Älvängens repslagarmuseum.
Var börjar man en resa i Göta älvdalens industrilandskap? Göteborg borde kanske vara det självklara svaret. Men var börjar men där? Varven? Volvo? Handeln? Martiman? Det finns inga lätta svar men ett otippat svar skulle kunna vara Säveån! Det som finns i Göteborg skulle kunna vara grund för en egen resa men Säveån utgör kanske en naturlig gräns norrut.
Gamlestan
Området runt Göta älvs mynning delades länge mellan danskar, svenskar och norrmän. Svenskarna hade en liten strimma mot havet och genom den tog man handeln norrut till den stora handelsstaden Lödöse. Norrmännens kontroll över Bohus fästning och en del på västgötasidan gjorde att tullen för handeln på Lödöse blev betungande. Det svenska riksrådet beslutade 1473 att staden skulle flytta till Säveholmen vid Säveån utlopp i Götaälv. Året efter fick staden stadsprivilegier och en del av borgarna flyttade söder ut. Den nya staden låg inte långt från fästningarna Älvsborg och Lindholmen och något ytterligare skydd ansågs då inte behövas. Danskarna brydde sig inte om vad svenskarna tyckte och plundrade och brände Nylöse eller Nya Lödöse, 1507. Staden flyttade nu fram och tillbaka till Älvsborgsstaden och när danskarna tagit Älvsborg och svenskarna betalde för Älvsborgs lösen så skingrades borgarna till andra städer. De fick lov att flytta tillbaka, men då till den nya staden Göteborg som nyligen anlagts av inhyrda holländare. Nya Lödöse eller Nylöse blev en del av den nya staden och kallades för Gamlestan. Namnet Nylöse lever kvar i Nylösekyrka som ligger i Gamlestan.
1727 uppfördes ett sockerbruk i Gamlestan som räknas som en av Göteborgs äldsta industribyggnader och sedan kom textilindustrin 1854. Vid sekelskiftet var fabriken Göteborgs största med ca 1 300 anställda. Den tekniska utvecklingen är snabb vid den här tiden. Det fanns också problem, inte minst med att varje maskin skulle försörjas med energi eller kraft. Kraftöverföringen var ett problem och det fanns många egna konstruktioner. En av ingenjörerna på Gamlestadens fabriker, Sven Winqvist fick i uppgift att lösa problemet. Det gjorde han när han utvecklade det sfäriska kullagret och lade därmed grunden för ett nytt företag i Göteborg som med tiden skulle bli världsledande – Svenska Kullager Fabriken – SKF. SKF hjälpte senare till att producera bilar, som såldes under namnet Volvo. Säveån och området vid Säveåns utlopp i Göta älv är ett bra ställe att starta en resa längs Göta älvdalens industri. Nu for vi förbi på den nya fina motorvägen norrut. En skymt av de gamla fabriksbyggnaderna hann vi med på höger sidan och till vänster kunde vi sikta älven mellan gamla magasinsbyggnader på Marieholm. Trafiken flöt snabbt norrut.
Gårdstens Gästgiveri
Under den moderna Angeredsbron finns ett hus som ligger inklämt mellan den mycket branta bergväggen och den fina motorvägen. Ett rött trähus som ger intryck att inte vara av ett modernt snitt. Gårdstens Gästgiveri har undertecknad fått för sig att byggnaden heter. Det blev en del letande. Huset ligger i Agnesberg och heter Gårdsten, samma som stadsdelen som ligger någon knapp kilometer från huset fast ett hundra tal meter närmare himlen. Huset är från 1800-talets början och har fungerat som gästgiveri och som bostadshus. Nuvarande ägarna är Göteborgs fastighetskontor och de låter byggnaden förfalla i väntan på vad man ska göra med huset. Det finns mycket historia som bara ligger och vill bli berättad.
