E45 och in på E8 mot Tromsö.

Järämä fästningsområde

Det var en fin väg vi for på i nordlig riktning med Sverige på andra sidan floden. Det var typiskt vad man förväntar sig i de norra lappmarkerna. Vackert, öppet och små vegetation. Det förde oss fram till en plats som idag är ett museum. Stormbock Stellung på tyska eller Järämä fästningsområde på svenska. Vi körde in, väl medvetna om att det inte var öppet.

1942 började tyskarna att bygga en försvarslinje från denna platsen som sträckte sig norrut mot Norge. Den kom totalt att innefatta ca 10 km med skyttegravar, bunkrar, observationsplatser, artilleriställningar och granatkastargropar. Det fanns ammunitionsbunkar och plats, i bunkrar eller i tält för 12 000 man, vilket var antalet som fanns i ställningen periodvis. Ställningen byggdes för att var en försvarslinje i skyddet av de norska Atlanthamnarna där Narvik är en, för att skydda mot anfall från öster.

Ställningen kom att hamna i ett annat krig, Lapplandskriget. När Finland i september 1944 slutit en separatfred med Sovjet, var det Finlands uppgift att driva ut de tyska trupperna ur landet. Tyskarna retirerade mot Norge. I november kom finska soldater till försvarslinjen och etablerade sig i en by ca åtta kilometer från tyskarna. De gjorde sonderingar och hamnade i några mindre eldstrider innan de gick mot fästningen, som var övergiven.

Från parkeringen var det en längre trappa uppför den ca 15 m höga slänten och så var vi i skyttegravarna. De var utgrävda i berget och sten hade placerats på kanterna för att förstärka skyddet. De var bredare än vad som var förväntat vilket gjorde det lättare att röra sig mot söder. Tittade in i toaletten som bestod av en stock som satt på lagom höjde och djupare hålighet bakom. Inte idealiskt med tanke på alla mygg som vi hade att slåss emot den sommarkväll.

En artilleripjäs stod uppställd i ett värn, där bara kanonröret stack ut. Det var en otrolig utsikt över vägen söderifrån, så där skulle det inte gå att smyga sig på försvararna. Ammunitionen förvarades bakom kanonen, under ett lager av trästockar, jord och sten. Tio meter därifrån fanns en manskapsbunker och där fanns träbritsarna och den gamla kaminen kvar. Tidstypiskt. Systemet svängde åt nordväst och följde vägen. Det var lätt att tänka tillbaka till norra Bohuslän och Holkekärrnäs skans som hade samma uppbyggnad och samma funktion. Att skydda vägen mot angripare.

Kilipisjärvi

Europavägen fortsatte in i den västfinska lappmarken, den tarmen som sticker av mot väster när Norge strävar söderut mot Bottenviken. Det är en otrolig natur och vi njöt så mycket vi kunde, utan att köra av vägen, av scenerna som spelades upp framför oss. För varje kilometer vi kör kommer vi närmare den punkt där vi är norr om Sveriges nordligaste punkt. Vi hinner inte dit, för Kilpisjärvi kommer först och de ligger inte många hundra meter söder om den punkten. Kanske 1,5 kilometer.

Kiplpisjärvi liknar på flera sätt landsbygden i Kenya. Det är stora vidder, med öppna landskap och bergen i bakgrunden. Detta är avbrutet med som orter och byar, som likt vilda västern ligger längs den enda vägen genom byn. Det var så vi kom fram till Kilpisjärvi som ligger vid stranden på Alanen Kilisjärvi, på den svenska sidan och Alajärvi på den finska. Det var mycket att titta på, inte minst en hjord med renar som tyckte att vägen var en bra plats att vara på. En ren vände rumpan till och levererade resterna av dagens betande. Trafiken var blockerad åt bägge hållen, trots att vi hade nosarna på bilarna, väldigt nära det nordliga djuren. En handlingskraftig man ur den 86 personer stora fast befolkningen gick ur sitt fordon och skrek åt ledar renen med klockan om halsen. Resten följde med och vi kunde börja leta efter vårt natthärbärge.

