Oslo operahus
Äntligen var en lång arbetsvår över, i alla fall hade vi kommit halvvägs, till påsken. Vi såg fram emot lite ”ledighet”. Skärtorsdagens officiella halva arbetsdag blev en heldag men då slapp jobbdatorn att åka bort över helgen. Packningen var framlagd och det som skulle förberedas var i princip klart.
Vaknade i normal tid, denna fredag och tog det i lagom fart. Det är mycket som går på rutin på morgonen för att tvinga till sig lite extra ledighet. Eftersom vi skulle gå ca 15 minuter senare än normalt så var det gott om tid att, plocka ihop det sista, packa frukost och få ordning på allting. I god tid tog vi oss till hållplatsen för att för än gång skull ta den lokala bussen till centrala staden där en långfärdsbuss väntade på att ta oss till vår destination.
Tullkontroll
Det var en kortare väntan på bussterminalen innan det annonserades att vår gate var ändrad och det var dags att lasta bussen. Vi kom tidigt till vårt resemedel och fick våra biljetter kontrollerade, väskorna lastade och oss själva placerade. Fler kom och tog sina platser och båda våningarna var i princip fullsatta när ett helt gäng kom inspringande i mörkblå uniformer med stora gula bokstäver som förkunnade; TULL. De gick igenom hela bussen, som var knökad, redan innan de tog sin plats i mittgången och började sina förhör om vem vi har och vart vi skulle och hur länge och varför. Det var mer än en som fick plocka fram sitt pass eller id-kort för styrka sina muntliga uppgifter. Ingen fick lämna bussen och det kändes lite märkligt att göra detta i Göteborg. Vi skulle stanna till både i Uddevalla och Tanumshede innan vi skulle passera riksgränsen till vårt västra broderland. Vår placering i bussen gjorde att vi kunde höra tullarna och deras interna skämt. Det är påsk och då kan passagerarna gömma påskägg så ska vi leta efter dem.
Kanske ska vi förstå den svenska statsmaktens intresse för vårt påskfirande i ljuset av de pågående internationella händelserna. En man hoppade av till Norge och påstod att han varit officer i Wagnerstyrkorna i Ukraina. Han placerades på ett asylboende i Norge, men hörde att cigaretterna var billigare i Sverige, så han reste dit. Missade bussen hem och plockades upp av den svenska polisen, när han var på väg att gå tillbaka till Norge. Det blev placering i ett förvar på den svenska sidan i väntan på utlämning till Norge, vilket är det första asyllandet. Han var enligt, de pressuppgifter vi hade tillgång till, väldigt ledsen och visste inte att han inte fick lämna Norge. Det vet han nu…
Resan norrut
Föraren informerade oss om att vi hade blivit försenade efter visering av tullen och så lotsade han fordonet ut ur staden, ut på den tunga leden norrut mot vårt grannland och påskekrimets hovodstad.
Om var försenade så försökte föraren ta igen förlorad tid. Placering i vänsterfilen och gasen i botten. Vi tror att bussen är spärrad vid en hastighet som ligger någonstans över100 km/h. Det var vad vi höll, trots att lagar och regler talade om en annan maxhastighet. Han var lite lustig, lager och regler skulle gälla passagerna men inte honom…
Ett snabbt stopp i Torp utanför Uddevalla innan resan fortsatt. Trafiken var behagligt lagom och resan flöt på i den tilltagande solen. Ett kort stopp i Tanumshede och så for vi vidare.
Norska tullen
Det blev till att stanna på gränsen. Om kollegorna i Göteborg förvarnat om något eller inte så var det i alla fall stopp. Tull och polisen hoppade ombord, färre till antalet men betydligt grundligare i sin visering än sina svenska kollegor. Varje pass kontrollerades och uppgifterna i passen knappades i telefonen som var kopplade till gränspolisens app som snabbt gav svar om personen var välkommen till Norge eller inte. Våra grannar på andra sidan gången var amerikaner från Kalifornien. ”Det brinner upp på sommaren och regnar bort på vintern”, sa han till polisen.