Surte Glasbruksmuseum
Den moderna transportled som vi färdas på är snabb om man jämför med den nästan evighets gamla älven. Det var den som var transportleden och som gjorde att varor som färdades över havet kunde föras upp, in i landet och sedan vidare med foror eller vagnar. Vatten förenade människorna. Något som förenade människorna under industrialismen var att de inte kunde odla sin egen mat. De var tvungna att med sin lön betala bönderna att producera ett överskott. Nya uppfinningar och upptäckter ser dagens ljus, bl.a. Pastöriseringen och därmed också möjligheter för konservburken att användas för att öka hållbarheten. Glasburkar var ett gångbart förvaringskärl. Länge tillverkades dessa i Surte, första stopp på vår industriresa i Göta älvdalen. Vi svängde av på den södra infarten till den gamla bruksorten. Den startade i mitten på 1800-talet när den göteborgske industrimannen Alexander Keiller hade marken och Eda glasbruk sökte en ny plats för produktion. Importen från Tyskland var bekymmersam så det startades glasbruk för fönster. Snabbt infördes även buteljer i produktionen. Efter en konkurs i slutet på 1800-talet, rekonstruerades företaget och blev framgångsrikt. Företaget låg i framkant och införde nya maskiner och ny teknik och kunde fortsätta att vara framgångrika. Har själv minnen av den linbana som förde material från fartygen på älven rakt upp i förrådssilosarna. Dödsstöten för glasbruket kom när den svenska regeringen, av miljöskäl, förbjöd engångsglas som förpackningsmaterial, så minskade marknaden och 1975 kom nedläggningen. En av älvdalens industriepoker var över. Resterande produktion flyttade till Limmared på gränsen mellan Västergötland och Småland. Kvar finns glasbruksmuseet och historien om Kungälvsonen, Alexander Samuelsson som arbetade på glasbruket och senare emigrerade till USA. Hans namn är ett av tre som finns på patentet till den moderna Coca cola-flaskan.
Vinden var lite småkylig men solen gladde med sin närvaro och sin värme när vi svängde in på parkeringen och gick för att betala entré till museet och få i oss lite mer av älvdalens industrikultur. Tio över elva åkte vi igen. Trots löften på hemsidan att museet var öppet på fredagar så var tydligen denna fredag ett undantag. Snopet och besvikelsen var inte rolig. Lite bättre ordning ska en seriös verksamhet ha.
Bohus
Industriorterna ligger tätt på älvens östra strand. Vi hade knappt fått upp motorvägsfart innan skyltarna signalerade Bohus. Platsen hette tidtagare Jordfallet efter ett stort jordskred 1150. Bron som ligger över älven heter Jordfallsbron. Detta är gamla danska områden som först i samband med Roskildefreden 1658 kom att tillhöra Sverige. Det fanns tidigt färjeförbindelse över älven. När Bergslagsbanan från Göteborg till Bergslagen via Trollhättan anläggs på 1870-talet blir Jordfallet ett stationssamhälle. Senare byttes namnet till Bohus för att bättre passa med Bohus fästning som ligger på andra sidan älven, precis där Göta älv och Nordre älv delar sig.
I takt med den industriella revolutionens genomslags kraft och industrietableringen i Göta älvdalen så växer andra branscher fram. Den kemiska industrin blir allt viktigare. En av Sveriges främsta när det gäller kemiskindustri är Alfred Nobel. Eka Chemicals som företaget heter idag startade i Bengtsfors 1895 för att bland annat tillverka klor. 1924 flyttades företaget från Dalsland till sitt nuvarande läge vid Göta älv. Närheten till sjötransporter, det syns fartyg liggande i Ekas hamn ganska ofta, borde ha varit ett starkt skäl. Idag tillverkar företaget kemkalier till pappers- och massaindustrin. När vi lämnat fabriken bakom oss kunde vi se den mäktiga Bohus fästning på andra sidan älven.
