Holmenkollen skidbacke
Packade ihop
Om vi somnat nästa utmattade och trötta så vaknade vi i samma tillstånd. Kanske berodde det på allt dam som yrde omkring i rummet. Frågan var om rummet ens var städat innan vi kom dit, för det hade inte blivit städat någon av dagarna som vi bodde där.
Det var resdag igen och allt som vi packet ner hemma som packats upp på hotellet måste nu packas ner igen och handgripligen släpas till busstationen.
Busstationen
Var på plats tidigt. Kaffe införskaffades och vi åt vår frukost vid ett av borden. Då var vi av med den inhandlade maten också, dock inte den vi köpt i souvenirbutiken. Väskorna polletterades i bagageskåp och det har vi lärt oss att det är förenat med en kostnad. Hög sådan. Passade på att titta på människor som passerade förbi denna påskmåndag och så tvingade vi våra trötta ben och kroppar att skaka av oss stelheten och börja gå mot tunnelbanan.
Tunnelbanan till Holmenkollen
Vi traskade iväg till närmsta tunnelbanestation och gick ner i underjorden. Den linje som vi skulle åka med var nummer ett mot Frognersetern. Det är båden den äldsta och den yngsta linjen i påskekrimets hovodstads linjenät. Redan i början på 1900-talet så byggdes det så kallade förortsbaner och en av dessa gick från Majorstuen till Frognerseterna, förbi Holmekollen. Det är också den senaste linjen som inkorporerades i tunnelbanesystemet och det så sent som 2009.
Som många andra tunnelbanesystem så glider spåren upp ur underjorden för att gå över mark så mycket det bara går. För att det är billigare att bygga om inte annat. Så även vår tur när vi närmade oss de nordvästra delarna av Oslo. Det märktes att det var en äldre bana som anpassats till moderna fordon. Banan slingrade sig på ett sätt som vi inte skulle byggt på idag, men samtidigt så åker vi från, i princip under havsytan upp till 272 möh när vi kommer fram till Holmenkollens station. Det var en trevlig utflykt och med i vagnen fanns mer än en ung människa utrustad med slalomskidor och andra skidor också. Vi for vindlande fram genom förorterna samtidigt som vi klättrade uppåt. Det blev glesare mellan husen och det var uppenbart att i vissa områden var det hytter som omvandlats till året runt boende. Mindre centrum dyker upp, ofta i kombination med en station. Järnvägen slingrar sig runt utskjutande klippor och över krön, likt gamla vägar som söker den smidigaste vägen att ta sig fram och inte som vi gör idag, spränger, bygger broar, banker och skärningar för att få järnvägen dit vi vill och inte där naturen erbjuder oss att göra det. Det var en bra resa upp för backen.
Holmenkollen station
Stationen var en modern pendeltågsliknande station i grå betong och asfalt. Det var höjdskillnader för att ta sig därifrån. Det är hit som alla åskådare tar sig när det är skidfest i Oslo. Publiken tar med sig matsäck, rätt kläder och skidor på tricken ut i naturen. Det finns säkert ett par till stationer som det går att ta sig till beroende på var man vill vara längs spåret och i backen. 30 – 40 tusen åskådare kan dyka upp på sportevenemangen. Totalt kommer ca 1 miljon besökare årligen till anläggningarna, vilket gör den till ett av Norges mest välbesökta turistattraktioner. När vi väl kommit ut från stationen var det ÄNNU mer uppför och det var en ordentlig motluta att besegra. Likt lågt växlade dieselmotorer kämpade vi oss uppför steg för steg. Föga anade vi att det var den minsta backen vi hade framför oss. Vägen fortsatte uppför och så kom vi fram till Skidföreningen, och inte en toalett i sikte så långt vi kunde se. Det var lukket allting.
Holmenkollen hoppbacke
Vägen vindlade sig uppåt och vi stampade i hårdare för att ta oss vidare. Vädret var behagligt att gå i, kallare än ner i Oslo men ändå inte kallt och vi var precis lagom klädda för dagen. Vi krävde av våra gå trötta ben att de skulle fortsätta. Räddningen kom. Scandic Park Holmenkollen låg längs vägen och vi gick helt sonika in och lånade deras toaletter. Det var inga problem, tack Scandic. Hotellet hade en speciell arkitektur. Nationalromantiken möter stavkyrkan och det fanns likheter med stavkyrkan i Heddal.