Det var en blandad samling nationaliteter om bord på fordonet. När det var vår tur att nagelfaras så var körkort och nationellt id-kort välkomna dokument och en kort blick på om fotot och personen stämde så var det en nick och vi var klarerade. Det blev en ytterligare försening och så fortsatte vi. Ett stopp i Sarpsborg och ett i Moss och så var vi målinriktade på bussterminalen i Oslo. Det vi kom ca 20 minuter försenade.
Första kontakten med Oslo
Vi satt närmas dörren och bestämde oss för att vara först av bussen för att slippa köerna. Sagt och gjort och det fixade vi. Hämtade väskorna i bagaget och så in i terminalen. Väl där försökte vi orientera oss. Tog oss ut i den kyliga, klara och solbelysta staden. Nästa punkt var att hitta orienteringen och det tog oss nån halvkilometer innan allt stämde och vi kunde börja vår vandring mot hotellet, för att lämna väskorna. Nån knapp kilometer senare var vi på plats. Men, vad skulle kunna gå fel med ett papper i handen som visade att vi var inbokade på hotellet. Den hjälpsamma receptionisten hittade oss inte i systemet. Bokningsnummer kom frågan. Det blev till att slå på roamingen så att det gick att få tillgång till internet. Leta vidare i alla mail och när det hittades så hittade receptionist oss i sitt system. Nyckelkort lämnades ut, trots att det var klart innan incheckningstiden. Upp på rummet, mot gården, men ljust. Vilade en stund innan vi tvingade oss själva att ta på oss kläderna och lämna det lilla ombonade rummet och ge oss ut i storstaden. Tomheten i magen drev på oss.
Oslo streetfood market
Streetfood är kanske det senaste eller det näst senaste i matväg över världen. Producerat i små mängder av små entreprenörer med små omkostnader, men de kan ta betalt. Det är 16 olika små entreprenörer med mat från hela världen som finns i det gamla pampiga huset vid Arbetssamfundets plats i central Oslo. Vi tittade snabbt in och det var kort stubin så här dags på dagen. Vi tog det vi kände igen och det blev hamburgare. Bättre att ta något som man känner till och få det snabbt än att leta och leta efter något exotiskt som man inte prövat. Den kan man göra när man inte är lika sugen på mat som vi var.
Oslos mat är dyr, det är enda sättet att beskriva och förklara det. Vi hamnade på ca 350 spänn för två enkla hamburgare och en pommes. Ingen dricka. Även med hungern som krydda så var våra hamburgare goda. Det finns idéer att ta med hem och fundera över när vi själva ska fixa till den amerikanska nationalrätten. Kanske ska vi inte ha så mycket på burgaren utan låta mindre vara mer och försöka balansera smakerna bättre. Låt oss se.
Karl Johan
Målet var inte Karl Johan, den gatan har vi sparat till senare men vi passerade den på vägen mot Operan. Paradgatan börjar vid Jernbanetorget och sträcker sig upp till kungliga slottet en dryg kilometer bort. Det som ändå gjorde att vi tog en tur ett kvarter in var en souvenirshop. Det är inte klokt vad grejor, icke saker som det finns i sådan butiker, och det köps. Det gjorde vi också. En kylskåps magnet och så har vi handlat färdigt minnessakerna på den här resan. Plikten gjord och så kunde vi traska vidare.
Järnvägspersonal och andra världskriget
I ena hörnet av Jernbanetorget stod en skulptur i glänsande krom. En hammare om slogs ner i ett stenblock. Okuvligt och hårt. Det var ett minnesmärke över den jernbanepersonal som satt livet till i kriget mot nazisterna och förrädarna, mellan 1940-45. Tyvärr var det alldeles för många namn.
Operahuset
Efter en lång process kom beslutet att Oslo skulle få ett nytt operahus och en arkitekt tävling utlystes. Vann gjorde det norska företaget, SNöhetta. För de som är arkitektoniskt intresserade så har företaget tagit hem flera spektakulära tävlingar och deras byggnader har kammat hem flera internationella priser. Biblioteket i Alexanderia, kulturcentret i Ground Zero i New York är ett par av dessa. Också operahuset i Oslo. Vi har stött på det när vi tittat på arkitekturens pärlor och är mycket intresserade. Bilderna vi kikat å så liknar det en gigantisk skidbacke som glider ner i vattnet. Vi blev heller inte besvikna när i kunde börja skönja byggnaden bakom träden i Christian Fredriks plass.