Bohus fästning
När den byggdes i början på 1300-talet var den genast inblandad i striderna mellan kung Birger och hertigarna Erik och Valdemar, allt om Erikskrönikan stämmer och det finns tvivel om det. Klart är i alla fall att borgen gett namn åt landskapet Bohuslän och att det varit en viktig norsk och dansk stödjepunkt i kampen med svenskarna om kampen i de här delarna av Norden. Tretton gånger har fästningen belägrats men aldrig intagits i strid. Svenskarna intog Bohus fästning den 19 mars 1658, efter att den danska garnisonen tågat ut dagen innan. Allt i enlighet med freden i Roskilde. Krigen som utkämpades på västkusten är ganska okända och inte alls så spektakulära som på andra håll i det svenska stormaktsväldet men så sent som 1678 belägrade danskarna fästningen. Från mitten, slutet av 1700-talet hade borgen förlorat sitt strategiska värde. Sverige var Nordens stormakt och Bohuslän, Västergötland och Halland var stabila svenska landskap. Vi vinkade till borgen och for vidare på vår sida av älven väl medvetna om att Bohus fästning kräver ett helt eget besök, tillsammans med Kongahälla, Karlstensfästning och Ragnhildsholmen som en medeltidsresa.
Nol
Nästa industrisamhälle att passeras var Nol. Det lilla stationssamhället kommer för lång tid framåt att vara förknippad med batterier. Verksamheten startade 1914 efter ett första redan på 1880-talet. De gamla lokalerna från det nedlagda glasbruket och konstsilke fabriken fick duga. Stationära batterier och batterier till ubåtar, inte minst tyska, som efter Versaillesfreden 1919 inte fick tillverka egna ubåtar. Efter andra världskriget kom produktionen igång ordentligt med bilbatterier. Tudor batterifabrik låg strategiskt belägen mellan SAAB fabriken i Trollhättan och Volvo fabriken i Göteborg. Snabba kommunikationer på älven eller på järnvägen torde ha varit ett starkt affärsargument. Produktionen lades ner 1999. I de gamla lokalerna har ett nytt innovationsföretag växt fram med inriktning på batterier och bränsleceller.
Ett petrokemiskt företag i Nol som fortfarande är i full verksamhet är det vid älven liggande Axel Christiernsson. Företaget bildades i Stockholm 1888 och på 1920-talet togs produktionen av smörjfetter upp. Axels etablering i Nol är från 1960-talet då de köpte den gamla smörjfettsfabriken som byggdes runt Första världskriget. Den vackra tegelbyggnaden vid älven är K-märkt men företaget är idag den största tillverkaren i Europa av smörjfetter med filialer i Frankrike, Holland och USA.
Alafors
Knappt hinner vi lämna Nol innan skylten Alafors syns. Alafors ligger en bit ifrån älven men är en gammal industriort. Det var vattenkraften som lockade hit Alexander Keiller, när han och några kollegor bildade Ahlafors spinnerier 1855. Verksamheten fortsatte tills nedläggningen 1966. Idag finns bland andra mikrobryggeriet Ahlafors bryggerier i de gamla och vackra fabrikslokalerna.
Älvängens repslagarmuseum
Det är inte många minuters färd innan det står Älvängens repslagarmuseum på skyltarna. Efter det första misslyckade stoppet hoppades vi på bättre tur denna gång. De stora bruna skyltarna förde oss genom de nyanlagda vägarnas virrvarr till rätt sida men så missade vi en liten, nästan handskriven skylt för att komma in på rätt område. Vi körde hela repslagarbanan, 300 meter lång innan vi vände och hittade in på det gamla industriområdet. Det var ett gammalt och förfallet område som vi rullade in i men ändå en viss charm. Vi går in i museet som tar emot oss med en doft av tjära och hampa. Vi har lite tur att vi missade Surte glasbruk för nu kom i tid till en av dagens två guidade turer och ärligt talat, det blir inget bra besök om vi inte hade kunnat titta på tillverkningen av rep. Med hjälp av målningar, och tidstypiska verktyg och maskiner guidades vi i hur lin, först rötades och torkades för att sedan bråkas och häcklas innan de mjuka fina trådarna spanns till trådar. Det var dessa trådar som sedan slogs till rep. Det var i museets lokaler som alla rep till Ostindienfararen Götheborg slog, 75 000 kilo berättades på guidningen.