Vi fortsatte uppåt. Och uppåt och rätt var det var befann vi oss mitt i hoppbacken. Lite oväntat men vi var fram. VI hade kanske rört oss ytterligare ca 100 meter upp i luften från stationen. Dagens motionsportion var med råge intagen! Sedan skulle vi ner också…
Holmenkollen
Det är bergskammen som kallas för Holmenkollen men idag är det framför allt hoppbacken som vi förknippar med namnet. 1892 började de första tävlingar att hållas här. 1898 var det inställt liksom under ockupationen 1940-45. Annars var de senaste tävlingar för knappt en månad sedan.
Det var först kombinations tävlingen, skidåkning och backhoppning som gällde. Det som vi idag kallar för Nordisk kombination. Det delade på sig till både längdtävlingar och till backhoppar tävlingen. Nu stod vi mitt i backen och tittade ut över landningsområdet nedanför oss och det ger lite svindelkänsla. Inte att vi skulle ge oss på att hoppa i denna backen.
Det är 131 år sedan den första backhoppartävlingen hölls och sedan dessa har backarna utvecklats. 19 gånger har Holmenkollen byggts om. Detta är inte alls samma backe som besöktes 1975. Då fanns det en sjö i landningsområdet i botten och där badade vi! Backen som vi står i idag är från 2010, efter en två år lång byggtid, där den gamla backen revs innan dagens futuristiska metall konstruktion står klar. Lite osökt kan man tänka på Bruno Mathssons Pernilla stol. Fast med lite mer bakåtlutning.
Utsikt över Oslofjorden
Utsikten gick inte av för hackor och det kunde gå att stå länge och beundra den. Vädret blev sakta bättre och solen började pressa på vilket öppnade upp lite mer ljus och färg över landskapet. Vi stod så länge vi kunde. Tyvärr var skidmuseet stängt, en bom till i Oslo, men souvenirbutiken hade öppet denna helgdag. Jo, det blev en kylskåpsmagnet med hem. När allt detta var klart var det 100 meter ner till tunnelbanan igen. Om skavsåren hamnade på hälarna på vägen upp så fick sig tårna sin beskärda del av blåsorna på vägen ner. Men trägen vinner och vi tog oss ner till stationen samtidigt som vi mötte fler och fler turister som hittade upp till skidbacken.
Hemresa
Det är nu vi gör ett misstag, kommer vi på efteråt. Vi skulle naturligtvis, eftersom vi hade tiden, tagit tunnelbanan hela vägen upp till Frognersetern. Den ligger ytterligare 200 meter uppåt, vilket förklarade de unga människorna med slalomskidor på resen till Kollen. Det skulle varit så trevligt att tagit sig till slutstationen innan vi reste hem igen. Men, nu blev det som det blev och vi tog tunnelbana tillbaka till Oslo. Tittade på naturen, och bebyggelsen en andra gång.
Väl i Oslo passade vi på att ta oss en lunch innan det var dags att resa tillbaka.
Tiden i avgångshallen var inte odramatisk. En kvinna i ros uppträdde lite märkligt med sin vagn och sina väskor, hon drog uppmärksamheten till sig på ett negativt sätt. Till slut fick bussföraren tillkalla vakter för att lösa situationen vilket kvinnan INTE förstod och satte sig till motvärn. Det var en trist sorti på resa till Påskekrimets hovodstad.
Det fanns lite ljuspunkter. De kvinnliga bussföraren körde mycket bra och det blev en behaglig resa i den fullsatta bussen. Inga tullkontroller idag, det blev raka spåret. Resan var, trots att det var trångt helt ok i längd och vi kom hem hela, trötta och många upplevelser rikare.
Påskekrimets hovodstad – Dag 1 – Påskekrimets hovodstad – dag – Tullkontroll – Resan norrut – Norska tullen – Första kontakten med Oslo – Karl Johan – Järnvägspersonal och andra världskriget – Operhuset – Barcode – Operan invändigt – Butiken på hörnet