En damm som vi rundade såg ut att is kvar på ytan men det var innan det gick att se att det verkar vara samma vita Carreramarmor som operahuset är klätt med. Det gav vattnet i dammen en mycket säregen färg och lyster. Vi tog oss vidare till kajen vid botten av ”skidbacken” och visst skulle vi upp. Trötta var vi innan, av allt vi gjort under våren, för lite sömn, för lite ledigt och resan till påskekrimets hovodstad. Så började vi klättreingen upp på taket. EN aspekt på operan är att det går att gå på fasaden/taket upp till själva taket och sedan njuta av en otrolig utsikt över Oslofjorden och de delar av Oslo som vi kunde se från taket. Väl uppe på toppen var det så vackert som vi trott, om inte vackrare i den allt med karska vårsolen som började ta upp fighten med vinterns kvardröjande kyla. Vi njöt och tittade.
Det var gott om människor på taket och en norsk familj med en liten tös i en underbart naiv ålder gav oss ett gott skratt. Pappa pekade ut för dottern den badplats som byggts nedanför operan och så berättade han att det var dr de badade förra sommaren. Tjejen fick, på pälsad i tjock vinteroverall med mössa och vantar, det är trots solen, kallt i luften, den ljusa idén; ”Jag vill bada”. Nej, svarade pappa, det är för kallt i vattnet. ”Jag behöver inte varmt vatten för att bada” kom den snabba repliken. Tankarna gick till den egna dottern som i den åldern var en mästare på one-liners.
Barcode
Så tog vi oss ner från taket och tittade lite in mot stan. Deichmanbiblioteket som är början på ett område som kallas för Barcode. Det är moderna höga hus som ligger i en lång rad. De svart och vita fasaderna påminner lite om prismärkningen som vi har på varor, det som kallas Barcode på engelska. Det är ett sätt att vinna tillbaka mark från tidigare hamnanläggningar och industrier. Lite i stil med London Docklands, Norra Älvstranden i Göteborg och andra projekt runt om i världen. Det stod klart för 2016, vilket inte särskilt länge sedan och är naturligtvis om diskuterat. Vi valde att att inte lägga oss i den debatten utan tog oss en fika i operans restaurang. Det gick att sitta ute så vi passade på. Det var jobbigt för ögonen att bemästra solen och allt blänkande från havet och från den mycket vita marmorn som vi var omgivna av. Ögonen behöver lite tillvänjning varje år.
Operan invändigt
Efter att ha njutit av fikat så var det dags att gå vidare och vi valde att ta en genväg genom operahuset. Även invändigt, i foajén, var det tydligt att det var en genomtänkt, och vacker, arkitektur. Allt i från träpanelen på den spiralformade gångvägen som klättrade upp mot taket och stack ut, bara en liten bit från väggen till de special ritade mingelborden och den i plast! Klädda fondväggen med rombformade hål där led-lampor lyste upp bakgrunden. Efter ett besök i bekvämlighetsrummet så visade det sig att inte heller där har det sparats på några kostnader. Fördelen att ha mycket olja.
Butiken på hörnet
En miss hade vi gjort när vi bokade hotellet och det var att frukost inte ingick. Nu är det helgdag i Norge och likt Danmark är det LUKKET. Stängt. Allt, förutom restauranger i princip. Även mataffärerna. Vi lyckades i alla fall hitta en liten kvartersbutik där ägarna troligtvis hade en annan religion än den som stängde allt i landet. Där lyckades vi få till lite tacksamma saker till kvällsmat och till frukost.
Vi vilade för det hade varit en lång dag. Vår vila fortsatte in på kvällen, ackompanjerat av hårdrockfestivalens dunkande på sina instrument som fortplantade sig flera kvarter bort. Det hördes men var inte störande på något vis och inget som hindra oss från att somna gott.