1811 i Åmål i Dalsland började Mäster Carlmark att slå rep, för den lokala marknaden. Sakta utvecklades verksamheten och den ökande Vänersjöfarten tillkom som marknad. 1848 grundade sonen Per Adolf Carlmark ett repslageri. När sonen Hugo tog över runt sekelskiftet hade han varit i Amerika och lärt sig ett och annat. Under Första världskriget flyttades verksamheten till Älvängen. Rep och snören av varumärket PAC var välkända i Sverige. Lönsamheten vacklade när 1960-talet kom och lanseringen av syntetiska rep inleddes. Förbudet mot att odla hampa i Sverige var också något som påverkade den svenska repproduktionen negativt. Carlmarks lät anläggningen förfalla för att klara verksamheten och repslagarbanan var i princip bara att riva när repslagarmuseet bildades på 1990-talet. De fick tag i de gamla maskinerna och driver idag repslageriet som ett hantverksmuseum. Besöket var väl värt kostnaden för den guidade turen, ett måste för att få ut något av visiten.
Älvängen är ytterligare ett stationssamhälle längs den gamla Bergslagsbanan men platsen är känd sedan lång tid. Älvängen var ett av ställen där det gick att ta sig över älven och därmed kunde kronan ta upp tull på gränshandeln. Det var också här som stridigheter stod mellan svenskar och danskar under kriget i slutet på 1600-talet. Inget av detta stannade vi och tittade på när magarna sa ifrån att det var dags att spisa. Vi siktade på Lödöse och Lödöse museum.
Lödöse
Det var i Nya Lödöse som denna resa började men den skulle inte sluta i gamla Lödöse. Mätta efter ett stopp i en modern korvmoj (pizza, kebab och hamburgare) tog vi oss till museet. Det var kanske 10 år sedan sist och nu var det dags igen. Det är samma karakteristiska byggnader som tidigare och husen skulle passa väl i Jakriborg, men de är placerade i Västergötland. Basutställningen är den samma som tidigare, det medeltida Lödöse, handelsstadens storhetstid. Sevärd och den var fräsch när museet en gång öppnade. Tidens tand nöter på allting men utställning har stått sig bra. På andra våningen fanns en utställning som handlar om utgrävningar. Det är utgrävningar i Göta älvdalen som belyser den forntida historien i området mer än dagens.
Människor har bebott Göta älvdalen länge, mycket länge och med tanke på att Hällrsitningarna i Tanum inte ligger så längt bort så är det inte så konstigt. Det finns även en mindre mängd hällristningar på bergknallarna runt älven. Det var inte medeltiden som var fokus på denna resa utan Göta älvdalens industri. Lödöse må vara en medeltida handelsstad men det är också en varvsort längs älven. Lödöse varf har anor tillbaka till 1300-talet. 1899 ombildads det till ett aktiebolag och fortsatte att tillverka specialfartyg i Lödöse fram till nedläggningen 1985. Totalt tillverkades runt 200 fartyg. I Lödöse museum har ett rum upplåtits till en permanent utställning om varven i Göta älvdalen. Att resa i industrihistoriens spår var att detta att hitta jackpot. Här gick det att se hur omfattande varvsindustrin i älvdalen en gång varit. Det ena varvet överlevde längre än det andra. Det är lätt att glömma bort att fartygsnäringen som det heter idag inte bara var fartyg som seglade på främmande länder och kontinenter. Det seglades framför allt runt de svenska kusterna. Göta älv var och är en viktig transport led för varor från Värmland och Vänerområdet, till omlastning i Göteborg och vidare transport till den internationella marknaden. Länge gick det ångfartygslinjer på älven som förband orterna med varandra. Detta fortsatte långt efter att Bergslagbanan byggdes, järnvägen var dyrare och hade svårt att konkurera med den billigare sjöfarten. Fartygen i industrialismens barndom var många och inte alla var av det nya materialet stål. Trät levde kvar länge och en stabil träbåt med en tändkulemotor räckte ett bra tag. De båtar som byggdes i Göteborg var för i första hand oceanfart medan älvvarven i sålde på en lokalmarknad, i Göta älvdalen. Vi måste också komma ihåg att Sveriges blå band, Göta kanal går på Göta älv från Göteborg till Vänersborg och vidare ut i Vänern innan det är dags för själva kanalen vid Sjötorp, norr om Mariestad.