Tack vare ett återbud kunde vi hitta en stuga till överkomligt pris i ett sent skede. Ägaren hade ringt och på engelska med stark finskt uttal, berättat hur vi skulle köra för att hitta rätt och koden till nyckeln. Det gick bra. Hittade nyckeln och tog oss in i den lilla stuga. Den var uppdelad i fyra avdelningar, med en öppen spis i mitten. Halva stugan upptogs av sovavdelningen och matavdelningen där en mikro var den främsta elektriska källan till matlagning. En grill stod på verandan. Den andra halva var uppdelad på en bastu och ett tvätt rum. Toaletten var en bajamaja på gården. Finnarna har sina egna prioriteringar om vad en stuga ska innehålla.

Efter att ha packat upp så var det läge att orientera oss på orten. I morgon är det tänkt att ta en båt över sjön och den ville vi veta vart den gick ifrån. Vi körde igenom byn och vände först när bebyggelse och parkeringar upphörde. Skylten till hamnen hade vi sett och nu lotsades bilen ner för den närmast alpint branta vägen till sjön. Båtarna låg på plats och det fanns en brygga. Läste på skyltarna om vad som gäller. Vår största oro är att vi inte blir fem passagerare, för det är minsta antalet.

Hotellet var nästa stopp. Toalett besök och leta efter en magnet. På menyn till restaurangen stod älgburgare. Vi bestämde oss för att hoppa över trangiakökets kokkonst bland alla myggorna. Beskedet var att det skulle ta 45 minuter innan maten är klar, men det tog vi. Hittade ett bord och så slog oss ner. På grannbordet satt en familj från Dalarna. Samma familj som stannat vid Polarcirkeln tidigare idag. Vi kände båda igen varandra och vi kom att prata en stund och de skulle också med båten i morgon så då blir vi i alla sex passagerare.

Så blev det kväll och vi tog oss tillbaka till stugan efter att ha kört en sväng längs vägen och vi såg renar, massor av renar, ca ett par tusen placerade på sluttningarna, från berget, Saana.

Nordlig kurs – Dag 1 – Tidig morgon – Vårgårda redan avstängt – Frukost i Mariestad – Järnvägsmuseet – Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn – Njutångers kyrka – Hotell Knaust – Stenstaden Sundsvall

Nordlig kurs – Dag 2 – Frukost i spegelsalen på hotell Knaust – Själevads kyrak – Örnsköldsvik in och ut – Gammlia Umeå – Ratan – Träffningen vid Ratan – SMHI i Ratan – Hero-Era – Bygdeå kyrka – Andersvattnet – Sara kulturhus – Northvolt – Skelleftehamn – Bonnstan

Nordlig kurs – Dag 3 –Dag 3 – Bodens fästning – Fällkniven – Militärmuseet i Boden -Gammelstads kyrkstad första besöket – Luleå – Luleå domkyrka – Statsisbrytarna

Nordling kurs – Dag 4 – Överkalix – Kukkolaforsen – Järnvägsbron i Haparanda – Sik, tunnbröd och skällande valpar – Struves meridianbåge i Haparanda – Nedertorneås kyrka och ett världsarv – De finska krigen – Ett nytt världsarv

Nordlig kurs – Dag 5 – Kallax – Världsarvet Gammelstads kyrkstad – Nederluleå kyrka

Nordlig kurs – Dag 6 – Vilodag

Nordlig kurs – Dag 7 – Polcirkeln – Korpilombolo – Världsarvet Struves meridianbåge i Sverige – Saivomuotka – Karesuando – Järämä fästningsområde – Kilpisjärvi

Nordlig kurs – Dag 8 – Båtresa – Fjällpromenad -Treriksröset – Ännu längre norrut – Tionde gränspassagen

Nordlig kurs – Dag 9 – Folkaktionen mot utbyggnaden av Altaälven – Nordlig kurs – Längtan till livet efter detta – Olika vägar – 200 meter under havet – Nordkap – Honningsvåg – Alta hällristningar, ett världsarv – Struves meridianbåge Norge

Nordlig kurs – Dag 10 – Sydlig kurs – Mot Kilpisjärvi – Barduforss – Narvik

Nordlig kurs – Dag 11 – Vad ska vi göra idag? – Narvik 1940 – Krigsmuseet – Trötta irrade vi runt lite – Rombaksfjorden – Fiskekroken – Nytt världsarv

Nordlig kurs – Dag 12 – Östlig kurs – Björnfjell – Abisko – Torneträsk – Kiruna kyrka – Kiruna stadshus