Göta
Vad ska ligga vid Göta älv om inte Göta. Strax norr om Lödöse och strax söder om Lilla Edet ligger ytterligare en industriort i Göta älvdalen, Göta. Det finns gamla industribyggnader som vuxit upp runt godset Haneström. När järnvägen kom var namnet likt en station i Gästrikland och då fick orten namnet Göta. Det har funnit tegelbruk och sulfitfabrik men det är nerlagt, båda industrier. 1957 gled delar av bruksområdet ner i älven i ett ras. Om inte i rasande fart så passerades snart den gamla bruksorten.
Lilla Edet
Göta Kanal är bl.a. känd för sina slussar och nu lämnade vi det så intressanta Lödöse bakom oss för att ta oss till huvudorten i kommunen, Lilla Edet. Det första som möter besökare till den lilla orten en enorm byggnad i grått och blått. Med stora bokstäver på fasaden står det Edet. Tack vara denna fabriks produkter har pappret erövrat svenska toaletter och kök. Här görs toalettpapper. Brukets historia sträcker sig tillbaka till 1881 då Carl Emil Häger började göra pappersmassa och året efter startade produktionen av papper. I över 130 år har den na industri varit etablerad i Lilla Edet. Orten fick sitt namn från det Ed, närmast vattenfall, i älven där båtar fick dras förbi. Namnet Edet är känt från 1500-talet och 1600-talet kom tillägget lilla för att skilja det från det större edet norröver. Det fanns två sådan ställen, ett lite större, Stora Edet, numera Trollhättan och Lilla Edet. Här anlades också Sveriges första sluss för att ta sig förbi Bergaström som fallet kallades lokalt. Det var dit vi var på väg. Den var inte svår att hitta. Bredvid en liten park av turbinhjul uppställda i ett litet friluftsmuseum så låg resterna av den gamla slussen. Ursprungligen från 1607 men ombyggd 1784. Detta i ett första försök att ta sig förbi fallen. När vi tittat på den gamla torrlagda slussdockan så vändes intresset mot turbinmuseet. 1916 var slussen på den västra sidan av älven klar. Samtidigt passades på att höja vattenståndet i älven norrut för att slippa bygga ytterligare en sluss mellan Edet och Trollhättan. Det skapade utrymme för Edets kraftverk som började byggdes i samband med att slussen gjordes om. Det skulle dröja 10 år innan kraftverket kom att bli färdigt. Detta är i ett expansivt skede av den svenska industrialismens utveckling och det behövdes mycket energi. En av Sveriges fördelar var att det gick att ganska billig och i många stycken miljövänlig och framför allt inhemsk energi. Det stora problemet som teknikerna brottades med var den relativt låga fallhöjden. Enkelt kan vi säga, ju högra fallhöjd på vattnet, ju mer energi. För att lösa problemet tog man in ny teknik från Österrike. Det var här som den så kallade Kaplanturbinen fick sitt genombrott. Det var bland annat denna som vi såg liggande på marken framför oss. Än var vi inte klara med Lilla Edet.
Dottern hade aldrig sett hur en sluss fungerar och det vore illa om vi inte försökte att visa det, nu när vi var så när. Vi körde över älven till Inlands industriområde och parkerade bilen. Inland tillverkade länge kartong. Tillverkningen startade 1885 och lades ner 2012 efter dålig lönsamhet. Ytterligare en industrianläggning i Göta älvdalen som lagts ner. Vi hade tur. En segelbåt håll i det kyliga vädret på att slussa och precis när vi kom började vattnet pumpas ur bassängen och dottern fick sig en praktisk lektion i vad slussning är.
Klockan hade inte sprungit iväg så långt på eftermiddagen men tillräckligt för att vi skulle ta sikte på Trollhättan och en väntande hotell. Med så mycket upplevelser att smälta så fick det bli en tidig afton.
inga bilder hittades